Häromdagen läste jag i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) en svidande vidräkning med de skandinaviska välfärdsstaterna, inte minst Sverige, länge beundrad förebild för många länder på annat håll i världen.
Enligt FAZ finns i dag inget förebildligt kvar; även på den tiden det begav sig skulle förebilden haft mer med Potemkins kulisser än med verklighet att göra. Hur som helst skulle den tid vara slutgiltigt förbi då Sverige också kunde göra anspråk på ”moraliskt ledarskap”.
Ironiskt nog är FAZ en kvalitetstidning av ett slag som en gång – men inte längre – fanns även i Sverige. Artikeln tycks så vara en bekräftelse av sin egen tes. Men dess resonemang är bestickande: det är bara alltför lätt att med siffror och diverse statistik belägga att vårt land sedan åtskilliga år inte längre hör till den rika eliten i världen. Många har hunnit ikapp och förbi; den svenske utbrytaren är infångad och tillbaka i klungan.
Möjligen kan man diskutera hur länge utbrytningen egentligen varade. Några få decennier? Från 1945 fram till anpassningen till EU 1988/89? Eller fram till den första oljekrisen 1973 och de stora krondevalveringarna några år senare? Hur vi än räknar kvarstår faktum – i dag skulle jag föredra lön i Danmark, sjukvård i Bayern, franska eller brittiska skattesatser och pension i Nederländerna framför något Sverige har att erbjuda på samma områden.
I detta finns förstås ingenting konstigt. Historien är full av stater och samhällen som kan uppvisa en liknande cykel av uppgång och fall, det senare något som det tar lång tid att vänja sig vid eller att ens uppfatta. Det är inte svårt att hitta engelsmän som uppför sig som om London fortfarande tillsatte vicekungar i Indien eller österrikare som känner sig så hemma i Lemberg (Lwów/Lviv) att man skulle kunna tro att kejsar Franz Josef ännu vore i livet. Först mycket långsamt förvandlas känslan av förlust till portugisiskt vemod över ett svunnet imperium eller till ungersk frustration över att ha blivit till en liten centraleuropeisk stat bland andra.
Det moderna Sveriges tid på toppen kännetecknas av att ha varit mycket kort, men också av omfattande ambitioner utöver de rent materiella. Vi var inte bara rikast; framför allt visste vi bäst. Det fanns en bokstavligen uttalad pedagogisk-didaktisk dimension till vår storhet. Med pekpinne i hand lärde vi ut hur Världen skulle kunna bli mer tolerant, fridsam, solidarisk, jämlik och förnuftig – alltså mer som vi själva redan var – och denna i grunden mycket äregiriga strävan ansåg vi oss förkunna med den oegennyttiges anspråkslösa ödmjukhet, fastän världen kanske inte alltid var av samma mening.
Men i våra egna ögon var vi storsinta. Ändå vill jag hävda att denna lärarroll rymmer en mycket stor portion av besserwisserns arrogans. Dessutom att den som ett slags falskt medvetande (Karl Marx) överlevt också när förutsättningarna för den inte längre finns. Dock är det mitt intryck att svensken i gemen fortfarande anser att han har något att lära ut, att hans samhälle är bättre organiserat än andras, att han därför är som gjord för att medla, förmedla och erbjuda lösningar som inte är dikterade av ren makt, egoism eller nationalistiska intressen. Ty sådant står vi över. Och jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än en lika förlegad som svårutrotad arrogans.
Varifrån kommer den?
I det korta perspektivet självfallet från förra seklet; vårt land förskonades från båda världskrigen och tillhörde de få stater som gynnades av det kalla. Medan Västeuropa beundrade vår vidareutveckling av den bismarckska social- och välfärdsstaten kunde vi framstå som ett eftersträvansvärt alternativ för länderna i tredje världen (vad det i dag kan tänkas vara för någonting) och inte minst för dem i det realsocialistiska Östeuropa (som inte längre finns) där man drömde om en socialism med mänskligt ansikte.
Och i ett längre perspektiv? Är kanske denna vår arrogans ett arv från stormaktstiden som lever vidare genom den senare historiska förening mellan just överhet och folk som är så typisk för Sverige och som sker på bekostnad av vad vi aldrig haft här i landet: en stark, självmedveten medelklass?
Adelsman och dräng visade sig klara skivan utan förmedlare och förvaltare. De kunde själva; kanske därav denna besynnerliga svenska förening av övermod och mindervärdeskomplex, av storvulenhet och beskedlighet, av världsmannalater och provinsiell tafatthet. I just välfärdsstaten fick så stormaktstidens arrogans sin transcedens, mildrad och förklädd till vad som var politiskt gångbart i en modern tid, alltså social ingenjörskonst i det goda samhällets tjänst, något som dessutom lät sig exporteras.
Nu finns som bekant denna välfärdsstat inte längre. Åtminstone är den inte vad den en gång var. Det samhälleliga projektet har krympts till att beskära och renovera välfärdsstaten till vad som någorlunda ska kunna fungera. Som program kan detta naturligtvis inte längre försäljas – svenska politiker, som Persson eller Reinfeldt, har blivit som alla andra: rena maktpolitiker utan ideologiska lidelser.
Men vår arroganta självgodhet verkar ha lika många liv som katten.
