söndag 8 december 2013

Europaparlamentariker och skatt

Nu diskuterar EUparlamentet åtgärder för att komma åt skattesmitning inom EU. Men nog verkar som om de stora skattesmitarna finns inom EU-parlamentet självt.
Hur många av er vet att en vanlig ledamot av Europaparlamentet har en (total) ekonomisk ersättning som är 7,5 gånger högre än genomsnittslönen i deras respektive hemländer?
Parlamentarikerna har en månadslön på 82 000 kronor (7 665 euro), som kan beskattas både av EU och hemlandet. Detta belopp är baserat på 38,5 procent av grundlönen för en domare vid EG-domstolen. – läs mer på: http://www.europaportalen.se/2009/06/sa-mycket-tjanar-en-eu-parlamentariker-0#sthash.zcuafhfU.dpuf
Sverige är ett av få länder vars ledamöter betalar nationell skatt på parlamentslönen. Det vanliga är att ledamöter och eurobyråkrater betalar bara 10-15% i "EU-skatt", vilket i stort sett bara motsvarar kostnaden för deras egna sjuk/sjukvårdsförsäkringar och pensioner.

Ledamöterna har utöver lönen ungefär 4 000 skattefria euro per månad för icke redovisningspliktiga kontorsutgifter. Många stoppar dessa pengar i egen ficka.

Ledamöterna får även drygt 300 euro per dag i skattefritt traktamente, bara för att visa sig på jobbet. Till det kommer resekostnader.

Allt detta betalas snällt av skattebetalarna.

Det kanske bara är jag som är grinig. Men jag tycker att det låter väldigt falskt när de här människorna börjar oja sig över medborgarnas vilja att betala skatt.
Vem var det som sa ”Kasta inte sten när du bor i glashus”

onsdag 6 november 2013

Från tidningen Riksdag och Departement

Idag kopierar jag från tidningen Riksdag och Departement och förvånas av att se hur mycket pengar partierna har.

Snart meddelar Partibidragsnämnden hur höga statliga bidrag riksdagspartierna får för år 2014.
Men för vissa partier är bidraget en liten del av inkomsten. För Centerpartiet, som tillhör ett av Europas rikaste partier, utgör det statliga partibidraget en spottstyver. Under 2012 redovisade partiet tillgångar på ungefär en och en halv miljard kronor. Alliansvännerna i Folkpartiet hade tillgångar som bara motsvarade två procent av den summan år 2012, 30 miljoner kronor.
Centerpartiets välfyllda skattkistor beror på en framgångsrik försäljning av Centerpress år 2005, ett partiägt företag som ägde tio lokaltidningar. Försäljningen drog in 1,8 miljarder till partikassan. Under valkampanjerna 2006 och 2010 brände partiet pengar i samma storlek som Moderaterna och Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna är det näst mest välnärda partiet i Sverige, med tillgångar på en halv miljard vid slutet av 2012. Och partiet har också många kranar att vrida på för att fylla kistorna. Under 2012 drog partiet in 66 miljoner på lotterier och tog emot fackliga anslag på sammanlagt 13 miljoner.

Parti          Tillgångar 2012     Partibidrag 2012
S               565 miljoner           46,8 miljoner
M              126 miljoner          42,5 miljoner
MP             16 miljoner           14,4 miljoner
FP              30 miljoner           14,5 miljoner
C                1,5 miljarder         14,1 miljoner
SD              35 miljoner           11,9 miljoner
KD             29 miljoner           12,7 miljoner
V                16 miljoner           12,5 miljoner

Sverigedemokraterna har traditionellt finansierat partiet genom att styra pengar från partidistrikten till den centrala partiorganisationen. Innan partiet hamnade i riksdagen byggde man upp partikassan genom kommunala bidrag.
Efter riksdagsinträdet fortsatte denna ordning. Efter ett kongressbeslut år 2011 sänkte man den summa partidistrikten var tvungna att skicka vidare till ledningen från 40 procent till 25 procent, och numera går pengarna oavkortat till partiets valfond, den pott som ska finansiera partiets valkampanj.
Även partiets kvinnoförbund SD-kvinnor, med omkring 200 medlemmar år 2012 och ett statligt bidrag på 1,4 miljoner, avsatte under 2012 en halv miljon till valfonden som har växt från fem miljoner till 13 miljoner år 2012.
Moderaterna hade vid samma period en valfond på 20 miljoner, men ska enligt redovisningen avsätta ytterligare 30 miljoner till den under 2013. Miljöpartiet redovisar också sin valfond, den uppgick vid slutet av 2012 till 2,8 miljoner.
Partibidragsnämnden skulle ha fattat beslut om partiernas bidrag för 2014 i förra veckan men måste vänta på grund av att alla handlingar inte har kommit in i tid. Beslut kan tidigast fattas på onsdag.

måndag 14 oktober 2013

Den demokratiska statens kris.

Det är påtagligt att vi har en kris i den demokratiska staten. Tydligast syns detta i sjunkande förtroende för institutioner och politiker i hela EU. Likaså i USA där massövervakningen och den militariserade säkerhetsstaten nått oanade höjder. Den totala övervakningen av medborgarna, som så att säga automatiskt är misstänkta säkerhetsrisker tills motsatsen är bevisad, har nu nått längre i den västerländska demokratin än den någonsin gjorde i de kommunistdiktaturer vi en gång kritiserade.
Demokratins kris är också tydlig i de massprotester som följt finanskrisen och efter att EU tvingar medborgarna att betala för bankernas spekulationer utan att detta leder till reglering av finansmarknaden. Problemet är tydligast i Grekland som tvingats acceptera 60 procents ungdomsarbetslöshet för att betala lån till tyska och franska banker. För en grekisk ungdom utan framtidsutsikter har EU blivit ett främmande, auktoritärt och hotfull maskineri som styr över Greklands politik utan demokratisk legitimitet. EU har blivit ett säkerhetshot.
Det nya postdemokratiska samhället är inte öppet odemokratiskt men valen och yttrandefriheten har urholkats och förlorat i innebörd. I Sverige har vi fortfarande hyggligt förtroende för demokratin även om det minskar. Men hoten mot yttrandefriheten i Sverige är överhängande. Det tydligaste exemplet är när den grundlagsbefästa meddelar- och yttrandefriheten inskränks på arbetsplatser. Meddelarfriheten är till för att anställda ska kunna uppmärksamma media på regelbrott inom den offentliga sektorn och är därmed centralt för en fungerande kontroll. Men den omfattar bara offentliganställda och därför sker en gradvis avdemokratisering när det offentliga privatiseras eller läggs ut på entreprenad. I det vinstdrivande och konkurrerande företaget gäller endast lojalitet. Men meddelar- och yttrandefriheten hotas också inom den offentliga sektorn.
Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta.
Vi har lagstiftning mot hatbrott och ärekränkning. Men när vi tillåter en enskild arbetsgivare att införa egna lokala inskränkningar så får vi en utomlegal reglering. Med andra ord en upplösning av rättsstaten.Därmed finns i systemet ett inbyggt incitament som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval och långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati. Det postdemokratiska samhället är också ekonomismens envälde.

lördag 12 oktober 2013

Korporativismens problem.

Korporativism  kan enkelt beskrivas som att politik och särintressen växer samman, utanför den demokratiska processen. Detta är något som går djupare och är mer förrädiskt än till exempel ekonomisk korruption. Här handlar det mer om samförstånd som flyttar makten in i fysiskt och mentalt slutna rum.

Korporativismen har flera olika spelare. På ena sidan finns politikerna, det vill säga de som kan stifta lagar och fatta beslut som går särintressenas väg. Här finns också byråkratin, som ofta är minst lika tjänstvillig när det gäller att ordna tjänster, fint folk emellan. Och så på andra sidan, särintressena. Det kan handla om företag. Men det kan också vara fråga om till exempel fackföreningar, bönder, kommuner och olika slags intresseorganisationer. Man skulle även kunna nämna militären, det säkerhetsindustriella komplexet och religiöst motiverade grupper som exempel på särintressen.

Detta är grupper som har upptäckt att det finns ett enklare sätt att skaffa sig förmåner och fördelar än att gå den mer komplicerade och osäkra vägen genom den demokratiska beslutsprocessen.

Vilket naturligtvis är ett demokratiskt problem. Dels om man betraktar korporativismen utifrån den formella representativa demokratin (som naturligtvis också har sina brister). Dels - och kanske speciellt - om man studerar korporativismen och dess effekter ur ett vidare demokratiskt perspektiv, utifrån demokratins större och djupare värden.

Det är alltså inte bara en fråga om att korporativismen undergräver folkväldet och den demokratiska processen. Här uppstår även problem vad gäller värden som exempelvis maktdelning, rättssäkerhet, öppenhet och ansvar.

Så jag vill påstå att korporativismen berövar demokratin sin själva livskraft. Den hotar vårt öppna och fria samhälle. Den står ofta i konflikt med våra medborgerliga fri- och rättigheter. Och den tenderar att reducera människovärdet till en bricka i ett cyniskt spel.

Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra något som lett oss till dagens strukturproblem.. I dag smälter eliterna alltmer samman och tidigare toppolitiker fungerar ofta som dörröppnare åt näringslivet. Just nu är den stora uppgiften att hindra S att säga nej till vinster i välfärden

Det finns en klassisk bild av svensk demokrati och den togs den 20 december 1938 på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. August Lindberg från LO och Sigfrid Edström från SAF undertecknar Saltsjöbadsavtalet om fred mellan två stridande intressegrupper med skilda agendor, värderingar och social bakgrund.

Men vad händer med demokratin om de politiska och ekonomiska eliterna i allt större grad smälter samman till en och samma entitet?

I statliga Maktutredningen (1990) slogs fast att Sverige präglades av två eliter - en demokratisk och en ekonomisk. Den ena präglad av Socialdemokraterna och LO och den andra av de stora industriföretagen och SAF - i dag Svenskt Näringsliv. Dessa eliter utgjorde ideologiska antagonister som möttes vid förhandlingsbordet.

Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobbet. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.

Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre.

Internationellt har storviltjakten på toppolitiker varit lösningen när företagen vill öppna nya marknader. Detta har också väckt debatt som när Der Spiegels chefredaktör Georg Mascolo den 9 september i år frågar sig om någon kunnat tänka sig Willy Brandt som lobbyist för en gasledning?

Brandts efterträdare som kansler och S-ledare, Gerhard Schröder sålde sig däremot till ryska Gazprom, Carl Bildt satt i Lundin Oil och Labourledaren Tony Blair blev expert på rådgivning om Irak.

Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska "dubbelagenter" utgör. I boken "Postdemokrati" visar han hur dagens ideologiska "möte i mitten" med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati - som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.

Paul Krugman diskuterar samma problematik i den amerikanska politiken där kandidaterna sitter i knät på de stora företagen för möjligheten att alls kunna bedriva sina kostsamma kampanjer.

Varför har det blivit så här? En orsak är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.

Trots det får frågan om politisk lobbyism inte förenklas till en diskussion om privatmoral och girighet.
För grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut nio miljarder i vinst ur välfärdsverksamheterna.

Tidigare toppolitiker blir dörröppnare för företagen att lyckas med upphandlingar eller att driva på avregleringar. Nätverk och sitt förtroendekapital är den "vara" politikern säljer.

Systemet att leja politiker visar en ny aggressiv strategi från näringslivet. Det handlar inte längre bara om påverkan genom opinionsbildning utan om företagslobbyism inuti partierna.


  •  Bror Perjus kunde 1998 på DN Debatt avslöja att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en borgerlig fyrpartiregering.
  • 2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning.
  • 2011 avslöjade Tvärdrag att Borgkommissionen om framtidens välfärd mellan Timbro och Arena betalats av Magnora och att slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life.
  •  Hösten 2012 agerar Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Akademedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka S att säga ja till vinst.
  • Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

    För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid.

    Samtidigt är denna typ av intrång inte helt nya. På 1980-talet infiltrerades SSU av trotskistiska Offensiv men de avslöjades och kastades ut. Rågången åt vänster upprätthölls.

    I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S att säga nej till vinst i välfärden.
    Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat "mjuk" påverkan.

    Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna ombud till S-kongresserna?

    Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste upp till debatt. Speciellt inför det kommande EU valet  eftersom de korporativistiska strävandena är betydligt starkare inom EU och lobbyisternas påverkan större. För den som är intresserad av mer information om lobbyverksamhet inom EU titta på den här videon.

    fredag 4 oktober 2013

    Asylboende och demokratur.

    Jag började fundera på det här när jag såg  Uppdrag Granskning  om asylboende den tredje april. 
    Det jag funderade på var hur många av de intervjuade som ljög eller höll inne med sin åsikt för de ville inte på några villkors vis ta risken att det skulle startas ett drev där de blev kallade främlingsfientliga rasister.

    Det verkar finnas en informell grupp om cirka 100 personer som känner varandra, bor i samma områden, har barnen på samma dagis etc. Den gruppen styr opinionsbildningen i media genom att inte tillåta andra åsikter än de som de anser vara de rätta. Avvikarna hånas och jagas i media. Det här har förvandlat Sverige till ett land med stort osynligt åsiktsförtryck. 
    I en demokratur (notera ordet) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.” — citat från Vilhelm Moberg (1965)”

    Länder som exempelvis kan klassas som demokraturer är bland andra flera västerländska demokratier, till exempel Sverige, Tyskland och Ryssland…”

    Hycklande antirasister.

    Frånvaron av en seriös integrations- och migrationsdebatt på ledarsidor, ja i media överhuvudtaget gör mig grundligt besviken på journalistkåren och det så kallade politiska etablissemanget. Då räknar jag inte det som skrivits  till exempel av Aftonbladets ledarredaktion. En redaktion som med sin mästrande grötmyndigt i tre år sagt att alla som velat ifrågasätta dagens integrationspolitik är främlingsfientliga rasister och islamofober  och att de tänker fel och borde genomgå en korrigerande utbildning.

    När man sedan kollar upp var dessa goda och empatiska  personer bor så hittar hittar man dom på områden som Södermalm, Östermalm, Bromma villastad, Lidingö eller Djursholm- Då blir hyckleriet riktigt uppenbart: "Vi älskar mångkultur, men vi kan inte tänka oss att bo i den miljön själva. Men de som bor där och inte gillar det är rasister! och måste upplysas om det”.

    Detta hyckleri delar de dock med många i den övre medelklassen. Man kan helt enkelt googla på de här “godhjärtade” antirasisterna, då hittar man att de allra flesta är de som fått ett bra fått bra jobb efter utbildningen och som snabbt bosatt sig i idylliska villaområden eller hippa bostadsrätter i Stockholms innerstad, samtidigt som de vurmar för de illegala invandrarna och mångkulturens förträfflighet men rynkar kollektivt  på näsan åt de "lågutbildade arbetslösa intoleranta SD-väljare".

    Det här hyckleriet är en av de saker jag föraktar mest när det gäller den migrations- och integrationspolitiska debatten. Människor som sjunger migrationens lovsång och älskar att hata de som inte gör det, men samtidigt ser till att bosätta sig helsvenskt, arbeta på arbetsplatser där den mest exotiska är en försvenskad iranier som kommit hit för mer än 30 år sedan eller en indisk dataingenjör, samt placera sina barn i skolor, helst friskolor, där alla talar ren svenska. Samtidigt har de mage att kalla kritiker av den rådande politiken för rasister. Inser de inte att de själva agerar precis som de allra värsta rasisterna?

    lördag 10 augusti 2013

    Total kontroll.

    Globaliseringen och internet gör att nationalstaten som begrepp blir alltmer irrelevant. Västvärldens stater förlorar gradvis kontrollen över sina medborgare, samtidigt som de desperat kämpar för att upprätthålla en konkurrenskraft och välfärdsmodell som hålls vid liv av tredje världens fattiga länder.
    Minskande skatteintäkter men  ökande pensions- och äldrevårdskostnader gör att man måste prioritera och minska kostnader. Den enkla vägen blir oftast använda robotar och datorer, på så sätt kan man kapa personalkostnader. Finns det en teknisk möjlighet att med IT hitta pågående våldsbrott, skattefiffel eller sjukförsäkringsbedrägerier, eller att profilera fram människorna som kan tänkas begå brott – då  använder man självklart dessa verktyg. Det är betydligt billigare än att bemanna upp med patrullerande poliser och skattmasar på gator och torg.
    Det sägs att vi fått det kontantlösa samhället för att minska rånrisken och för att krångla till det för den organiserade brottsligheten. I själva verket handlar det om att uppnå en fullständig, digital spårbarhet i alla monetära transaktioner människor emellan.
    Lägg till initiativen PRISM och vårt egna FRA, så uppnås snart fullständig spårbarhet i all mänsklig elektronisk kommunikation och transaktioner. 
    Tittar man lite längre fram, så är EUs forskningsprojekt INDECT ett utmärkt (skräck) exempel på vad som kommer.
    Här används EUs forskningspengar till ett stort teknikutvecklingsprojekt. Målet äratt få fram system som kan samla upp, samköra och analysera information från internet, bloggar och chatsajter, från övervakningskameror och från allt material som polis och säkerhetstjänst på andra sätt samlat in.

    Inom projektet utvecklas därför program för ansiktsigenkänning i realtid. För automatisk analys av material på bloggar och chatsajter. För kartläggning och analys av sociala nätverk.  Och system som ska kunna koppla ihop och analysera allt detta i ett svep.  Inte för att kunna följa rörelser hos dem som redan är misstänkta. Utan för att hitta misstänkta mönster hos människor som polis och säkerhetstjänst ännu inte intresserat sig för, så att de kan ta sig en närmare titt på dem!
    Ännu mer skrämmande inser man att projektet är om man tittar på projektets hemsida. Då känner jag  att den övervakning som bedrevs och bedrivs i kommunistiska diktaturstater kan betecknas lika upprörande som en fis i en ullfäll, jämfört med vad EU planerar att införa.

    Kanske kan man försvara att man försöker hitta kostnadseffektiva sätt att motverka terrorism. Problemet är bara att kostnaden många gånger blir betydligt större än resultatet och att resurser används till fel saker. ta bara som exempel att hundrafallt fler dör eller skadas varje år i fallolyckor än av terroristdåd  men ändå satsas otroligt mycket mer för att förhindra terroristdåd an fallolyckor. Dessutom visar det sig att myndighet efter myndighet kommer att v begära tillgång till detta ymnighetshorn av värdefull kunskap. Ändamålsglidningen är betydande.

    Skattemyndigheten och Försäkringskassan står redan och stampar i farstun. Försäkringsbolag och personalrekryterare tackar heller inte nej. Sakta men säkert kommer vi att vänja oss vid det. Tills vi märker att det slår tillbaka mot oss, men då är det alldeles för sent att gå tillbaka.
    Men inte bara våra egna politiker vill bevaka och kontrollera  oss. Västvärlden förlorar konkurrenskraft till öst. Välfärdsmodeller och hela vår försörjningsförmåga sätts på allvarligt prov. Därför finns det ett stort intresse av att få tillgång till information som ger respektive nation fördelar, och sätta käppar i hjulet för de andra. Detta är inget nytt, men kraften i ettorna och nollorna gör detta exponentiellt kraftfullare. Digitala sökrobotar blir farligare än kärnvapenrobotar.
    För USA kan det nationsgränsöverskridande övervakningsverktyget PRISM bli lika viktigt som militären och Hollywood för att främja den amerikanska drömmen. Svenska makthavare lär inte vara sämre dom  heller.
    USA har ändå en enorm fördel. Västvärldens privatpersoner och en hel del företag och myndigheter lagrar sin kommunikation i det digitala molnet, centrala servrar som rymmer många kunder och enorma mängder data. Oftast ligger dessa serverparker i USA. Många svenska kommuner och utbildningsinstitutioner har sina mejllådor hos de stora nätaktörerna i USA. Utrikesminister Bildt jobbkommunicerar delvis med sitt Gmail-konto, bara för att ta ett exempel.
    Barack Obama tog nyligen bort en visselblåsarpositiv text från sin sajt.
    Visselblåsare har blivit högvilt. Ingen får riskera nationalstatens suveränitet att göra vad som krävs för att upprätthålla sin makt. Detta krockar kraftfullt med alla människor som växt upp med internet och nationalstatens minskade betydelse.
    Det är nu vi behöver att medierna fokuserar sin kraft på de här frågorna, men de är handlingsförlamade och vingklippta av sina kostnadskriser. Istället riktar man in sig på skvallerjournalistik och annat dravel som säljer lösnummer och tar avstånd från internets styrkor, bland annat genom att stänga ned sina kommentarsfält för att de inte begriper hur de ska hantera dem.
    Alla har nåt att dölja. Alla har skelett i garderoben, från små pinsamheter till något betydligt värre. Allt kan dessutom filtreras och/eller  tolkas av betraktaren så att det stöder dennes syften.
    Alla vill själva ha åtminstone en liten möjlighet att själva kontrollera om, när och inför vem hemligheterna ska avslöjas inför.
    Här en fyndig men samtidigt klargörande dialog från en välspridd seriestripp:
    Lilla pojken: Pappa säger att du spionerar på oss.
    Barack Obama: Han är inte din riktiga pappa.
    Kunskap är makt, och den som har bäst information vinner alla strider, på ett eller annat sätt. Före sökrobotarnas tid hade ingen all information.
    Då fanns det fanns en enorm tröghet i all informationsinhämtning, vilket gjorde att du som Svensson eller Sverige sällan togs fullständigt på sängen av någon som kände till alla dina brister och svagheter.
    Jag tycker inte att jag är foliehattsivrare som ser konspirationer bakom varje skeende., men jag laddar hellre ner filmer och musik än köper dem. Det är inte av ekonomiska skäl, utan det enda sättet jag ser  att protestera mot de begränsningar som mediaindustrin och upphovsrättsivrarna med blåögda politikers hjälp tvingar på oss. Jag röstar på Piratpartiet, för vem ska man rösta på nästa år om man börjar bli djupt bekymrad över vad som håller på att hända? Jag ser inte att det finns något annat alternativ. Ser du det? Eller tror du att “rent mjöl i påsen” gör dig immun mot intrånget i ditt privatliv?
    Men vad som är “rent mjöl i påsen” varierar från tid till annat beroende på vilka opinioner man kan skapa, och samtidigt står  framtidens Stalin eller Hitler i kulissen och bidar sin tid.

    måndag 1 juli 2013

    Copyright och övervakning.

    Det finns många olika krafter driver oss mot ett storebrorssamhälle. Det finns bland de som tjänar pengar på att övervaka och de som tjänar på att tillverka och sälja övervakningsutrustning, men det finns också olika religiösa vårdfall som anser att de har det perfekta sättet att leva och vill  med tvång även få oss andra att leva på det sättet. Så finns det finns politiker som utnyttjar okunskap och rädsla för att hitta bytesdjur (valboskap). Man inbillar sig att man vinner röster genom att underblåsa folks rädsla. Man överdriver faror och hot till det yttersta. Perfekta exempel är en obefogad terroristskräck och jakten på barnporr på Internet. Men en förbisedd viktig aktör driver oss mot ett Big Brother samhälle är copyright industrin.

    Anledningen till att upphovsrättsindustrin kämpar för mer övervakningen är enkel: en digital kommunikationskanal kan användas för privat konversation, men den kan alltså användas för att dela kultur och kunskap framställt under ett skydd av ett upphovsrättsmonopol. För att veta vad som är vad i floden av kommunikation, måste du kunna sortera och välja ut det som är av intresse och att kunna göra det, måste du ha möjlighet att kunna se allt.

    Med andra ord, om att upprätthålla upphovsrätten är din prioritet, måste du spionera på folks privatliv, och döda all anonymitet och få bort korrespondenshemlighet. Detta är precis vad upphovsrättsindustrin har gjort konsekvent och mer och mer aggressivt på senare år. Vad har då hänt i Sverige? Låt oss se vilka påtagliga förändringar upphovsrättskramarna drivit i Sverige för att göra det möjligt att jaga de människor som delar och förmedlar kunskap och kultur utanför copyright monopolen..

    När Internet kom till fick vanligt folk möjlighet att kunna enkelt dela med sig av både sin egen och andras kunskap. Problemet för medieindustrin var att då kunde de inte fortsätta tjäna pengar på att sprida kunskap och kultur.

    Så för att kunna behålla sina vinster ville de kunna stämma ensamstående, föräldrar och deras barn och på det sättet ta ifrån dom hus, besparingar och ett värdigt liv, behövde de förmågan att knyta en adressuppgift och en tidpunkt till en en person. Med andra ord, var de tvungna att skapa möjlighet att samla in och lagra data för att kunna följa och analysera allas insatser på Internet, De krävde (och fick) direkt tillgång till övervakningsdata. Det här är en utveckling som var helt otänkbar för tio år sedan, men Internet gav dem möjligheten att blanda den giftbägare som övervakningsraseriet skapat för spridning av kultur och kunskap. Man jagar de som lyssnar på musik, läser böcker och de som ser på film eller TV. Man stoppar spridning, man begränsar tillgång.

    Om upphovsrätt branschen "bara" fick gå lite längre än polisen, genom att begära IP loggar från Internetleverantörer, skulle leverantörerna svarat med att vägra att hålla några loggar överhuvudtaget. Men då lyckades man med stöd av viljelösa politiker få fram en lag, datalagringsdirektivet,, som tvingar om Internet och mobilleverantörer att lagra uppgifter om hur och med vem privatpersoner (och) företag kommunicerar med omvärlden. Helt plötslig har det här intrånget i privatlivet förvandlats från något som var från "absolut förbjudet" till "obligatoriskt". Men dessa loggar skulle naturligtvis bara få användas för att bekämpa grova brott men så tillkom en ytterligare lag IPRED som gör det möjligt för upphovsrättsjägarna att begära ut dessa loggar. Kombination av de två lagar, att tvinga internetleverantörer att föra en logg över alla abonnenters identitet, och att ge mediabolagen laglig rätt att få tillgång till dessa loggar, det blev nyckeln till nyckeln till att stämma inte bara föräldrar och deras barn till miljardskadestånd utan alla även du och jag som kanske av rent misstag hamnar på en misstänkt plats.

    Detta är precis vad man åstadkommit i Sverige. Genom ett avskyvärt överutnyttjande av EU-direktivet om datalagring och IPRED, en i sig skamlös beställningslag från skivindustrin, fick upphovsrättsindustrin tillgång till loggarna. Det är anmärkningsvärda här är att copyrightindustrin fått mer befogenheter än vad polisen hade.

    Men det var ingen lätt resa för industrin att ta sig hit , I Sverige föreslogs det att den data som lagras i enlighet med det datalagringsdirektivet skulle undantas från tillgänglighet i det som krävs med IPRED. Då gick den svenska upphovsrättsindustrin genom taket och fick sina medlöpare till formliga vredesutbrott i medierna. Det lämnade inget över till fantasin, det var helt uppenbart krävde. De ville spårbarhet av alla på nätet. De fick som de ville fick det, tack vare de aningslösa digitala analfabeter som kallar sig politiker.

    Upphovsrättsindustrin driver os in i ett storebrorssamhälle för att tvinga alla att fortsätta köpa plastbitar bara för att de vägrar inse att den metoden att sprida kultur är totalt överspelad..

    Men det är inte enbart upphovsrättsindustrin som genom sina obscena krav bär skulden till att vi är på väg in i ett övervakningssamhälle utan motstycke, den är bara företag som inte kunnat anpassa sig när omvärlden förändrats. Den verkliga skulden ligger hos oinsatta politiker som utan eftertanke eller analys accepterat industrins skamlösa krav.

    När det gäller upphovsrätt, Internet och nätets möjligheter, ser dagens politiker inte annat än faror och hot som medborgarna måste skyddas från till varje pris ivrigt påhejade av de multinationella mediaföretagens lobbyister.

    Det borde vara möjligt att ersätta en del av dessa gamla betongpolitiker som bara ser hot och risker med de som ser Internet som den enorma möjlighet

    måndag 17 juni 2013

    Efter tiden på toppen.

    Häromdagen läste jag i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) en svidande vidräkning med de skandinaviska välfärdsstaterna, inte minst Sverige, länge beundrad förebild för många länder på annat håll i världen.

    Enligt FAZ finns i dag inget förebildligt kvar; även på den tiden det begav sig skulle förebilden haft mer med Potemkins kulisser än med verklighet att göra. Hur som helst skulle den tid vara slutgiltigt förbi då Sverige också kunde göra anspråk på ”moraliskt ledarskap”.

    Ironiskt nog är FAZ en kvalitetstidning av ett slag som en gång – men inte längre – fanns även i Sverige. Artikeln tycks så vara en bekräftelse av sin egen tes. Men dess resonemang är bestickande: det är bara alltför lätt att med siffror och diverse statistik belägga att vårt land sedan åtskilliga år inte längre hör till den rika eliten i världen. Många har hunnit ikapp och förbi; den svenske utbrytaren är infångad och tillbaka i klungan.

    Möjligen kan man diskutera hur länge utbrytningen egentligen varade. Några få decennier? Från 1945 fram till anpassningen till EU 1988/89? Eller fram till den första oljekrisen 1973 och de stora krondevalveringarna några år senare? Hur vi än räknar kvarstår faktum – i dag skulle jag föredra lön i Danmark, sjukvård i Bayern, franska eller brittiska skattesatser och pension i Nederländerna framför något Sverige har att erbjuda på samma områden.

    I detta finns förstås ingenting konstigt. Historien är full av stater och samhällen som kan uppvisa en liknande cykel av uppgång och fall, det senare något som det tar lång tid att vänja sig vid eller att ens uppfatta. Det är inte svårt att hitta engelsmän som uppför sig som om London fortfarande tillsatte vicekungar i Indien eller österrikare som känner sig så hemma i Lemberg (Lwów/Lviv) att man skulle kunna tro att kejsar Franz Josef ännu vore i livet. Först mycket långsamt förvandlas känslan av förlust till portugisiskt vemod över ett svunnet imperium eller till ungersk frustration över att ha blivit till en liten centraleuropeisk stat bland andra.

    Det moderna Sveriges tid på toppen kännetecknas av att ha varit mycket kort, men också av omfattande ambitioner utöver de rent materiella. Vi var inte bara rikast; framför allt visste vi bäst. Det fanns en bokstavligen uttalad pedagogisk-didaktisk dimension till vår storhet. Med pekpinne i hand lärde vi ut hur Världen skulle kunna bli mer tolerant, fridsam, solidarisk, jämlik och förnuftig – alltså mer som vi själva redan var – och denna i grunden mycket äregiriga strävan ansåg vi oss förkunna med den oegennyttiges anspråkslösa ödmjukhet, fastän världen kanske inte alltid var av samma mening.

    Men i våra egna ögon var vi storsinta. Ändå vill jag hävda att denna lärarroll rymmer en mycket stor portion av besserwisserns arrogans. Dessutom att den som ett slags falskt medvetande (Karl Marx) överlevt också när förutsättningarna för den inte längre finns. Dock är det mitt intryck att svensken i gemen fortfarande anser att han har något att lära ut, att hans samhälle är bättre organiserat än andras, att han därför är som gjord för att medla, förmedla och erbjuda lösningar som inte är dikterade av ren makt, egoism eller nationalistiska intressen. Ty sådant står vi över. Och jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än en lika förlegad som svårutrotad arrogans.

    Varifrån kommer den?

    I det korta perspektivet självfallet från förra seklet; vårt land förskonades från båda världskrigen och tillhörde de få stater som gynnades av det kalla. Medan Västeuropa beundrade vår vidareutveckling av den bismarckska social- och välfärdsstaten kunde vi framstå som ett eftersträvansvärt alternativ för länderna i tredje världen (vad det i dag kan tänkas vara för någonting) och inte minst för dem i det realsocialistiska Östeuropa (som inte längre finns) där man drömde om en socialism med mänskligt ansikte.

    Och i ett längre perspektiv? Är kanske denna vår arrogans ett arv från stormaktstiden som lever vidare genom den senare historiska förening mellan just överhet och folk som är så typisk för Sverige och som sker på bekostnad av vad vi aldrig haft här i landet: en stark, självmedveten medelklass?

    Adelsman och dräng visade sig klara skivan utan förmedlare och förvaltare. De kunde själva; kanske därav denna besynnerliga svenska förening av övermod och mindervärdeskomplex, av storvulenhet och beskedlighet, av världsmannalater och provinsiell tafatthet. I just välfärdsstaten fick så stormaktstidens arrogans sin transcedens, mildrad och förklädd till vad som var politiskt gångbart i en modern tid, alltså social ingenjörskonst i det goda samhällets tjänst, något som dessutom lät sig exporteras.

    Nu finns som bekant denna välfärdsstat inte längre. Åtminstone är den inte vad den en gång var. Det samhälleliga projektet har krympts till att beskära och renovera välfärdsstaten till vad som någorlunda ska kunna fungera. Som program kan detta naturligtvis inte längre försäljas – svenska politiker, som Persson eller Reinfeldt, har blivit som alla andra: rena maktpolitiker utan ideologiska lidelser.

    Men vår arroganta självgodhet verkar ha lika många liv som katten.

    torsdag 13 juni 2013

    EU och USA

    Det är så typiskt för EU politiker att man verkar spendera hur stor tid som helst på frågor som inte har den minsta betydelse för medborgarna.

    Att bekymra sig om pressfrihet i Afrika och Fjärran Östern det är det stora ämnet för EUs politikerfrälse när samtidigt den största skandalen inom pressfrihet och övervakning av oskyldiga medborgare rullas upp inför våra ögon.
    Jag ställer mig ofta frågan var EU:s lojalitet egentligen ligger. Med Europa, dess folk och dess företag? Eller med USA:s regering och storföretag?
    Gång på gång undergräver EU:s institutioner Europas intressen och europeiska medborgares fri- och rättigheter för att istället gå Amerikas ärenden. Så är det i upphovsrättsfrågorna. Och så är det i övervaknings- och integritetsfrågorna som till exempel SWIFT där EU medborgarnas samtliga banktransaktioner levereras till USAs övervakningssystem och PNR där alla uppgifter om flygresenärer lagras och vidarebefordras till USA.

    När sedan det avslöjas hur USA massavlyssnar tele och internettrafik, ja då låter det närmast som om EU parlamentet ställer upp och försvarar detta.

    Så avslöjas att EU-kommissionen vattnade ur förslaget till persondataskydd (data protection) inom EU – för att USA skall kunna fortsätta snoka runt i europeiska medborgares, företags och myndigheters elektroniska kommunikationer.
    Det handlar om att EU-kommissionen tog bort delar av förslaget till en ny dataskyddsförordning, efter påtryckningar från USA. En anonym EU-tjänsteman förklarar detta för Financial Times med att "Vi vill inte ha några komplikationer på detta område".
    Här finns inte ens något tolkningsutrymme. EU-kommissionen satte USA:s intressen före Europas.
    Och det handlar inte ens om någon diskussion om att europeiska konsumenter kanske skulle vinna på färre regler för amerikanska företag som tillhandahåller tjänster i Europa. Nej, man öppnade dörren för övervakning. Det är en ensidig kapitulation – där EU-kommissionen sviker folket, dess rättigheter och kringgår själva Europadeklarationen om de Mänskliga Rättigheterna och dess regler om rätt till privatliv.

    Nej istället fokuserar EU-parlamentet på frågor där risken att stöta sig med USA är minsta möjliga. pressfriheten i Afrika eller förtryckarregimer i Långtbortistan.

    En ynkedom av sällan skådat slag. Hur länge ska det dröja innan EUmedborgarna inser att deras fina politiker ägnar sig åt att stötta stora företag på medborgarnas bekostnad och bygga ett övervakningssamhälle som aldrig tidigare skådats?

    torsdag 28 mars 2013

    EU på det sluttande planet

    Om EU ska ha någon chans att överleva måste medborgarna få en möjlighet att mer direkt påverka besluten. Media måste kunna rapportera hur beslut fattas och på vilka grunder. Verksamheten måste bli vara begriplig. För att medborgarna skall kunna vara delaktiga krävs att EU är öppet och transparent. För att den demokratiska processen skall vara meningsfull krävs en möjlighet att utkräva ansvar. Det borde vara självklart.

    EU måste alltså bli mer demokratiskt, mer begripligt och mer transparent. Och det måste ske inom överskådlig tid.
    Om detta inte sker, då är det dags för Sverige att lämna EU.
    Historien har dessvärre visat oss att de som har makten aldrig släpper den ifrån sig frivilligt.
    Problemet med EU är ju att redan från starten hade den ett demokratiunderskott och så har det fortsatt.
    Idag har situationen blivit katastrofal och ingen i EU ledningen verkar inte se hur illa ställt det är.
    Istället ökar hemlighetsmakeriet och man tar sig rent diktatoriska rättigheter samtidigt som övervakningen av medborgarna ökar.
    Euron skadar Europas ekonomi på ett sätt som få insåg. Tyvärr är den enda lösning politikerna ser, mer centralstyrning och mer makt till byråkraterna i Bryssel.
    Det uppenbara vore att erkänna att det här inte fungerar och att man borde hitta en väg ut. Men bland det svåraste som finns för människan är att erkänna att man gjort fel, tagit fel beslut, men istället verkar man med en druckens envishet fortsätta nedför det sluttande planet.
    Detta fredens projekt kommer gå under och det är nog bara bra men ju längre det drar ut på tiden desto svårare kommer konsekvenserna att bli.
    Historien har också visat det finns gränser för vad medborgarna kan finna sig i. Tyvärr har det så gott som alltid slutat med våldsamheter.

    måndag 25 mars 2013

    Rasism

    Det har blivit uppenbart under de senaste dagarnas upprörda,debatt att man inte får tala om hår och ögonfärg i Sverige eftersom det  av media  anses rasistiskt att göra det. Men hur i hela fridens namn kan det vara rasistiskt att tala om hur folk ser ut.
    Kan det möjligen vara så att de journalister och politiker (främst (MP) själva är så fördomsfulla och lättkränkta att de tror att om man talar om att någon är mörkhyad, har svart hår eller bruna ögon så diskriminerar man den arma stackaren för att denne inte är lika fin som de är.  De som själva oftast är blonda och blåögda?
    Jag förvånas också alltid över fördomsfullheten och den herrefolksaktiga inställningen som “De rättrådiga” visar upp när de envisas med att kalla invandrare för svenskar.
    Jag har bott i Luxemburg I femton år men jag räknar mig fortfarande som svensk. Men enligt den svenska normen borde jag väl kalla mig Luxemburgare.
    Det här gör att jag är övertygad om att många invandrare i Sverige inte räknar sig som svenskar.  Men det är ju så fiiint att vara svensk, svenskar vet ju så väl hur allt ska vara och vill så gärna  tala om det för alla andra. Att tala om finnar, irakier, afghaner, greker, serber och annat löskefolk blir då i rättrådigas ögon kränkande, för de ju inte en del av det fina folket.
    Vilket naturligtvis  måste upplevas som både kränkande och rasistiskt.
    I stället för att låta de som vill vara turkar, amerikaner, jemeniter och vad de nu vill vara, få vara det  trots att de bor i Sverige, med eller utan svenskt medborgarskap vill de som vet bättre, sätta en etikett på dem.
    Man  är blond, blåögd, svarthårig. Man är mörkögd, rödhårig, gråhårig. ljushyad och mörhyad. 
    Inget konstigt med det. Det är väl inget att skriva i tidningarna om. Det är iranier, tyskar, polacker, kurder och seber . Och det är tamejfasen lika fin att vara blond och blåögd från Vitryssland som  att vara brunögd och mörkhårig från Somalia.
    Låt människorna vara vad de vill vara och låt oss använda de utmärkta svenska ord som finns för att beskriva varandra istället för att försöka göra  alla till svenskar . Något som  man som invandrare kanske varken vill eller anser sig vara.
    Faktum är att kalla alla i Sverige för svenskar kan ses som lika mycket rasism tvärt om. Men vill några från Uganda eller Togo eller från vilket land som helst och med vilken hår- och ögonfärg som helst  kalla sig svenskar så låt dem göra det!
    Låt inte de som vill skrika rasism få bestämma vad man ska vara och vad man får säga. Vi andra kan väl få vara det vi vill vara. En del av invandrarna kan ju till och med säga jag är Iranier, Turk eller Serb, men  jag är svensk medborgare,  medan andra kanske inte ens vill ha svenskt medborgarskap.

    Sluta tro att ni självgoda rättrådiga medlemmar av det fina folket vet bäst vad alla andra ska tycka och säga. Inse att ni måste sluta lägga er rasistiska fördomsfullhet på alla invandrare som om de vore en enda stor klump vars högsta önskan är att få kalla sig svenskar.

    Bankeländet.


    De färska boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor.
    Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån.
    De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder.
    Det innebär att de samlade skulderna är 3,4 gånger så stor som BNP d.v.s.  summan av alla varor och tjänster som produceras I Sverige på ett år.
    Inom EU är bankernas totala tillgångar (d.v.s. skuld till banken) 47 000 miljarder euro, vilket motsvarar 3,66 gånger så stor som Europas BNP.

    Skyddet mot en kris, det som kallas kapitalandelen, är i genomsnitt strax under 5 procent, enligt Bank of Uttryckt på ett annat sätt: det räcker med att bankernas tillgångar sjunker i värde med 4,5 procent för att hela aktiekapitalet ska vara utraderat och banken gå I konkurs (i praktiken är bankrutten ett faktum redan vid ett par procents förluster eftersom bankernas möjlighet att låna då stryps, fast då har staten, med skattepengar,  förstås redan hunnit gå in).
    Man kan se det som att om banken skulle krisa får staten ta smällen, men samtidigt har alla vinstmedel hittills betalats ut till aktieägarna.

    Det här är något som någon knappast någon politiker verkar begripa och de få som begriper, väljer att hålla tyst.
    Men år efter år röstar man in samma töntar om och om igen. Den press vars uppgift är att bevaka makten har väl inte fattat ett skit dom heller, eller också är de så insyltade med makthavarna att de inte vågar säga något.

    Är det inte dags att man vid nästa val väljer in lite friskt blod i riksdagen?

    söndag 24 mars 2013

    Terrorismen.

    Den moderna terrorismen har genomgått flera olika faser eller vågor. Den började med den anarkistiska vågen på sent 1800-tal då anarkister och likasinnade gjorde attentat med bomber eller skjutvapen. Vi kan faktiskt konstatera att Amalthea-affären år 1908 var ett av dessa tidiga moderna terroristdåd  med en död och 23 skadade.

    Sedan följde den anti-koloniala vågen när kolonier frigjorde sig från kolonialmakterna. Det mest framstående exemplet är förmodligen Stern-ligan i Israel som kämpade både mot araber och engelsmän i sin kamp för ett eget Israel. Ur svensk synvinkel kan vi minnas att Folke Bernadotte mördades 17 september 1948 av Stern-ligan. Den tredje vågen var Vänsterterrorismen på 1960-70-talet där bl.a. Baader-Meinhof, Aum Shinrikyo, RAF (Rote Arme Fraktion), och många andra grupper spred död och förintelse kring sig.

    Den fjärde vågen är den våg vi är på väg ut ur nu, den religiösa vågen. Medialt har den totalt dominerats av den islamiska terrorismen men faktum är att många människor har skadats eller dödats av den kristna terrorismen mot t.ex. abortmotståndare i USA. Vi är på väg in i den femte vågen av terrorism där vi redan ser tydliga tecken på Cyberterrorism och Ecoterrorism.

    Efter 11 september 2001 startade president Bush "Kriget mot terrorismen" - som fortfarande håller på, 11 år senare. Men, har det skördats några framgångar i detta krig?

    År 2003, i Operation Iraq Freedom, invaderade den USA-ledda koalitionen Irak trots att Saddam Hussein inte på något som helst sätt stödde vare sin Usama bin-Laden eller al-Quaida. Nu, 9 år senare, med över 4,400 döda soldater från koalitionen och minst 655,000 irakiska offer, lämnar USA Irak med svansen mellan benen. Vad har man uppnått?

    Absolut ingenting, en galen diktator är visserligen avsatt och dödad men det finns en hel lista på liknande galningar som är kvar. Däremot har kriget kostat USA, till dags dato, ca 803 miljarder dollar och slutsumman kommer att överstiga 1000 miljarder dollar.

    Kriget mot terrorismen i Irak har alltså kostat världen en svindlande fantasisumma i reda pengar och med nästan trekvarts miljon döda och lett till att det finns idag livskraftiga terrorceller i Irak, al-Quaida har en uttalad närvaro i landet och inbördes strider mellan sunni- och shia-muslimer sker med bedövande regelbundenhet.

    I Pakistan 1981 så var det en markant närvaro av CIA-specialister i hela North West Frontier Province, dvs det laglösa gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan. CIA pumpade då in mängder av vapen, speciellt Stingermissiler och svenska Carl-Gustaf k-pistar, och pengar i Afghanistan och till de mujahedingrupper som kämpade mot den sovjetiska ockupationen. Mujahedin kämpade med amerikanska och svenska vapen mot den sovjetiska ockupationsmakten.

    Samma mujahedingrupper som efter Sovjets uttåg vände sig mot väst och började slåss med samma vapen - men nu mot USA.

    2001 i Operation Enduring Freedom ökade den USA-ledda koalitionens närvaro i Afghanistan och nu ser vi hur USA och koalitionens militära delar så sakta börjar lämna landet. Vad har detta kostat?

    Minst 1900 döda soldater från koalitionen, ca 23,500 döda Afghaner och bara i USAs fall, en kostnad, till dags dato, på minst 528 miljarder dollar. Summan kommer med all säkerhet att stiga till ca 700 miljarder dollar. Vad har alla dessa tusentals offer och fantasibelopp i utgifter åstadkommit? Ingenting.

    Afghanistan är fortfarande ett land styrt av olika krigsherrar och klaner, precis som under de senaste tusen åren. Däremot har koalitionen byggt upp en fungerande infrastruktur så att exporten av opium sker snabbare och effektivare än förut och genererar mer och säkrare intäkter till talibanerna och de gamla mujahedinkämparna, som idag fortfarande, i praktiken, leder landet.

    Det finns en gammal klyscha från Afghanistan - ”ni har klockorna men vi har tiden” - och det är just detta vi ser idag. Världens starkaste krigsmakt och vad som en gång var världens starkaste ekonomi står nu vacklande på knä under den enorma skuldbördan som de båda resultatlösa krigen har åstadkommit.  Kvar som segrare står en religiös liten gruppering av motståndsmän från bergen i Afghanistan, med hela världen som arbetsfält framför sig. Hur har de då åstadkommit detta?

    Enkelt, de har inte behövt utföra speciellt många terrordåd - tidningar, olika media, TV, radio, självutnämnda terrorexperter, säkerhetsbranschen och andra med ekonomiska intressen i människors skräck och osäkerhet, har gjort jobbet år dem. Vi matas varje dag med nya skräckdåd, nu senast var det en "kalsongbombare" som media skrev spaltmeter om men som till slut visade sig vara en brittisk agent som rapporterade direkt till CIA. Skräcken måste underhållas och hållas vid liv, det är alltför många som är ekonomiskt och yrkesmässigt beroende av den fortsatta skräcken för den, i princip, obefintliga terrorn. Al-Quaida behöver inte utföra eller planera några terrordåd. Vi lamslår oss själva i vår egen fabricerade skräck. De har vunnit. Vi har gjort jobbet åt dem.

    Under 2011 utfördes 174 terrordåd i Europa enligt Europols statistik. Inte ett enda av dessa var med religiösa förtecken. Inte ett enda. 2010 utfördes 249 terrordåd i Europa.  Tre hade religiösa förtecken. Tre. Ändå är all fokusering på islamisk terrorism.

    I USA har en monstruös skapelse Department of Homeland Security skapats som paraplyorganisation för alla andra organisationer i USA som arbetar med landets säkerhet. Homeland Securty har idag ca 1.000.000 anställda!

    I den blinda skräcken för religiös terrorism tillåter vi i västvärlden övervakningar av Internet, telefoner och andra kommunikationsformer. Här i lilla fredliga Sverige har ju Säkerhetspolisen vädrat morgonluft och har nu en budget på över en miljard. Detta är en fördubbling på tio år, 2001 var budgeten på 513 miljoner. Till och med Nationella Insatsstyrkan vill fördubbla sin budget och storlek för att möta det ökade , men i verkligheten i princip obefintliga, terrorhotet - Sveriges dyraste vuxendagis enligt professor Persson. Detta trots att det inte har skett ett enda terrordåd på svensk mark sedan 1975 då västtyska ambassaden sprängdes av Kommando Holger Meins och fyra personer dödades. Vi hade ett misslyckat försök i Stockholm 2010. Inga fullbordade terrordåd med religiösa förtecken har någonsin förekommit i Sverige.

    Vi kan jämföra detta med att det bara under 2011 utfördes mer än 350 grova brott av Ecoterrorister, brott riktade mot landets bönder och minkfarmare, brott som i t.ex. USA skulle klassats som rena terroristbrott, utan åtgärd från vare sig riktig polis eller Säkerhetspolisen.

    Visst har de religiösa terroristerna lyckats! Vi jagar spöken och spenderar miljarder på hot som inte finns och i vår blindhet ignorerar vi brott som skulle terrorstämplats för länge sedan om vi hade varit mindre blint inriktade på al-Quaida och lyft blicken mot vad som egentligen händer i vårt eget land. Det finns ett helt gäng skäggiga herrar i östra Afghanistan som skrattar hela vägen till banken.

    Det finns minst lika många i säkerhetsindustrin som också skrattar hela vägen till banken väl vetande att de tjänat enorma förmögenheter på att bygga upp en skräck för fantasifoster under tiden som västvärlden förlorade kriget mot den religiösa terrorn.

    Kommer vi att vara lika naiva även när nästa våg av terrorism sköljer in över oss?

    En politiker.

    Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

    Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

    Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

    Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

    Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

    Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

    Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

    Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

    Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen går varm, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

    Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

    Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

    Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

    Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

    Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen”!

    Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

    Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

    “Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

    Politisk drivkraft.

    Förr var den politiska drivkraften viljan till förändring. Nu är den strävan efter makt. På bekostnad av folkets välbefinnande
    För inte så väldigt många år sedan var resonemanget inom partierna "vi vill bygga ett bättre samhälle, och vi tror att det ska gå till såhär". Sedan hände något i samhället. På 80-talet bestämde sig företagsledarna för att deras övergripande mål var att maximera vinsten och inget annat. Man skrev svävande och floskelfyllda mission statements i presentationerna, men i praktiken var företagens syfte att dra in pengar på bekostnad av allt annat. Efter några år slog resonemanget igenom inom politiken som började betraktas som en idrottsmatch där målet är att besegra motståndarlaget och inget annat. Det resonemanget spred sig sedan till media och till en del av väljarna.
    Se till exempel på hur valen hanteras av TV. Jämför med hur fotboll presenteras.
    En bieffekt av detta är att utrymmet för eget tänkande inom "lagen" minskat radikalt, för nu är det VI MOT DOM och den som inte är lagspelare är ett hinder och måste bytas ut. Extremen av detta ser vi i USA där konstruktivt politiskt arbete gjorts snudd på omöjligt sedan neocon-rörelsen fick fäste och drev lagtänkandet till oanade nivåer.
    Även här i Sverige röstar politiker utan att tveka emot förslag som de egentligen tycker är bra, bara för att förslagen lagts av motståndarsidan. Varje "förlorad" strid ses som en förlorad poäng i den större matchen.
    De svenska partiernas partibeskrivningar borde vara ärliga: "Vårt partis syfte är att vinna val. Vi vill ta makten och behålla den. I övrigt vill vi gynna våra sponsorer." Kort, enkelt och ärligt.
    Det handlar inte längre om landets bästa, det handlar inte om att ge medborgarna ett bättre liv. Det här allt eller inget tänkandet leder till att alla nyanser försvinner. Allt blir svartvitt, och alla försök till resonemang och kompromiss upphör att existera.
    Det är då vi får partiledningar som struntar i vad den egna stämman säger, för det väljarna röstat fram skulle kunna påverka chanserna att vinna matchen. Det är då folkets inflytande helt upphör. Demokratin förvandlas till något annat.
    Politikens många partier förvandlas till två lag, som har snarlik uppställning på plan och identisk taktik. Det är därför man inte längre kan skilja höger från vänster när man läser utspelen i tidningarna, om man inte kollar vem som sagt vad.
    Detta gör de nya SocialModeraterna till två partier med trekvarts ideologi, och övriga "stödpartier" har blivit bänkvärmare som sitter där enbart för att ge laget fullt antal på plan.
    Som den fete killen i skolan och den spinkige nörden med glasögonen som blir valda sist till lagen och aldrig får vara med och spela på riktigt.
    Riksdagen, som borde vara en plats där de smartaste och visaste utbyter idéer och försöker forma landet till en bättre plats att leva, har förvandlats något tomt och ödsligt där en idé i taget presenteras och ena sidan rituellt säger nej och den andra rituellt säger ja och slutresultatet baseras enbart på matematik från valnatten.
    Tänkandet utförs av ett halvdussin människor, som baserar partiernas planer mer på PR-mässighet än på nyttan för samhället.
    Jag tycker det är ett hån mot väljarna.
    Det är bland annat därför jag har så svårt att förstå de som fortfarande röstar på något av de stora blockpartierna. De partierna är upptagna med sitt eget spel, och har inte tid att bygga ett fungerande samhälle. Det är upp till oss väljare att degradera dem till schackspelare i en park och låta nya partier ta deras plats. Partier som fortfarande har Sveriges och medborgarnas väl som mål.
    Det sägs att makt korrumperar, men det är inte riktigt det som hänt. Det här är mer en fråga om att viljan till makt tagit över så totalt att inget annat finns kvar. Makt för dess egen skull.
    Inte ens ondska finns kvar som svepskäl.

    PK Maffian

    Det finns de som anser att den så kallade PK Maffian är några få personer  inom tidningarnas ledar och kulturredaktioner med möjlighet att driva sin egen dagordning. Men PK-maffian är långt ifrån begränsad till tidningarnas ledarredaktioner. I själva verket rör det sig om några hundra personer som tillsammans styr svensk debatt och åsiktsbildning. Personer som binds samman av olika band, och som har i det närmaste samma bakgrund och åsikter. En grupp som lever välordnade medelklassliv i dyra bostadsområden, som umgås med varandra, som gifter sig inom gruppen och får barn som lotsas in i samma grupp.

    Ledande politiker inom (v), (S, vänstersida) och (MP) samt inom en stor del av organisationsvärlden ingår  i det här gänget. Många roterar mellan jobb i media, politiken och organisationerna. Deras självbild innebär att de utgör en kunnig intellektuell grupp som är goda människor som alltid har rätt. Medan stora delar av högersidan är dåliga människor som alltid har fel. Det man kallar "vanligt folk"  anser de vara missledda töntar som inte förstår sitt eget bästa.

    Det farligaste med PK gruppen är att man genom sin självgoda rättrådighet lyckats driva fram en situation som i praktiken innebär censur när det gäller frågor om integration och rasism. Numera kan människor förlora sitt arbete om de stämplas som rasister.. Vi har fått något som i många stycken liknar häxprocesserna och folk hängs ut av "de goda" i media för ett enda förfluget ord eller uttryck. Som misstolkas (avsiktligt?) å det grövsta.

    Vad Billstömhistorien leder till är att snart vågar ingen politiker yttra sig I frågor som rör integration och invandring. Varje litet ord kommer att vridas och vändas på och om ett uttryck eller ett tonfall på minsta sätt kan tolkas som rasistiskt startar drevet.

    Är det märkligt att Sverigedemokraterna vinner så stora framgångar?

    fredag 22 mars 2013

    Blond och blåögd

    Jag är inte blond och har inte blå ögon, men är ändå blåögd, För jag fattar ingenting av vad som pågår I Sverige just nu.
    Man har tydligen fått igång ett riktigt rejält drev mot migrationsminister Tobias Billström för något som man i resten av Europa inte ens begriper vad som är fel. Vad det är som den svenske ministern sagt och gjort som nu gör att alla medier svallar över. Grovt klavertramp, sade man i TV4 Nyheterna och samma typ av anklagelser kan man läsa om i så gott som alla svenska medier just nu. Så vad, exakt vad, är det för fruktansvärda saker migrationsministern har sagt.
    För mig verkar det mer som att man tappat allt sinne för rimliga proportioner i Sverige.
    Ett gäng  självgoda, journalister tycks helt ha kapat mediautrymmet och gör allt som tänkas kan för att blockera en vettig diskussion.
    Det  är tydligen tanken att man genom den här sortens pseudofrågor ska ta bort fokus från de två viktigaste frågorna just nu. Arbetslösheten och finanskrisen.
    Eftersom politikernas lösning på problemen enbart är mer av samma smörja som fört oss dit vi är genom en lössläpp lånefinansierad välfärd och konsumtion, vill man för allt i världen INTE ha en seriös diskussion om verkliga problem. Tyvärr är det inga frågor där man kan göra ett Alexanderhugg och komma åt makten, så de ska till varje pris undvikas.
    Då är det bättre att röra upp himmel och helvete för att en minister sagt blond och blåögd.
    Den här idiotin har nått en sådan nivå att jag räknar med en  opinionsstorm initierad av Centrum mot rasism där man kräver ett totalt införselförbud av hårvårdsprodukter av märket Schwartzkopf. Eller varför inte kräva att man byter  namn på svartsoppa. Det är säkert någon  som går omkring och känner sig kränkt på grund av att det finns en soppa som man kallar svart.
    Vad man faktiskt har missat I de lättkränktas rike är att det är mottagaren inte avsändaren som bestämmer om ett ord eller uttryck är kränkande eller rasistiskt. Den tanken innebär faktiskt att om någon ska kallas rasist på baserat på ord är det mottagaren inte tvärt om.

    EU Krisen

    Cypernhistorien visar med all önskvärd tydlighet vad jag sagt och skrivit under lång tid. Som vanligt inom EU fattades beslutet att konfiskera spararnas pengar bakom låsta dörrar utan någon som helst insyn. Och nu när man insett hur idiotiskt beslutet är så skyller alla på någon annan. Ingen vågar ta ansvaret för ett förhastat beslut men om det vill sig väl kan vara ytterligare ett steg på vägen att bryta upp EU och börja om från början och förhoppningsvis göra rätt.. Engångsskatten raserar ju fullständigt det lilla förtroende man kan haft för politikerna. Nu när man börjat konfiskera en del av spararnas pengar hur ska då invånare i Spanien och Grekland kunna känna sig säkra?

    Men det är inte nog att man anser sig ha rätt till småspararnas surt förvärvade slantar, man tar dessutom bort den för EU-ländernas viktiga insättningsgarantin, som innebär att staterna skyddar sparande upp till 100 000 euro.

    Myglet bakom lyckta dörrar i Bryssel påverkar också förtroendet för hela EU samarbetet. Om reglerna för insättningsgarantin inte gäller överallt, vilka beslut är det då som håller?
    Men det här är inte allt, ministrarna i hemliga klubben verkar utan minsta tvekan vara beredd att bryta mot den mest grundläggande regel för ett rättssamhälle, nämligen att man inte kan stifta lagar med retroaktiv verkan.

    Man måste komma bort från panikåtgärder beslutade i hemlighet utan att någon kan ställas till ansvar. Hur ska jag som medborgare kunna veta vad jag ska rösta på när besluten fattas i hemlighet? Det måste till förberedda beslut, öppna diskussioner och tydliga bestämmelser om vad som gäller om EU överhuvudtaget ska kunna undvika ett totalt sammanbrott. Oförutsägbarheten i kombination med centralstyrningen och hemlighetsmakeriet blir i längden helt förödande för människors tilltro till EU och politikerna.

    Nu tvingas den lilla människan ännu en gång betala för de misstag som gjorts av politiker som av allt att döma inte bara är helt inkompetenta utan också tydligt påverkade av bankernas lobbyister vilket lett till en totalt okontrollerad finansmarknad vilket i sin tur lett till en groteskt överdimensionerad banksektor. När det gäller Cypern har dessutom EU sett mellan fingrarna när man länge kunnat misstänka att penningstinna ryssar har betraktat ön som en pengatvättmaskin. Ryska miljardärer har ostört kunnat använda Cyperns banker för att förvandla svarta pengar till vita. Något som ECB borde ha stoppat för länge sedan.

    Väldigt mycket hänger nu på att EUs högflygande politiker tar sitt ansvar och på ett öppet demokratiskt sätt visar att man tar finansmarknadens aktörer i örat.

    Jag har svårt att tro att det ska hända annars återstår knappast annat än det totala sammanbrottet. Man kan inte fortsätta som nu att försöka lösa

    torsdag 7 mars 2013

    Att sitta i riksdagen är en lukrativ födkrok


    Politiker, oavsett parti, är de största skattemedelsslösarna i vårt samhälle. De roffar åt sig, får arbetsfria inkomster i decennier, generösa pensionsavtal, flyger första klass, bor på lyxhotell, får hyror betalda för hundratusentals kronor etc etc för våra skattepengar.
    Den 4 april skrev en insändarskribent i DN - Bernt Jacobson - under rubriken ”Var rädda om våra folkvalda politiker” om ”mediedreven” som politikerna sägs utsättas för. Hr Jacobson glömde att det inte går några drev om inte en räv springer före.
    Skribenten oroade sig även för att ”mediernas fortsatta hänsynslösa jakt på våra politiker kommer att göra det svårare att rekrytera personer till politiska uppdrag.” Jag tror inte herr Jacobson har någon som helst anledning till oro. Så länge de folkvalda har kvar sina höga löner, gigantiska förmåner, generösa pensionsavtal mm lär de välja att ”arbeta ” som politiker. Det politiska frälset påverkas aldrig av besparingar och nedskärningar. Det politiska frälset omfattas inte av arbetslinjen. Där är det bidragslinjen som gäller. De får sluta jobba som 50-åringar och kan sedan leva gott på den skattefinansierade inkomstgarantin tills de går i pension.
    Riksdagsledamöternas grundlön är 57 000 kr/mån. De får 80 procent av grundarvodet plus eventuella tillägg i inkomstgaranti dvs minst 45 600 kr/mån i ett år. De som fyllt 50 år får inkomstgaranti på mellan 30 000 och drygt 50 000 kr/månaden fram till pensionen.
    Eftersom minst 30 procent av riksdagens traditionella arbete ”outsourcats” till EU är frågan vad 349 riksdagsledamöter à 57 000 kr/månaden och 650 medarbetare gör för sina höga löner?
    Utbetalningarna av inkomstgarantin är rekordhöga. 2011 betalades 63,3 miljoner ut till f d ledamöter som inte orkat skaffa ett nytt jobb. 2004 var utbetalningarna 20 miljoner kr och mellan 2004 – 2008 ca 30 miljoner kr. per år.
    Det arbete som i Alliansens värld främjar allt från Gulag och Auschwitz till arbetslinjen gäller inte politikerna själva.
    För några år sedan intervjuade Stefan Wahlberg f d riksdagsledamöter i TV3-programmet Insider Maud Ekendahl, som fram till 2006 var riksdagsledamot för Moderaterna och får 33 665 kr /mån. Hon konstaterade: ” Är jag berättigad till att få den här garantin då är man ju dum om man går ut och jobbar, och söker ett jobb.” Moderaternas Stig Bertilsson får – trots en årsinkomst på 42 miljoner kr som företagare – 115 000 kr om året i inkomstgaranti.
    Centerns Vivianne Gerdin, som sedan 2006 fått 38 980 kr/mån raljerade: ”ha,ha,ha - du menar att jag skulle söka jobb. Eller vadå?” Enligt DN:s ledare den 17 mars 2012 släpar sig Lena Klevenås - som var riksdagsledamot för S under perioden 1991-98 - fortfarande fram på inkomstgarantin. Enligt egen utsago skulle hon ”bara tjäna 2 000 kr netto mer i månaden som lärare och det var det inte värt.”
    Lennart Sacrédeus (54) kd får 42 601 kr/mån t o m den 31 maj 2022 och moderaten Henrik S Järrel (63) som har inkomstgaranti från 2006 får 34 154 skattekronor i månaden.
    Bengt Wittbom (M) har en inkomstgaranti på 21 058 kr /mån sedan 1994.
    Ulf Björklund, kd som slutade i riksdagen 2002 har 32 034 kr i månaden ”Jag kan ju inte hjälpa att reglerna är som de är.”
    De rödgröna vilar på lagrarna
    Socialdemokraterna Göran Persson (S) får 44 414 kr/mån t o m den 31 mars 2025 och Christina Hagberg uppbär 43 693 kr/mån t o m 30 november 2023. Eva Johansson (S) har 30 930 kr/mån sedan 2002 och Sören Lekberg (S) med 33 863 kr/mån också sedan 2002 anser att han ”bara följer reglerna”
    Miljöpartisten Mikael Johansson (51) får inkomstgaranti på 44 414 kr/mån t o m 31 mars 2025.
    Vänsterpartisten Inga Lantz har sedan 1988 haft 33 792 kr/ mån i inkomstgaranti: ”jag har fått en ekonomisk trygghet sedan jag slutade i riksdagen. Så jag har kunnat måla, skriva – ja, levt ett gott liv.”
    Alice Åström (V) får sin arbetsbefriade inkomst på 50 263 kr/mån t o m den 31 november 2024. Gudruns Schymans inkomstgaranti löper från 2006 och är 20 008 kr/mån.
    Svag efterfrågan på ”jobbcoacher” på ”riksdagiset”
    Enligt Riksdag & departement har det varit ”svag efterfrågan på de jobbcoacher som Riksdagen anställt för att hjälpa de riksdagsledamöter som lämnade Riksdagen efter valet 2010 att hitta ett jobb.” Under 16 månader hade endast fem f d riksdagsledamöter anlitat en coach/karriärrådgivare för att hitta ett nytt arbete. 15 av de 126 ledamöter som blev arbetsbefriade 2010 har utnyttjat de inköpta konsulttjänsterna från Lernia. ”Rådgivningsinsatserna för att underlätta återgången till yrkesverksamhet” tycks vara ett kraftfullt slag i luften.
    Riksdagsledamöterna behöver bla hjälp med ”karriärtester, starta eget-info, intervjuträning och med att skriva cv.” Man kan kanske tycka att en f d lagstiftare skall kunna skriva en meritförteckning – givetvis under förutsättning att de har någon – utan konsulthjälp. Att det behövs en särskild utbildningsinsats för detta stärker knappast förtroendet för politikerna.
    De rödgröna är överrepresenterade bland bidragstagarna men arbetslinjen har inte heller slagit igenom bland alliansens f d riksdagsledamöter.
    Miljöpartisten Gunvor G Ericson funderade i R&D på ”varför så få utnyttjat jobbcoacherna” och undrade om ”det är fel på det som jobbcoacherna erbjuder?” Svaret är givet: varför arbeta när man kan ta det lugnt och leva gott på skattebetalarnas pengar?
    Arbetslinjepartiets Magdalena Andersson tycker ”det är jättebra att 20 använt jobbcoacherna.”
    Det är givetvis stötande att f d riksdagsledamöter får månadslöner på upp till 50 000 kr/mån för att göra ingenting och att sex års riksdagstjänstgöring är en garanti för livstids försörjning.
    Statsrådens förmåner
    Statsråden drar in stora summor - ca 80 000 kr - varje år genom att maximalt utnyttja reglerna för dubbel bosättning.
    Bland övriga statsrådsförmåner kan nämnas gratis resor (flyg,tåg,SL mm plus fri tillgång till statsrådsbilar) mobil/fast telefon, tidning, dator, fax, teater/opera, fri medicin, rabatterad sjukvård, högre sjuk- och föräldraersättningar än andra, kostförmåner mm mm. Och som kronan på verket står skattebetalarna för deras begravning. Trots alla dessa förmåner är många inte nöjda utan sätter i system att tillskansa sig ännu mer.
    Den 28 oktober 2011 skrev Maria Crofts i DN att ”statsråden drar in stora summor varje år på att inte vara skrivna med sina familjer och utnyttjar på så sätt maximalt reglerna för dubbel bosättning. ” Statsrådet Tobias Billström är t ex folkbokförd i Malmö medan familjen är skriven i en övernattningslägenhet på 92 kvm i Stockholm. Statsrådet Billström kan därmed kvittera ut 80 000 kr om året i kostnadsersättning och löneförstärkning. Även centerledaren och statsrådet Annie Lööf maximerar sin inkomst genom att vara skriven i en bostadsrätt i Värnamo, där hennes man tidigare bott, samtidigt som hon delar en bostadsrätt i Stockholm med maken. F d statsrådet Tolgfors är skriven i Örebro och familjen i Nacka vilket gett en inkomstförstärkning på 80 000 kr om året för dubbelt boende.
    Den som till äventyrs tror att de som ägnar sitt liv åt politik åtminstone i viss mån styrs av idéer om solidaritet, rättvisa och anständighet har uppenbarligen fel. Det kan inte vara rimligt att arbetsföra f d politiker försörjer sig på den skattefinansierade inkomstgarantin när pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa får det allt sämre ekonomiska villkor. Politikerna lever långt ifrån den verklighet där vi andra dväljes.

    tisdag 5 mars 2013

    Hotet mot demokratin.

    De allra flesta i vårt land tar demokratin för given. Det är kanske därför som utvecklingen går åt helt fel håll. Hoten mot det fria, öppna demokratiska samhället är så många att det borde vara lätt för politiker och medborgarna att stå upp till demokratins försvar. Men så är det absolut inte.

    Politiker ur alla läger, på alla nivåer, visar att de antingen inte förstår vad demokrati innebär eller vilka förutsättningar som krävs för  en fungerande demokrati, eller vilket är ännu värre, att de inte bryr sig.
    Det kan till och med vara så illa att de ser öppenhet och fri debatt som ett hot. Det finns ingen skillnad mellan olika individer vare sig de säger sig vara socialister, liberaler eller konservativa.
    Man tummar på medborgerliga fri- och rättigheter, man struntar i rättsstatens grundläggande principer, man inför övervakningslagar och överlåter mer och mer av maktutövningen till privata intressen eller anonyma tjänstemän.

    Det här har i sin tur lett till att statligt anställda tror sig spela med samma regler som anställda i privata företag. De inser inte att i ett  privat företag måste man ha kundernas förtroende och förtjäna pengarna. Men att statlig verksamhet finansieras med skatter som man kan driva in med våld om så behövs, och att medborgarna betalar skatt för att få en tjänst eller service.

    Men problemen finns inte bara inom landet. Det sträcker sig hela vägen från EU:s institutioner via regering till såväl landsting som minsta kommunala nämnd.
     
    EU kanske den intuition där det är lättast att se det här. EUs beslutsvägar är inte bara obegripligt och odemokratiskt i största allmänhet. Inslagen av korporativism tydliga, där särintressen och politiker gör upp i hemlighet bakom slutna dörrar helt utanför den demokratiska processen.

    Allt mer makt överförs till anställda byråkrater, som inte har något demokratiskt mandat och som genom lagar om anställningstrygghet inte kan ställas till ansvar eller avskedas annat än vid mycket grava misstag. EU har ständigt ökad centralstyrning inbyggd i systemet, vilket leder till att medborgarnas inflytande minskas.
    Ta euro-projektet som exempel. Det är inte bara en idiotisk idé. Det sätter också ljuset på systemfelen i EU. Även om euro-krisen kan sägas vara självförvållad, så avslöjar den att dagens ledare och dagens system inte förmår hantera verkligt allvarliga problem
    .
    I och med att politik mer och mer blivit ett yrke, inte något man ägnar sig åt en vilja och övertygelse, vågar inte dagens politiker, som i de flesta fall inte har ett yrke att falla tillbaka på, fatta de nödvändiga besluten. Trots att de flesta oftast inser vad som borde göras. De vågar helt inte ta risken att inte bli omvalda. Istället skjuter man problemen framför sig på ett sätt som är smärtsamt att se.

    Det mest paradoxala i det här sammanhanget är att demokratin kan vara sin egen dödgrävare. Det krävs egentligen bara två riksdagsbeslut med val däremellan för att avskaffa demokratin. Nu är det här mindre troligt, men dess då troligare är att politikerklassen steg för steg urholkar demokratin och låter demokrati ersättas av demokratur, Det här är en väg som vi tyvärr redan är inne på.

    För den som inte känner till begreppet demokratur så är ett begrepp skapat av den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som till ytan är, till namnet, en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och allmän yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för en del politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende, där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger man tillhör, där man riskerar att bli av med sitt arbete för sina åsikters skull, där man som inte politiskt korrekt grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare och där staten ser mellan fingrarna med detta.
    Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte följs av staten själv eller dess företrädare.

    Man måste också vara väl medveten om att i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd, själva inte uppfattar att de lever i en demokratur, utan den av staten eller lobbyister understödda propagandan genom etablerat massmedia skildrar på så sätt en annan bild av verkligheten av till exempel invandringen, integration, ekonomin, mångkultur, eller samhällsutveckling. Media har därför en avsevärd roll i sammanhanget, eftersom media kan forma en befolkning till majoritet i politiska frågor och därför förändra utgångspunkten i de allmänna valen.

    I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia  domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.
     
    Och nu kommer tiotusenkronorsfrågan.  Kan man lita på att folket och samhället i stort går in och tryggar demokratin, när politiker och byråkrater klantat till det.

    Man skulle vilja att det är så. Man kan bara hoppas att det är så. Men det är inte alls säkert eller självklart. Kanske inte ens troligt. Risken är stor att man med hjälp av nyttiga idioter inom massmedia, alla övervakningslagar som redan införts och den censur av Internet man stävar mot gör att det blir allt svårare att framföra en avvikande åsikt och den vägen få till en förändring.
     
    Berättigad, rättmätig och begriplig kritik leder dessvärre inte alltid rätt av sig själv. Frågan är vem/vilka  som tar den åt sig. Som regel blir det oftast en förenklad populism och politiker som planerar att använda en kris eller ett missnöje för sina egna syften.
    Det är helt begripligt med tanke på EUs finanskris att folk är förbannade och vad de är förbannade på.
    Men att man då kräver mer makt till de politiker som ställde till med eländet, gör att det blir alldeles förbaskat tokigt.
    Titta vad som händer i Grekland. Det är väl inte konstigt att de som förlorat arbetet eller fått lönen sänkt eller pensionen halverad demonstrerar. Men att tro att de politiker som ställt till eländet eller nazister skulle kunna lösa problemen är rent av enfaldigt.

     I takt med att de traditionella demokratiska värdena gröpts ur av politiker och byråkrater blir politiken och samhällsdebatten allt mer känslobaserad och irrationell. Vilket öppnar dörren för i stort sett vad som helst. Folkdomstolar, deportationer, dödsstraff, etnisk rensning eller Gud vet vad..
      
    Det enda dagens nickedockor till politiker klarar av, det är att göra saken värre. Man har dessutom sett till att bygga upp en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat klar att sättas i händerna på en ny Stalin eller Hitler som just nu i bakgrunden avvaktar rätt ögonblick…

    fredag 1 februari 2013

    Sverigedemokraterna ökar.

    Folk vänder sig inte mot invandrarna, de vänder sig mot den slösaktiga och rent av inkompetenta integrationspolitiken. Fast man kan ju inte undvika att påpeka att Sverige tar ett enormt mycket större ansvar för flyktingar etc än andra Europeiska länder, i synnerhet om man ser i relation till folkmängd. Varför?
    Jo för att vi tar emot så många människor att de inte får den hjälp de behöver för att etablera sig och hitta ett arbete medan andra länder mer eller mindre bara ser på. Vem vinner på det? Inte Sverige, och inte de som söker ett bättre liv.
    Jag tror inte att det är arbetslösheten i sig som är den främsta orsaken till att allt fler svenskar väljer att gå över till SD. Istället handlar det om de etablerade partierna och medias totala förakt för de som inte bejakar den misslyckade integrationspolitiken. Vi får ständigt höra att svensk kultur inte är värd att bevara och att vi inte ska ha annat än positiva åsikter om de för de flesta märkliga kulturer som i snabb takt tillförs vårt land.
    Vi får kännas vid nedskärningar i den välfärd som vi och våra föräldrar och deras föräldrar I sin tur med stor möda byggt upp samtidigt som det kommer hit folk från diverse länder som agerar kravmaskiner och ska försörjas med bidrag i flera år. Vi ser hur kriminaliteten breder ut sig och antalet våldtäkter ökar. Men försöker man tala om det här hängs man genast ut som rasist eller främlingsfientlig och blir utsatt för hot och förtal från vänstermänniskor och så kallade kulturpersonligheter. Samtidigt tittar de etablerade partierna åt ett annat håll.  Och så frågar man varför SD vinner sympatisörer.

    torsdag 31 januari 2013

    Förda bakom ljuset.

    I demokratier uppstår ofta det problemet att medborgarna har en annan uppfattning än deras representanter, politikerna.

    De, det vill säga politikerna, eller rättare sagt de krafter som drar i trådarna och styr politikerna (lobbyister), nyttjar då två standardmetoder för att komma undan medborgarnas motstånd. Men egentligen bara köra över opinionen..
    Den första metoden är de små stegens tyranneri. Den går ut på att ytterst sakta införa förändringen i små små steg där det ena bygger på det föregående steget det finns hur många exempel på hur detta fungerar, ett närliggande exempel är införandet av FRA lagen, ett annat Datalagringsdirektivet. Andra exempel är det multikulturella samhället,  förslavande av medborgarna genom miljö/energi-propaganda eller nedläggningen av Sveriges försvar.


    Den andra standardmetoden är lite mer sofistikerad, men ändå mycket enkel att förstå. Den är baserad på den tyske filosofen Hegels rön om människan och har fått sitt namn efter denne - Hegels dialektik. På svenska kan metoden kallas Problem-Reaktion-Lösning. I all sin enkelhet går metoden ut på att man utsätter medborgarna för ett påstått problem, tex. global uppvärmning (så länge nu den lögnen höll) eller den så kallade EUROkrisen (den lögnen håller än). Medborgarna reagerar sedan på detta problem och media gör sig till talesperson för medborgarnas reaktion och blåser upp problemet i känd stil för att sälja lösnummer, allt med sken av att problemet måste lösas. Det tredje steget och sista inträffar när politikerna nu fått medborgarna med sig för den lösning av problemet de önskat sig, något som som medborgarna tidigare var helt emot.

    När sedan sent omsider medborgarna inser att de blivit förda bakom ljuset är det för sent att ändra något, och nu kan lobbyisterna lätt få politikerna fortsätta på den inslagna väg genom att utnyttja de små stegens tyranneri.

    lördag 26 januari 2013

    Politikerlöner.

    Har du blivit upprörd av politikernas löner och förmåner? Det är inte bara ett svenskt fenomen.

    Titta på Grekland. Där sa parlamentarikerna i höstas nej till sänkta löner, trots att landet står på ruinens brant.
    Ett ”non” hördes även från Paris där de franska  parlamentsledamöterna inte gick med på att sänka sina arvoden med 10 procent, och i Europaparlamentet lyckades ledamöterna förra våren fälla ett förslag som gick ut på att deras löner skulle frysas, och vissa förmåner minskas.

    Argument som att det är viktigt att sänka löner för att öka konkurrenskraften eller minska skuldbördan biter uppenbarligen inte när det gäller den egna plånboken. Inte heller tanken om att man ska föregå med gott exempel verkar imponera på parlamentarikerna.

    Låt oss titta närmare på Europaparlamentarikerna. De får 6 200 euro efter skatt (våra svenska ledamöter betalar extra skatt här hemma). Nästan 39 000 kronor i månaden för att täcka
    utgifter de har i hemlandet, som kontor, telefon och porto, utlägg som ingen kollar om de har. Extra ersättning när de reser till och från sessionerna i Bryssel och Strasbourg – och så min personliga favorit: 304 euro varje dag de närvarar vid parlamentets sessioner, utskottsmöten eller gruppmöten. En snabb titt i Europaparlamentets agenda för mars visar att det finns 17 sådana arbetsdagar nästa månad. Den flinke har redan räknat ut att det blir 5 168
    euro. Skattefritt. Nu kan man hävda att det är dyrt att äta på restaurang i Strasbourg, men för den parlamentariker som är smart nog att hyra en liten lägenhet och som inte måste äta trerätters till såväl lunch som middag, blir det en nätt slant över varje månad. Värt att notera är att den här summan halveras – om de är frånvarande mer än hälften av tiden. Den som väljer bort arbetet på plats i Bryssel eller Strasbourg, kan alltså ändå kvittera ut 152 euro i ersättning om dagen.

    Dessutom har parlamentarikerna en pensionsfond som ger ledamöterna ett tillskott på drygt 15 000 kronor per månad ovanpå den vanliga pensionen. Där kommer parlamentet att gå in med 1,3 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Ledamöterna behöver bara stå för en redjedel av premien, resten står Europaparlamentet, alltså skattebetalarna, för.

    Sverige då? Ja, i sammanhanget är våra riksdagsledamöter de fattiga kusinerna från landet med 57 000 kronor i månaden brutto. Fast å andra sidan har även de rätt till bostadstillägg på upp till 8 000 kronor och traktamente varje dag de är på jobbet i Stockholm. Något flera vet att utnyttja - i kölvattnet av höstens alla Juholtturer kröp det ju fram att vissa valt att skriva sig ute i landet, fast familjen bor i Stockholm.

    Runt om i Europa växer nu bilden av ett politikerfrälse fram, som fortsätter att leva gott samtidigt som en stor del av befolkningen tvingas till den ena uppoffringen efter den andra. Vad det får för effekter är inte svårt att räkna ut. Den som var orolig för politikerförakt innan krisen, kan nog börja knapra magsårstabletter redan nu. Varför ska ett  butiksbiträde jobba längre och för mindre lön, när hennes folkvalda får lika mycket för att gå på några utskottsmöten? Varför ska hon rösta överhuvudtaget när politikerna inte enbart lyckats berika sig själva, utan dessutom vägrar att inse ojämlikheten och ta en liten del av smällen.

    Det är nog dags för många politiker att ta sig en funderare.
    På allvar.

    torsdag 24 januari 2013

    Storbritannien EUs räddning?

    Storbritanniens premiärminister David Cameron har hårt pressad av såväl egna revolterande partikamrater som de senaste årens opinionssensation UK Independence Party (UKIP) och dess dynamiske och populäre ledare Nigel Farage nu gett det brittiska folket ett halvt löfte om dels att Storbritannien förhandlingsvägen skall försöka återta lite av det självbestämmande man tidigare gett upp till EU, dels att när resultatet av detta försök står klart skall det brittiska folket själva få besluta huruvida man då finner det önskvärt att fortsätta vara anslutna till EU eller inte.
    Det brittiska folkets växande EU-motstånd är i många avseenden en absolut klockren manifestation av de fundamentala demokratiska principerna: Det är dels en folkrörelse som verkligen växt fram underifrån, och denna folkliga rörelses innehåll är dessutom uttryckligen att de brittiska lagarna skall stiftas av det brittiska parlament som det brittiska folket i god demokratisk ordning valt själva -- och alltså inte per dekret av ett gäng anonyma icke-folkvalda byråkrater i Bryssel.
    EU-politrukerna från EU:s andra länder, däremot, närmast tuggar fradga av harm över detta djupt osolidariska brittiska tilltag. Inte minst i Sverige. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson låter bittert förstå att debatten i Storbritannien är "sorglig" och "vulgär". Men det är ju knappast speciellt märkligt eller ens oväntat att EU-ministern säger så: Hela den politiska historien är ju full av makthavare (på olika nivåer) som mer eller mindre föraktfullt avfärdat människors krav på ökat demokratiskt inflytande i termer av "vulgärt".
    Numera är krigen slut och även det mesta av östra Europa är någorlunda fritt, så Europa borde ju verkligen ha ett "guldläge". Och vad gör man då? Jo, man bildar en sammanslutning som väsentligen går ut på att avskaffade speciella förhållanden som under femhundra år gjorde Europa till en vinnare! Man väsentligen återskapar ett feodalsystem, där furstarna sitter i hovet i Bryssel och styr med dekret som de som påverkas inte själva har något som helst reellt inflytande över.
    Mot bättre vetande inför EU en gemensam valuta, vilket mycket riktigt får som konsekvens att efter några år ligger många medlemsländers ekonomi i fullständiga ruiner. I Grekland är läget så förtvivlat att ett nazistparti väljs in i parlamentet! Vad är då EU:s reaktion, när man gjort bort sig så monumentalt, när ingen längre kan låtsas att inte se hur naken kejsaren faktiskt är? Jo, från Bryssel låter man hurtigt meddela att bästa sättet att lösa problemen är att ge Bryssel ännu mera makt och folket i de olika medlemsländerna ännu mindre demokratiskt inflytande! Låt oss hälla ännu mera bensin på elden så slocknar den, säger Carl Bildt och Birgitta Ohlsson och deras kompisar i Bryssel till oss, och på nutida feodalfurstars föraktfulla vis avfärdar de som "sorgliga" och "vulgära" de som vågar anmäla avvikande åsikt.
    Så alldeles oavsett hur äkta och genuint premiärminister David Camerons personliga engagemeng egentligen är, gäller alltså att britterna, som för ungefär sjuttio år sedan egentligen var det enda kvarvarande europeiska folk som fortfarande hade kraft och förmåga att å restens vägnar stå upp och kämpa för demokratin och för friheten, ser alltså ut att ännu en gång bli de som sätter ner foten.

    Politik och organiserad brottslighet.

    Folk borde betrakta politik på samma sätt som de betraktar organiserad brottslighet.
    Målen är ungefär de samma. Och metoderna skiljer sig inte nödvändigtvis åt. Tvång, utpressning och beskyddarverksamhet är några av alla gemensamma verksamhetsgrenar.
    Värst av allt är EU. Fast det är nog mer som ett fängelse: Fyllt med korkade och misslyckade brottslingar.
    Det grundläggande förhållningssättet i EU är att först så beslutar man. Sedan diskuterar man om det man just gjort var så lyckat. Därefter tar man reda på fakta.
    EU styrs av ansiktslösa, icke-valda byråkrater i något slags post-representativ demokrati. OK, formellt sett är EU kanske fortfarande en demokratisk entitet. I vart fall om EU:s maktelit själv får bestämma definitionen.
    EU-kommissionens ordförande anser till exempel att alla nödvändiga demokratiska kriterier är uppfyllda om bara själva maktöverföringen till Bryssel sker under korrekta former. Sedan har man ett evigt alibi för att kunna göra precis vad man vill.
    Minst tre fjärdedelar av alla politiker i EU – oavsett partipolitisk hemvist är funktionella socialister. Fast inte den lite naiva, idealistiska sorten, Utan av typen Sovjet, planekonomi och övervakning.
    EU gör anspråk på att vilja styra och ställa över en allt större del av människors liv. EU:s politiker och byråkrater är helt och hållet övertygade om att de är bättre än den fria marknaden med sina hundratals miljoner frivilligt samverkande aktörer är, på att styra ekonomi, företag och utveckling.
    Vi har ingen demokratidebatt i Sverige. Därför förstår varken politikerna eller vissa av rättsväsendets funktionärer rättsstatens betydelse. Därför går integritetsdebatten på sparlåga. Därför betraktas våra fri- och rättigheter mest som kuriosa som snarast borde avskaffas. Därför finns det varken utrymme för eller efterfrågan på kvalificerad analys och djup debatt.
    Europaparlamentet och EU-frågorna är en spegelbild av inrikespolitiken. Borgare beter sig inte sällan som öststatssocialister. Sossar springer storföretagens ärenden. Alla är förblindade av sin önskan om att få vara med i den Fina Klubben och nedsövda av fringisarna vid köttgrytorna och lobbyisternas champagneluncher. Vilket sammantaget innebär att ingen tycks bry sig när makt flyttar från medborgare till politiken, från medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska organen till ansiktslösa, icke-valda byråkrater. Korporativism håller på att bli ett normaltillstånd.
    Det så kallade kriget mot terrorismen är i dag ett större hot mot vårt fria, öppna samhälle än terrorismen i sig. Morallagstiftning stigmatiserar människor. Det eviga krypskyttet mot fri information och ett fritt och öppet informationsutbyte via internet tycks pågå för evigt. Yttrandefrihet och offentlighetsprincipen tycks inte längre vara någon självklarhet.
    Och i kulissen står nästa Hitler eller Stalin och bidar sin tid...

    Politikerskrået.

    Inom socialdemokraterna har säger man att en fjärdedel av de som skall väljas in i riksdagen 2014 skall vara under en viss ålder. Ambitiöst, jan kanske, men också diskrimineradne. Urvalet kommer att begränsas till SSU och S-studenter utan erfarenhet från yrkeslivet  och socialdemokratin kommer missa möjligheterna till en kunskaps och erfarenhetsbaserad förnyelse. Att inte rekrytera in personer som har 30 40 års yrkesliv bakom sig, ett yrkesliv utanför politiken är att slöa bort erfarenhet.

    Tittar vi på dagens riksdagsgrupper,  så är det en sorglig samling som sitter där. Man gömmer sigbakom titlar som murare eller metallarbetare, men I verkligehten har man ingen som helst erfarentet från hur det är att vara en vanlig människa. En socialdemokrat I bekantskapskretsen kallade sig bilmekaniker, men hans erfarenhet är begränsad sin till att ha arbetat I en biltvätt under sommarloven. Visserligen tog han bort titelen  efter att man påpekat att han I 25 år haft politiken som enda inkomstkälla. En annan titulerar sig fritidsledare och summerar man hennes tid I yrket blir det mindre än ett år, men närmare tjugo år som heltidsarvoderad politiker.

    På folkets sida? Knappast.
    Att i ett val kvotera in efter ålder har lett och kommer fortsatt att leda  helt fel. Man kommer skapa nya maktkamper mellan gammal och ung för ni  tror väl ändå inte att de ovan nämnda bilmekanikern och fritidsledaren kommer lämna uppdragen frivilligt. Ett uppdrag de glömt bort att de har till låns från folket som en gång haft förtroende för dem.

    Ser vi till centerpartiet så har  Annie Lööf  aldrig stått på folkets sida hon är inget annat en en politisk broiler som enbart haft politiska uppdrag. Det samma gäller I stort för hela regeringen. Fredrik Reinfeldts karriär utanför politiken är några månader på Skandinaviska Enskilda Banken in Täby.  Att Annie Lööf då, som ordförande för ett av våra folkrörelsepartier, eller någon annan I alliansen helt plötsligt skulle ta folkets parti är lika omöjligt som att Annie Lööf som industriminister utan egen erfarenhet ska förstå industrins problem faller på sin egen orimlighet. Att det är lika klent erfarenheter utanför politiken  inom  alla riksdagspartier något som enbart göder  politikerföraktet  och motarbetas.

    För att kunna förra folks talan och arbeta för vanligt folks bästa måste man ha befunnit dig där själv. Det har inte Annie Lööf. Det har inte Fredrik Reinfeldt.  Om partierna ska kunna vinna tillbaka väljarnas förtroende och för demokratin är det mer vanligt folk, med genuin yrkeserfarenhet, som skall in i politiken. Inte färre. Och definitivt inte utträngda av inkvoterade SSU:are som när de passerar 35 års ålder kommer intrigera och göra allt för att behålla sin plats i värmen.


    För att försvara vanligt folk måste du själv komma därifrån. Alldeles för många av dagens “folkvalda” försvarar mest sina uppdrag som om de vore vanliga jobb. Det är de inte.De är heller inte valda för att “förklara” partiets politik, utan för att föra sina väljares talan. De har bara lånat ett uppdrag från sin efterträdare vars partifärg de inte känner till.  Dagens problem är inte bara socialdemokraternas eller alliansens. Det är helt enkelt så att demokratin börjar lida brist på medvetenhet om vad demokrati innebär.