torsdag 31 januari 2013

Förda bakom ljuset.

I demokratier uppstår ofta det problemet att medborgarna har en annan uppfattning än deras representanter, politikerna.

De, det vill säga politikerna, eller rättare sagt de krafter som drar i trådarna och styr politikerna (lobbyister), nyttjar då två standardmetoder för att komma undan medborgarnas motstånd. Men egentligen bara köra över opinionen..
Den första metoden är de små stegens tyranneri. Den går ut på att ytterst sakta införa förändringen i små små steg där det ena bygger på det föregående steget det finns hur många exempel på hur detta fungerar, ett närliggande exempel är införandet av FRA lagen, ett annat Datalagringsdirektivet. Andra exempel är det multikulturella samhället,  förslavande av medborgarna genom miljö/energi-propaganda eller nedläggningen av Sveriges försvar.


Den andra standardmetoden är lite mer sofistikerad, men ändå mycket enkel att förstå. Den är baserad på den tyske filosofen Hegels rön om människan och har fått sitt namn efter denne - Hegels dialektik. På svenska kan metoden kallas Problem-Reaktion-Lösning. I all sin enkelhet går metoden ut på att man utsätter medborgarna för ett påstått problem, tex. global uppvärmning (så länge nu den lögnen höll) eller den så kallade EUROkrisen (den lögnen håller än). Medborgarna reagerar sedan på detta problem och media gör sig till talesperson för medborgarnas reaktion och blåser upp problemet i känd stil för att sälja lösnummer, allt med sken av att problemet måste lösas. Det tredje steget och sista inträffar när politikerna nu fått medborgarna med sig för den lösning av problemet de önskat sig, något som som medborgarna tidigare var helt emot.

När sedan sent omsider medborgarna inser att de blivit förda bakom ljuset är det för sent att ändra något, och nu kan lobbyisterna lätt få politikerna fortsätta på den inslagna väg genom att utnyttja de små stegens tyranneri.

lördag 26 januari 2013

Politikerlöner.

Har du blivit upprörd av politikernas löner och förmåner? Det är inte bara ett svenskt fenomen.

Titta på Grekland. Där sa parlamentarikerna i höstas nej till sänkta löner, trots att landet står på ruinens brant.
Ett ”non” hördes även från Paris där de franska  parlamentsledamöterna inte gick med på att sänka sina arvoden med 10 procent, och i Europaparlamentet lyckades ledamöterna förra våren fälla ett förslag som gick ut på att deras löner skulle frysas, och vissa förmåner minskas.

Argument som att det är viktigt att sänka löner för att öka konkurrenskraften eller minska skuldbördan biter uppenbarligen inte när det gäller den egna plånboken. Inte heller tanken om att man ska föregå med gott exempel verkar imponera på parlamentarikerna.

Låt oss titta närmare på Europaparlamentarikerna. De får 6 200 euro efter skatt (våra svenska ledamöter betalar extra skatt här hemma). Nästan 39 000 kronor i månaden för att täcka
utgifter de har i hemlandet, som kontor, telefon och porto, utlägg som ingen kollar om de har. Extra ersättning när de reser till och från sessionerna i Bryssel och Strasbourg – och så min personliga favorit: 304 euro varje dag de närvarar vid parlamentets sessioner, utskottsmöten eller gruppmöten. En snabb titt i Europaparlamentets agenda för mars visar att det finns 17 sådana arbetsdagar nästa månad. Den flinke har redan räknat ut att det blir 5 168
euro. Skattefritt. Nu kan man hävda att det är dyrt att äta på restaurang i Strasbourg, men för den parlamentariker som är smart nog att hyra en liten lägenhet och som inte måste äta trerätters till såväl lunch som middag, blir det en nätt slant över varje månad. Värt att notera är att den här summan halveras – om de är frånvarande mer än hälften av tiden. Den som väljer bort arbetet på plats i Bryssel eller Strasbourg, kan alltså ändå kvittera ut 152 euro i ersättning om dagen.

Dessutom har parlamentarikerna en pensionsfond som ger ledamöterna ett tillskott på drygt 15 000 kronor per månad ovanpå den vanliga pensionen. Där kommer parlamentet att gå in med 1,3 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar. Ledamöterna behöver bara stå för en redjedel av premien, resten står Europaparlamentet, alltså skattebetalarna, för.

Sverige då? Ja, i sammanhanget är våra riksdagsledamöter de fattiga kusinerna från landet med 57 000 kronor i månaden brutto. Fast å andra sidan har även de rätt till bostadstillägg på upp till 8 000 kronor och traktamente varje dag de är på jobbet i Stockholm. Något flera vet att utnyttja - i kölvattnet av höstens alla Juholtturer kröp det ju fram att vissa valt att skriva sig ute i landet, fast familjen bor i Stockholm.

Runt om i Europa växer nu bilden av ett politikerfrälse fram, som fortsätter att leva gott samtidigt som en stor del av befolkningen tvingas till den ena uppoffringen efter den andra. Vad det får för effekter är inte svårt att räkna ut. Den som var orolig för politikerförakt innan krisen, kan nog börja knapra magsårstabletter redan nu. Varför ska ett  butiksbiträde jobba längre och för mindre lön, när hennes folkvalda får lika mycket för att gå på några utskottsmöten? Varför ska hon rösta överhuvudtaget när politikerna inte enbart lyckats berika sig själva, utan dessutom vägrar att inse ojämlikheten och ta en liten del av smällen.

Det är nog dags för många politiker att ta sig en funderare.
På allvar.

torsdag 24 januari 2013

Storbritannien EUs räddning?

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hårt pressad av såväl egna revolterande partikamrater som de senaste årens opinionssensation UK Independence Party (UKIP) och dess dynamiske och populäre ledare Nigel Farage nu gett det brittiska folket ett halvt löfte om dels att Storbritannien förhandlingsvägen skall försöka återta lite av det självbestämmande man tidigare gett upp till EU, dels att när resultatet av detta försök står klart skall det brittiska folket själva få besluta huruvida man då finner det önskvärt att fortsätta vara anslutna till EU eller inte.
Det brittiska folkets växande EU-motstånd är i många avseenden en absolut klockren manifestation av de fundamentala demokratiska principerna: Det är dels en folkrörelse som verkligen växt fram underifrån, och denna folkliga rörelses innehåll är dessutom uttryckligen att de brittiska lagarna skall stiftas av det brittiska parlament som det brittiska folket i god demokratisk ordning valt själva -- och alltså inte per dekret av ett gäng anonyma icke-folkvalda byråkrater i Bryssel.
EU-politrukerna från EU:s andra länder, däremot, närmast tuggar fradga av harm över detta djupt osolidariska brittiska tilltag. Inte minst i Sverige. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson låter bittert förstå att debatten i Storbritannien är "sorglig" och "vulgär". Men det är ju knappast speciellt märkligt eller ens oväntat att EU-ministern säger så: Hela den politiska historien är ju full av makthavare (på olika nivåer) som mer eller mindre föraktfullt avfärdat människors krav på ökat demokratiskt inflytande i termer av "vulgärt".
Numera är krigen slut och även det mesta av östra Europa är någorlunda fritt, så Europa borde ju verkligen ha ett "guldläge". Och vad gör man då? Jo, man bildar en sammanslutning som väsentligen går ut på att avskaffade speciella förhållanden som under femhundra år gjorde Europa till en vinnare! Man väsentligen återskapar ett feodalsystem, där furstarna sitter i hovet i Bryssel och styr med dekret som de som påverkas inte själva har något som helst reellt inflytande över.
Mot bättre vetande inför EU en gemensam valuta, vilket mycket riktigt får som konsekvens att efter några år ligger många medlemsländers ekonomi i fullständiga ruiner. I Grekland är läget så förtvivlat att ett nazistparti väljs in i parlamentet! Vad är då EU:s reaktion, när man gjort bort sig så monumentalt, när ingen längre kan låtsas att inte se hur naken kejsaren faktiskt är? Jo, från Bryssel låter man hurtigt meddela att bästa sättet att lösa problemen är att ge Bryssel ännu mera makt och folket i de olika medlemsländerna ännu mindre demokratiskt inflytande! Låt oss hälla ännu mera bensin på elden så slocknar den, säger Carl Bildt och Birgitta Ohlsson och deras kompisar i Bryssel till oss, och på nutida feodalfurstars föraktfulla vis avfärdar de som "sorgliga" och "vulgära" de som vågar anmäla avvikande åsikt.
Så alldeles oavsett hur äkta och genuint premiärminister David Camerons personliga engagemeng egentligen är, gäller alltså att britterna, som för ungefär sjuttio år sedan egentligen var det enda kvarvarande europeiska folk som fortfarande hade kraft och förmåga att å restens vägnar stå upp och kämpa för demokratin och för friheten, ser alltså ut att ännu en gång bli de som sätter ner foten.

Politik och organiserad brottslighet.

Folk borde betrakta politik på samma sätt som de betraktar organiserad brottslighet.
Målen är ungefär de samma. Och metoderna skiljer sig inte nödvändigtvis åt. Tvång, utpressning och beskyddarverksamhet är några av alla gemensamma verksamhetsgrenar.
Värst av allt är EU. Fast det är nog mer som ett fängelse: Fyllt med korkade och misslyckade brottslingar.
Det grundläggande förhållningssättet i EU är att först så beslutar man. Sedan diskuterar man om det man just gjort var så lyckat. Därefter tar man reda på fakta.
EU styrs av ansiktslösa, icke-valda byråkrater i något slags post-representativ demokrati. OK, formellt sett är EU kanske fortfarande en demokratisk entitet. I vart fall om EU:s maktelit själv får bestämma definitionen.
EU-kommissionens ordförande anser till exempel att alla nödvändiga demokratiska kriterier är uppfyllda om bara själva maktöverföringen till Bryssel sker under korrekta former. Sedan har man ett evigt alibi för att kunna göra precis vad man vill.
Minst tre fjärdedelar av alla politiker i EU – oavsett partipolitisk hemvist är funktionella socialister. Fast inte den lite naiva, idealistiska sorten, Utan av typen Sovjet, planekonomi och övervakning.
EU gör anspråk på att vilja styra och ställa över en allt större del av människors liv. EU:s politiker och byråkrater är helt och hållet övertygade om att de är bättre än den fria marknaden med sina hundratals miljoner frivilligt samverkande aktörer är, på att styra ekonomi, företag och utveckling.
Vi har ingen demokratidebatt i Sverige. Därför förstår varken politikerna eller vissa av rättsväsendets funktionärer rättsstatens betydelse. Därför går integritetsdebatten på sparlåga. Därför betraktas våra fri- och rättigheter mest som kuriosa som snarast borde avskaffas. Därför finns det varken utrymme för eller efterfrågan på kvalificerad analys och djup debatt.
Europaparlamentet och EU-frågorna är en spegelbild av inrikespolitiken. Borgare beter sig inte sällan som öststatssocialister. Sossar springer storföretagens ärenden. Alla är förblindade av sin önskan om att få vara med i den Fina Klubben och nedsövda av fringisarna vid köttgrytorna och lobbyisternas champagneluncher. Vilket sammantaget innebär att ingen tycks bry sig när makt flyttar från medborgare till politiken, från medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska organen till ansiktslösa, icke-valda byråkrater. Korporativism håller på att bli ett normaltillstånd.
Det så kallade kriget mot terrorismen är i dag ett större hot mot vårt fria, öppna samhälle än terrorismen i sig. Morallagstiftning stigmatiserar människor. Det eviga krypskyttet mot fri information och ett fritt och öppet informationsutbyte via internet tycks pågå för evigt. Yttrandefrihet och offentlighetsprincipen tycks inte längre vara någon självklarhet.
Och i kulissen står nästa Hitler eller Stalin och bidar sin tid...

Politikerskrået.

Inom socialdemokraterna har säger man att en fjärdedel av de som skall väljas in i riksdagen 2014 skall vara under en viss ålder. Ambitiöst, jan kanske, men också diskrimineradne. Urvalet kommer att begränsas till SSU och S-studenter utan erfarenhet från yrkeslivet  och socialdemokratin kommer missa möjligheterna till en kunskaps och erfarenhetsbaserad förnyelse. Att inte rekrytera in personer som har 30 40 års yrkesliv bakom sig, ett yrkesliv utanför politiken är att slöa bort erfarenhet.

Tittar vi på dagens riksdagsgrupper,  så är det en sorglig samling som sitter där. Man gömmer sigbakom titlar som murare eller metallarbetare, men I verkligehten har man ingen som helst erfarentet från hur det är att vara en vanlig människa. En socialdemokrat I bekantskapskretsen kallade sig bilmekaniker, men hans erfarenhet är begränsad sin till att ha arbetat I en biltvätt under sommarloven. Visserligen tog han bort titelen  efter att man påpekat att han I 25 år haft politiken som enda inkomstkälla. En annan titulerar sig fritidsledare och summerar man hennes tid I yrket blir det mindre än ett år, men närmare tjugo år som heltidsarvoderad politiker.

På folkets sida? Knappast.
Att i ett val kvotera in efter ålder har lett och kommer fortsatt att leda  helt fel. Man kommer skapa nya maktkamper mellan gammal och ung för ni  tror väl ändå inte att de ovan nämnda bilmekanikern och fritidsledaren kommer lämna uppdragen frivilligt. Ett uppdrag de glömt bort att de har till låns från folket som en gång haft förtroende för dem.

Ser vi till centerpartiet så har  Annie Lööf  aldrig stått på folkets sida hon är inget annat en en politisk broiler som enbart haft politiska uppdrag. Det samma gäller I stort för hela regeringen. Fredrik Reinfeldts karriär utanför politiken är några månader på Skandinaviska Enskilda Banken in Täby.  Att Annie Lööf då, som ordförande för ett av våra folkrörelsepartier, eller någon annan I alliansen helt plötsligt skulle ta folkets parti är lika omöjligt som att Annie Lööf som industriminister utan egen erfarenhet ska förstå industrins problem faller på sin egen orimlighet. Att det är lika klent erfarenheter utanför politiken  inom  alla riksdagspartier något som enbart göder  politikerföraktet  och motarbetas.

För att kunna förra folks talan och arbeta för vanligt folks bästa måste man ha befunnit dig där själv. Det har inte Annie Lööf. Det har inte Fredrik Reinfeldt.  Om partierna ska kunna vinna tillbaka väljarnas förtroende och för demokratin är det mer vanligt folk, med genuin yrkeserfarenhet, som skall in i politiken. Inte färre. Och definitivt inte utträngda av inkvoterade SSU:are som när de passerar 35 års ålder kommer intrigera och göra allt för att behålla sin plats i värmen.


För att försvara vanligt folk måste du själv komma därifrån. Alldeles för många av dagens “folkvalda” försvarar mest sina uppdrag som om de vore vanliga jobb. Det är de inte.De är heller inte valda för att “förklara” partiets politik, utan för att föra sina väljares talan. De har bara lånat ett uppdrag från sin efterträdare vars partifärg de inte känner till.  Dagens problem är inte bara socialdemokraternas eller alliansens. Det är helt enkelt så att demokratin börjar lida brist på medvetenhet om vad demokrati innebär.

Partipolitik

Tack vare ett frikostigt partistöd har de etablerade politiska partierna  gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar och kan därför helt enkelt strunta i medlemmarna som förvandlats till inget annat än röstboskap.

Titta bara på vilka som kommer till partiernas nomineringsmöten när namnen på röstsedlarna ska bestämmas. En majoritet är just de med politik som födkrok, arroganta strebrar som aldrig varit en del av samhället. Och som verkar kunna gå hur långt som helst för att behålla platsen vid stora köttgrytan. För deras del är det knappast fråga om ideologi, utan snarare att få ha lönen kvar.

Väljarföraktet visas i all önskvärd tydlighet genom att politiker kunna skaffa sig förmåner som normalsvensken aldrig kan drömma om. Helt oreglerad arbetstid, inget krav på närvaro i riksdag eller  fullmäktige. Orealistiskt höga löner med tanke på prestation, generösa pensionsvillkor, fantastisk sjukförsäkring, fria resor i första klass, traktamenten, fri "tjänstebostad",  listan kan bli mycket  längre.

Det är tråkigt att behöva säga det, men enda sättet att få till en förändring är att  inte rösta på något av de etablerade partierna, Kalle Anka partiet, Musse Pigg partiet eller vad som helst utom att blankrösta, eller rösta på de etablerade. En blankröst är egentligen en röst på det segrande partiet...

Jag är ganska övertygad om att en stor del av SD framgång i opinionen beror på att många människor ser inte annat än att de etablerade partierna är till förvillelse lika, och ägnar mest tid till ett käbbel, där man istället för att få resultat anstränger sig för att kunna kasta så mycket skit på de andra, för att dra uppmärksamheten från sina egna tillkortakommanden.

Med andra tror jag att många som stöttar SD gör det för att de ser inget annat alternativ till dagens alenierade politikerfrälse, och känner att man  hamnat i en demokratur där man i praktiken saknar möjlighet att påverka partierna, och att opinionen styrs av media i symbios med partiadeln.