torsdag 24 januari 2013

Storbritannien EUs räddning?

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hårt pressad av såväl egna revolterande partikamrater som de senaste årens opinionssensation UK Independence Party (UKIP) och dess dynamiske och populäre ledare Nigel Farage nu gett det brittiska folket ett halvt löfte om dels att Storbritannien förhandlingsvägen skall försöka återta lite av det självbestämmande man tidigare gett upp till EU, dels att när resultatet av detta försök står klart skall det brittiska folket själva få besluta huruvida man då finner det önskvärt att fortsätta vara anslutna till EU eller inte.
Det brittiska folkets växande EU-motstånd är i många avseenden en absolut klockren manifestation av de fundamentala demokratiska principerna: Det är dels en folkrörelse som verkligen växt fram underifrån, och denna folkliga rörelses innehåll är dessutom uttryckligen att de brittiska lagarna skall stiftas av det brittiska parlament som det brittiska folket i god demokratisk ordning valt själva -- och alltså inte per dekret av ett gäng anonyma icke-folkvalda byråkrater i Bryssel.
EU-politrukerna från EU:s andra länder, däremot, närmast tuggar fradga av harm över detta djupt osolidariska brittiska tilltag. Inte minst i Sverige. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson låter bittert förstå att debatten i Storbritannien är "sorglig" och "vulgär". Men det är ju knappast speciellt märkligt eller ens oväntat att EU-ministern säger så: Hela den politiska historien är ju full av makthavare (på olika nivåer) som mer eller mindre föraktfullt avfärdat människors krav på ökat demokratiskt inflytande i termer av "vulgärt".
Numera är krigen slut och även det mesta av östra Europa är någorlunda fritt, så Europa borde ju verkligen ha ett "guldläge". Och vad gör man då? Jo, man bildar en sammanslutning som väsentligen går ut på att avskaffade speciella förhållanden som under femhundra år gjorde Europa till en vinnare! Man väsentligen återskapar ett feodalsystem, där furstarna sitter i hovet i Bryssel och styr med dekret som de som påverkas inte själva har något som helst reellt inflytande över.
Mot bättre vetande inför EU en gemensam valuta, vilket mycket riktigt får som konsekvens att efter några år ligger många medlemsländers ekonomi i fullständiga ruiner. I Grekland är läget så förtvivlat att ett nazistparti väljs in i parlamentet! Vad är då EU:s reaktion, när man gjort bort sig så monumentalt, när ingen längre kan låtsas att inte se hur naken kejsaren faktiskt är? Jo, från Bryssel låter man hurtigt meddela att bästa sättet att lösa problemen är att ge Bryssel ännu mera makt och folket i de olika medlemsländerna ännu mindre demokratiskt inflytande! Låt oss hälla ännu mera bensin på elden så slocknar den, säger Carl Bildt och Birgitta Ohlsson och deras kompisar i Bryssel till oss, och på nutida feodalfurstars föraktfulla vis avfärdar de som "sorgliga" och "vulgära" de som vågar anmäla avvikande åsikt.
Så alldeles oavsett hur äkta och genuint premiärminister David Camerons personliga engagemeng egentligen är, gäller alltså att britterna, som för ungefär sjuttio år sedan egentligen var det enda kvarvarande europeiska folk som fortfarande hade kraft och förmåga att å restens vägnar stå upp och kämpa för demokratin och för friheten, ser alltså ut att ännu en gång bli de som sätter ner foten.

Inga kommentarer: