Sverige i tiden.

Jag (som bor utomlands) blir skrämd när jag märker att människor i Sverige drar sig för att säga vad de tycker. De är livrädda för att de ska tycka något som är "fel".
Det här beteendet måste ha med den svenska konsensuskulturen att göra, att man är rädd för att riskera att bli påhoppad, att man ska bli utpekad som rasist, nazist eller islamofob.
Det är oroande att människor har blivit så rädda för varandra, för vad andra skall tycka om dem, att de inte vågar redovisa sin åsikt.
Grupptanken är utbredd, det är människor som skriker högst är de som kontrollerar vad som får sägas, även om det de har att säga är trams eller rena dumheter.
Samtidigt vet svenska folket att det är mycket som blivit helt fel i Sverige.
Man har insett att staten inte längre kan upprätthålla lag och ordning.
Man vet att byråkrati och administration blivit viktigare än kärnverksamhet inom vård och omsorg.
De flesta har insett att välfärdsstaten är inget annat än ett pyramidspel som bygger på ständig tillväxt.
Man förstår att Sverige inte kan ta emot hur många flyktingar som helst.
Man ser vänskapskorruption och svågerpolitik som breder ut sig inom opinionsbildning och politiken.
Man oroas av att Sverige saknar försvarsmakt värd namnet och att krisberedskapen är obefintlig.
Man förstår den ständigt utökade att massövervakningen kan bli ett problem.
Folk begriper att de inte får valuta för skattepengarna, trots att Sverige har bland de absolut högsta skatterna i världen.
Men att staten inte förmår sköta det den bör sköta, det hindrar inte makthavarna från att peta i folks liv. Politikerna sätter upp morallagar, skapar brott utan offer och inskränker människors frihet, men förmår inte ta tag i framtidsfrågor utan klamrar sig fast vid makten.
Så vad händer i flathetens förlovade land? Det blir lite som i det gamla Östtyskland. Människor suckar och bygger en sorts mental skyddsmur runt sig själva och sina närmaste.
Man går till jobbet och gör det man skall, varken mer eller mindre.
Egna initiativ, ansvarstagande och sunt förnuft förekommer knappast.
Fria medborgare förvandlas i många små steg till passiva undersåtar.
Resignationen breder ut sig och gaphalsarnas idiotier får fortsätta, därför att men ser inte att det  ens är lönt att försöka protestera.

Flyktingkrisen 2.

Något som är svårt för de flesta men som tydligen är helt omöjligt för en politiker är att erkänna att jag hade fel.
Nu är det så många politiker som satsat hela sin prestige på att Sverige klarar av hur många flyktingar som helst att de kommer hellre låta hela svenska samhället rasa ihop än att erkänna att nu sitter vi i skiten ordentligt.
Var håller godhetsapostlarna Schyffert och Ernman hus nu? De kanske passar på och låter flyktingarna bo hemma hos sig och dela på en pizza.
Hur var det nu i verkligheten med alla de "lönsamhetsrapporter" alla beräkningar om "vinst på sikt", som presenterats?
Det är klart det bär emot att behöva sätta på sig dumstruten och öppet erkänna att man varit ansvarslös med skattebetalarnas pengar och i stora delar vilselett folket en längre tid.
Men att kräva ansvar av politikerna lär inte leda till någonting, eftersom politiker aldrig har och kommer aldrig att behöva ställas till svars. På sin höjd kan de tvingas avgå, men med en väl tilltaget avgångsvederlag och en fet pension.
Men flyktingproblemet är inte bara ett politikerproblem utan har i stor utsträckning skapats av okunniga och ansvarslösa MP/V-journalister hos SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet som istället för att ställa frågor som "Hur mycket kommer detta kosta skattebetalarna, var ska flyktingarna bo? Hur ska vår skola klara denna mängd elever som inte hanterar svenska språket?
Istället för att informera medborgarna om fakta, i syfte att låta människor själva bilda sig en uppfattning har istället haft en egen agenda, och i många fall med rena lögner tagit på sig rollen att uppfostra medborgarna i vad som är rätt och vad som är fel.
PK-erans totala idioti, vilar tungt på dessa så kallade journalisters axlar!
Det kan faktiskt på sin plats att de frågade sig själva; De ”flyktingar” som kommer idag, från Tyskland och Danmark kan man verkligen hävda att dessa "människor flyr för sina liv"?
Det går att ställa en mängd frågor som slår hål på MP/V -politik och alla korkade påståenden från de som enbart tänker med hjärtat och lämnat hjärnan på annan ort.
Men framför allt vill jag se att någon enda vettig människa i journalistkåren (om det nu finns någon kvar) ställer frågan vad gör vi sedan då?
Vi har fyllt alla gymnastiksalar, ishallar, scoutstugor nedlagda skolor och tomma kontorslokaler med "unga män på jakt efter ett bättre liv" . Vad händer nästa månad, om ett halvår, om ett år?
Ska de fortsätta bo i gymnastiksalar och scoutstugor, Vem ska betala för dem? Hur ska de få arbete och var ska de bo?
Framförallt frågan måste man få ställa frågan: Sökte de sig verkligen ända till Sverige för att få bo i en gympasal eller i migrationsverkets korridorer?
För ingen med vett i huvudet kan hävda att de flytt till Sverige med risk för sina liv: För det är väl inte livsfarligt att vistas i något av de 7-9 fredliga europeiska länder de passerade på vägen hit?
Jag har frågat många politiskt aktiva svenskar de flesta av dom rödgröna, vad gör man sedan? Men det enda svar jag fått ”det får vi ta då”, just nu måste vi rädda alla de som flyr från krig och död.
Men jag kan ändå inte låta bli att tro att är kanske inte fel att tänka längre än näsan räcker.
Men jag hoppas för de som bor i Sverige att jag har fel.