EU på det sluttande planet

Om EU ska ha någon chans att överleva måste medborgarna få en möjlighet att mer direkt påverka besluten. Media måste kunna rapportera hur beslut fattas och på vilka grunder. Verksamheten måste bli vara begriplig. För att medborgarna skall kunna vara delaktiga krävs att EU är öppet och transparent. För att den demokratiska processen skall vara meningsfull krävs en möjlighet att utkräva ansvar. Det borde vara självklart.

EU måste alltså bli mer demokratiskt, mer begripligt och mer transparent. Och det måste ske inom överskådlig tid.
Om detta inte sker, då är det dags för Sverige att lämna EU.
Historien har dessvärre visat oss att de som har makten aldrig släpper den ifrån sig frivilligt.
Problemet med EU är ju att redan från starten hade den ett demokratiunderskott och så har det fortsatt.
Idag har situationen blivit katastrofal och ingen i EU ledningen verkar inte se hur illa ställt det är.
Istället ökar hemlighetsmakeriet och man tar sig rent diktatoriska rättigheter samtidigt som övervakningen av medborgarna ökar.
Euron skadar Europas ekonomi på ett sätt som få insåg. Tyvärr är den enda lösning politikerna ser, mer centralstyrning och mer makt till byråkraterna i Bryssel.
Det uppenbara vore att erkänna att det här inte fungerar och att man borde hitta en väg ut. Men bland det svåraste som finns för människan är att erkänna att man gjort fel, tagit fel beslut, men istället verkar man med en druckens envishet fortsätta nedför det sluttande planet.
Detta fredens projekt kommer gå under och det är nog bara bra men ju längre det drar ut på tiden desto svårare kommer konsekvenserna att bli.
Historien har också visat det finns gränser för vad medborgarna kan finna sig i. Tyvärr har det så gott som alltid slutat med våldsamheter.

Rasism

Det har blivit uppenbart under de senaste dagarnas upprörda,debatt att man inte får tala om hår och ögonfärg i Sverige eftersom det  av media  anses rasistiskt att göra det. Men hur i hela fridens namn kan det vara rasistiskt att tala om hur folk ser ut.
Kan det möjligen vara så att de journalister och politiker (främst (MP) själva är så fördomsfulla och lättkränkta att de tror att om man talar om att någon är mörkhyad, har svart hår eller bruna ögon så diskriminerar man den arma stackaren för att denne inte är lika fin som de är.  De som själva oftast är blonda och blåögda?
Jag förvånas också alltid över fördomsfullheten och den herrefolksaktiga inställningen som “De rättrådiga” visar upp när de envisas med att kalla invandrare för svenskar.
Jag har bott i Luxemburg I femton år men jag räknar mig fortfarande som svensk. Men enligt den svenska normen borde jag väl kalla mig Luxemburgare.
Det här gör att jag är övertygad om att många invandrare i Sverige inte räknar sig som svenskar.  Men det är ju så fiiint att vara svensk, svenskar vet ju så väl hur allt ska vara och vill så gärna  tala om det för alla andra. Att tala om finnar, irakier, afghaner, greker, serber och annat löskefolk blir då i rättrådigas ögon kränkande, för de ju inte en del av det fina folket.
Vilket naturligtvis  måste upplevas som både kränkande och rasistiskt.
I stället för att låta de som vill vara turkar, amerikaner, jemeniter och vad de nu vill vara, få vara det  trots att de bor i Sverige, med eller utan svenskt medborgarskap vill de som vet bättre, sätta en etikett på dem.
Man  är blond, blåögd, svarthårig. Man är mörkögd, rödhårig, gråhårig. ljushyad och mörhyad. 
Inget konstigt med det. Det är väl inget att skriva i tidningarna om. Det är iranier, tyskar, polacker, kurder och seber . Och det är tamejfasen lika fin att vara blond och blåögd från Vitryssland som  att vara brunögd och mörkhårig från Somalia.
Låt människorna vara vad de vill vara och låt oss använda de utmärkta svenska ord som finns för att beskriva varandra istället för att försöka göra  alla till svenskar . Något som  man som invandrare kanske varken vill eller anser sig vara.
Faktum är att kalla alla i Sverige för svenskar kan ses som lika mycket rasism tvärt om. Men vill några från Uganda eller Togo eller från vilket land som helst och med vilken hår- och ögonfärg som helst  kalla sig svenskar så låt dem göra det!
Låt inte de som vill skrika rasism få bestämma vad man ska vara och vad man får säga. Vi andra kan väl få vara det vi vill vara. En del av invandrarna kan ju till och med säga jag är Iranier, Turk eller Serb, men  jag är svensk medborgare,  medan andra kanske inte ens vill ha svenskt medborgarskap.

Sluta tro att ni självgoda rättrådiga medlemmar av det fina folket vet bäst vad alla andra ska tycka och säga. Inse att ni måste sluta lägga er rasistiska fördomsfullhet på alla invandrare som om de vore en enda stor klump vars högsta önskan är att få kalla sig svenskar.

Bankeländet.

De färska boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor.
Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån.
De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder.
Det innebär att de samlade skulderna är 3,4 gånger så stor som BNP d.v.s.  summan av alla varor och tjänster som produceras I Sverige på ett år.
Inom EU är bankernas totala tillgångar (d.v.s. skuld till banken) 47 000 miljarder euro, vilket motsvarar 3,66 gånger så stor som Europas BNP.

Skyddet mot en kris, det som kallas kapitalandelen, är i genomsnitt strax under 5 procent, enligt Bank of Uttryckt på ett annat sätt: det räcker med att bankernas tillgångar sjunker i värde med 4,5 procent för att hela aktiekapitalet ska vara utraderat och banken gå I konkurs (i praktiken är bankrutten ett faktum redan vid ett par procents förluster eftersom bankernas möjlighet att låna då stryps, fast då har staten, med skattepengar,  förstås redan hunnit gå in).
Man kan se det som att om banken skulle krisa får staten ta smällen, men samtidigt har alla vinstmedel hittills betalats ut till aktieägarna.

Det här är något som någon knappast någon politiker verkar begripa och de få som begriper, väljer att hålla tyst.
Men år efter år röstar man in samma töntar om och om igen. Den press vars uppgift är att bevaka makten har väl inte fattat ett skit dom heller, eller också är de så insyltade med makthavarna att de inte vågar säga något.

Är det inte dags att man vid nästa val väljer in lite friskt blod i riksdagen?

Terrorismen.

Den moderna terrorismen har genomgått flera olika faser eller vågor. Den började med den anarkistiska vågen på sent 1800-tal då anarkister och likasinnade gjorde attentat med bomber eller skjutvapen. Vi kan faktiskt konstatera att Amalthea-affären år 1908 var ett av dessa tidiga moderna terroristdåd  med en död och 23 skadade.

Sedan följde den anti-koloniala vågen när kolonier frigjorde sig från kolonialmakterna. Det mest framstående exemplet är förmodligen Stern-ligan i Israel som kämpade både mot araber och engelsmän i sin kamp för ett eget Israel. Ur svensk synvinkel kan vi minnas att Folke Bernadotte mördades 17 september 1948 av Stern-ligan. Den tredje vågen var Vänsterterrorismen på 1960-70-talet där bl.a. Baader-Meinhof, Aum Shinrikyo, RAF (Rote Arme Fraktion), och många andra grupper spred död och förintelse kring sig.

Den fjärde vågen är den våg vi är på väg ut ur nu, den religiösa vågen. Medialt har den totalt dominerats av den islamiska terrorismen men faktum är att många människor har skadats eller dödats av den kristna terrorismen mot t.ex. abortmotståndare i USA. Vi är på väg in i den femte vågen av terrorism där vi redan ser tydliga tecken på Cyberterrorism och Ecoterrorism.

Efter 11 september 2001 startade president Bush "Kriget mot terrorismen" - som fortfarande håller på, 11 år senare. Men, har det skördats några framgångar i detta krig?

År 2003, i Operation Iraq Freedom, invaderade den USA-ledda koalitionen Irak trots att Saddam Hussein inte på något som helst sätt stödde vare sin Usama bin-Laden eller al-Quaida. Nu, 9 år senare, med över 4,400 döda soldater från koalitionen och minst 655,000 irakiska offer, lämnar USA Irak med svansen mellan benen. Vad har man uppnått?

Absolut ingenting, en galen diktator är visserligen avsatt och dödad men det finns en hel lista på liknande galningar som är kvar. Däremot har kriget kostat USA, till dags dato, ca 803 miljarder dollar och slutsumman kommer att överstiga 1000 miljarder dollar.

Kriget mot terrorismen i Irak har alltså kostat världen en svindlande fantasisumma i reda pengar och med nästan trekvarts miljon döda och lett till att det finns idag livskraftiga terrorceller i Irak, al-Quaida har en uttalad närvaro i landet och inbördes strider mellan sunni- och shia-muslimer sker med bedövande regelbundenhet.

I Pakistan 1981 så var det en markant närvaro av CIA-specialister i hela North West Frontier Province, dvs det laglösa gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan. CIA pumpade då in mängder av vapen, speciellt Stingermissiler och svenska Carl-Gustaf k-pistar, och pengar i Afghanistan och till de mujahedingrupper som kämpade mot den sovjetiska ockupationen. Mujahedin kämpade med amerikanska och svenska vapen mot den sovjetiska ockupationsmakten.

Samma mujahedingrupper som efter Sovjets uttåg vände sig mot väst och började slåss med samma vapen - men nu mot USA.

2001 i Operation Enduring Freedom ökade den USA-ledda koalitionens närvaro i Afghanistan och nu ser vi hur USA och koalitionens militära delar så sakta börjar lämna landet. Vad har detta kostat?

Minst 1900 döda soldater från koalitionen, ca 23,500 döda Afghaner och bara i USAs fall, en kostnad, till dags dato, på minst 528 miljarder dollar. Summan kommer med all säkerhet att stiga till ca 700 miljarder dollar. Vad har alla dessa tusentals offer och fantasibelopp i utgifter åstadkommit? Ingenting.

Afghanistan är fortfarande ett land styrt av olika krigsherrar och klaner, precis som under de senaste tusen åren. Däremot har koalitionen byggt upp en fungerande infrastruktur så att exporten av opium sker snabbare och effektivare än förut och genererar mer och säkrare intäkter till talibanerna och de gamla mujahedinkämparna, som idag fortfarande, i praktiken, leder landet.

Det finns en gammal klyscha från Afghanistan - ”ni har klockorna men vi har tiden” - och det är just detta vi ser idag. Världens starkaste krigsmakt och vad som en gång var världens starkaste ekonomi står nu vacklande på knä under den enorma skuldbördan som de båda resultatlösa krigen har åstadkommit.  Kvar som segrare står en religiös liten gruppering av motståndsmän från bergen i Afghanistan, med hela världen som arbetsfält framför sig. Hur har de då åstadkommit detta?

Enkelt, de har inte behövt utföra speciellt många terrordåd - tidningar, olika media, TV, radio, självutnämnda terrorexperter, säkerhetsbranschen och andra med ekonomiska intressen i människors skräck och osäkerhet, har gjort jobbet år dem. Vi matas varje dag med nya skräckdåd, nu senast var det en "kalsongbombare" som media skrev spaltmeter om men som till slut visade sig vara en brittisk agent som rapporterade direkt till CIA. Skräcken måste underhållas och hållas vid liv, det är alltför många som är ekonomiskt och yrkesmässigt beroende av den fortsatta skräcken för den, i princip, obefintliga terrorn. Al-Quaida behöver inte utföra eller planera några terrordåd. Vi lamslår oss själva i vår egen fabricerade skräck. De har vunnit. Vi har gjort jobbet åt dem.

Under 2011 utfördes 174 terrordåd i Europa enligt Europols statistik. Inte ett enda av dessa var med religiösa förtecken. Inte ett enda. 2010 utfördes 249 terrordåd i Europa.  Tre hade religiösa förtecken. Tre. Ändå är all fokusering på islamisk terrorism.

I USA har en monstruös skapelse Department of Homeland Security skapats som paraplyorganisation för alla andra organisationer i USA som arbetar med landets säkerhet. Homeland Securty har idag ca 1.000.000 anställda!

I den blinda skräcken för religiös terrorism tillåter vi i västvärlden övervakningar av Internet, telefoner och andra kommunikationsformer. Här i lilla fredliga Sverige har ju Säkerhetspolisen vädrat morgonluft och har nu en budget på över en miljard. Detta är en fördubbling på tio år, 2001 var budgeten på 513 miljoner. Till och med Nationella Insatsstyrkan vill fördubbla sin budget och storlek för att möta det ökade , men i verkligheten i princip obefintliga, terrorhotet - Sveriges dyraste vuxendagis enligt professor Persson. Detta trots att det inte har skett ett enda terrordåd på svensk mark sedan 1975 då västtyska ambassaden sprängdes av Kommando Holger Meins och fyra personer dödades. Vi hade ett misslyckat försök i Stockholm 2010. Inga fullbordade terrordåd med religiösa förtecken har någonsin förekommit i Sverige.

Vi kan jämföra detta med att det bara under 2011 utfördes mer än 350 grova brott av Ecoterrorister, brott riktade mot landets bönder och minkfarmare, brott som i t.ex. USA skulle klassats som rena terroristbrott, utan åtgärd från vare sig riktig polis eller Säkerhetspolisen.

Visst har de religiösa terroristerna lyckats! Vi jagar spöken och spenderar miljarder på hot som inte finns och i vår blindhet ignorerar vi brott som skulle terrorstämplats för länge sedan om vi hade varit mindre blint inriktade på al-Quaida och lyft blicken mot vad som egentligen händer i vårt eget land. Det finns ett helt gäng skäggiga herrar i östra Afghanistan som skrattar hela vägen till banken.

Det finns minst lika många i säkerhetsindustrin som också skrattar hela vägen till banken väl vetande att de tjänat enorma förmögenheter på att bygga upp en skräck för fantasifoster under tiden som västvärlden förlorade kriget mot den religiösa terrorn.

Kommer vi att vara lika naiva även när nästa våg av terrorism sköljer in över oss?

En politiker.

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen går varm, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen”!

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Politisk drivkraft.

Förr var den politiska drivkraften viljan till förändring. Nu är den strävan efter makt. På bekostnad av folkets välbefinnande
För inte så väldigt många år sedan var resonemanget inom partierna "vi vill bygga ett bättre samhälle, och vi tror att det ska gå till såhär". Sedan hände något i samhället. På 80-talet bestämde sig företagsledarna för att deras övergripande mål var att maximera vinsten och inget annat. Man skrev svävande och floskelfyllda mission statements i presentationerna, men i praktiken var företagens syfte att dra in pengar på bekostnad av allt annat. Efter några år slog resonemanget igenom inom politiken som började betraktas som en idrottsmatch där målet är att besegra motståndarlaget och inget annat. Det resonemanget spred sig sedan till media och till en del av väljarna.
Se till exempel på hur valen hanteras av TV. Jämför med hur fotboll presenteras.
En bieffekt av detta är att utrymmet för eget tänkande inom "lagen" minskat radikalt, för nu är det VI MOT DOM och den som inte är lagspelare är ett hinder och måste bytas ut. Extremen av detta ser vi i USA där konstruktivt politiskt arbete gjorts snudd på omöjligt sedan neocon-rörelsen fick fäste och drev lagtänkandet till oanade nivåer.
Även här i Sverige röstar politiker utan att tveka emot förslag som de egentligen tycker är bra, bara för att förslagen lagts av motståndarsidan. Varje "förlorad" strid ses som en förlorad poäng i den större matchen.
De svenska partiernas partibeskrivningar borde vara ärliga: "Vårt partis syfte är att vinna val. Vi vill ta makten och behålla den. I övrigt vill vi gynna våra sponsorer." Kort, enkelt och ärligt.
Det handlar inte längre om landets bästa, det handlar inte om att ge medborgarna ett bättre liv. Det här allt eller inget tänkandet leder till att alla nyanser försvinner. Allt blir svartvitt, och alla försök till resonemang och kompromiss upphör att existera.
Det är då vi får partiledningar som struntar i vad den egna stämman säger, för det väljarna röstat fram skulle kunna påverka chanserna att vinna matchen. Det är då folkets inflytande helt upphör. Demokratin förvandlas till något annat.
Politikens många partier förvandlas till två lag, som har snarlik uppställning på plan och identisk taktik. Det är därför man inte längre kan skilja höger från vänster när man läser utspelen i tidningarna, om man inte kollar vem som sagt vad.
Detta gör de nya SocialModeraterna till två partier med trekvarts ideologi, och övriga "stödpartier" har blivit bänkvärmare som sitter där enbart för att ge laget fullt antal på plan.
Som den fete killen i skolan och den spinkige nörden med glasögonen som blir valda sist till lagen och aldrig får vara med och spela på riktigt.
Riksdagen, som borde vara en plats där de smartaste och visaste utbyter idéer och försöker forma landet till en bättre plats att leva, har förvandlats något tomt och ödsligt där en idé i taget presenteras och ena sidan rituellt säger nej och den andra rituellt säger ja och slutresultatet baseras enbart på matematik från valnatten.
Tänkandet utförs av ett halvdussin människor, som baserar partiernas planer mer på PR-mässighet än på nyttan för samhället.
Jag tycker det är ett hån mot väljarna.
Det är bland annat därför jag har så svårt att förstå de som fortfarande röstar på något av de stora blockpartierna. De partierna är upptagna med sitt eget spel, och har inte tid att bygga ett fungerande samhälle. Det är upp till oss väljare att degradera dem till schackspelare i en park och låta nya partier ta deras plats. Partier som fortfarande har Sveriges och medborgarnas väl som mål.
Det sägs att makt korrumperar, men det är inte riktigt det som hänt. Det här är mer en fråga om att viljan till makt tagit över så totalt att inget annat finns kvar. Makt för dess egen skull.
Inte ens ondska finns kvar som svepskäl.

PK Maffian

Det finns de som anser att den så kallade PK Maffian är några få personer  inom tidningarnas ledar och kulturredaktioner med möjlighet att driva sin egen dagordning. Men PK-maffian är långt ifrån begränsad till tidningarnas ledarredaktioner. I själva verket rör det sig om några hundra personer som tillsammans styr svensk debatt och åsiktsbildning. Personer som binds samman av olika band, och som har i det närmaste samma bakgrund och åsikter. En grupp som lever välordnade medelklassliv i dyra bostadsområden, som umgås med varandra, som gifter sig inom gruppen och får barn som lotsas in i samma grupp.

Ledande politiker inom (v), (S, vänstersida) och (MP) samt inom en stor del av organisationsvärlden ingår  i det här gänget. Många roterar mellan jobb i media, politiken och organisationerna. Deras självbild innebär att de utgör en kunnig intellektuell grupp som är goda människor som alltid har rätt. Medan stora delar av högersidan är dåliga människor som alltid har fel. Det man kallar "vanligt folk"  anser de vara missledda töntar som inte förstår sitt eget bästa.

Det farligaste med PK gruppen är att man genom sin självgoda rättrådighet lyckats driva fram en situation som i praktiken innebär censur när det gäller frågor om integration och rasism. Numera kan människor förlora sitt arbete om de stämplas som rasister.. Vi har fått något som i många stycken liknar häxprocesserna och folk hängs ut av "de goda" i media för ett enda förfluget ord eller uttryck. Som misstolkas (avsiktligt?) å det grövsta.

Vad Billstömhistorien leder till är att snart vågar ingen politiker yttra sig I frågor som rör integration och invandring. Varje litet ord kommer att vridas och vändas på och om ett uttryck eller ett tonfall på minsta sätt kan tolkas som rasistiskt startar drevet.

Är det märkligt att Sverigedemokraterna vinner så stora framgångar?

Blond och blåögd

Jag är inte blond och har inte blå ögon, men är ändå blåögd, För jag fattar ingenting av vad som pågår I Sverige just nu.
Man har tydligen fått igång ett riktigt rejält drev mot migrationsminister Tobias Billström för något som man i resten av Europa inte ens begriper vad som är fel. Vad det är som den svenske ministern sagt och gjort som nu gör att alla medier svallar över. Grovt klavertramp, sade man i TV4 Nyheterna och samma typ av anklagelser kan man läsa om i så gott som alla svenska medier just nu. Så vad, exakt vad, är det för fruktansvärda saker migrationsministern har sagt.

För mig verkar det mer som att man tappat allt sinne för rimliga proportioner i Sverige.

Ett gäng  självgoda, journalister tycks helt ha kapat mediautrymmet och gör allt som tänkas kan för att blockera en vettig diskussion.
Det  är tydligen tanken att man genom den här sortens pseudofrågor ska ta bort fokus från de två viktigaste frågorna just nu. Arbetslösheten och finanskrisen.
Eftersom politikernas lösning på problemen enbart är mer av samma smörja som fört oss dit vi är genom en lössläpp lånefinansierad välfärd och konsumtion, vill man för allt i världen INTE ha en seriös diskussion om verkliga problem. Tyvärr är det inga frågor där man kan göra ett Alexanderhugg och komma åt makten, så de ska till varje pris undvikas.

Då är det bättre att röra upp himmel och helvete för att en minister sagt blond och blåögd.

Den här idiotin har nått en sådan nivå att jag räknar med en  opinionsstorm initierad av Centrum mot rasism där man kräver ett totalt införselförbud av hårvårdsprodukter av märket Schwartzkopf. Eller varför inte kräva att man byter  namn på svartsoppa. Det är säkert någon  som går omkring och känner sig kränkt på grund av att det finns en soppa som man kallar svart.

Vad man faktiskt har missat I de lättkränktas rike är att det är mottagaren inte avsändaren som bestämmer om ett ord eller uttryck är kränkande eller rasistiskt. Den tanken innebär faktiskt att om någon ska kallas rasist på baserat på ord är det mottagaren inte tvärt om.

EU Krisen

Cypernhistorien visar med all önskvärd tydlighet vad jag sagt och skrivit under lång tid. Som vanligt inom EU fattades beslutet att konfiskera spararnas pengar bakom låsta dörrar utan någon som helst insyn. Och nu när man insett hur idiotiskt beslutet är så skyller alla på någon annan. Ingen vågar ta ansvaret för ett förhastat beslut men om det vill sig väl kan vara ytterligare ett steg på vägen att bryta upp EU och börja om från början och förhoppningsvis göra rätt.. Engångsskatten raserar ju fullständigt det lilla förtroende man kan haft för politikerna. Nu när man börjat konfiskera en del av spararnas pengar hur ska då invånare i Spanien och Grekland kunna känna sig säkra?

Men det är inte nog att man anser sig ha rätt till småspararnas surt förvärvade slantar, man tar dessutom bort den för EU-ländernas viktiga insättningsgarantin, som innebär att staterna skyddar sparande upp till 100 000 euro.

Myglet bakom lyckta dörrar i Bryssel påverkar också förtroendet för hela EU samarbetet. Om reglerna för insättningsgarantin inte gäller överallt, vilka beslut är det då som håller?
Men det här är inte allt, ministrarna i hemliga klubben verkar utan minsta tvekan vara beredd att bryta mot den mest grundläggande regel för ett rättssamhälle, nämligen att man inte kan stifta lagar med retroaktiv verkan.

Man måste komma bort från panikåtgärder beslutade i hemlighet utan att någon kan ställas till ansvar. Hur ska jag som medborgare kunna veta vad jag ska rösta på när besluten fattas i hemlighet? Det måste till förberedda beslut, öppna diskussioner och tydliga bestämmelser om vad som gäller om EU överhuvudtaget ska kunna undvika ett totalt sammanbrott. Oförutsägbarheten i kombination med centralstyrningen och hemlighetsmakeriet blir i längden helt förödande för människors tilltro till EU och politikerna.

Nu tvingas den lilla människan ännu en gång betala för de misstag som gjorts av politiker som av allt att döma inte bara är helt inkompetenta utan också tydligt påverkade av bankernas lobbyister vilket lett till en totalt okontrollerad finansmarknad vilket i sin tur lett till en groteskt överdimensionerad banksektor. När det gäller Cypern har dessutom EU sett mellan fingrarna när man länge kunnat misstänka att penningstinna ryssar har betraktat ön som en pengatvättmaskin. Ryska miljardärer har ostört kunnat använda Cyperns banker för att förvandla svarta pengar till vita. Något som ECB borde ha stoppat för länge sedan.

Väldigt mycket hänger nu på att EUs högflygande politiker tar sitt ansvar och på ett öppet demokratiskt sätt visar att man tar finansmarknadens aktörer i örat.

Jag har svårt att tro att det ska hända annars återstår knappast annat än det totala sammanbrottet. Man kan inte fortsätta som nu att försöka lösa

Att sitta i riksdagen är en lukrativ födkrok

Politiker, oavsett parti, är de största skattemedelsslösarna i vårt samhälle. De roffar åt sig, får arbetsfria inkomster i decennier, generösa pensionsavtal, flyger första klass, bor på lyxhotell, får hyror betalda för hundratusentals kronor etc etc för våra skattepengar.
Den 4 april skrev en insändarskribent i DN - Bernt Jacobson - under rubriken ”Var rädda om våra folkvalda politiker” om ”mediedreven” som politikerna sägs utsättas för. Hr Jacobson glömde att det inte går några drev om inte en räv springer före.
Skribenten oroade sig även för att ”mediernas fortsatta hänsynslösa jakt på våra politiker kommer att göra det svårare att rekrytera personer till politiska uppdrag.” Jag tror inte herr Jacobson har någon som helst anledning till oro. Så länge de folkvalda har kvar sina höga löner, gigantiska förmåner, generösa pensionsavtal mm lär de välja att ”arbeta ” som politiker. Det politiska frälset påverkas aldrig av besparingar och nedskärningar. Det politiska frälset omfattas inte av arbetslinjen. Där är det bidragslinjen som gäller. De får sluta jobba som 50-åringar och kan sedan leva gott på den skattefinansierade inkomstgarantin tills de går i pension.
Riksdagsledamöternas grundlön är 57 000 kr/mån. De får 80 procent av grundarvodet plus eventuella tillägg i inkomstgaranti dvs minst 45 600 kr/mån i ett år. De som fyllt 50 år får inkomstgaranti på mellan 30 000 och drygt 50 000 kr/månaden fram till pensionen.
Eftersom minst 30 procent av riksdagens traditionella arbete ”outsourcats” till EU är frågan vad 349 riksdagsledamöter à 57 000 kr/månaden och 650 medarbetare gör för sina höga löner?
Utbetalningarna av inkomstgarantin är rekordhöga. 2011 betalades 63,3 miljoner ut till f d ledamöter som inte orkat skaffa ett nytt jobb. 2004 var utbetalningarna 20 miljoner kr och mellan 2004 – 2008 ca 30 miljoner kr. per år.
Det arbete som i Alliansens värld främjar allt från Gulag och Auschwitz till arbetslinjen gäller inte politikerna själva.
För några år sedan intervjuade Stefan Wahlberg f d riksdagsledamöter i TV3-programmet Insider Maud Ekendahl, som fram till 2006 var riksdagsledamot för Moderaterna och får 33 665 kr /mån. Hon konstaterade: ” Är jag berättigad till att få den här garantin då är man ju dum om man går ut och jobbar, och söker ett jobb.” Moderaternas Stig Bertilsson får – trots en årsinkomst på 42 miljoner kr som företagare – 115 000 kr om året i inkomstgaranti.
Centerns Vivianne Gerdin, som sedan 2006 fått 38 980 kr/mån raljerade: ”ha,ha,ha - du menar att jag skulle söka jobb. Eller vadå?” Enligt DN:s ledare den 17 mars 2012 släpar sig Lena Klevenås - som var riksdagsledamot för S under perioden 1991-98 - fortfarande fram på inkomstgarantin. Enligt egen utsago skulle hon ”bara tjäna 2 000 kr netto mer i månaden som lärare och det var det inte värt.”
Lennart Sacrédeus (54) kd får 42 601 kr/mån t o m den 31 maj 2022 och moderaten Henrik S Järrel (63) som har inkomstgaranti från 2006 får 34 154 skattekronor i månaden.
Bengt Wittbom (M) har en inkomstgaranti på 21 058 kr /mån sedan 1994.
Ulf Björklund, kd som slutade i riksdagen 2002 har 32 034 kr i månaden ”Jag kan ju inte hjälpa att reglerna är som de är.”
De rödgröna vilar på lagrarna
Socialdemokraterna Göran Persson (S) får 44 414 kr/mån t o m den 31 mars 2025 och Christina Hagberg uppbär 43 693 kr/mån t o m 30 november 2023. Eva Johansson (S) har 30 930 kr/mån sedan 2002 och Sören Lekberg (S) med 33 863 kr/mån också sedan 2002 anser att han ”bara följer reglerna”
Miljöpartisten Mikael Johansson (51) får inkomstgaranti på 44 414 kr/mån t o m 31 mars 2025.
Vänsterpartisten Inga Lantz har sedan 1988 haft 33 792 kr/ mån i inkomstgaranti: ”jag har fått en ekonomisk trygghet sedan jag slutade i riksdagen. Så jag har kunnat måla, skriva – ja, levt ett gott liv.”
Alice Åström (V) får sin arbetsbefriade inkomst på 50 263 kr/mån t o m den 31 november 2024. Gudruns Schymans inkomstgaranti löper från 2006 och är 20 008 kr/mån.
Svag efterfrågan på ”jobbcoacher” på ”riksdagiset”
Enligt Riksdag & departement har det varit ”svag efterfrågan på de jobbcoacher som Riksdagen anställt för att hjälpa de riksdagsledamöter som lämnade Riksdagen efter valet 2010 att hitta ett jobb.” Under 16 månader hade endast fem f d riksdagsledamöter anlitat en coach/karriärrådgivare för att hitta ett nytt arbete. 15 av de 126 ledamöter som blev arbetsbefriade 2010 har utnyttjat de inköpta konsulttjänsterna från Lernia. ”Rådgivningsinsatserna för att underlätta återgången till yrkesverksamhet” tycks vara ett kraftfullt slag i luften.
Riksdagsledamöterna behöver bla hjälp med ”karriärtester, starta eget-info, intervjuträning och med att skriva cv.” Man kan kanske tycka att en f d lagstiftare skall kunna skriva en meritförteckning – givetvis under förutsättning att de har någon – utan konsulthjälp. Att det behövs en särskild utbildningsinsats för detta stärker knappast förtroendet för politikerna.
De rödgröna är överrepresenterade bland bidragstagarna men arbetslinjen har inte heller slagit igenom bland alliansens f d riksdagsledamöter.
Miljöpartisten Gunvor G Ericson funderade i R&D på ”varför så få utnyttjat jobbcoacherna” och undrade om ”det är fel på det som jobbcoacherna erbjuder?” Svaret är givet: varför arbeta när man kan ta det lugnt och leva gott på skattebetalarnas pengar?
Arbetslinjepartiets Magdalena Andersson tycker ”det är jättebra att 20 använt jobbcoacherna.”
Det är givetvis stötande att f d riksdagsledamöter får månadslöner på upp till 50 000 kr/mån för att göra ingenting och att sex års riksdagstjänstgöring är en garanti för livstids försörjning.
Statsrådens förmåner
Statsråden drar in stora summor - ca 80 000 kr - varje år genom att maximalt utnyttja reglerna för dubbel bosättning.
Bland övriga statsrådsförmåner kan nämnas gratis resor (flyg,tåg,SL mm plus fri tillgång till statsrådsbilar) mobil/fast telefon, tidning, dator, fax, teater/opera, fri medicin, rabatterad sjukvård, högre sjuk- och föräldraersättningar än andra, kostförmåner mm mm. Och som kronan på verket står skattebetalarna för deras begravning. Trots alla dessa förmåner är många inte nöjda utan sätter i system att tillskansa sig ännu mer.
Den 28 oktober 2011 skrev Maria Crofts i DN att ”statsråden drar in stora summor varje år på att inte vara skrivna med sina familjer och utnyttjar på så sätt maximalt reglerna för dubbel bosättning. ” Statsrådet Tobias Billström är t ex folkbokförd i Malmö medan familjen är skriven i en övernattningslägenhet på 92 kvm i Stockholm. Statsrådet Billström kan därmed kvittera ut 80 000 kr om året i kostnadsersättning och löneförstärkning. Även centerledaren och statsrådet Annie Lööf maximerar sin inkomst genom att vara skriven i en bostadsrätt i Värnamo, där hennes man tidigare bott, samtidigt som hon delar en bostadsrätt i Stockholm med maken. F d statsrådet Tolgfors är skriven i Örebro och familjen i Nacka vilket gett en inkomstförstärkning på 80 000 kr om året för dubbelt boende.
Den som till äventyrs tror att de som ägnar sitt liv åt politik åtminstone i viss mån styrs av idéer om solidaritet, rättvisa och anständighet har uppenbarligen fel. Det kan inte vara rimligt att arbetsföra f d politiker försörjer sig på den skattefinansierade inkomstgarantin när pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa får det allt sämre ekonomiska villkor. Politikerna lever långt ifrån den verklighet där vi andra dväljes.

Hotet mot demokratin.

De allra flesta i vårt land tar demokratin för given. Det är kanske därför som utvecklingen går åt helt fel håll. Hoten mot det fria, öppna demokratiska samhället är så många att det borde vara lätt för politiker och medborgarna att stå upp till demokratins försvar. Men så är det absolut inte.

Politiker ur alla läger, på alla nivåer, visar att de antingen inte förstår vad demokrati innebär eller vilka förutsättningar som krävs för  en fungerande demokrati, eller vilket är ännu värre, att de inte bryr sig.
Det kan till och med vara så illa att de ser öppenhet och fri debatt som ett hot. Det finns ingen skillnad mellan olika individer vare sig de säger sig vara socialister, liberaler eller konservativa.
Man tummar på medborgerliga fri- och rättigheter, man struntar i rättsstatens grundläggande principer, man inför övervakningslagar och överlåter mer och mer av maktutövningen till privata intressen eller anonyma tjänstemän.

Det här har i sin tur lett till att statligt anställda tror sig spela med samma regler som anställda i privata företag. De inser inte att i ett  privat företag måste man ha kundernas förtroende och förtjäna pengarna. Men att statlig verksamhet finansieras med skatter som man kan driva in med våld om så behövs, och att medborgarna betalar skatt för att få en tjänst eller service.

Men problemen finns inte bara inom landet. Det sträcker sig hela vägen från EU:s institutioner via regering till såväl landsting som minsta kommunala nämnd.
 
EU kanske den intuition där det är lättast att se det här. EUs beslutsvägar är inte bara obegripligt och odemokratiskt i största allmänhet. Inslagen av korporativism tydliga, där särintressen och politiker gör upp i hemlighet bakom slutna dörrar helt utanför den demokratiska processen.

Allt mer makt överförs till anställda byråkrater, som inte har något demokratiskt mandat och som genom lagar om anställningstrygghet inte kan ställas till ansvar eller avskedas annat än vid mycket grava misstag. EU har ständigt ökad centralstyrning inbyggd i systemet, vilket leder till att medborgarnas inflytande minskas.
Ta euro-projektet som exempel. Det är inte bara en idiotisk idé. Det sätter också ljuset på systemfelen i EU. Även om euro-krisen kan sägas vara självförvållad, så avslöjar den att dagens ledare och dagens system inte förmår hantera verkligt allvarliga problem
.
I och med att politik mer och mer blivit ett yrke, inte något man ägnar sig åt en vilja och övertygelse, vågar inte dagens politiker, som i de flesta fall inte har ett yrke att falla tillbaka på, fatta de nödvändiga besluten. Trots att de flesta oftast inser vad som borde göras. De vågar helt inte ta risken att inte bli omvalda. Istället skjuter man problemen framför sig på ett sätt som är smärtsamt att se.

Det mest paradoxala i det här sammanhanget är att demokratin kan vara sin egen dödgrävare. Det krävs egentligen bara två riksdagsbeslut med val däremellan för att avskaffa demokratin. Nu är det här mindre troligt, men dess då troligare är att politikerklassen steg för steg urholkar demokratin och låter demokrati ersättas av demokratur, Det här är en väg som vi tyvärr redan är inne på.

För den som inte känner till begreppet demokratur så är ett begrepp skapat av den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som till ytan är, till namnet, en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och allmän yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för en del politiska grupper att föra sin talan på lika villkor, som saknar ett fullt ut rättssäkert rättsväsende, där lagar och regler tillämpas och appliceras olika beroende på vilket politiskt läger man tillhör, där man riskerar att bli av med sitt arbete för sina åsikters skull, där man som inte politiskt korrekt grupp riskerar att bli utsatt för politiskt våld av politiska motståndare och där staten ser mellan fingrarna med detta.
Ytterligare ett kännetecken för en demokratur är när lagarna som finns inte följs av staten själv eller dess företrädare.

Man måste också vara väl medveten om att i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd, själva inte uppfattar att de lever i en demokratur, utan den av staten eller lobbyister understödda propagandan genom etablerat massmedia skildrar på så sätt en annan bild av verkligheten av till exempel invandringen, integration, ekonomin, mångkultur, eller samhällsutveckling. Media har därför en avsevärd roll i sammanhanget, eftersom media kan forma en befolkning till majoritet i politiska frågor och därför förändra utgångspunkten i de allmänna valen.

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia  domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.
 
Och nu kommer tiotusenkronorsfrågan.  Kan man lita på att folket och samhället i stort går in och tryggar demokratin, när politiker och byråkrater klantat till det.

Man skulle vilja att det är så. Man kan bara hoppas att det är så. Men det är inte alls säkert eller självklart. Kanske inte ens troligt. Risken är stor att man med hjälp av nyttiga idioter inom massmedia, alla övervakningslagar som redan införts och den censur av Internet man stävar mot gör att det blir allt svårare att framföra en avvikande åsikt och den vägen få till en förändring.
 
Berättigad, rättmätig och begriplig kritik leder dessvärre inte alltid rätt av sig själv. Frågan är vem/vilka  som tar den åt sig. Som regel blir det oftast en förenklad populism och politiker som planerar att använda en kris eller ett missnöje för sina egna syften.
Det är helt begripligt med tanke på EUs finanskris att folk är förbannade och vad de är förbannade på.
Men att man då kräver mer makt till de politiker som ställde till med eländet, gör att det blir alldeles förbaskat tokigt.
Titta vad som händer i Grekland. Det är väl inte konstigt att de som förlorat arbetet eller fått lönen sänkt eller pensionen halverad demonstrerar. Men att tro att de politiker som ställt till eländet eller nazister skulle kunna lösa problemen är rent av enfaldigt.

 I takt med att de traditionella demokratiska värdena gröpts ur av politiker och byråkrater blir politiken och samhällsdebatten allt mer känslobaserad och irrationell. Vilket öppnar dörren för i stort sett vad som helst. Folkdomstolar, deportationer, dödsstraff, etnisk rensning eller Gud vet vad..
  
Det enda dagens nickedockor till politiker klarar av, det är att göra saken värre. Man har dessutom sett till att bygga upp en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat klar att sättas i händerna på en ny Stalin eller Hitler som just nu i bakgrunden avvaktar rätt ögonblick…