Den demokratiska statens kris.

Det är påtagligt att vi har en kris i den demokratiska staten. Tydligast syns detta i sjunkande förtroende för institutioner och politiker i hela EU. Likaså i USA där massövervakningen och den militariserade säkerhetsstaten nått oanade höjder. Den totala övervakningen av medborgarna, som så att säga automatiskt är misstänkta säkerhetsrisker tills motsatsen är bevisad, har nu nått längre i den västerländska demokratin än den någonsin gjorde i de kommunistdiktaturer vi en gång kritiserade.
Demokratins kris är också tydlig i de massprotester som följt finanskrisen och efter att EU tvingar medborgarna att betala för bankernas spekulationer utan att detta leder till reglering av finansmarknaden. Problemet är tydligast i Grekland som tvingats acceptera 60 procents ungdomsarbetslöshet för att betala lån till tyska och franska banker. För en grekisk ungdom utan framtidsutsikter har EU blivit ett främmande, auktoritärt och hotfull maskineri som styr över Greklands politik utan demokratisk legitimitet. EU har blivit ett säkerhetshot.
Det nya postdemokratiska samhället är inte öppet odemokratiskt men valen och yttrandefriheten har urholkats och förlorat i innebörd. I Sverige har vi fortfarande hyggligt förtroende för demokratin även om det minskar. Men hoten mot yttrandefriheten i Sverige är överhängande. Det tydligaste exemplet är när den grundlagsbefästa meddelar- och yttrandefriheten inskränks på arbetsplatser. Meddelarfriheten är till för att anställda ska kunna uppmärksamma media på regelbrott inom den offentliga sektorn och är därmed centralt för en fungerande kontroll. Men den omfattar bara offentliganställda och därför sker en gradvis avdemokratisering när det offentliga privatiseras eller läggs ut på entreprenad. I det vinstdrivande och konkurrerande företaget gäller endast lojalitet. Men meddelar- och yttrandefriheten hotas också inom den offentliga sektorn.
Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta.
Vi har lagstiftning mot hatbrott och ärekränkning. Men när vi tillåter en enskild arbetsgivare att införa egna lokala inskränkningar så får vi en utomlegal reglering. Med andra ord en upplösning av rättsstaten.Därmed finns i systemet ett inbyggt incitament som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval och långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati. Det postdemokratiska samhället är också ekonomismens envälde.

Korporativismens problem.

Korporativism  kan enkelt beskrivas som att politik och särintressen växer samman, utanför den demokratiska processen. Detta är något som går djupare och är mer förrädiskt än till exempel ekonomisk korruption. Här handlar det mer om samförstånd som flyttar makten in i fysiskt och mentalt slutna rum.

Korporativismen har flera olika spelare. På ena sidan finns politikerna, det vill säga de som kan stifta lagar och fatta beslut som går särintressenas väg. Här finns också byråkratin, som ofta är minst lika tjänstvillig när det gäller att ordna tjänster, fint folk emellan. Och så på andra sidan, särintressena. Det kan handla om företag. Men det kan också vara fråga om till exempel fackföreningar, bönder, kommuner och olika slags intresseorganisationer. Man skulle även kunna nämna militären, det säkerhetsindustriella komplexet och religiöst motiverade grupper som exempel på särintressen.

Detta är grupper som har upptäckt att det finns ett enklare sätt att skaffa sig förmåner och fördelar än att gå den mer komplicerade och osäkra vägen genom den demokratiska beslutsprocessen.

Vilket naturligtvis är ett demokratiskt problem. Dels om man betraktar korporativismen utifrån den formella representativa demokratin (som naturligtvis också har sina brister). Dels - och kanske speciellt - om man studerar korporativismen och dess effekter ur ett vidare demokratiskt perspektiv, utifrån demokratins större och djupare värden.

Det är alltså inte bara en fråga om att korporativismen undergräver folkväldet och den demokratiska processen. Här uppstår även problem vad gäller värden som exempelvis maktdelning, rättssäkerhet, öppenhet och ansvar.

Så jag vill påstå att korporativismen berövar demokratin sin själva livskraft. Den hotar vårt öppna och fria samhälle. Den står ofta i konflikt med våra medborgerliga fri- och rättigheter. Och den tenderar att reducera människovärdet till en bricka i ett cyniskt spel.

Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra något som lett oss till dagens strukturproblem.. I dag smälter eliterna alltmer samman och tidigare toppolitiker fungerar ofta som dörröppnare åt näringslivet. Just nu är den stora uppgiften att hindra S att säga nej till vinster i välfärden

Det finns en klassisk bild av svensk demokrati och den togs den 20 december 1938 på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. August Lindberg från LO och Sigfrid Edström från SAF undertecknar Saltsjöbadsavtalet om fred mellan två stridande intressegrupper med skilda agendor, värderingar och social bakgrund.

Men vad händer med demokratin om de politiska och ekonomiska eliterna i allt större grad smälter samman till en och samma entitet?

I statliga Maktutredningen (1990) slogs fast att Sverige präglades av två eliter - en demokratisk och en ekonomisk. Den ena präglad av Socialdemokraterna och LO och den andra av de stora industriföretagen och SAF - i dag Svenskt Näringsliv. Dessa eliter utgjorde ideologiska antagonister som möttes vid förhandlingsbordet.

Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobbet. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.

Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre.

Internationellt har storviltjakten på toppolitiker varit lösningen när företagen vill öppna nya marknader. Detta har också väckt debatt som när Der Spiegels chefredaktör Georg Mascolo den 9 september i år frågar sig om någon kunnat tänka sig Willy Brandt som lobbyist för en gasledning?

Brandts efterträdare som kansler och S-ledare, Gerhard Schröder sålde sig däremot till ryska Gazprom, Carl Bildt satt i Lundin Oil och Labourledaren Tony Blair blev expert på rådgivning om Irak.

Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska "dubbelagenter" utgör. I boken "Postdemokrati" visar han hur dagens ideologiska "möte i mitten" med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati - som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.

Paul Krugman diskuterar samma problematik i den amerikanska politiken där kandidaterna sitter i knät på de stora företagen för möjligheten att alls kunna bedriva sina kostsamma kampanjer.

Varför har det blivit så här? En orsak är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.

Trots det får frågan om politisk lobbyism inte förenklas till en diskussion om privatmoral och girighet.
För grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut nio miljarder i vinst ur välfärdsverksamheterna.

Tidigare toppolitiker blir dörröppnare för företagen att lyckas med upphandlingar eller att driva på avregleringar. Nätverk och sitt förtroendekapital är den "vara" politikern säljer.

Systemet att leja politiker visar en ny aggressiv strategi från näringslivet. Det handlar inte längre bara om påverkan genom opinionsbildning utan om företagslobbyism inuti partierna.

 Bror Perjus kunde 1998 på DN Debatt avslöja att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en borgerlig fyrpartiregering.

2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning.

2011 avslöjade Tvärdrag att Borgkommissionen om framtidens välfärd mellan Timbro och Arena betalats av Magnora och att slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life.

 Hösten 2012 agerar Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Akademedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka S att säga ja till vinst.

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid.

Samtidigt är denna typ av intrång inte helt nya. På 1980-talet infiltrerades SSU av trotskistiska Offensiv men de avslöjades och kastades ut. Rågången åt vänster upprätthölls.

I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S att säga nej till vinst i välfärden.
Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat "mjuk" påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna ombud till S-kongresserna?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste upp till debatt. Speciellt inför det kommande EU valet  eftersom de korporativistiska strävandena är betydligt starkare inom EU och lobbyisternas påverkan större. För den som är intresserad av mer information om lobbyverksamhet inom EU titta på den här videon.

Asylboende och demokratur.

Jag började fundera på det här när jag såg  Uppdrag Granskning  om asylboende den tredje april. 

Det jag funderade på var hur många av de intervjuade som ljög eller höll inne med sin åsikt för de ville inte på några villkors vis ta risken att det skulle startas ett drev där de blev kallade främlingsfientliga rasister.

Det verkar finnas en informell grupp om cirka 100 personer som känner varandra, bor i samma områden, har barnen på samma dagis etc. Den gruppen styr opinionsbildningen i media genom att inte tillåta andra åsikter än de som de anser vara de rätta. Avvikarna hånas och jagas i media. Det här har förvandlat Sverige till ett land med stort osynligt åsiktsförtryck. 

I en demokratur (notera ordet) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.” — citat från Vilhelm Moberg (1965)”

Länder som exempelvis kan klassas som demokraturer är bland andra flera västerländska demokratier, till exempel Sverige, Tyskland och Ryssland…”

Hycklande antirasister.

Frånvaron av en seriös integrations- och migrationsdebatt på ledarsidor, ja i media överhuvudtaget gör mig grundligt besviken på journalistkåren och det så kallade politiska etablissemanget. Då räknar jag inte det som skrivits  till exempel av Aftonbladets ledarredaktion. En redaktion som med sin mästrande grötmyndigt i tre år sagt att alla som velat ifrågasätta dagens integrationspolitik är främlingsfientliga rasister och islamofober  och att de tänker fel och borde genomgå en korrigerande utbildning.

När man sedan kollar upp var dessa goda och empatiska  personer bor så hittar hittar man dom på områden som Södermalm, Östermalm, Bromma villastad, Lidingö eller Djursholm- Då blir hyckleriet riktigt uppenbart: "Vi älskar mångkultur, men vi kan inte tänka oss att bo i den miljön själva. Men de som bor där och inte gillar det är rasister! och måste upplysas om det”.

Detta hyckleri delar de dock med många i den övre medelklassen. Man kan helt enkelt googla på de här “godhjärtade” antirasisterna, då hittar man att de allra flesta är de som fått ett bra fått bra jobb efter utbildningen och som snabbt bosatt sig i idylliska villaområden eller hippa bostadsrätter i Stockholms innerstad, samtidigt som de vurmar för de illegala invandrarna och mångkulturens förträfflighet men rynkar kollektivt  på näsan åt de "lågutbildade arbetslösa intoleranta SD-väljare".

Det här hyckleriet är en av de saker jag föraktar mest när det gäller den migrations- och integrationspolitiska debatten. Människor som sjunger migrationens lovsång och älskar att hata de som inte gör det, men samtidigt ser till att bosätta sig helsvenskt, arbeta på arbetsplatser där den mest exotiska är en försvenskad iranier som kommit hit för mer än 30 år sedan eller en indisk dataingenjör, samt placera sina barn i skolor, helst friskolor, där alla talar ren svenska. Samtidigt har de mage att kalla kritiker av den rådande politiken för rasister. Inser de inte att de själva agerar precis som de allra värsta rasisterna?