Sverige i tiden.

Jag (som bor utomlands) blir skrämd när jag märker att människor i Sverige drar sig för att säga vad de tycker. De är livrädda för att de ska tycka något som är "fel".
Det här beteendet måste ha med den svenska konsensuskulturen att göra, att man är rädd för att riskera att bli påhoppad, att man ska bli utpekad som rasist, nazist eller islamofob.
Det är oroande att människor har blivit så rädda för varandra, för vad andra skall tycka om dem, att de inte vågar redovisa sin åsikt.
Grupptanken är utbredd, det är människor som skriker högst är de som kontrollerar vad som får sägas, även om det de har att säga är trams eller rena dumheter.
Samtidigt vet svenska folket att det är mycket som blivit helt fel i Sverige.
Man har insett att staten inte längre kan upprätthålla lag och ordning.
Man vet att byråkrati och administration blivit viktigare än kärnverksamhet inom vård och omsorg.
De flesta har insett att välfärdsstaten är inget annat än ett pyramidspel som bygger på ständig tillväxt.
Man förstår att Sverige inte kan ta emot hur många flyktingar som helst.
Man ser vänskapskorruption och svågerpolitik som breder ut sig inom opinionsbildning och politiken.
Man oroas av att Sverige saknar försvarsmakt värd namnet och att krisberedskapen är obefintlig.
Man förstår den ständigt utökade att massövervakningen kan bli ett problem.
Folk begriper att de inte får valuta för skattepengarna, trots att Sverige har bland de absolut högsta skatterna i världen.
Men att staten inte förmår sköta det den bör sköta, det hindrar inte makthavarna från att peta i folks liv. Politikerna sätter upp morallagar, skapar brott utan offer och inskränker människors frihet, men förmår inte ta tag i framtidsfrågor utan klamrar sig fast vid makten.
Så vad händer i flathetens förlovade land? Det blir lite som i det gamla Östtyskland. Människor suckar och bygger en sorts mental skyddsmur runt sig själva och sina närmaste.
Man går till jobbet och gör det man skall, varken mer eller mindre.
Egna initiativ, ansvarstagande och sunt förnuft förekommer knappast.
Fria medborgare förvandlas i många små steg till passiva undersåtar.
Resignationen breder ut sig och gaphalsarnas idiotier får fortsätta, därför att men ser inte att det  ens är lönt att försöka protestera.

Flyktingkrisen 2.

Något som är svårt för de flesta men som tydligen är helt omöjligt för en politiker är att erkänna att jag hade fel.
Nu är det så många politiker som satsat hela sin prestige på att Sverige klarar av hur många flyktingar som helst att de kommer hellre låta hela svenska samhället rasa ihop än att erkänna att nu sitter vi i skiten ordentligt.
Var håller godhetsapostlarna Schyffert och Ernman hus nu? De kanske passar på och låter flyktingarna bo hemma hos sig och dela på en pizza.
Hur var det nu i verkligheten med alla de "lönsamhetsrapporter" alla beräkningar om "vinst på sikt", som presenterats?
Det är klart det bär emot att behöva sätta på sig dumstruten och öppet erkänna att man varit ansvarslös med skattebetalarnas pengar och i stora delar vilselett folket en längre tid.
Men att kräva ansvar av politikerna lär inte leda till någonting, eftersom politiker aldrig har och kommer aldrig att behöva ställas till svars. På sin höjd kan de tvingas avgå, men med en väl tilltaget avgångsvederlag och en fet pension.
Men flyktingproblemet är inte bara ett politikerproblem utan har i stor utsträckning skapats av okunniga och ansvarslösa MP/V-journalister hos SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet som istället för att ställa frågor som "Hur mycket kommer detta kosta skattebetalarna, var ska flyktingarna bo? Hur ska vår skola klara denna mängd elever som inte hanterar svenska språket?
Istället för att informera medborgarna om fakta, i syfte att låta människor själva bilda sig en uppfattning har istället haft en egen agenda, och i många fall med rena lögner tagit på sig rollen att uppfostra medborgarna i vad som är rätt och vad som är fel.
PK-erans totala idioti, vilar tungt på dessa så kallade journalisters axlar!
Det kan faktiskt på sin plats att de frågade sig själva; De ”flyktingar” som kommer idag, från Tyskland och Danmark kan man verkligen hävda att dessa "människor flyr för sina liv"?
Det går att ställa en mängd frågor som slår hål på MP/V -politik och alla korkade påståenden från de som enbart tänker med hjärtat och lämnat hjärnan på annan ort.
Men framför allt vill jag se att någon enda vettig människa i journalistkåren (om det nu finns någon kvar) ställer frågan vad gör vi sedan då?
Vi har fyllt alla gymnastiksalar, ishallar, scoutstugor nedlagda skolor och tomma kontorslokaler med "unga män på jakt efter ett bättre liv" . Vad händer nästa månad, om ett halvår, om ett år?
Ska de fortsätta bo i gymnastiksalar och scoutstugor, Vem ska betala för dem? Hur ska de få arbete och var ska de bo?
Framförallt frågan måste man få ställa frågan: Sökte de sig verkligen ända till Sverige för att få bo i en gympasal eller i migrationsverkets korridorer?
För ingen med vett i huvudet kan hävda att de flytt till Sverige med risk för sina liv: För det är väl inte livsfarligt att vistas i något av de 7-9 fredliga europeiska länder de passerade på vägen hit?
Jag har frågat många politiskt aktiva svenskar de flesta av dom rödgröna, vad gör man sedan? Men det enda svar jag fått ”det får vi ta då”, just nu måste vi rädda alla de som flyr från krig och död.
Men jag kan ändå inte låta bli att tro att är kanske inte fel att tänka längre än näsan räcker.
Men jag hoppas för de som bor i Sverige att jag har fel.

Something is rotten in the state of Denmark.

I Shakespeare’s Hamlet säjer Marcellus ” Something is rotten in the state of Denmark”. Hade Shakespeare skrivit pjäsen idag, kunde nog Marcellus troligen sagt att något är ruttet I den svenska staten.
För det senaste årets politiska utveckling har tillsammans med flyktingkrisen har satt strålkastarljuset på ett antal frågor som just visar att det finns stora svagheter i det svenska samhället som egentligen inte alls har med flyktingar och invandring att göra. Men som man kunna hålla gömda så länge allt fungerat någorlunda bra.
Vad som syns är att myndigheter och politiker kan slå knut på sig själva för att slippa redovisa en sin uppfattning och överlåter gärna till media att styra utvecklingen. Istället uppvisar ledande representanter en total flathet mot de grupper som skriker högst i olika media.
Man verkar ha en närmast total skräck för att bli kallad något av de ack så populära skällsorden, rasist, islamofob eller empatibefriad.
Det visar sig också att Svenska myndigheter viker sig för påtryckargrupper och följer bara gällande lagar och regler när de känner för det. Eller när risken att synas i media är obefintlig.
Det har blivit tydligt att Sverige inte klarar en större katastrof, för landets myndigheter skulle stå helt handfallna och att ingen heller i regeringen verkar kunna fatta ett eget beslut. Möjligen skulle man säga att nu måste alla ta sitt ansvar.
Statsmakten, dvs polisen verkar inte förstå vad som egentligen är deras uppgift utan ägnar sig hellre åt omorganisationer och interna utredningar än att arbeta för trygghet och säkerhet i samhället.
Den svenska arbetsmarknaden är enbart intresserad av att se till att de som redan har arbete får hänga kvar än att fundera på åtgärder för att skapa mer sysselsättning.
Genom ett system med överklaganden och ett enormt administrerade lyckats skapa en bostadsbrist som inte bara är akut idag men som på grund av det stora antalet bostadsbehövande kommer att bli mycket värre, och rent av omöjlig under överskådlig framtid.
Samhällsdebatten fokuserar på gnäll kring konstruerade, närliggande problem istället för att tackla utmaningar på längre sikt.
Politikerna verkar för länge sedan passerat sin kompetensnivå och förstår varken vad som är deras uppgift eller vad de sysslar med.
Media har en politisk agenda och istället för att bevaka omvärlden och kontrollera myndigheterna driver man en egen agenda som leder till att man inte kan lita på att på att de förmedlar en korrekt bild av verkligheten.
Oavsett flyktingkris och nedbrunna asylboenden är det här problem som byggts upp under lång tid tack vara beslut där partierna lyckat göra sig oberoende av sina sympatisörer genom ett jättelikt statligt stöd, och förvandlats från att representera sina väljare till att bli som vimplar som fladdrar med vinden och enda målet är att hålla sig kvar vid makten
Men nu när flyktingkrisen gjort bristerna så tydliga är att verkligen hoppas att väljarna inser vad som hänt och tar sig själva i kragen för att få till en förändring för en bättre framtid.

Döden i medelhavet.

Alla har rätt att söka asyl, vilket upprepats till leda. Men att fly undan krig och dödshot innebär inte att man ska kunna välja vilket land inom EU man skall få slå ned sina bopålar.
Inte om det förhåller sig så som våra medier tjatar om, att människor flyr för sina liv. Dessutom stipulerar Schengenavtalet och alla andra avtal att EU:s yttre gränser skall kontrolleras och bevakas.
Hela innebörden av den inre rörligheten bygger på detta. Där har vi det självklara svaret.
Människor har rätt att söka asyl och skall göra det vid EU:s yttre gränser, företrädesvis blir detta i Grekland, Ungern och Italien. Bygg upp rejäla asylenheter där och satsa rejäla summor på en fungerande hantering.
Inga asylansökningar hanteras någon annanstans än just vid dessa enheter. Asylsökande som dyker ner i t.ex. Sverige eller Danmark hänvisas och bjuds på skjuts till någon av dessa asylenheter.

Men kan Grekland, Italien och Ungern ta emot alla dessa asylsökande? Nej, självklart inte. Ett fördelningssystem, som vi redan sett ett embryo till, fördelar de asylsökande inom EU, kanske med nuvarande fördelningsnyckel som grund.
Grekland, Italien och Ungern slipper ta emot några asylsökande överhuvudtaget mot att de driver asylenheterna som finansieras fullt ut av EU. Systemet skulle fungera om alla länder skickade alla asylsökande till dessa enheter. Trycket av asylsökande skulle snabbt minska dessutom. Helt säkert.

Fortfarande har vi problemet med ”döden på Medelhavet”, människor måste ju ta sig till Italien för att söka asyl. Upprätta ännu en stor asylenhet i Tunisien och stäng Libyens kust med marina enheter. Asylenheten finansieras fullt ut av EU komplett med mutor, allt inkluderat.
Vill vi vara humana kostar det. Alla asylansökningar från norra Afrika behandlas vid enheten i Tunisien. De som ignorerar detta och tar sig över Medelhavet skjutsas tillbaka till Tunisien och asylenheten där.
Efter ett mycket kort tag tar sig knappast någon över Medelhavet på egen hand. Då har vi noll drunknade asylsökande.
Jag tar för givet att alla humanister aldrig slutar applådera detta förslag, som både leder till att alla får söka asyl, samt att ingen drunknar i sina försök att utnyttja sin mänskliga rättighet.

Miljölobbyister.

Om man eldar upp havre som biobränsle är det positivt och kallas förnyelsebar energi och kretslopp, trots att hela havrens kolväteinnehåll blir CO2. Om man låter en ko äta upp samma havre, vilket ger lägre CO2-utsläpp, och binder en del av kolet i gödsel och jordförbättring, samt ger kött och mjölk, kallas det klimatpåverkande CO2.

All biomassa dör förr eller senare, vissnar, ruttnar, förmultnar och bildar CO2 och metan under processen. Naturen har dock uppfunnit maskiner som gör detta snabbare och effektivare, samt omvandlar delar av denna biomassa till kött och mjölk. De maskinerna kallas kor. De drivs till 100% på biobränsle och är en slags robotar som kan skörda detta biobränsle själva. Dock förbränner de inte samtlig biomassa de förbrukar, utan en del av biomassans kol binds i något som kallas gödsel, vilket används till jordförbättring och för att t ex motverka ökenutbredning. En del biomassa binds i kon som kött eller mjölk.
Det CO2 kon släpper ut (och även de små mängderna marknära metan, som snabbt bryts ner till CO2) tas med hjälp av fotosyntesen upp av växter och bli ny biomassa. Som kon äter upp. Detta kallas för kretslopp.
När en ko förbränner biomassa och släpper ut förnyelsebar kretslopp-CO2 kallas kon för en klimatbov och måste förbjudas. Om vi däremot tar biomassan, t ex havre (eller en buske - kor äter även buskar), och eldar upp denna i en värmepanna eller ett kraftvärmeverk  (ja, det sker med havre), där hela biomassan blir CO2 och inget binds i gödsel, då kallas det för förnyelsebar energi och sägs reducera CO2-utsläppen och rädda jorden från klimatförändringar.
Verkligheten är att det spelar ingen roll vad man gör med biomassan - eldar upp den i ett kraftverk eller låter den passera en komage - CO2-utsläppen blir lika stora oavsett och ärförnyelsebar kretslopps-CO2 och sägs inte ha någon klimatpåverkan då det tillhör kretsloppet. Av någon anledning väljer dock "miljörörelsen" att hävda att det inte handlar om kretslopps-CO2 om man låter biomassan passera en komage istället för ett kraftverk.
För övrigt finns det 7.3 miljarder människor, som med sina ineffektiva matsmältningssystem släpper ut massiva mängder metan och enorma mängder CO2 när de stoppar i sig biomassa (prova att äta lite löksoppa eller ärtsoppa, så ska du få se på metanutsläpp som får en ko att skämmas). Med samma logik som för kor så bör vi alltså sluta med människor, eftersom människor släpper ut CO2 och metan  på enorma nivåer. Finns ju dessutom sex gånger så många människor som kor. Eller så lär vi oss att kretslopps-CO2 är kretslopps-CO2 oavsett om man eldar upp det eller äter upp det. Och att metan snabbt bryts ner till CO2. Faktum är att om man inte låter en ko äta upp gräset, så vissnar gräset och bryts ner till ... CO2 och metan ändå. Men man får ingen mat. Det stora motståndet mot kor kan antagligen spåras till att partsinlagan veganer har ett finger med i spelet. Men de som pratar om att vi ska sluta med köttuppfödning och mjölk får gärna förklara vart allt undermåligt spannmål, som inte fungerar för människobruk, ska ta vägen. Ska vi elda upp det i den där värmepannan kanske? Och vad ska vi odla på de marker som bara duger till bete?
Och i ett hållbart jordbruks växtföljd hör vall (="hö") hemma för att låta jorden återhämta sig. Om vi låter vallen ruttna blir resultatet exakt samma som om en ko äter upp den, eller om vi för den delen eldar upp den. Att så många saknar analytisk förmåga är förstås inget nytt. Men det är sorgligt när man samtidigt utmålas som "experter", när man i själva verket bara är okunniga lobbyister.

Svensk debatt.

Den svenska debatten är synnerligen ängslig och ofta minst sagt förvirrad när det gäller mångkultur. Ordet mångkultur ingår i någon slags sekulär svensk trosbekännelse som vi alla ska bekänna oss till. Men vad menas egentligen? Vad innebär då mångkultur och är mångkultur alltid bra?
Man försöker motivera det mångkulturella genom att påstå att det inte finns någon svensk kultur allt är influenser från andra länder.

Självklart finns det svensk kultur. Att påstå något annat är djupt okunnigt eller avsiktligt manipulerande. Kulturer är inte statiska och de har givetvis olika influenser. Kanelbullar och kaffe är genuint svenskt även om både kaffet och kanelen är importerat. Lucia-traditionen är också djupt rotad hos majoriteten av svenskar liksom julgranen. Att Lucia och julgranen kan härledas till andra länder gör inte våra traditioner osvenska

Det är inget konstigt att människor som flyttar till Sverige har med sig matvanor, åsikter, religion och kvinnosyn. Det är deras kultur och bärare av normer och värderingar. Ingenting av det här förändras bara för att man passerar en passkontroll.

Alla kulturer är inte lika och alla kulturyttringar är inte av godo. Det finns bra och dåliga saker i alla kulturer, svenska såväl som utländska. Det måste man medge och kunna diskutera. Många kulturer i Asien, Mellanöstern och Afrika betonar gästvänlighet på ett föredömligt sätt. Där ligger Sverige långt efter. I Sverige sitter man kring fikabordet och klagar på att ”samhället” eller kommunen inte gör något.

Det finns människor som växer upp i kulturer där kvinnor har små och väldigt begränsade rättigheter. Det finns länder där kristna ses som en andra klassens medborgare och förföljs. Det finns samhällen där judehatet är kulturell basföda. Under senare tid har Sverige tagit emot många som har växt upp med dessa normer och värderingar. Dylika åsikter och vanemönster försvinner inte genom att man ansöker om asyl och de ifrågasätts inte av Migrationsverket
De islamska samhällsgrupperna följer i flera fall sharialagarna och andra grupper vill också tillämpa sina egna seder och förordningar. Det är kanske inte så trevligt för alla de tusentals unga flickor som blir könsstympade. Men ibland kan de gå litet för långt som när en hinduisk familj i London ville bränna en avliden i en öppen eld i trädgården. Detta gick dock inte av miljöskäl.
Det är sådana spännande kulturupplevelser som Mona Sahlin ännu inte mött i Sverige där man bara dansar till små grodorna kring majstången. Vill vi ha kvar ett demokratiskt samhälle byggt på respekt för liv och mänskliga fri- och rättigheter, så måste vi förstå och bekräfta vår egen kultur med dess historia. För det andra måste vi förstå att ingen blir demokratisk, människorättskämpe eller jämlikhetsförespråkare bara för att han eller hon kommer till Sverige.

Oktober överenskommelsen.

Det är väl ändå rätt märkligt att folk i Sverige inte inser att det här håller inte.
Nu kom en ny uppgörelse om invandringen som knappast kommer att förändra något i sak. Samtidig uppdaterar Migrationsverket som prognos till 190 000 asylsökande i år.
På två år tar man in en kvarts miljon människor. 250 000 personer, som ska ha bostäder, skolor lära sig svenska, ha sjukvård, och försörjning.
Ingen tycks våga fråga hur ska det gå till?
Nej istället kommer vi på måndag att få höra trosvissa politiker komma med samma tjatade klyschor.

• Sverige står inför en stor utmaning.
• Vi gör den största humanitära insatsen någonsin.
• Människor flyr för sina liv undan krig och förföljelse.
• Men vi har kontroll.
• Alla kommuner måste ta ansvar.
• Vi måste se till att andra länder inom EU tar sitt ansvar.
  Vi måste vara ödmjuka inför rådande situation.
• Just nu är de kanske en kostnad. Men vi får mångfalt igen.
• De flesta välutbildade och detta utan att det har kostat oss någonting.
• Vi ska ha en generös asylpolitik.

Lägg sedan till att UNHCR konstaterar att det här är ingen topp utan "the new normal"

Stackars de som bor i Sverige och tror på politikerna, de som får betala kalaset.

Vänstern och fascismen.

Är det fler än jag som undrar hur vänsterns nyttiga idioter skriker om fascister egentligen tänker när de skriker fascister om sina motståndare?
Vet de överhuvudtaget vad fascism är? Såhär är det faktiskt.

- Fascismen en massrörelse, som vill ha ett elitstyre och meningen är att individen är underställd samhällets behov.
- Fascismen föredrar en reglerad, klassöverskridande ekonomi.
- Fascismen hyser en positiv eller sanktionerande syn på våld som medel att uppnå målet.
- Fascismen anser sig representera hela befolkningen och därför kan den i helt avvisa förnuftsresonemang och diskussioner.
- Fascismen motsätter sig alla gruppintressen till förmån för samhället som en organisk helhet och motsätter sig därför oberoende fackföreningar och fri företagsamhet
- Fascismen anser att folkets intressen ska tillvaratas genom en så kallad demokrati genom handling, med den subjektivt beskrivna allmänna viljan som grund.

Har jag fel, när jag tycker det känns som om vänstern är de verkliga fascisterna?

Invandringspolitik II.

Just nu ser vi ett storskaligt haveri för svensk och europeisk flyktingpolitik. Det som nu sker, massomflyttning av människor från krigsområden men också fattiga delar av världen, handlar inte om flyktingpolitik i ordets verkliga mening. Flyktingar är människor som utsätts för direkt hot och förföljelse, inte människor som tar sig hit för att komma bort från fattigdom eller usla villkor i flyktingläger.
Det grundläggande problemet med det som nu sker är att det tvingar fram alltmer restriktiva åtgärder och i slutänden drabbar de med de starkaste flyktingskälen. En inte särskilt kvalificerad gissning är att alla EU-länder snart kommer att ta beslut om att återupprätta nationella gränskontroller.
Svensk flyktingpolitisk debatt är närmast bisarr eftersom okunskap, naivitet och verklighetsflykt fått breda ut sig.
Västvärlden kan inte ha öppna gränser i en globaliserad värld med stora ekonomiska skillnader.
Vi kan inte bevara välfärdssystemen med mycket stor invandring.
Det vi nu ser följden av är föräldragenerationens svek. Många av de som engagerar sig för flyktingar är unga och förstår inte konsekvenserna av den politik som nu håller på att bryta samman.
Politikerna som borde stått upp och förklarat förutsättningarna för en reglerad och invandringspolitik har inte vågat ta på sig den uppgiften utan fokuserat på att behålla makten.
Redan innan de senaste månadernas folkvandring har invandringen till Sverige grunden skadat förmågan att upprätthålla välfärdsstaten.
Kommunerna kommer att tvingas chockhöja skatter för att pengarna sinar. Tro inte annat än att en stor invandring av människor som inte efterfrågas på arbetsmarknaden leder till förödande kostnader och resursbrist inom den offentliga sektorn.
Missförhållanden inom skola, vård och omsorg kan till en betydande del härledas till att invandringen uttömt statens, kommunernas och landstingens förmåga att upprätthålla den service och kvalitet vi förväntar oss.
Den som lever i en fantasivärld och inte tror att det är så rekommenderar jag ett studiebesök på närmaste socialkontor.
Idag finns det inga trovärdiga lösningar på katastrofsituationen. Bara behovet av nya bostäder för dem som kommer hit, om vi inte lyckas avvisa de flesta, handlar om minst 150 miljarder på ett år, dessutom till människor som inte kan betala sin egen hyra.
Och den kostnaden för bostadssektorn, som att bygga ett nytt Helsingborg om året, får vi varje år med dagens höga invandringsnivå. Det kräver ett dramatiskt högre skattetryck.
Dagens unga kommer att få eländiga liv som vuxna genom att politikerna inte i tid återupprättat en fungerande flyktingpolitik, styrt över resurserna mot hjälp i flyktingläger i och i närheten av krigsdrabbade områden och stängt gränserna för ekonomiska flyktingar. Genom hela livet kommer de som i dag är unga att drabbas. En skola i kris, en arbetsmarknad där konkurrensen om jobben hårdnar, allt längre köer till en egen bostad, urholkade välfärdssystem och i slutänden pensioner som är usla jämfört med dagens, det blir facit av dagens haveri för en reglerad invandrings- och flyktingpolitik.
Jag önskar att det jag skriver är en negativ framtidsvision. Tyvärr är det nog så nära sanningen som det går att komma.

Identitetspolitik.

Vänstergrupper ägnar sig i hög utsträckning åt vad som kallas identitetspolitik Man har sett att det är en effektiv härskarteknik som ger goda möjligheter att tysta de med en åsikt som avviker från den egna gruppens.
Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper.
Exempel på sådana samhällsgrupper är de som baseras på ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur.
Identitetspolitik syftar inte till dialog. Istället är den destruktiv. Den går ut på att tysta människor.
Genom hemsnickrade, värdeladdade antaganden skapar identitetspolitiken falska premisser – vars syfte är att ge godtyckliga teser en förment moralisk tyngd.
Detta avskräcker människor från att uttrycka andra åsikter. Det försvårar kritik och rationell analys genom att ersätta fakta och logik med känsloladdad moral som gruppen själv formulerat. Vilket är effektiv härskarteknik.
Identitetspolitiken är det fria ordets fiende och den öppna debattens dödgrävare.
Den är dessutom en ulv i fårakläder. Märkligt nog är det grupper som säger sig kämpa mot rasism och för allas lika värde som ägnar sig åt Identitetspolitik.
Men  i själva verket skiljer identitetspolitiken på folk och folk genom att sortera människor i grupper, grundat som sagts innan, på till exempel hudfärg, etnicitet, kön, sexuella preferenser eller religion.
Raka motsatsen till vad grupperna säger sig stå för.  Resten av samhället har insett detta och håller tack och lov på att lämna sådana tröttsamma fixeringar bakom sig.
Samtidigt tycks identitetspolitikens profeter vilja utgå från något slags postmodern tanke om att det inte finns några bestämda värden eller absoluta sanningar. Vilket blir obegripligt när den själv faktiskt kategoriserar människor utifrån objektivt observerbara egenskaper som hudfärg och kön. Man måste på allvar överväga hur det är ställt med tankeförmågan inom vissa grupper.
Alternativet är mycket enkelt: Att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför staten och alla måste ha rätten att yttra sina åsikter utan att bli angripen som person.

“Arma flyktingar”

I det typiska västerländska moraliska självplågeriet låter det som om Europas demokratier bär skulden till kris. Men det primära ansvaret för flyktingkatastrofen ligger hos Syriens diktator al-Assad samt hos dem som militärt stöttar hans regim, som Iran och Ryssland.
Ett stort ansvar bär också förra irakiska premiärministern Malaki som medvetet vägrade ta chansen till nationell försoning samt, faktiskt, det irakiska folket som röstade på sekteristiska partier i stället för sekulära. Man röstade fram destruktion av sitt eget land, trots att alternativ erbjöds. IS medeltida mördarvälde har växt därur och placerat miljoner människor mellan IS och al-Assad.
Världssamfundet kan anklagas för att ha låtit al-Assad och IS härja, utan att sätta stopp. Men det är ett uttryck för att FN är lamslaget, president Obama svag och EU militärt oförmöget. I FN:s säkerhetsråd har Vladimir Putin och Kina vetorätt. Barack Obama talar väl men är inte beredd att handla ens efter att ha satt ultimatum ”hit men inte längre”. EU bygger på att alla, även fanatiker och massmördare, skulle kunna talas till rätta via en Brysselförhandling.
Det vore ärligt om Stefan Löfven erkände dessa svagheter, i stället för att återigen hemfalla åt den svenska ogrundade vurmen för FN. USA och EU borde för länge sedan ha upprättat en med flyg skyddad zon i Syrien, i förening med vapenstöd till kurderna i deras kamp mot IS.
Det andra vi måste tala om gäller gränser. En stats suveränitet förutsätter fysisk kontroll av dess gränser, som Richard Swartz påpekade i sin senaste kolumn (DN 12/9). En stat som låter människor välla in över dess gränser, utan kontroll, har upphört att existera som stat. Schengensamarbetet, med avskaffad passkontroll, förutsätter en stark kontroll av områdets yttre gräns. Utan en sådan kontroll tvingas länder upphäva Schengenregimen. Så sker nu.
Österrike, Tyskland – ja, även Finland uppe i Torneo – har funnit det nödvändigt att återinföra en effektiv gränskontroll. Ansvariga myndigheter i Tyskland rapporterar att åtminstone en fjärdedel av dem som uppger sig vara flyktingar från Syrien inte alls är det. De kommer från andra arabländer, och till och med från Afrika, men har förstått att de lättare tar sig till Nordeuropa om de säger sig komma från Syrien och rent av kan uppvisa ett stulet syriskt pass. Inget land kan någon längre tid avstå från att pröva vilka som kommer över dess gräns. Det måste även Sverige inse.
En tredje aspekt gäller de olika formerna av inflöde av människor. Man kommer inte ifrån att det finns fysiska gränser som kan sätta en rent legalistisk syn ur spel. När det plötsligt har kommit 60.000 från utlandet till München har den gränsen passerats. I internationella medier beskrivs Tyskland och Sverige som två länder med unik kapacitet och ekonomi för att kunna hantera trycket. Realiteten är, som de flesta här vet, en annan.
Samhällsstressen från de volymer vi nu talar om är betydande – på statskassan, på kommunerna, på skolan, på sjukvården, på sammanhållningen, på politiken. Den nordiska välfärdsmodellen förutsätter ett samband mellan arbete och förmåner samt ett förtroendekitt mellan medborgare och stat; båda är under upplösning. Fortsatt förnekande från den politiska och mediala eliten av realiteterna kommer bara att accelerera denna allvarliga process.
För änglakören i svensk debatt, de artister och andra som skriver under alla upprop, ger sympatierna för de syriska flyktingarna hopp om en ”generösare” inställning över hela fältet. Men i själva verket borde omvänd slutsats dras: ju fler vi vill ta emot av syriska flyktingar, varav många är välutbildade och skulle kunna etablera sig väl i Sverige, desto mer angeläget blir det att skärpa övrig invandringspolitik för att skapa utrymme för personer med verkliga flyktingskäl.
Statistiken över beviljade uppehållstillstånd för de åtta första månaderna av 2015 visar att 27.461 gällde fall av familjeanknytning, ytterligare 13.160 arbetskraftsinvandring. Asylfallen var 21 996. Och av dessa var endast 8.031 flyktingar enligt flyktingkonventionen, vartill kom 1.331 som Sverige accepterat att ta från flyktingläger (”kvotflyktingar”). Hela 89 procent av dem som beviljades uppehållstillstånd fick det på andra grunder än som flyktingar enligt FN-konventionen. Merparten med asylskäl har tagits emot som ”skyddsbehövande” enligt vår egen nationella lagstiftning.
Migrationsverkets statistik visar för övrigt att ökningen av asylsökande hittills under 2015 inte hänför sig till Syrien utan till Afghanistan (210 procent), Irak (44 procent), Albanien (58 procent), Kosovo (108 procent), Ukraina (51 procent), Etiopien (149 procent) och Mongoliet (38 procent). Det är begripligt att människor söker sig ett bättre liv, men många av dem uppfyller knappast FN-kriterierna för ”flykting”.
”Den som flyr från krig och förtryck ska kunna få skydd i Sverige. Den som saknar skäl för att stanna ska återvända. Sverige har en reglerad invandring.” Så formulerade sig statsministern i regeringsförklaringen. Det är ord som behöver följas av handling, om vi ska klara det verkliga flyktingproblemet.
Sverige bör införa krav på försörjningsansvar för anhöriginvandring, skärpa kontrollen av arbetskraftsinvandringen (med enklare regler för personer med särskild professionell kompetens än för andra), öka stödet till omhändertagande i närområdet, pröva tillfälliga uppehållstillstånd samt se till att beslut om avvisning också verkställs. 17.000 personer fortsätter, enligt vad som framkom i veckan, att bo i Sverige trots nej till uppehållstillstånd.
Tiggeri på offentlig plats bör också förbjudas. Någon kan hävda att det inte har med flyktingfrågan att göra. Men det utbredda tiggeriet, med åtföljande läger, hör i högsta grad hit. Det inger svenska folket en känsla av att ordningen i landet håller på att upplösas. Denna känsla spiller över även på flyktingfrågan och invandringspolitiken i stort.
Trycket av tiggare från länder som Rumänien och Bulgarien tränger därtill undan sociala brister som Sverige har ansvar för, som de hemlösa i landet (vem talar om dem längre?). Mats Edman påminner i en krönika i Dagens Samhälle (13/8 2015) också om att vi har cirka 50.000 romer som är svenska medborgare. Hela 80 procent av dem befinner sig i permanent utanförskap, ännu efter generationer av liv i Sverige.
De tiggande romerna från Balkan begär inte asyl. De är sina hemländers ansvar. De som organiserar dem utnyttjar en nutida svensk undfallenhet, som djupt skadar hela förtroendet bland svenskar för allt som har med migrationspolitik att göra.
Det är dags att ledande politiker börjar våga tala allvar i de här frågorna, även vid risk att falla i onåd hos änglakören.

Tro och verklighet.

Jag är för öppna gränser och värld där människor får röra sig fritt.
Jag anser också att människor skall ha rätt att bosätta sig var de vill, så länge de respekterar andra människors sätt att vara, deras friheter, säkerhet och egendom.
För mig är det även självklart att ingen har rätt att utnyttja sin fria rörlighet för att leva på någon annans bekostnad.
Flyttar man, då ska man vara beredd ta seden där man kommer och att försörja sig själv och de sina.
Det här borde vara självklart och jag hoppas och tror att det är en självklarhet för de allra flesta.
Men verkligheten är något annat. Sverige kallar sig välfärdsstat, men en välfärdsstat som inte alls är byggd för att hantera den situation man nu mer eller mindre självförvållat försatt sig i.
Med en stor invandring, både flyktingar, välfärdsmigranter och sociala turister från andra EU-länder.. Men det är vad vi har och det är bara att gilla läget.
Till det skall vi lägga en migrations-, arbetsförmedlings- och socialbyråkrati som tycks göra mer skada än nytta när det gäller att slussa in nya svenskar i samhället. Såvida man inte anser att en inskolning till hjälplöshet, utanförskap och livslångt bidragsberoende är ett önskvärt normaltillstånd för medborgarna.
Man har dessutom samhällsfunktioner och en regering som helt tappat förmågan att ta initiativ, bära ansvar eller hantera nya situationer. Värst av allt är kanske att statens organ, med polisen som bärare av statens våldsmonopol, inte längre förmår skydda människors säkerhet och egendom, och då spelar det ingen roll om brottsligheten går ner eller upp eller vem som står för lagbrotten, Det är lätt att tro att staten helt enkelt givit upp och låter landet driva in i en anarki.
Det går helt enkelt inte längre att lita på att staten längre klarar av att leva upp till den viktigaste uppgiften, den att e, som innebär att skydda människorna, Men staten lägger stora resurser på att övervaka medborgarna, på ett sätt som mer verkar avsett att skydda staten från medborgarna än att enbart skydda medborgarna.

Bollibompa

Sverige må vara en välfungerande och rik demokratisk nation på papperet. Men det var ett bra tag sedan som kartan slutade återspegla verkligheten. I realiteten har välfärdskontraktet brutits sedan länge. En vanlig medborgare kan inte längre räkna med att vare sig vård, skola eller omsorg levererar ens på den mest elementära anständighetsnivån längre. Polisen och militären är så kraftigt beskurna och vingklippta såväl ideologiskt som organisatoriskt och ekonomiskt att vi rent krasst närmast har att konstatera att vi numera lever i en anarki.

Det spelar ingen roll om det är sociala turister som ockuperar sommarstugor eller privat mark och vansköter den till oigenkännlighet genom att slå upp skitiga läger eller om det är SJ som agerar människosmugglare genom att bjuda alla med utländskt påbrå att åka gratis och fritt genom hela landet. Som skötsam medborgare är du utlämnad åt ditt eget öde. Statsministern fortsätter ignorera det lika brutala som slumpartade knivmordet på Ikea på två skötsamma människor ur det folk han har som främsta uppgift att tjäna och värna.

Mördaren var en man som önskade sig uppehållstillstånd i Sverige, trots att han redan hade beviljats ett sådant i Italien. Hela konceptet med ett Europa som har öppna gränser inom sig och robusta gränser utåt faller ihop som ett korthus. In kommer nu flodvåg efter flodvåg av människor som har satsat fantasisummor och riskerat sina liv efter att ha lystrat till lockropen om paradiset på jorden i norra Europa. Alla vill till Tyskland och Sverige. Väl här tror de inte sina ögon om de hänvisas till slitna vandrarhem mitt ute i Fredrik Reinfeldts famösa öppna fält och ändlösa skogar. Allt i ett land med hög arbetslöshet och en skriande landsomfattande bostadskris.

Majoriteten av de som kommer är, tvärtemot vad propagandan i massmedierna försöker påskina, inte flyktingar från krigets Syrien. De är välfärdsmigranter. Företrädesvis unga och starka muslimska män från Afrika och Mellanöstern som söker sig ett bättre liv i Europa, hellre än att stanna i sina egna hemländer där deras arbetsinsatser skulle behövas. Ovanpå det tillkommer de 2-3 procent jihadister och terrorister som insatta experter bedömer passar på att blanda sig in i folkvandringsströmmarna.

Här och nu, när världen brinner och Sverige mer än någonsin är i akut behov av kompetenta och statsmannamässiga politiska ledare, står vi med en uppsättning clowner till politiker. De skämmer ut Sverige hårt och skoningslöst inför omvärlden och radar upp den ena diplomatiska krisen efter den andra genom att konsekvent förolämpa alla andra länder som envisas med att på sin höjd se Sverige som det varnande exempel hon är. Inrikes fortsätter vanstyret av landet och förnedringen av det svenska folket, som dels rånas på lejonparten av sina inkomster genom den ena skattehöjningen mer absurd än den andra, och dels bespottas genom att sju av åtta partier envisas med att undergräva demokratin med Decemberöverenskommelsen som genom ett trollslag i praktiken gjorde samtliga Alliansväljare i de senaste allmänna valen till röster på sittande rödgröna Bollibomparegeringen.

Biståndspengar.

Socialdemokraternas stoppa huvudet i sanden politik verkar vara grundat på att man endera litar på att media inte informerar om hela sanningen eller att folk inte bryr sig.
För trots att statsminister Löfvens i ett tal i Addis Abeba i somras lovade att inga mer pengar skulle tas från U-landsbiståndet för att bekosta asylmottagandet i Sverige. Det löftet tog det bara två månader för honom att svika och han kommer tvingas svika det igen. Redan nu går 20% av biståndsbudgeten till asylmottagning i Sverige och som det ser ut kommer mer pengar att tas från biståndet.

Varje dag dör 320 barn i mässling. Vaccination är det enda sättet att helt skydda barn mot sjukdomen. Två doser mässlingsvaccin behövs för att få fullgott skydd. För 350 kronor, för de pengar som ensamkommande man kostar per dygn på ett asylboende, kan vi vaccinera femtio barn i ett U-land mot mässling, som i de länderna är en dödlig sjukdom.
350 kronor räcker till 7 000 vattenreningstabletter eller att rena 35 kubikmeter vatten.

Det ska bli väldigt intressant att se om den förklaring Stefan Löfven har till minskningen av biståndet för bland Tanzania, Uganda och Kenya vid migrationstoppmötet i Valetta den 11-12 november överhuvudtaget kommer att redovisas i Svenska media. Och hur han ska förklara för samma församling att löftet han gav i Addis Abeba sveks i stort sett samtidigt som det uttalades.
Vänsterns brukar ofta understryka att Sverige är ett så rikt land att vi inte ska ställa grupp mot grupp, men det är precis vad man gör just nu.
Vi ställer olika gruppers behov mot varandra. Inte bara i Sverige utan även globalt. Att prioritera är att välja bort. Vi väljer ett liv för att kanske låta tiotals dö. Det är den bittra sanningen trots allt vackert prat om allas lika värde.

Problemet med asylinvandringen blir mer och mer komplicerat för varje dag som går. Dels kommer betydligt fler asylsökande än man räknat med och dels verkar dagens situation inte vara något tillfälligt utan något som kommer att fortsätta under lång tid framåt. Det ser inte bättre ut än att man snart till och med måste bygga flyktingläger, med allt vad det kommer innebära. Samtidigt så vet man inte vilka som kommer. Vilka som har ett skyddsbehov och vilka som kanske ”bara” flyr från fattigdom. Samtidigt minskar hjälpen till de som verkligen behöver hjälpen allra mest.
Det är sanningen bakom de fina orden om den humanitära stormakten.

Flyktingströmmen.

Sveriges problem när det gäller strömmen av asylsökande är att viljan att hjälpa är så oändligt mycket större än vad förmågan är och någonsin kommer att bli, därför att man existerar i en omvärld av politiska realiteter.
Om alla länder i världen eller åtminstone EU tillämpade Sveriges nuvarande modell av generös flyktingpolitik skulle det möjligen finnas en liten chans att hantera flyktingströmmarna.

Tyvärr är det och kommer att vara en utopi. Och inga andra länder kommer att följa Sveriges exempel och då kommer Sverige förr eller senare att tvingas backa. Förr närmar sig just nu med stormsteg.
I Sverige förekommer näst intill ingen officiell debatt om att flyktingmottagande faktiskt också kräver ekonomiska resurser.
Bristen på debatt och styrning har redan lett till glada överraskningar som tjänstemannabeslutet att ge automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla flyktingar från Syrien  som kostade statskassan några tiotal miljarder kronor extra under mandatperioden.
Det börjar i alla fall se ut som om folk inser att fler nya invånare kräver fler skolor, sjukhus, bostäder och mat för dagen, och att sådant kostar pengar. Pengar som måste tas från något håll.
Om EU skulle ena sig om flyktingpolitiken och Sverige bestämmer sig för att vara det enda land som står så fast för sina absoluta ideal om ett generöst flyktingmottagande kommer man dessutom att få ett helt annat  potentiellt värre problem på halsen.

Man kommer att bli det land i princip alla människor vill fly till, och Sverige har inte direkt större potential att lösa flyktingkrisen ensamt än man har som en del i Europa.
Då skulle det svenska mottagningssystemet inte kunna hantera inflödet, och ingen blir väl gladare av en lösning där man ersätter misären i de turkiska tältlägren genom att människorna migrerar till en ny misär i svenska tältläger.
Oavsett Sverige väljer att följa EU eller gå sin egen väg kommer man att därför sannolikt att tvingas till en mer restriktiv flyktingpolitik i alla fall.

Sverige sitter hel enkelt fast i förre finansministern Kjell-Olof Feldts (S) teorem: ”Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt, och när det har blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent”. 
Detta gäller oavsett vem som har rätt om vad i den svenska flyktingpolitiken.

Det spelar ingen roll vad du eller jag anser om fler eller färre flyktingar, eller hjälpa här eller på plats. EU:s politiska intressen och ekonomiska realiteter verkar i en annan riktning än Sverige, och i det sammanhanget står sig aldrig så berömvärd idealitet slätt. När nu saken ställs allt mer på sin spets. Vem tror du får vika sig först: EU eller den svenska regeringen?

Flyktingkaoset.

Plötsligt väller immigrantströmmarna in över Europas sydliga gränser. Den sista tiden landvägen i stället för de ofta farliga transporterna i rangliga båtar över ett lynnigt Medelhav. Att migrantströmmarna (varav en okänd del kan betraktas som flyktingar) tagit landvägen genom Serbien till EU.s yttre gräns Ungern, har inneburit större migrantströmmar än tidigare. Denna ström av migranter har tagit EU-länderna på sängen och ett chockat Europa har reagerat både oövertänkt och panikartat. Stefan Löfven har sannolikt gjort rätt i en sak, att vänta med bombastiska uttalanden. När han ändå uttalade sig så gjorde han tyvärr ändå inte detta som en landsfader.

Samtidigt med den enorma tillströmningen av migranter har våra medier drivit en kampanj för att välkomna, som det verkar, ett maximalt antal flyktingar och samtidigt hejda SD:s skenande opinionssiffror. Olika medieföretag får ju i demokratisk ordning driva vilka kampanjer de vill. Men i de böcker jag läst som använts i journalistutbildningar, så är det en journalistisk princip att skildra saker från olika synvinklar (vilket man inte gjort), försöka beskriva konsekvenserna av olika skeenden (vilket man inte gjort) att också skildra skeenden ur ett sakligt perspektiv och inte bara spela på publikens känslor (vilken man uppenbart inte gjort).

Media har inte vad jag sett, en enda gången beskrivit hur Dublinförordningen systematiskt satts ur spel. Här såg vi i SVT hur en polis lakoniskt förklarade att de migranter som vill fara vidare till Finland får väl göra så. Nej! Det får de inte alls om vi på minsta sätt skall upprätthålla skenet av att upprätthålla en av de grundläggande förordningarna i EU, nämligen Dublinförordningen. Inte heller har media fokuserat särskilt mycket på att migranterna främsta intresse verkar vara att välja vilket EU-land de skall ”landa” i. Får man själv tolka TV-bilderna verkar det råda full panik att slippa ett land som Ungern, där det enligt alla tillgängliga uppgifter inte är krig och där Assad inte har något inflytande. De TV-tittare som kan tänka en smula självständigt har dock kunnat fundera lite över själva flyktingstatusen på de migranter som verkar mer desperata att komma till Tyskland eller Sverige, än att lämna Syrien bakom sig.

Det råder närmast masspsykos på asylområdet. Svenska medier bidrar till att den blir allomfattande och ve den som vågar säga något negativt om att människor ”hjälper dem som flytt från krig och förföljelse”. Och ve den som påpekar att IS-krigare finns bland de asylsökande. I TV4 Nyheterna berättade häromdagen en nykommen syrisk ung man, som intervjuades utanför Migrationsverket i Malmö, om detta, att han flytt från IS men nu söker IS-män asyl här samtidigt som han själv och andra offer. Reportern ställde inte en enda följdfråga, det passade väl inte in i det scenarion som man anser ska visas upp.

”Godhetspsykosen” som drabbat folk i många länder och extra starkt i Sverige efter att bilden och historien om den lille döde pojken kablats ut och exploaterats. Den är enorm och den är just sådan att den – i liknelseform – kan betecknas som en psykos. Folk är som förblindade och nästan ingen stannar upp och tänker med hjärnan istället för enbart med hjärtat, som ju inte kan dra slutsatser eller inse att något är allvarligt fel i det scenario vi nu ser. Regeringens representanter och journalisterna går i täten, väldigt många bland dem har helt tappat både sans och balans och tillfogar – genom sin oförmåga (eller ovilja) att använda hjärnan samtidigt som hjärtat – såväl landet som folket och de faktiskt skyddsbehövande stor skada.

De mörka krafterna.

I den muslimska världen har ledande tänkare och opinionsbildare i bästa fall varit tysta i ifråga om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter i allmänhet. Om någon trots det försökt tala om ett reformerat islam har de effektivt tystats.
Om jag då jämför med kampanjen för att få slut på apartheid i Sydafrika så förenade sig vita och svarta över hela världen.
När väst äntligen tog ställning mot Sydafrikas apartheid skedde det på bred front. Kampanjen mot apartheid nådde ner i klassrum och idrottsarenor, till kyrkor och synagogor alla stod enade mot systemet. Sydafrikanska idrottsmän fick inte vara med och tävla.
Ekonomiska sanktioner infördes och hårda internationella påtryckningar sattes in mot landet för att det skulle förändra sitt sociala och politiska system.
Med det radikala islam har vi i dag ett nytt och ännu våldsammare apartheidsystem, där människor hotas och förföljs, inte för sin hudfärg utan för sitt kön, sin sexuella läggning, sin religion och – bland muslimer – för sin personliga variant av trostillhörighet.
Man accepterar stillatigande att bloggare piskas till döds, att man hugger händerna av tjuvar, offentliga avrättningar som stening och halshuggning,, att flickor könsstympas, att de våldtas och misshandlas för att de är fel klädda, de mördas för att de vill gå i skola och dödas av sina släktingar om de råkar förälska sig i någon annan än den deras föräldrar valt ut . Listan verkat kunna bli hur lång som helst.
När några modiga kvinnor i Sverige vill visa hur kvinnoförtrycket breder ut sig i i områden med muslimsk majoritet, då angrips de av vänsterns representanter för att ” de generaliserar, de talar i egen sak, och de vill demonisera muslimsal män”.
Nu hör man ingenting från feministerna om mäns våld mot kvinnor, istället försöker man skjuta budbäraren för att inte som det så vackert heter ”ställa grupp mot grupp”.
Nu är det inte längre tal om allas lika värde utan då är det ett kryperi för de verkligt mörka krafterna, de radikala muslimerna, och ett tydligt hyckleri i mästarklass.
Så dyker de okunniga politikerna upp och försvarar stenåldersmentaliteten med att islam är egentligen en fredens religion istället för att stötta de som försöker kämpa för en muslimsk reformation och ett sekulariserat islam.

Plan för att förstöra Sverige

1. Jag skulle tillsätta politiker som alltid riktade sig till medborgarna som individer. De skulle bygga upp ett finansiellt trygghetssystem som gjorde det möjligt för unga människor att kapa banden till sina familjer, gjorde ensamboende attraktivt och skilsmässor enkla. Systemet skulle också befria medelålders människor från att ta hand om sina åldrande föräldrar och anhöriga. Barnen skulle genom förskolor och lång skolgång fostras till att vara lojala mot staten, inte mot landet. Jag skulle konsekvent kalla staten för ”samhället”. Jag skulle se till att de förstod att nationalism var fult och farligt. Denna samhällsordning skulle jag presentera med positiva begrepp som trygghet, välfärd och socialt skyddsnät. Invånarna skulle på så sätt förmås att, hellre än att bygga upp starka familjeband, relatera till, känna förtroende för och bli beroende av staten. Systemet skulle finansieras via skatter, dvs. medborgarna skulle själva få betala för detta.
2. Därefter jag skulle bygga upp ett stort och starkt nät av myndigheter som fostrade och tog hand om medborgarna. Detta system skulle ha som mål att befria medborgarna från ansvar för sina egna handlingar. Varje gång en medborgare gjorde fel skulle detta, när det alls var möjligt, korrigeras utifrån axiomet att samhället på något sätt hade brustit i sin hantering. Medborgarna skulle få vänja sig vid att rikta sig till myndigheterna för att få hjälp och stöd med att leva sina liv och på så sätt fostras in i rollen som ”samhällets barn”. Vissa kritiker har längre tillbaka kallat detta system för social ingenjörskonst. Jag skulle föra in ”omsorg”, som ett tydligare positivt begrepp. Svenska myndigheter skulle visa en långt gående omsorg om medborgarna, för att ytterligare binda dem till samhället. Jag skulle se till att samhället försåg medborgarna med de nödvändiga bostäderna och via ett hyressystem tog betalt för dem. För de medborgare som ville bygga och äga sina egna bostäder skulle jag införa ett hårt bygglovssystem, som gjorde projektet dyrt och dessutom djävlades med dem så att så många som möjligt tappade lusten. För att ytterligare förebygga medborgarnas felsteg skulle jag komplettera landets lagar med ett informellt regleringssystem som jag skulle kalla för värdegrunden.
3. Jag skulle verka för att medborgarna blev mycket vaksamma på sina rättigheter och fokuserade på jämlikhet och rättvisa, i synnerhet mellan kvinnor och män. Jag skulle hävda att det var dags att förpassa det patriarkala samhället till historien. Med starka och självständiga kvinnors hjälp skulle jag se till att Sverige i samhällsbygget satsade på känslor istället för förstånd. Ambitionen skulle vara att göra Sverige gränslöst empatiskt. Eftersom medelålders män snarare litar till sitt intellekt än till sina känslor, gällde det att åstadkomma ett paradigmskifte. Kärntruppen i samhällets uppbyggnad och vidmakthållande måste tvingas bort från sina maktpositioner och vilka skulle kunna genomföra det om inte de orättvist hanterade och förtryckta kvinnorna? Det skulle därför vara nödvändigt med turbofeminism. Den skulle saluföras så hårt och effektivt att alla landets ledande politiker oavsett kön kallade sig för feminister. Jag skulle förklara att det för ett bättre och rättvisare samhälle var nödvändigt att de mer empatiska kvinnorna fick makten. Männen skulle tystas, alternativt skulle deras protester lämnas utan åtgärd. Jag skulle också införa kvotering i landets bolagsstyrelser. Bolaget som inte hade minst 40 procent kvinnor i styrelsen skulle försättas i konkurs.
4. Jag skulle se till att det vid högskolor och universitet infördes normkritik och en relativistisk syn på vad som är sanning. Studenterna och lärarna skulle läras inse att det inte finns oberoende sanningar. Vad som räknas som sanning beror på vem som saluför åsikten. Jag skulle förklara att hegemoni och sanning var ett begreppsligt tvillingpar. Strålkastarljuset skulle förflyttas till alla de minoriteter som tidigare varit förtryckta av majoriteten. In med kvinnorna istället för männen, givetvis. Ut med de tråkigt ”strejta” och in med de sexuella minoriteterna i form av bögar, lesbianer, transor och andra. In med prideparader! In med de religiösa i form av kristna minoriteter och muslimer. In med landets egna minoriteter som samer, romer, judar, tornedalsfinnar etc. och kalla dem för ursprungsbefolkningar. Jag skulle påstå att de varit diskriminerade och kränkta under århundraden. In med minoritetsspråk. Det spelar inte så stor roll om det nästan inte finns några som talar dem, som sydsamiska och jiddisch. In med dem bara! Rättvisefixeringen skulle kompletteras med ett kränkthetsperspektiv. In med minoriteters skyldighet att känna sig kränkta, med hets-mot-folkgrupp-lagar och diskrimineringsombudsmän, poster som företrädesvis skulle tillsättas med kvinnor. Och alla ”nysvenskar” måste lära sig att om de misslyckas med ett eller annat i det svenska samhället så beror det på att svenskarna diskriminerar dem.
5. Nu är det dags för den största av reformer, men jag skulle smyga in den så att ingen ens fattade att den ägde rum. In med det mångkulturella samhället. Jag skulle låta riksdagen rösta fram ett nytt slags samhälle som prioriterade mångfald och inte satte etniska svenskar i första rummet. Ett samhälle som genom kvoteringar och särskilda hänsyn förde fram minoriteterna och deras behov. Jag skulle om och om igen upprepa att alla människor är lika mycket värda och att det är orättvist om människor som är födda och uppvuxna i andra länder inte får samma eller bättre villkor som infödda svenskar. Det är heller inte mer än rätt att de lockas hit och får kompensation för alla de historiska oförrätter de har blivit utsatta för. Jag skulle också göra det klart att anhöriga är välkomna. Har de inga pengar och misslyckas med att finna ett jobb, så skulle jag se till att skattebetalarna försörjde dem.
6. Jag skulle kalla den glesa skaran av protesterande medborgare för fascister, nazister, rasister, främlingsfientliga och islamofober. Så skulle jag ivra för ett orwellskt nyspråk. Illegala invandrare blir papperslösa flyktingar. Ja, alla som söker sig till Sverige blir flyktingar. Tiggande romer blir EU-migranter. Jag skulle förvirra den ursprungliga monoetniska majoritetsbefolkningen genom att också kalla alla nykomlingar för svenskar eller nysvenskar. Om de kommer från Kina, Somalia eller Bangladesh, alla är de svenskar så fort de beviljats asyl. Särskilt svenska blir de när de beviljats medborgarskap, vilket bör ske så snart som möjligt. Jag skulle inte kräva någon prestation av dem, i form av språkprov eller kunskaper om Sverige.
7. Jag skulle upplysa de medborgare som var kritiskt inställda om att Sverige numera inte bara är ett mångkulturellt land utan också en humanitär stormakt. Det är nämligen vad man får om man gifter samman mångkultur med gränslös empati. Jag skulle införa politisk korrekthet som ett krav vid tillsättningen av statliga, kommunala och landstingstjänster. Eftersom Sverige blivit ett land som hyllar mångfald och gränslös empati, skulle jag markera att antalet asylsökande var ett bra mått på våra humanitära framgångar. Jag skulle acceptera dubbla medborgarskap.
8. Jag skulle inte tillåta begreppet massinvandring men jag skulle försvara fenomenet i sig, med motiveringen att invandring är lönsam därför att det har den ju tidigare visat sig vara. Jag skulle hävda att Sverige exempelvis är i stort behov av analfabeter från Somalia. Jag skulle påstå att massinvandringen också är nödvändig demografiskt, därför att svenskarna föder för få barn. Jag skulle se till att kontrollerande myndigheter i humanismens namn gravt misskötte kontrollen av vilka som beviljades asyl. Också skurkar och terrorister måste få rätt att leva i ett välfärdssamhälle! Om muslimska terrorister återvänder till Sverige efter väl förrättat värv, skulle jag se till att de fick experthjälp och ekonomiskt stöd när de på nytt måste anpassa sig till samhället.
9. Jag skulle prioritera asylsökande som aldrig levt i en demokrati, är lågutbildade (helst analfabeter) och själva misslyckats med att bygga upp fungerande samhällen. Jag skulle hävda att det är viktigt att vi ger de svagaste, mest förtryckta och lidande människorna i världen en chans. På så sätt får vi ett nytt och vitalt skikt av en undre underklass.
10. Jag skulle kräva av svenskarna att vara gränslöst toleranta, samtidigt som jag ekonomiskt skulle ge möjlighet för migranterna att bygga upp etniska minoritetsstrukturer. Jag skulle stödja hemspråksundervisning, egna moskéer och kyrkor samt på alla sätt uppmuntra invandrarna till att minnas, bejaka och odla sina ursprungskulturer och tillhörigheter. Jag skulle säga att också deras historia tillhör det svenska kulturarvet.
11. Skolan skulle jag förstöra genom att ösa reformer över den och utsätta den för ständigt nya förändringar och läroplaner. Jag skulle kämpa mot betyg och hemläxor. Lärarna skulle få släpa efter i löneutvecklingen och jag skulle ta ifrån dem deras auktoritet och sanktionsmöjligheter mot elever som saboterar undervisningen. Deras klasser skulle ständigt fyllas på med ”nysvenska barn” som inte kan svenska och inte har förutsättningar för att hänga med i undervisningen.
12. När ändå en liten skara av kritiker protesterar – det blir inte så många eftersom förtroendet för staten är så stort och svenskarna endast agerar individuellt – skulle jag bygga upp system för repression och folkfostran. Jag skulle ge kontroll- och informationsorgan som Expo en schysst budget och instruera medierna, i synnerhet kvällspressen, att hålla vakt och skända de medborgare som visade sig oförmögna inte bara till att tänka korrekt utan också att hålla tungan rätt i mun. Jag skulle kalla dem som inte förstått fördelarna med mångkultur för bondläppar och ”white trash”. Samtidigt skulle jag tala om hur berikande mångkulturen är genom alla de sorters mat och musik som Sverige får del av.
13. Jag skulle ge medierna tre uppgifter: 1. Slå larm om någon känd person gör eller säger något olämpligt med referens till mångkultur, massinvandring eller yttrandefrihet. 2. I konflikter mellan svenskar och invandrare, respektive mellan svenska myndigheter och invandrare, hävda alltid att det handlar om svenskarnas rasism och främlingsfientlighet. Invandrarna är alltid offer. 3. När ett avvisande eller en utvisning ska ske, visa alltid i teves nyhetsprogram hur sorgligt det är att dessa människor inte får stanna i Sverige. Helst ska skolbarn gråta och demonstrera för sina kamrater som riskerar att utvisas.
14. Jag skulle se till att inga etablerade förlag gav ut dissidentlitteratur. Om den kom ut på deras egna småförlag så skulle jag förhindra positiva recensioner. Sådan litteratur skulle inte köpas in av de offentliga biblioteken. Inga annonser i pressen skulle tillåtas. Det skulle bli en gemensam uppgift för alla goda krafter att skända dissidentförfattare, alternativt aldrig nämna dem, annat än om det var möjligt att påvisa deras rasismfascismnazismantisemitismfrämlingsfientlighetislamofobi.
15. När jag lyckats förvandla Sverige till ett land utan bildningsideal och utan tillit mellan medborgarna, ett land med utbredd fattigdom, hög arbetslöshet, fortsatt höga skatter men usel välfärd, med många och svåra konflikter mellan svenskar och olika grupperingar, med muslimska terrordåd, med hög kriminalitet, ja då är processen fullbordad. Då är det dags för dig som varit lojal mot mig och min insats för Sverige att glädjas över resultatet. Torka krokodiltårarna. Ta ditt pick och pack och flytta till ett annat land, där du kan leva ett bättre liv. Kanske kan du också där vara behjälplig med den kreativa förstörelsen?

Demokrati i förändring.

Förr hette det att all makt utgår från folket. Idag håller man på att skapa en stat i vilken all makt går ut över folket.
Den härskande politiska klassen misstror medborgarna; den förminskar oss som människor; den fjärmar sig från folket. Vi har fått en maktelit som frikopplar sig från sitt demokratiska mandat; som är hemlighetsfull; som parasiterar på vanligt folk.Politiker föraktar sina medborgare.
Politiker och byråkrater vill bara
ha lydiga jasägare som vet sin plats och som inte ifrågasätter eller käftar emot.
Det finns undersökningar som visar att människor som dras till och stannar kvar i politiska partier gör det för möjligheten till maktutövning i det demokratiska systemet.
Att vara partipolitiskt aktiv är att företräda sitt parti, att ta del i en professionell gemenskap, inte bara vara anhängare av en viss politik eller uppfattning.
Den inställningen delar idag i de flesta fall både partiernas ledning och aktiva medlemmar.
Kanske gör utvecklingen att det inte längre är relevant att tala om partierna som folkrörelse- eller medlemspartier, åtminstone inte som vi tidigare förstått begreppet. Det minskande antalet medlemmar, Ekonomiskt oberoende, tack vare ett frikostigt statligt och kommunalt partistöd, tillsammans med professionalisering, nya kampanjmetoder, medikalisering och avideologisering, har förändrat partiernas karaktär i grunden. Men partiernas unika roll i det demokratiska systemet har inte alls förändrats.
Konsekvenserna av den här utvecklingen kan vi se tydligt. En politikers roll i den nya politiska miljön är inte längre att representera väljarna, utan att föra ut och sälja partiets politik till presumtiva kunder, väljarna.
Utan en stor medlemskår har partierna förlorat den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. I stället för att vara en del av partiarbetet reduceras väljarna till att bli siffror i opinionsundersökningar. Partierna blir inte längre en länk mellan det civila samhället och staten, utan en del av den statliga propagandaapparaten. Partierna kan sägas ha blivit statliga pr-byråer vars främsta mål ligger i att få väljaren som kund.
I den här miljön får välorganiserade särintressen ett oproportionerligt stort inflytande. En organisation som kan förse partierna med välformulerade problembeskrivningar och argument får betydligt större möjligheter att påverka utformandet av partiets politik, än väljarna som när de inte längre är medlemmar i ett parti saknar möjligheter till ett kollektivt inflytande. Tidigare fanns en naturlig intern motvikt till dem som försökte påverka partierna, som nu försvinner med sjunkande medlemsantal. Tidigare finansierades partiarbetet genom medlemsavgifter, något som tidigare gjorde partierna lyhörda för väljarnas åsikter, men det är något som helt förlorat betydelse när partierna numera blivit ekonomiskt oberoende av sina medlemmar.
Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är makt och maktutövning för maktens egen skull. Det påverkar helt klart vilka egenskaper, erfarenheter och engagemang våra folkvalda har. Många av dessa yrkespolitiker hamnar inte i politiken för att de är engagerade och vill förbättra samhället, för dom är politik ett jobb och en karriärmöjlighet helt frikopplad från ideologi.
Det vi ser idag är ett samhälle där politiken avlägsnar sig från medborgarna och där medborgarna upplever det som allt svårare ja kanske som helt meningslöst att försöka påverka partiernas politik och inriktning.
Medborgarnas roll i demokratin är inte längre att gå samman, organisera sig och formulera krav på partiernas politik, utan att i opinionsundersökningar och val var och en för sig godkänna eller förkasta de förslag som partiledning och partiledningens spinn doktorer formulerat, baserat på vad dessa tror kan maximera antalet röster.
Var det verkligen såhär vi gräsrötter ville ha det?

Rasisterna

Traditionellt har man med rasist avsett en person som hävdar att det finns raser och att vissa raser är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader. Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så många asylsökande att hälften eller fler av förstaklassarna kommer från denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivå kan hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor, som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt som rasism.
Med den ursprungliga definitionen av rasism är det däremot självklart att politiken bör söka balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i det. Svenskar i allmänhet en positiv inställning till invandrare, men när de blir för många inom samma område då drar man. Svensken som var glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i klassen, har han plötsligt blivit rasist, eller drar han slutsatsen att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar språket och måste få extra stöd från läraren?
Vad händer när svenskar som säger att de gillar olika och är 87 procent, men samtidigt betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från sin omhuldade mångkultur?
Jag kan inte tro på medias alla litanior om SD som ett rasistiskt eller nyfascistiskt parti. SD säger att de vill minska invandringen med 90 procent, men de vill inte stänga gränserna. Men just det påstår journalister till leda. Samma journalister skriver att SD vill avskaffa den fria aborten när sanningen är att SD vill ändra tidsgräns för den fria aborten från 18 veckor till 12 samma är den tidsgräns våra nordiska grannländer har. Men grannländerna styrs naturligtvis av rasister, för de har ju ungefär sådana invandringsvolymer som SD vill att Sverige ska ha.
För bara något decennium sedan såg Moderaternas invandringspolitik ut som den SD har i dag, och för drygt två decennier sedan tog Ingvar Carlssons S-regering vad som kom att kallas luciabeslutet, som minskade invandringen till Sverige. Borde inte M och S skriva vitböcker och göra upp med sin rasistiska historia, för nu är allt som är mindre än dagens invandringsvolymer rasism?

Ser vi demokratins dödsryckningar?

De politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva intresseföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av makthungriga karriärister som i stort sett saknar både yrkeserfarenhet och betydande utbildning. Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång helt riktigt till den politiska adelsklassen, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.
På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till fett avlönade skattefinansierade maktpositioner.
I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numera starkare gemensamma intressen att försvara, intressen som är gemensamma för deras klass, men som inte på något sätt är i folkets intresse..
Resultatet av den här utvecklingen är att politikerklassen format vad de kallar den demokratiska värdegrunden. Bli nu inte lurade av namnet, det har inget med demokrati att göra. Det handlar istället om att begränsa de politiska aktiviteterna till den riskfria politik som de inom politikeradeln har eget intresse av, och att tysta andra åsikter än de som släpps fram i den s.k. åsiktskorridoren.
Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla avvikande åsikter direkt..
Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin har kommit att helt styra det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har i stort sett försvunnit och demokratin dör. Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från politikerklassens sida.
En grundpelare i det tidiga folkstyret var en yrkeskår av kritiskt granskande Precis som folkrörelsepartierna finansierades av medlemmarna, finansierades tidningarna ursprungligen av läsarna. Och precis som med partierna klippte politikerna av banden med allmänheten genom att göra tidningarna beroende av politikerstyrd skattefinansiering.
De etablerade medierna i form av Public Service och de stora pappers-tidningarna SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och GP har förvandlats till megafoner som aldrig vågar ifrågasätta makthavarnas värdegrund.
Detta gör man så nitiskt och utan att skämmas att man använder sig av rena lögner och uppdiktade historier för att försvara politikerklassens gemensamma värdegrund..
Den tredje statsmakten är avskaffad, men inte nog med det, i dagarna har en utredning tillsatts för att förändra presstödet så att man inte bara gör pappersburet media beroende av politikernas välvilja utan även finner vägar för att knyta upp digitala media i samma beroendeställning.

En tickande bomb?

Den tycka synd om attityd som finns och den icke fungerande sopa under mattan integrationen, som pågått länge och som bara fortsätter, löser ingenting. Istället skapas ännu större problem, som inte går att skjuta framför sig hur länge som helst
Att tro att människor, som kommer från en miljö med klantänkande och hederskultur, från länder där man löser konflikter inom den egna klanen genom våld och hämnd möter resonerande, dialogvilliga, men ack så konflikträdda människor.
Resultatet blir inget annat än att dessa välvilliga infödda kommer att marginaliseras i sitt eget land och alltid tvingas backa.
Då behövs ingen längre eftertanka för att inse att oavsett hur många utredningar dumsnälla aningslösa politiker än sitter vid skrivbordet i sin lilla skyddade värld och gör utredningar kommer det inte all lösa några problem.
Enda resultatet är nya dyra, tillkrånglade och meningslösa förslag som bara skulle fungera på papperet.I Sverige finns dessutom sedan länge ett mycket stort antal illegala invandrare. Personer som olagligt stannat kvar trots fått avslag på sina asylansökningar och sådana som kommit till Sverige med giltigt visum, men som sedan stannat kvar.
De här människorna som man inte har någon aning om vilka de egentligen är och varför de är kvar, skapar parallella grå samhällen helt utanför svensk lag och rätt. 
Mängder av nykommande personer som varken styrker identitet, ålder, nationalitet, hemland eller asylskäl gör att Sverige blir ett land med ökande motsättningar, med ett samhälle som verkar brytas sönder och som blir allt farligare för varje dag som går.
Förr eller senare kommer man politikerna tvingas att ta tag i problemet, på ena eller andra sätt, frågan är bara hur långt det ska behöva gå innan man inser verkligheten.
Men fram till dess får nödvändiga samhällsinvesteringar stå tillbaka för asylindustrin och de som får stå för kalaset det är skattebetalarna, det har svenska politiker och journalister fått bestämma.

Religiösa hot.

När en religion, trosuppfattning eller ideologi strider mot, hotar eller öppet bryter mot demokratins fri och rättigheter är det inte bara en rättighet att kräva att politikerna och politiken agerar, det är en skyldighet!
När det sekulära samhället hotas av religiösa påtryckningar om ändringar av lagar eller anspråk på makt så ska budskapet från alla politiska partier enhälligt och tydligt nej.
De demokratiska sekulära samhällena har redan kämpat länge för att komma bort från präststyret och dess inverkan på samhället och borde, förstå vikten av att i alla lägen alltid försvara de grundläggande demokratiska värderingarna. Den bas och de grundlagar demokratin vilar på saknar helt religiösa faktorer och av den enkla anledningen att man kämpat länge för att göra sig av med teokratin.
Det som pågår i världen i just nu borde vara en väckarklocka och få medborgarna att förstå att skyddandet av den sekulära demokratiska staten är den viktigaste frågan för alla politiska partier oavsett var man står rent ideologiskt
Det är och förblir den demokratiska sekulära statens allra viktigaste uppgift att försvara sig och att skydda medborgarna från alla angrepp, och anspråk som religionen kan tänkas ha på demokratin och på de mänskliga fri och rättigheterna.
Ändå finns det de som kallar den inställningen för rasism, fascism och islamofobi.
Det kommer att bli den sekulära demokratiska statens undergång om vi inte begär att politiken agerar.
Ta upp en historiebok och läs, och försök sedan förklara varför det är så viktigt att vi förflyttar oss tillbaka till ett samhälle styrt av religion och av präster som utses inom den egna gruppen. Och fundera på varför man ska överge demokratin och den sekulära staten till förmån för en religiös diktatur.
Det är dina och mina rättigheter som står på spel, men samhället ser ut att splittras upp i två läger. Ett som vet precis vad som händer och använder varje tänkbar möjlighet för att flytta fram sina positioner och ett annat som förvirrat springer omkring och sätter nedsättande epitet på allt och alla som inte drabbats av sinnesförvirring. En gruppering som spelar den andra sidan rakt i händerna med sin totala brist på kunskap, integritet, insikt och oförmåga till självständigt tänkande.

Nu drar vi ett varv på veven. 20-15-02-19

Idag kom socialdemokraterna tankar  om hur man ska förbättra integrationen av invandrare.
Sverige har idag 430 000 arbetslösa. Företagen rationaliserar och man räknar med att datorer och robotar tar över vartannat arbete i Sverige de närmaste 10-15 åren!
Dessa uppgifter måste den sittande regeringen känna till men ändå är man precis som de 3 berömda aporna – döva , blinda och icke seende för verkligheten!
För mig verkar regeringen ha en helt verklighetsfrämmande bild. Ska man lyssna på dem så verkar det vara  brist på arbetskraft i varenda yrke men ändå har vi ca 8% arbetslöshet.
Samma syn har regeringen på de som kommer, där de verkar alla vara forskare och läkare trots att 9 av 10 saknar ID-handlingar.   Undrar vilken planet regeringen bor på när de tror att de förväntade 400.000 + anhöriga skall hitta  ett arbete de närmaste 7-10 åren.
I dagens förslag från socialdemokraterna heter det:
”I den globala ekonomin är det en konkurrensfördel att ha goda kunskaper om regioner, och kulturer, och språk, inte minst för ett exportberoende land som Sverige.”
Såvitt jag vet har Sverige knappast någon export alls till länder som Afghanistan, Somalia och Syrien.
Vi har med andra ord inget som helst ekonomiskt behov av fler personer med kunskaper i Somali, Dari eller pPashto.
Om nu invandringen handlar om att ge oss internationella konkurrensfördelar, borde vi istället satsa på att få hit tyskar, kineser och amerikaner.
Regeringen visar att man inte förstått vilken sprängkraft som finns i att framhärda med massinvandringen. Fler och fler inser att det inte kan fortsätta såhär.
Regeringen, och de övriga i politikerskrået har intalat sig att det är ”Sverigedemokraterna” som är problemet.
Istället håller man på att skapa en enorm spricka mellan politiker och medborgarna som kommer att bli svår om ens möjlig att reparera. Politiker och journalistkåren klampar på för att ska försätta folkutbytet.
Det sorgliga är att ingen av dem har en susning om vilka konsekvenser den förda politiken får. Intresset att värdera och diskutera konsekvenser och kostnader för invandringen är lika med noll.
För politikerna och, de flesta, journalister är en genomlysning av invandringens kostnader och sociala konsekvenser lika osannolik som om att den katolska kyrkan skulle ha startat en utredning om Guds existens.
Under de senaste åren har flera seriösa kritiker framträtt och med starka argument visat på det ohållbara i situationen.
Argument som visar på ekonomiska och sociala konsekvenser som för Sverige bort från att vara ett välfärdssamhälle med hög tillit medborgarna emellan. Vi är på väg mot ett
klansamhälle med höga skatter, hög arbetslöshet och minskande välfärd.
Ändå är ingen av kritikerna egentligen emot vare sig invandring eller invandrare.
Givetvis lyssnar man inte till sådana argument och media gör sitt bästa för att censurerar bort obehagliga inlägg. Media har blivit en maktens megafon som bidrar till att kritisera och t o m, förfölja oliktänkande.
Sorgligt nog är, oftast, argumenten för massinvandringen generande svaga.  Troligen beror det på journalisternas bristande insikt och en konsensusanda som innebär att så kallade antirasister släpps fram oavsett hur okunniga och obildade de är.
Utan att behöva anstränga sig är det lätt att i Expressen hitta ett antal krönikörer vars alster får mig att häpna och undra av vilken anledning man släpper fram dessa personer i tidningen.
Vid läsningen av dem inser jag att det inte finns någonting, absolut ingenting, som vi har gemensamt. En både sorglig och skrämmande tanke.  Ska det verkligen behöva gå så illa att det slutar med, inbördeskrig.

Muslimer och kränkningar

Jag kan inte förstå de som anser att man inte ska kritisera extremistiska muslimer och deras inställning till företeelser i vårt samhälle.  Hur mycket kan  man försvara, och ska man kröka ryggen för människor som med våld  vill tvinga andra acceptera deras märkliga åsikter.
Inse istället att det är gravt psykiskt störda individer.
Skulle ni vara lika förlåtande om Frälsningsarmén mördade människor som satt upp Jesusbilder. Eller Jehovas vittnen som misshandlade de som inte vill ha Vakttornet.
Berätta istället vilken vedervärdig inställning dessa galna fanatiker har och sluta krypa för mördarna.
De tror säkert på fullaste allvar att de genom att mörda och förstöra för icke muslimer har säkrat en plats i paradiset.
Berätta att det är en religion som ger muslimer rätt att mörda judar (Bokens Folk) och otrogna (Kafir)
Låter man dom hållas, ja då har man indirekt medgett att de har rätt.
Ingen ska av religiösa skäl med våld få tvinga på andra sina åsikter och vi ska inte vara tysta och låta dom hållas för att inte stöta oss med galenpannorna.
Man har självklart rätten att  tro vad du vill så länge man håller det som sin privatsak, men börjar man  med våld tvinga andra att acceptera din tro, då tycker jag  att det är det dags att söka professionell hjälp.

Jag har lyssnat, pratat, och argumenterat med muslimer så länge jag känt några. Helt tveklöst är så många så fast indoktrinerade i sin tro att man måste inse att de menar allvar när de säger att de föraktar den västerländska civilisationen med dess demokrati, mänskliga rättigheter, och jämlikhet mellan könen. Att de inte har den minsta tillstymmelse till respekt för den kristna delen av världens medborgare.
Alla åtgärder som man försöker med kommer oundvikligen att misslyckas inte inser detta. Alla.

Det enda hopp som finns i det här sammanhanget är att muslimer är människor. Att de har ett hjärta, ett samvete, förmåga att tanka  och ett förnuft.
Alltför många har hjärntvättats så skickligt och avtrubbats så mycket att de stängt av både samvete, tänkande och empati.
Men inte alla tack och lov..
Vad jag vill se är att man tar människor på allvar i deras övertygelser och livsåskådning. Men att man ärr hård mot de förhärdade och hårda och Var kärleksfull mot de tvivlande och sökande.
Hjälper de som vill ta sig loss och bryta sig fria.
Det är inte svårt att känna vem som är vem. Lyssna på deras ord och betrakta deras handlingar. Av frukten känner man trädet, sägs det.

Efter Köpenhamn

Det är fantastiskt tyst från Löfvén, Romson, Fridolin, utrikesministern, "kulturministern", alla solidariska brorduktigtyper med jättehjärtan. Hur ska de krångla sig ur sina multikutur positioner med äran i behåll? De håller käften och låtsas som om inget hänt.

Fortsätter det som nu kommer SD minst 25% överallt. Långt innan dess har vi haft vårt första islamistattentat, långt innan dess har (S) fått ge upp försöket med att skapa uppsamlingsläger för återvändande "krigare" långt uppe i Norrland någonstans. Långt innan dess har inställsamma tjänstemän gett bort sina kommunala låtsasjobb till en återvändande islamist och bett en bön att denne ska vara snäll.

Jag har hört någonstans att Sverige fungerar jättebra så länge det fungerar, men sen om inte går det käpprätt åt helsike. Här har vi en sak som definitivt inte fungerar alls. Daltet med islamister, det menlösa krypandet för en religion som vill styra hela samhället, och som går helt på tvären d både med det gamla kristna Sverige, och i synnerlighet med det moderna historielösa avkristnade socialistiska Sverige.
Det moderna Sverige står helt handlingsförlamat, som ett tåg på det illa underhållna svenska järnvägsnätet. Inga kuratorer, inga psykologer, inga bidrag, inga omskolningsläger hjälper mot dem som av fri vilja valt att indoktrineras i ett islamistiskt omskolningsläger. Ändå står Sahlin-divisionen redo med våra skattepengar, med enda motmedel en tycka synd om attityd. Snart får vi läsa i Aftonbladet att det är vårt eget fel att islamisten blev ond. För lite jämlikhet, rasister och SD supporters som är den verkliga orsaken till islamistens mentala sammanbrott.
Det kan definitivt inte ha något att göra med instruktionsbok från år 726 och med kulturministerns stöd ska svenska folket få lära sig att islam är en fredens religion.

När vinden vänder.

Nu kommer det ena partiet efter det andra med integrationspolitiska tankar och idéer. Det ena mer fantasifullt än det andra. Och lösningen som alla har, vänster eller höger, är jobb. Elementärt min käre doktor Watson. Alla som kommer till Sverige ska få bostad och jobb och vips är alla integrationspolitiska problem ur världen.
Det är ju en självklar lösning som man borde ha kommit upp med för länge sedan.
Men oj då, är det bostadsbrist och en ganska hög arbetslöshet i Sverige. Det hade vi ingen aning om…
Vad gör vi då, det finns ju varken jobb eller bostäder att bara dela ut, vare sig till nyanlända svenskar som det heter på nyspråk, eller de som redan bor i Sverige.
Och ännu mer knepigt blir det för de flesta a enkla jobb flyttats till Kina eller Bangladesh och en stor del av de som kommer inte har någon utbildning och många är dessutom är analfabeter.
Våra politiker och de objektiva (deras självbild) journalisterna lyckas dock med konststycket att undvika den känsliga frågan i det här sammanhanget med stor skicklighet, var och hur skall dom nya jobben komma?
Det vore klädsamt om någon journalist ställde den ack så självklara följdfrågan, men icke.
Det är väl bara att hoppas att något av partierna lyckas värva någon känd illusionist som röstmagnet, så man kan plocka upp jobben ur hatten.
Att nästan ingen politiker vågar angripa det verkliga problemet, antalet människor som ska tas om hand, borgar för att även dessa så kallade nya idéer kommer att ha samma livslängd som ett snöfall i juli.
Dessutom vill Centerpartiet se en massproduktion av enkla modulhus i flyktingtäta kommuner för att råda bot på bostadsbristen"
För mig låter det som att man vill bygga kåkstäder eller kanske flyktingläger. Vill vi verkligen ha det så?
Nu blir man väl kallad SD supporter igen, men ska vi uppföra sådana läger, så inte är det här i Sverige vi ska göra det. Det ska iså fall göras där det kan hjälpa så många fler för samma pengar. Någon måste väl ändå till slut inse att det inte är effektivt att vi ska ta emot så många som man gör nu, samtidigt som det ändå bara är en "rännil" av alla som är på flykt.
Tydligen är det tänkt att delar av de pengar som flyttas från bistånd till migration annars skulle ha gått till det internationella vaccinationsprogrammet Gavi. Källa Hans Rosling i DI 29/1-15. Med andra ord ska det tas pengar från vaccination av de fattigaste barnen i världen och istället läggas på dyr flyktingmottagning i Sverige.
Jag blir ledsen, förbannad och besviken för nu har det gått alldeles på tok för långt.
När det börjar trixas med pengar som varit tänkta för de allra mest utsatta och fattigaste barnen i världen, då är det något som blivit riktigt ordentligt galet.
Naturligtvis kommer alla allianspartierna, speciellt Moderaterna, när de insett att väljarna gått till SD komma bort från Reinfeldts "öppna era hjärtan".
Men alla har fattat hur fel det blivit, men ingen törs erkänna det öppet.
Det är dags att kräva att minst 200 000 asylsökande ska placeras i Stockholm för att motsvara de förhållanden man skapat t.ex. i Vindeln, och ställa samma krav på stockholmarna som invånarna i alla små kommuner, nämligen att privatpersoner ska se till att nykomlingarna får vettig sysselsättning och lär sig språket medan de väntar på migrationsverkets beslut.

Yrvaket?

Att ta in fler invandrare än vad man kan ta hand om på ett bra sätt är inte försvarbart. Att sätta tiotusentals människor i lägerliknade asylboenden ute i skogen (typ Grytan som var aktuellt för inte så länge sedan) är inte värdigt ett land om vill se sig som en humanitär stormakt.

Det är varken bra för de som kommer eller för de som redan bor i landet.

Man gör saker i fel ordning. Först borde man försäkra sig om att det fanns jobb och boende,sedan ta emot folk. Inte som nu ta in mängder av människor och sedan inte kunna ta hand om dem på ett värdigt sätt.

Migrationspolitiken visar en tendens av yrvaknande.

Tidigare när invandrarna inte var så många och då fungerade det utmärkt för det mesta, men nu när man ska ta hand om kanske 100 000 då fungerar det inte alls.

Politikerna står där frågande: vad gör vi nu då? Met fungerade ju så bra innan. Men istället för att acceptera att gårdagens lösningar inte fungerar längre så istället för att öppet diskutera och försöka lösa problemen förnekar man att det överhuvudtaget skulle finnas problem, sticker huvudet i sanden. Det löser sig, vi kan fler, Sverige är ett rikt land.

Men löser man verkligen något på det sättet, gör det inte bara problemen värre?

Problem? Vi har väl inga problem invandringen är en tillgång.

Trots att invandrarna sägs vara en tillgång sitter ändå mer än 15 000 personer med uppehållstillstånd fast i asylboenden ute i glesbygden för de hittar varken arbete eller bostad.

Nu vaknar trots allt några politiker upp, med en syndares bekännelse under galgen. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons: När röken från fabriken når direktörens hatt, då får vi en miljödebatt"

Ska det behövas 25 000 asylsökande i ett barackläger på Östermalm i Stockholm innan man börjar inse vidden av det åtagande man gjort genom invandringen.

Hur ska muslimer och svenskar kunna komma överens?

många år har det funnits en tro bland vänstern i Sverige att det mångkulturella samhället är oproblematiskt
Men debatten om slöjan visar att det idag finns värderingsskillnader i befolkningen som inte är möjliga att överbrygga. ¨
Hur mycket muslimer än försöker förklara sina ståndpunkter möter de - och kommer de att möta - en oförstående majoritetsbefolkning. Detta har varken med islamofobi eller rasism att göra.
Skillnaderna i uppfattning bygger i grund och botten på två olika och diametralt motsatta synsätt på vad som är ett moraliskt godtagbart levnadssätt.
Att det är muslimer som ständigt råkar i hetluften beror på att ingen annan befolkning insisterar på att deras speciella livsstil ska utgöra en offentlig ordning.
För många muslimer, i särskilt hög utsträckning för islamister, betraktas islam som ett system som ska styra "allt". Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam, domstolarna ska döma enligt islam e.t.c e.t.c.
Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet.
Det är vanligt att muslimska kvinnor jämför bärandet av slöja med nunnors dok för att jämställa praktiken att dölja håret. Jämförelsen haltar. Nunnor har tagit konsekvenserna av sin starka gudstro och valt att placera sig i samhällets periferi. De gör inte anspråk på att alla andra ska acceptera eller tycka om dem eller deras religiösa idéer.
Tack vare att de isolerat sig i kloster där de sköter sina egna angelägenheter har de också erhållit acceptans i det dominerande sekulariserade samhället. Samma sak gäller egentligen för alla kyrkor och kristna sekter med avvikande uppfattningar i förhållande till majoritetssamhället.
Det är bara muslimer som ställer krav på att särbehandlas i offentliga sammanhang.
I ett liberalt samhälle av svensk typ är det svårt att på ett självklart sätt förorda förbud av slöja, vare sig vi talar om niqab eller andra modeller. Vi tillåter ju trots allt en mängd märkliga klädesplagg i ett modernt samhälle.
Vi ska däremot vara beredda på att ta konsekvenserna av en hög invandring från muslimska länder och av att islam har etablerats i landet.
Priset som Sverige får betala är en uppdelning av samhället i etniska och religiösa enklaver utan kontakt med det dominerande samhället.
Slöjan är i det här sammanhanget en markör som visar hur svårt det är att förena islamiska värden med det levnadssätt som etablerats av majoritetsbefolkningen.
Muslimer praktiserar en genusordning flertalet svenskar ser som tillhörande en förgången tid.
Förtryckta eller inte, för moderna människor är det naturligtvis absurt att kvinnor inte kan visa håret för främmande män eller täcker ansiktet med mask.
Dessvärre är det svårt att se en lösning på det här dilemmat. Muslimska kvinnor, iklädda niqab eller vanlig slöja, kommer att få det mycket svårt att bli accepterade på arbetsplatser som har att göra med utbildning eller socialisation av infödda sekulariserade barn.
Det är en sak att köra buss eller att arbeta i serviceyrken där man har opersonliga kontakter med kunder som kommer och går.
En annan sak är det att ta hand om andras barn i förskolan eller grundskolan. Det är arbeten som innebär att man blir en del av barnets uppfostran och i de allra flesta fall vill föräldrar att deras barn ska tas om hand av dagis- och skolpersonal med samma värderingar som de själva har..
Vi kan givetvis hävda att alla föräldrar bör vara så storsinta och toleranta att det inte spelar någon roll vem som uppfostrar barnen när de står utanför föräldrarnas kontroll.
Men det är en orealistisk tanke. När allt kommer omkring vill vi att våra egna barn ska uppfostras enligt de värderingar vi själva anser vara riktiga. Jag har mycket svårt att se hur slöjbeklädda muslimska kvinnor (särskilt om de bär niqab) ska kunna vinna acceptans på arbetsplatser där infödda svenskar är i majoritet.
Risken med att anställa kvinnor som bär slöja i yrken som har att göra med icke-muslimska barn är att föräldrar flyttar barnen till andra institutioner för att de inte sympatiserar med islamiska värderingar.
Även muslimer är tveksamma till att överlåta sina barn helt och hållet till sekulariserad dagis- eller skolpersonal.
Islamister i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm anser att muslimska barn riskerar att få en negativ "karaktärsutveckling" om de exponeras alltför mycket för svensk kultur.
Därför har de i många år fört fram idéer som går ut på att de muslimska barnen ska separeras från icke-muslimska barn. De vill att det ska byggas upp islamiska daghem och skolor och att religiöst kunniga personer ska undervisa i hemspråk.
Ligger det inte närmare till hands att människor med dessa åsikter söker sig till en miljö där det finns muslimer som förstår dem och kanske till och med sympatiserar med deras konservativa hållning.
Ideologiskt kan det låta förträffligt med ett samhälle präglat av etnisk, kulturell och religiös mångfald.
I praktiken innebär det stora svårigheter om det ens är möjligt att få till stånd en känsla av tillit mellan medborgare som lever inom väldigt olika värderingssystem.
Muslimer, särskilt fundamentalistiskt tänkande muslimer, visar på multikulturens dilemma när de utmanar offentligheten med förhållningssätt som, vågar jag påstå, det stora flertalet infödda svenskar känner antipati för.
För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är.
Därför kommer man att vara tvungna att acceptera framväxten av allt tydligare "samhällen i samhället".
Det kommer i sin tur att försvåra möjligheten för muslimska barn att bli delaktiga i samhället på samma villkor som andra barn.
Det är åtminstone min uppfattning av vad invandring och multikulturalism kommer att leda till.

Journalister i samhällsdebatten

Det märkliga med dagens svenska journalistik är att man har en så enögd inställning till invandring och migration.
Ännu märkligare tycker jag det är att de fyra stora tidningar verkar ha bildat en kartell där man lovat på alla stötta dagens invandringspolitik och att utnyttja alla till buds stående medel för att demonisera SD.
Journalisternas verkar tro att de är vardagens stora hjältar och att skandaler och en ökad försäljning av lösnummer är allas intresse.
Att journalisterna för det mesta ger en så skev och så hårt vinklad bild av vad som händer i samhället att deras artiklar mer liknar kampanjmaterial eller en politisk pamflett än objektiv och konstruktiv kritik av makthavarna, det är något man fått vänja sig vid.
Att journalisternas artiklar inte representerar vad människor i allmänhet tycker jag man ser tydligt i en undersökning från SOM institutet där 64 % svarade ja på frågan ”tycker du att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”
Att journalisterna inte håller med är kanske självklart, men det är ändå lite förvånande att i en annan undersökning där man frågade 1600 journalister svarade 70 % att de aldrig avstått från att rapportera negativa aspekter på invandringen.

I medieakademins förtroende barometer är det endast 24% som har förtroende för journalisterna. Men det är lätt att förstå hur illa ställt det är när Journalistföreningen viftar bort siffrorna med att det måste vara ett mätfel.
När journalistkåren diskuterade under temat ”att våga ta debatten” tyckte de flesta att det var bättre att tiga än att försöka ta debatten. För tiga är ju inte att ljuga. Det här visar väl att media grovt missuppfattat sin uppgift i samhället,

Att journalisters politiska värderingar inom kåren inte är representativa är välbekant och i en av SOM institutets visade det sig att det rödgröna stödet hos journalisterna är 70 % . Av de tre partier som ingår är MP mest överrepresenterat med 41 % och vid SVT är det mer än hälften som ser MP som det bästa partiet.
I en annan skrift såg jag att ännu tio år efter sovjetblockets sönderfall stödde 10% av journalisterna V.

Journalisterna hämtar sina referenser inom den egna gruppen törs jag påstå, och då kan det inte bli annat än att folk har helt tokiga idéer.
Och eftersom människorna har helt tokiga idéer måste de läras upp till journalisternas nivå. En nivå som de själva inte anser vara extrem utan helt normal.
Den enda journalisten som verkar ha en klar verklighetsuppfattning är Janne Josefsson, Han säger nämligen såhär: ”Flykting och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem det finns i ett mångkulturellt samhälle”.
När man ger sig in i en diskussion tror man självklart att man har de rätta argumenten och en möjlighet att vinna.
Men i invandringsfrågan har journalisterna, en så svag position att man försöker göra tigandet och skönmålningen till något moraliskt försvarbart och på så sätt skjuta diskussionen framför sig för att slippa tappa ansiktet.
Istället hänger man upp sig på formuleringar och enskildheter och försöker på det sättet behålla sin självbild så länge som möjligt,