Värdegrund och religion.

Sverige beskrivs som en demokrati baserat på de rättigheter som fastställts i grundlagen, mötesfrihet organisationsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.
Vi får alltså yttra oss utanför den av samhällseliten utpekade rådande värderingsnormen, "värdegrunden", utan att riskera lagmässiga konsekvenser, fängelsestraff, böter eller likande.
Men om man ser dagens ordning i Sverige med lite andra ögon är Sverige knappast att betrakta som demokrati snarare en diktatur.

Men för att inse det måste man först inse vad en diktatur avser och har för syfte. Att bestraffa oliktänkande och att pressa oliktänkande  till tystnad eller bekännelse.
Straffen skall avskräcka dissidenter från att yttra sig "felaktigt", de avser att strypa den fria debatten och villkora yttrandefriheten så att diktaturens åsikter kan härska utan motstånd. Dvs. själva motsatsen till demokrati.

Samhällsklimatet i Sverige av idag  är baserat på ett system med målet att få medborgarna att omfatta ett knippe utpekade värderingar som rör mångfald, mångkulturalism, antirasism, jämlikhet, feminism, och det i verkligheten intetsägande luddiga "allas lika värde", extraordinär "tolerans" för inkommande kulturer och religioner och antinationalism.

För att nå målet har staten  gett landets institutioner i uppdrag att fostra människor till bekännelse. Bl.a. i skolornas "värdegrundsarbete".

Det har på något skrämmande sätt blivit tillåtet att offentligt demonisera, förlöjliga och anklaga de som visar tecken på att tvivla på värdegrunden för de mest fruktansvärda saker. Det är en retorik som landets samhällselit systematiskt har upprätthållit; journalister, skribenter, politiker (inklusive landet statsminister) fackföreningar, myndigheter etc.

Ingen aktörvågar avvika från den värdegrund de själv pekat ut. Konsekvenserna blir är förstora.

Detta bildar ett tryck, en osynlig lag, som genomsyrar allt, som genomsyrar samhällsklimatet som genomsyrar debattklimatet och som skrämmer till tystnad.

Om diktaturen utmäter straff enligt lagtexten i syfte att avskräcka folket från att yttra sig eller tycka och tänka "felaktigt", så ger det svenska systemet i princip samma effekt, konsekvens och resultat som en diktatur ger.

Målet för båda handlingarna är ju att stoppa den fria debatten, avskräcka från att tycka "fel", och begränsa yttrandefriheten och med "skräcken som verktyg" sätta villkor för yttrandefriheten. Folk ska  känna rädsla för vad konsekvenserna kan  bli av att tycka eller tänka "fel"..

Skillnaden är att den svenska staten inte sanktionerar bestraffningarna via lagtexten vilket en diktatur gör. Istället har Sverige en tyst oskriven lag som dessutom ständigt kan skifta i innehåll, som i praktik och verklighet utmäter liknande straff som i en diktatur social och karriärmässig utfrysning, avskurna försörjningsmöjligheter, stigmatisering etc.

Resultatet av detta blir den samma för landets yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fria debatt, som i den renodlade diktaturen.

Det är märks i Sverige att åsiktsfrihet och yttrandefrihet och den fria debatten om frågor som rör "värderingar", är och har varit villkorade och mycket räddhågsna.

Därför vill jag hellre likna det rådande svenska systemet som ett fundamentalistiskt religionssubstitut snarare än en diktatur.

I Shariastater är det Koranen och dess värderingar som inte får ifrågasättas, i Sverige är det den utpekade "värdegrundens" värderingar.

Oavsett statens inblandning eller inte i detta så blir det svenska systemet inte särskilt åsiktsfrihetligt eller yttrandefrihetligt. Det blir snarare räddhågset och villkorat.

Civilsamhället är tuktat av statens och samhällselitens värdegrund så att resultatet och konsekvensen av detta i praktiken blir den samma.

I Sverige råder officiell pressfrihet, men när nästan ingen journalist vågar eller kan skriva eller yttra sig utanför den rådande värderingsnormens ramar, så i verkligheten är pressfriheten endast formell. Den är nästan lika villkorad och räddhågsen som i en diktatur eller som så tydligt i den religiöst fundamentalistiska staten.

Alla skall tro och bekänna sig (till en Gud eller värdegrunden), den heligaste av alla budord i Sveriges nya statsreligion är den betydelselösa dogmen om "allas lika värde".