Sakta men säkert.

I dagens samhälle ligger alldeles för mycket makt  i händerna på empati och ansiktslösa byråkrater.  Tack vare bland annat EU  lever vi i en korporativistisk värld där särintressen och storföretag växer samman med den politiska makten. En politisk makt som i sin tur ger dem förmåner, särlagstiftning och beskydd.
Ett lysande exempel på symbiosen mellan företag och politiker är den propaganda vi utsätts för om kontantlösa samhället och kortbetalningar. Kortutgivarna tjänar grova pengar och för politikerna är det som en våt dröm att ha fullständig kontroll över den enskildes ekonomi. Kunna ta skatt automatiskt direkt från kontot utan att ens behöva fråga.
Grundlagsskyddade fri- och rättigheter åsidosätts. Men det är något som sker i det tysta. Journalister som borde vara intresserade av att visa vad som händer tiger, kanske av rädsla för att bli utfrysta.
I EU diskuterar man på fullt allvar att införa censur. Det finns redan ramlagstiftning som förbjuder vissa  åsikter. Man registrerar våra resor. Man registrerar och granska våra bankaffärer. Man vill lagra data om alla våra telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, internetuppkopplingar och mobilpositioner. Man inför inskränkningar i informationsfriheten bakvägen, genom skumma avtal, om man inte lyckas få igenom dem direkt. Man vill göra vissa fantasier olagliga. Man vill få bort offentlighetsprincipen i Sverige. I Storbritannien diskuterar man att införa censur av internet, samtidigt som man kritiserar Kina för just det.
Ett EU projekt för åsiktsregistrering är redan sjösatt, utan att någon mer än en och annan marginell publikation på vänsterflanken har uppmärksammat saken.  Det blir fler och fler övervakningskameror både lagligt och olagligt, på skolor och på offentliga platser.
Inget av detta har presenterats på något riktigt påtagligt sätt för vanligt folk – i tv:s nyhetssändningar och på tidningarnas förstasidor. Politikernas åsikt verkar vara att det man inte vet mår man inte illa av. I vart fall inte innan det är för sent för att göra något.
När  allmänheten i sällsynta fall  hör talas om det här  blir ofta kommentaren, att jag har inget att oroa mig för, jag har rent mjöl I påsen. Då glömmer man identitesstölder och anar inte hur svårt eller rent av omöjligt det kan vara att försvara sig om man blir anklagad för något  genom att övervakarna gjort ett misstag, eller att det är i stort sett lönlöst att få bort en felaktig uppgift som hamnat i något register. Register som man dessutom inte vet att de finns.