måndag 1 juli 2013

Copyright och övervakning.

Det finns många olika krafter driver oss mot ett storebrorssamhälle. Det finns bland de som tjänar pengar på att övervaka och de som tjänar på att tillverka och sälja övervakningsutrustning, men det finns också olika religiösa vårdfall som anser att de har det perfekta sättet att leva och vill  med tvång även få oss andra att leva på det sättet. Så finns det finns politiker som utnyttjar okunskap och rädsla för att hitta bytesdjur (valboskap). Man inbillar sig att man vinner röster genom att underblåsa folks rädsla. Man överdriver faror och hot till det yttersta. Perfekta exempel är en obefogad terroristskräck och jakten på barnporr på Internet. Men en förbisedd viktig aktör driver oss mot ett Big Brother samhälle är copyright industrin.

Anledningen till att upphovsrättsindustrin kämpar för mer övervakningen är enkel: en digital kommunikationskanal kan användas för privat konversation, men den kan alltså användas för att dela kultur och kunskap framställt under ett skydd av ett upphovsrättsmonopol. För att veta vad som är vad i floden av kommunikation, måste du kunna sortera och välja ut det som är av intresse och att kunna göra det, måste du ha möjlighet att kunna se allt.

Med andra ord, om att upprätthålla upphovsrätten är din prioritet, måste du spionera på folks privatliv, och döda all anonymitet och få bort korrespondenshemlighet. Detta är precis vad upphovsrättsindustrin har gjort konsekvent och mer och mer aggressivt på senare år. Vad har då hänt i Sverige? Låt oss se vilka påtagliga förändringar upphovsrättskramarna drivit i Sverige för att göra det möjligt att jaga de människor som delar och förmedlar kunskap och kultur utanför copyright monopolen..

När Internet kom till fick vanligt folk möjlighet att kunna enkelt dela med sig av både sin egen och andras kunskap. Problemet för medieindustrin var att då kunde de inte fortsätta tjäna pengar på att sprida kunskap och kultur.

Så för att kunna behålla sina vinster ville de kunna stämma ensamstående, föräldrar och deras barn och på det sättet ta ifrån dom hus, besparingar och ett värdigt liv, behövde de förmågan att knyta en adressuppgift och en tidpunkt till en en person. Med andra ord, var de tvungna att skapa möjlighet att samla in och lagra data för att kunna följa och analysera allas insatser på Internet, De krävde (och fick) direkt tillgång till övervakningsdata. Det här är en utveckling som var helt otänkbar för tio år sedan, men Internet gav dem möjligheten att blanda den giftbägare som övervakningsraseriet skapat för spridning av kultur och kunskap. Man jagar de som lyssnar på musik, läser böcker och de som ser på film eller TV. Man stoppar spridning, man begränsar tillgång.

Om upphovsrätt branschen "bara" fick gå lite längre än polisen, genom att begära IP loggar från Internetleverantörer, skulle leverantörerna svarat med att vägra att hålla några loggar överhuvudtaget. Men då lyckades man med stöd av viljelösa politiker få fram en lag, datalagringsdirektivet,, som tvingar om Internet och mobilleverantörer att lagra uppgifter om hur och med vem privatpersoner (och) företag kommunicerar med omvärlden. Helt plötslig har det här intrånget i privatlivet förvandlats från något som var från "absolut förbjudet" till "obligatoriskt". Men dessa loggar skulle naturligtvis bara få användas för att bekämpa grova brott men så tillkom en ytterligare lag IPRED som gör det möjligt för upphovsrättsjägarna att begära ut dessa loggar. Kombination av de två lagar, att tvinga internetleverantörer att föra en logg över alla abonnenters identitet, och att ge mediabolagen laglig rätt att få tillgång till dessa loggar, det blev nyckeln till nyckeln till att stämma inte bara föräldrar och deras barn till miljardskadestånd utan alla även du och jag som kanske av rent misstag hamnar på en misstänkt plats.

Detta är precis vad man åstadkommit i Sverige. Genom ett avskyvärt överutnyttjande av EU-direktivet om datalagring och IPRED, en i sig skamlös beställningslag från skivindustrin, fick upphovsrättsindustrin tillgång till loggarna. Det är anmärkningsvärda här är att copyrightindustrin fått mer befogenheter än vad polisen hade.

Men det var ingen lätt resa för industrin att ta sig hit , I Sverige föreslogs det att den data som lagras i enlighet med det datalagringsdirektivet skulle undantas från tillgänglighet i det som krävs med IPRED. Då gick den svenska upphovsrättsindustrin genom taket och fick sina medlöpare till formliga vredesutbrott i medierna. Det lämnade inget över till fantasin, det var helt uppenbart krävde. De ville spårbarhet av alla på nätet. De fick som de ville fick det, tack vare de aningslösa digitala analfabeter som kallar sig politiker.

Upphovsrättsindustrin driver os in i ett storebrorssamhälle för att tvinga alla att fortsätta köpa plastbitar bara för att de vägrar inse att den metoden att sprida kultur är totalt överspelad..

Men det är inte enbart upphovsrättsindustrin som genom sina obscena krav bär skulden till att vi är på väg in i ett övervakningssamhälle utan motstycke, den är bara företag som inte kunnat anpassa sig när omvärlden förändrats. Den verkliga skulden ligger hos oinsatta politiker som utan eftertanke eller analys accepterat industrins skamlösa krav.

När det gäller upphovsrätt, Internet och nätets möjligheter, ser dagens politiker inte annat än faror och hot som medborgarna måste skyddas från till varje pris ivrigt påhejade av de multinationella mediaföretagens lobbyister.

Det borde vara möjligt att ersätta en del av dessa gamla betongpolitiker som bara ser hot och risker med de som ser Internet som den enorma möjlighet