fredag 30 januari 2015

När vinden vänder.

Nu kommer det ena partiet efter det andra med integrationspolitiska tankar och idéer. Det ena mer fantasifullt än det andra. Och lösningen som alla har, vänster eller höger, är jobb. Elementärt min käre doktor Watson. Alla som kommer till Sverige ska få bostad och jobb och vips är alla integrationspolitiska problem ur världen.
Det är ju en självklar lösning som man borde ha kommit upp med för länge sedan.
Men oj då, är det bostadsbrist och en ganska hög arbetslöshet i Sverige. Det hade vi ingen aning om…
Vad gör vi då, det finns ju varken jobb eller bostäder att bara dela ut, vare sig till nyanlända svenskar som det heter på nyspråk, eller de som redan bor i Sverige.
Och ännu mer knepigt blir det för de flesta a enkla jobb flyttats till Kina eller Bangladesh och en stor del av de som kommer inte har någon utbildning och många är dessutom är analfabeter.
Våra politiker och de objektiva (deras självbild) journalisterna lyckas dock med konststycket att undvika den känsliga frågan i det här sammanhanget med stor skicklighet, var och hur skall dom nya jobben komma?
Det vore klädsamt om någon journalist ställde den ack så självklara följdfrågan, men icke.
Det är väl bara att hoppas att något av partierna lyckas värva någon känd illusionist som röstmagnet, så man kan plocka upp jobben ur hatten.
Att nästan ingen politiker vågar angripa det verkliga problemet, antalet människor som ska tas om hand, borgar för att även dessa så kallade nya idéer kommer att ha samma livslängd som ett snöfall i juli.
Dessutom vill Centerpartiet se en massproduktion av enkla modulhus i flyktingtäta kommuner för att råda bot på bostadsbristen"
För mig låter det som att man vill bygga kåkstäder eller kanske flyktingläger. Vill vi verkligen ha det så?
Nu blir man väl kallad SD supporter igen, men ska vi uppföra sådana läger, så inte är det här i Sverige vi ska göra det. Det ska iså fall göras där det kan hjälpa så många fler för samma pengar. Någon måste väl ändå till slut inse att det inte är effektivt att vi ska ta emot så många som man gör nu, samtidigt som det ändå bara är en "rännil" av alla som är på flykt.
Tydligen är det tänkt att delar av de pengar som flyttas från bistånd till migration annars skulle ha gått till det internationella vaccinationsprogrammet Gavi. Källa Hans Rosling i DI 29/1-15. Med andra ord ska det tas pengar från vaccination av de fattigaste barnen i världen och istället läggas på dyr flyktingmottagning i Sverige.
Jag blir ledsen, förbannad och besviken för nu har det gått alldeles på tok för långt.
När det börjar trixas med pengar som varit tänkta för de allra mest utsatta och fattigaste barnen i världen, då är det något som blivit riktigt ordentligt galet.
Naturligtvis kommer alla allianspartierna, speciellt Moderaterna, när de insett att väljarna gått till SD komma bort från Reinfeldts "öppna era hjärtan".
Men alla har fattat hur fel det blivit, men ingen törs erkänna det öppet.
Det är dags att kräva att minst 200 000 asylsökande ska placeras i Stockholm för att motsvara de förhållanden man skapat t.ex. i Vindeln, och ställa samma krav på stockholmarna som invånarna i alla små kommuner, nämligen att privatpersoner ska se till att nykomlingarna får vettig sysselsättning och lär sig språket medan de väntar på migrationsverkets beslut.

torsdag 29 januari 2015

Yrvaket?

Att ta in fler invandrare än vad man kan ta hand om på ett bra sätt är inte försvarbart. Att sätta tiotusentals människor i lägerliknade asylboenden ute i skogen (typ Grytan som var aktuellt för inte så länge sedan) är inte värdigt ett land om vill se sig som en humanitär stormakt.

Det är varken bra för de som kommer eller för de som redan bor i landet.

Man gör saker i fel ordning. Först borde man försäkra sig om att det fanns jobb och boende,sedan ta emot folk. Inte som nu ta in mängder av människor och sedan inte kunna ta hand om dem på ett värdigt sätt.

Migrationspolitiken visar en tendens av yrvaknande.

Tidigare när invandrarna inte var så många och då fungerade det utmärkt för det mesta, men nu när man ska ta hand om kanske 100 000 då fungerar det inte alls.

Politikerna står där frågande: vad gör vi nu då? Met fungerade ju så bra innan. Men istället för att acceptera att gårdagens lösningar inte fungerar längre så istället för att öppet diskutera och försöka lösa problemen förnekar man att det överhuvudtaget skulle finnas problem, sticker huvudet i sanden. Det löser sig, vi kan fler, Sverige är ett rikt land.

Men löser man verkligen något på det sättet, gör det inte bara problemen värre?

Problem? Vi har väl inga problem invandringen är en tillgång.

Trots att invandrarna sägs vara en tillgång sitter ändå mer än 15 000 personer med uppehållstillstånd fast i asylboenden ute i glesbygden för de hittar varken arbete eller bostad.

Nu vaknar trots allt några politiker upp, med en syndares bekännelse under galgen. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons: När röken från fabriken når direktörens hatt, då får vi en miljödebatt"

Ska det behövas 25 000 asylsökande i ett barackläger på Östermalm i Stockholm innan man börjar inse vidden av det åtagande man gjort genom invandringen.

torsdag 22 januari 2015

Hur ska muslimer och svenskar kunna komma överens?

många år har det funnits en tro bland vänstern i Sverige att det mångkulturella samhället är oproblematiskt
Men debatten om slöjan visar att det idag finns värderingsskillnader i befolkningen som inte är möjliga att överbrygga. ¨
Hur mycket muslimer än försöker förklara sina ståndpunkter möter de - och kommer de att möta - en oförstående majoritetsbefolkning. Detta har varken med islamofobi eller rasism att göra.
Skillnaderna i uppfattning bygger i grund och botten på två olika och diametralt motsatta synsätt på vad som är ett moraliskt godtagbart levnadssätt.
Att det är muslimer som ständigt råkar i hetluften beror på att ingen annan befolkning insisterar på att deras speciella livsstil ska utgöra en offentlig ordning.
För många muslimer, i särskilt hög utsträckning för islamister, betraktas islam som ett system som ska styra "allt". Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam, domstolarna ska döma enligt islam e.t.c e.t.c.
Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet.
Det är vanligt att muslimska kvinnor jämför bärandet av slöja med nunnors dok för att jämställa praktiken att dölja håret. Jämförelsen haltar. Nunnor har tagit konsekvenserna av sin starka gudstro och valt att placera sig i samhällets periferi. De gör inte anspråk på att alla andra ska acceptera eller tycka om dem eller deras religiösa idéer.
Tack vare att de isolerat sig i kloster där de sköter sina egna angelägenheter har de också erhållit acceptans i det dominerande sekulariserade samhället. Samma sak gäller egentligen för alla kyrkor och kristna sekter med avvikande uppfattningar i förhållande till majoritetssamhället.
Det är bara muslimer som ställer krav på att särbehandlas i offentliga sammanhang.
I ett liberalt samhälle av svensk typ är det svårt att på ett självklart sätt förorda förbud av slöja, vare sig vi talar om niqab eller andra modeller. Vi tillåter ju trots allt en mängd märkliga klädesplagg i ett modernt samhälle.
Vi ska däremot vara beredda på att ta konsekvenserna av en hög invandring från muslimska länder och av att islam har etablerats i landet.
Priset som Sverige får betala är en uppdelning av samhället i etniska och religiösa enklaver utan kontakt med det dominerande samhället.
Slöjan är i det här sammanhanget en markör som visar hur svårt det är att förena islamiska värden med det levnadssätt som etablerats av majoritetsbefolkningen.
Muslimer praktiserar en genusordning flertalet svenskar ser som tillhörande en förgången tid.
Förtryckta eller inte, för moderna människor är det naturligtvis absurt att kvinnor inte kan visa håret för främmande män eller täcker ansiktet med mask.
Dessvärre är det svårt att se en lösning på det här dilemmat. Muslimska kvinnor, iklädda niqab eller vanlig slöja, kommer att få det mycket svårt att bli accepterade på arbetsplatser som har att göra med utbildning eller socialisation av infödda sekulariserade barn.
Det är en sak att köra buss eller att arbeta i serviceyrken där man har opersonliga kontakter med kunder som kommer och går.
En annan sak är det att ta hand om andras barn i förskolan eller grundskolan. Det är arbeten som innebär att man blir en del av barnets uppfostran och i de allra flesta fall vill föräldrar att deras barn ska tas om hand av dagis- och skolpersonal med samma värderingar som de själva har..
Vi kan givetvis hävda att alla föräldrar bör vara så storsinta och toleranta att det inte spelar någon roll vem som uppfostrar barnen när de står utanför föräldrarnas kontroll.
Men det är en orealistisk tanke. När allt kommer omkring vill vi att våra egna barn ska uppfostras enligt de värderingar vi själva anser vara riktiga. Jag har mycket svårt att se hur slöjbeklädda muslimska kvinnor (särskilt om de bär niqab) ska kunna vinna acceptans på arbetsplatser där infödda svenskar är i majoritet.
Risken med att anställa kvinnor som bär slöja i yrken som har att göra med icke-muslimska barn är att föräldrar flyttar barnen till andra institutioner för att de inte sympatiserar med islamiska värderingar.
Även muslimer är tveksamma till att överlåta sina barn helt och hållet till sekulariserad dagis- eller skolpersonal.
Islamister i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm anser att muslimska barn riskerar att få en negativ "karaktärsutveckling" om de exponeras alltför mycket för svensk kultur.
Därför har de i många år fört fram idéer som går ut på att de muslimska barnen ska separeras från icke-muslimska barn. De vill att det ska byggas upp islamiska daghem och skolor och att religiöst kunniga personer ska undervisa i hemspråk.
Ligger det inte närmare till hands att människor med dessa åsikter söker sig till en miljö där det finns muslimer som förstår dem och kanske till och med sympatiserar med deras konservativa hållning.
Ideologiskt kan det låta förträffligt med ett samhälle präglat av etnisk, kulturell och religiös mångfald.
I praktiken innebär det stora svårigheter om det ens är möjligt att få till stånd en känsla av tillit mellan medborgare som lever inom väldigt olika värderingssystem.
Muslimer, särskilt fundamentalistiskt tänkande muslimer, visar på multikulturens dilemma när de utmanar offentligheten med förhållningssätt som, vågar jag påstå, det stora flertalet infödda svenskar känner antipati för.
För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är.
Därför kommer man att vara tvungna att acceptera framväxten av allt tydligare "samhällen i samhället".
Det kommer i sin tur att försvåra möjligheten för muslimska barn att bli delaktiga i samhället på samma villkor som andra barn.
Det är åtminstone min uppfattning av vad invandring och multikulturalism kommer att leda till.

söndag 11 januari 2015

Journalister i samhällsdebatten

Det märkliga med dagens svenska journalistik är att man har en så enögd inställning till invandring och migration.
Ännu märkligare tycker jag det är att de fyra stora tidningar verkar ha bildat en kartell där man lovat på alla stötta dagens invandringspolitik och att utnyttja alla till buds stående medel för att demonisera SD.
Journalisternas verkar tro att de är vardagens stora hjältar och att skandaler och en ökad försäljning av lösnummer är allas intresse.
Att journalisterna för det mesta ger en så skev och så hårt vinklad bild av vad som händer i samhället att deras artiklar mer liknar kampanjmaterial eller en politisk pamflett än objektiv och konstruktiv kritik av makthavarna, det är något man fått vänja sig vid.
Att journalisternas artiklar inte representerar vad människor i allmänhet tycker jag man ser tydligt i en undersökning från SOM institutet där 64 % svarade ja på frågan ”tycker du att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”
Att journalisterna inte håller med är kanske självklart, men det är ändå lite förvånande att i en annan undersökning där man frågade 1600 journalister svarade 70 % att de aldrig avstått från att rapportera negativa aspekter på invandringen.

I medieakademins förtroende barometer är det endast 24% som har förtroende för journalisterna. Men det är lätt att förstå hur illa ställt det är när Journalistföreningen viftar bort siffrorna med att det måste vara ett mätfel.
När journalistkåren diskuterade under temat ”att våga ta debatten” tyckte de flesta att det var bättre att tiga än att försöka ta debatten. För tiga är ju inte att ljuga. Det här visar väl att media grovt missuppfattat sin uppgift i samhället,

Att journalisters politiska värderingar inom kåren inte är representativa är välbekant och i en av SOM institutets visade det sig att det rödgröna stödet hos journalisterna är 70 % . Av de tre partier som ingår är MP mest överrepresenterat med 41 % och vid SVT är det mer än hälften som ser MP som det bästa partiet.
I en annan skrift såg jag att ännu tio år efter sovjetblockets sönderfall stödde 10% av journalisterna V.

Journalisterna hämtar sina referenser inom den egna gruppen törs jag påstå, och då kan det inte bli annat än att folk har helt tokiga idéer.
Och eftersom människorna har helt tokiga idéer måste de läras upp till journalisternas nivå. En nivå som de själva inte anser vara extrem utan helt normal.
Den enda journalisten som verkar ha en klar verklighetsuppfattning är Janne Josefsson, Han säger nämligen såhär: ”Flykting och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem det finns i ett mångkulturellt samhälle”.
När man ger sig in i en diskussion tror man självklart att man har de rätta argumenten och en möjlighet att vinna.
Men i invandringsfrågan har journalisterna, en så svag position att man försöker göra tigandet och skönmålningen till något moraliskt försvarbart och på så sätt skjuta diskussionen framför sig för att slippa tappa ansiktet.
Istället hänger man upp sig på formuleringar och enskildheter och försöker på det sättet behålla sin självbild så länge som möjligt,

Demokratin överlever den?

För sådär 20 år sedan var den gemensamma tanken att nationellt självbestämmande, oberoende och suveränitet var det som höll ihop Sverige.
Kolonialism som då var något negativt har numera blivit något positivt under benämningen flyktingpolitik. Något som dessutom på något sätt blivit positivt.

En annan förändring som skett är att beteenden som tidigare betraktades som oönskade eller olämpliga har kommit att bli olagliga och straffbara.
Man har fått ett medieklimat där man högst ogärna diskuterar invandringen, dess konsekvenser, omfattning och kostnader. I stället har man fått en debatt där man undviker det viktigaste och hänger sig åt mindre väsentliga frågor som integration och rasism.

I samma veva har begreppet rasism förlorat sin ursprungliga betydelse och i stället blivit synonymt med ifrågasättandet av invandringspolitiken.
En rasist är någon som kritiserar dagens invandringspolitik.
Hänger verkligen människors lika värde och mänskliga rättigheter ihop med en diskussion om invandringspolitiken? Kan vi ha en oreglerad invandring, vilket Sverige har i praktiken, men ändå förvänta oss att det inte påverkar samhället i stort?

Ett växande demokratiproblem är att yttrandefriheten blir mer och mer begränsad. Åsikter kriminaliseras, yrkesförbud uppstår genom stigmatisering och ren mobbning,
Realiteter i dagens Sverige. Men ännu mer skrämmande är att från politiskt håll kommer förslag och åtgärder som gör att vi sakta men säkert går i en totalitär riktning.
Efter varje terrorhandling tas ytterligare steg för ökad kontroll och övervakning av alla medborgare utan urskiljning. Något som förvärrar den redan nu dåliga positionen för demokratin.

Bristen på en demokratisk debatt i media och en total brist på interndemokrati i de politiska har lett till en tydlig likriktning inom partierna och till en utfrysning av kritiker som har skrämt folk tyll tystnad och fått många att vända sig från politiken.
Att sedan media på opportunistiskt utnyttjat den här bristen har skapat en opinion som få vågar ifrågasätta.

Är det inte dags att vi ser till att förnuftet återvänder, eller ska vi låta demokratin gå förlorad genom att fler och fler dissidenter mobbas, genom att tabun etableras och ifrågasättande röster tvingas till tystnad och vi andra sitter still i båten och låter det ske.