torsdag 17 november 2011

EU, en skrämmande verksamhet.

Europa är inte bara vårt gemensamma öde utan även vårt gemensamma ansvar. Själv hoppas jag att EU i sin nuvarande form precis som Kartago ska förstöras.
Låt mig ge några exempel på varför jag mer och mer kommit till insikten att EU är på väg åt helt fel håll.
Låt mig börja med all övervakning som beslutats på EU-nivå, till exempel datalagringsdirektivet och teledatalagringen. Det visar att EU-politiker anser att medborgarna skall övervakas. Att alla européers telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner skall registreras. Lägg sedan till detta forskningsprojekt på övervakningsområdet som INDECT, som när det genomförts kommer att ta Storebrorsstaten till rena science fiction-nivåer. Samtidigt byggs det en ny, central och mycket omfattande övervakningsbyråkrati.

Så kan jag fortsätta med de halvmilitära Frontex-styrkor som EU satt upp som skjuter ihjäl människor. Man lämnar flyktingar i båtar till havs att svälta ihjäl. Vilket visar att EU:s handlande och politik anser att vissa människoliv inte är något värda.

Att sedan själva demokratin tycks vara ett störningsmoment för EU:s maktelit. Medborgarnas åsikt räknas bara i de fall de stöder makthavarnas agenda. Ett omfattande hemlighetsmakeri gör det omöjligt för vanligt folk, media, debattörer och aktivister att ens få reda på vad som är i görningen. De folkvalda i Europaparlamentet behandlas på ett sätt som visar att de egentligen bara är maktens gisslan, med enda uppgift att ge beslut som i praktiken redan är fattade något slags demokratisk legitimitet. Olika beslut motiveras ofta med rent riggade opinionsmätningar och med hänvisning till tama organisationer och tankesmedjor som är finansierade av EU.

De verkliga besluten fattas ofta i EU-Kommissionens 250 kommittéer och tusentals expertgrupper – som är fyllda av eurokrater, särintressen och lobbyister. Eller i ministerrådets tjänstemannastyrda samordningsorgan, COREPER. I dessa processer har inte ens de politiker partierna utsett (och som vi väljare intet ont anande gett någon sorts fasad av demokratisk legitimitet) någon insyn.

Politiken håller på att växa ihop med storföretagen och andra särintressen. Korporativism, kallas det. Detta hotar den fria ekonomin, hämmar den fria konkurrensen, bromsar utvecklingen, är skadligt för tillväxten och bevarar otidsenliga strukturer. Det som är nyskapande, utnyttjar ny teknik och som utmanar det etablerade försöker man stoppa med alla tänkbara (och otänkbara) metoder. På samma sätt som maktdelning är bra i den politiska sfären, är den bra i samhället som helhet. Därför skall politiken, företagen och allehanda grupperingars särintressen inte blandas ihop.  En sammanblandning som EU verkar vara på god väg att lyckas med.

Denna uppräkning skulle kunna bli mycket längre. Men jag räknar med att du har sett skriften på väggen. EU utvecklas mot en korporativ superstat. Där allt dras åt fel håll vad gäller demokrati, öppenhet, frihet, människovärde och rättssäkerhet.

Detta är skrämmande. Än mer skrämmande är att det inte tycks finnas någon egentlig opposition mot det som sker.

Är Europa vårt gemensamma öde, är dä detta det öde vi trodde på när vi en gång röstade för ett EU-medlemskap?

lördag 20 augusti 2011

Sakta men säkert.

I dagens samhälle ligger alldeles för mycket makt  i händerna på empati och ansiktslösa byråkrater.  Tack vare bland annat EU  lever vi i en korporativistisk värld där särintressen och storföretag växer samman med den politiska makten. En politisk makt som i sin tur ger dem förmåner, särlagstiftning och beskydd.
Ett lysande exempel på symbiosen mellan företag och politiker är den propaganda vi utsätts för om kontantlösa samhället och kortbetalningar. Kortutgivarna tjänar grova pengar och för politikerna är det som en våt dröm att ha fullständig kontroll över den enskildes ekonomi. Kunna ta skatt automatiskt direkt från kontot utan att ens behöva fråga.
Grundlagsskyddade fri- och rättigheter åsidosätts. Men det är något som sker i det tysta. Journalister som borde vara intresserade av att visa vad som händer tiger, kanske av rädsla för att bli utfrysta.
I EU diskuterar man på fullt allvar att införa censur. Det finns redan ramlagstiftning som förbjuder vissa  åsikter. Man registrerar våra resor. Man registrerar och granska våra bankaffärer. Man vill lagra data om alla våra telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner. Man inför inskränkningar i informationsfriheten bakvägen, genom skumma avtal, om man inte lyckas få igenom dem direkt. Man vill göra vissa fantasier olagliga. Man vill få bort offentlighetsprincipen i Sverige. I Storbritannien diskuterar man att införa censur av internet, samtidigt som man kritiserar Kina för just det.
Ett EU projekt för åsiktsregistrering är redan sjösatt, utan att någon mer än en och annan marginell publikation på vänsterflanken har uppmärksammat saken.  Det blir fler och fler övervakningskameror både lagligt och olagligt, på skolor och på offentliga platser.
Inget av detta har presenterats på något riktigt påtagligt sätt för vanligt folk – i tv:s nyhetssändningar och på tidningarnas förstasidor. Politikernas åsikt verkar vara att det man inte vet mår man inte illa av. I vart fall inte innan det är för sent för att göra något.
När  allmänheten i sällsynta fall  hör talas om det här  blir ofta kommentaren, att jag har inget att oroa mig för, jag har rent mjöl I påsen. Då glömmer man identitesstölder och anar inte hur svårt eller rent av omöjligt det kan vara att försvara sig om man blir anklagad för något  genom att övervakarna gjort ett misstag, eller att det är i stort sett lönlöst att få bort en felaktig uppgift som hamnat i något register. Register som man dessutom inte vet att de finns.

måndag 8 augusti 2011

Hur man går miste om lyckan.

  • Genom att bygga luftslott..
  • Genom obeslutsamhet.
  • Genom onödigt gnäll och dåligt lynne.
  • Genom att vara godtrogen.
  • Genom att ge upp vid första motgång.
  • Genom att överdriva svårigheter.
  • Genom att lita på ovärdiga människor.
  • Genom att försöka att hastigt bli rik.
  • Genom att låta ambitionen kallna.
  • Genom att aldrig våga ett försök.
  • Genom att göra egennyttan till huvudsak.
  • Genom att vänta på att tillfället ska yppa sig.
  • Genom att arbeta endast när man har lust.
  • Genom tänka negativt om sig själv som person.
  • Genom att alltid se saker från dess sämsta sida.
  • Genom för stor självtillit efter första lätta seger.
  • Genom att låta tillfälligheterna överrumpla sig.
  • Genom att drömma om stordåd, istället för att uträtta  det närmast till hands liggande.

    Det vill säga: brist på arbetsamhet, självbehärskning, allvar, glöd och förutseende.