tisdag 6 juni 2017

Godhet en mildare form av dumhet?

Sveriges väg från ett välfungerande, samhälle till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integration. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande, offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav, förnuft och rättvisa.
Den som sökt sig till Sverige, undan krig, förtryck, förföljelse eller fattigdom har omedelbart informerats om Sina rättigheter. Utan krav på motprestation har vederbörande erbjudits bostad, bidrag och utbildning. Det svenska samhället har nästan slagit knut på sig själv i sin iver att tillgodose och möta de nya svenskarnas krav och behov.

Sverige ställer upp med tolkar och hemspråksundervisning, ser till att blanketter och broschyrer översätts till diverse språk, ordnat med specialkost och bönerum i skolan, understödjer religiösa grupper och kulturföreningar med generösa ekonomiska bidrag, accepterar barnäktenskap och månggifte, inför speciella badtider for kvinnor, tvingar arbetsgivare att acceptera slöjor, bara för att nämna något.
Det ar fullt möjligt att leva ett helt liv i Sverige utan att lära sig tala svenska och utan att anpassa sig en millimeter till svenska värderingar.

Konsekvensen har blivit segregation och att parallella samhällen växer fram.
Den svenska integrationspolitiken har alltför länge styrts av en banal godhet, en naiv välvilja. 0m man så vill — en önskan 0m att vara "god " och "göra gott " utan att reflektera över konsekvenserna av sina handlingar och beslut. Alltför många beslut har fattats utifrån känslomässiga bevekelsegrunder.
Men nu när vindarna har vänt, så är det troligen för sent, nu återstår bara att bita i det sura äpplet. Men trots det kommer svenska folket om drygt ett år att rösta in samma inkompetenta och verklighetsfrånvändapersoner för ytterligare fyra år.

söndag 7 maj 2017

Slöjan igen.

Så var det dags igen. En muslimsk kvinna fick inte jobbet denna gång Aye Alhassani hos SAS, nekades anställning då hon inte accepterade en logisk, lättbegriplig policy, så nu är rasvänsterfeministerna igång igen.
Det är inte lätt att vara ung muslim i Sverige trots alla moskéer och frikostiga bidrag: Då övertygar man sig själv om att minsta motgång beror på rasism och diskriminering, så att man kan hytta näven i luften och skrika i megafon.
”Rätten till våra kroppar” ropar de, som om SAS krökt ett synligt hårstrå på någon.
”Rätt till slöja” skanderar de, samtidigt som de alla redan bär hijab fritt.
”Rätten att välja” gapar de och förtränger det faktum att även företag har den rätten.
Företag har ingen skyldighet att ge jobb till alla som söker, allra minst de som vägrar följa företagets regler.
Tror någon att svenska företag nu tänker ”åh vilka härligt arga tjejer, de borde vi ha hos oss”? Eller väcker de senaste demonstrationerna snarare ilska hos alla svenskar som ej tillhör rasgenusvänstern?
När personer, vars föräldrar flytt från sina hemländer till ett av världens mest homogent vita länder, oförskämt avbryter statsministerns tal och säger saker som ”vita män kommer till oss och talar om hur vi ska göra, men vi för vår kamp mot rasisterna som vi vill”, då kan du vara övertygad om att även många invandrade svenskar får lust att sponsra enkelbiljett från Arlanda.
Det paradoxala i sammanhanget är att den här sortens aktivism enbart skapar så dålig PR för muslimer att de borde få betalt av SD.
Lösningen för dessa stackars diskriminerade  kompromisslösa hijabaktivister vore att ta söka jobb som SD:s kampanjstrateger. De visar att de klarar av det jobbet med bravur.

fredag 14 april 2017

Islam

Folk har fått för sig att jag inte gillar Islam och kallar mig islamofob ibland.
Inget kan vara mer fel.
Det är bara hängningarna, våldtäkterna, barngiftermålen, djurplågeriet, hatet, intoleransen, kvinnoförnedringen, tvångsgiftermålen, könssegregeringen, orättvisan, skenheligheten, hjärntvätten, lögnerna, tvånget, misshandeln, steningarna, slavhållningen, månggiftermålen, pedofilin, omskärelserna, morden, terrorn, hedersmorden, oviljan att utvecklas, okunskapen, sharia-lagarna, tvånget att gå med Hijab eller Burka, de sjuka fantasierna, falskheten, piskningarna, påtvingandet, de offentliga avrättningarna, halshuggningarna, girigheten, kraven, slavhandeln, morden på andra muslimer, amputationer som straff och självmordsbombare som är en del av islams vardag som jag ogillar.
Bortsett från det, tycker jag islam är en jättetrevlig religion.

torsdag 30 mars 2017

Svensk politisk debatt.

Det här är svensk politisk debatt. Man lägger skulden på motståndarna och högerpopulisterna när de går från framgång till framgång i opinonsundersökningar och val.
Som om det vore Jimmie Åkessons alla fel och brister som gör att SD är näst största parti i de senaste mer traditionella svenska undersökningarna.
Ingen har på något sätt pekat på att Löfven, Kinberg Batras och Annie Lööf har en roll i sammanhanget. Det är enbart Åkessons fel och brister och SD rasistiska rötter som är orsaken för att det går så bra för dem. Åtminstone om man ska tro på motståndarsidans argument.

"Det är motståndarens fel, att de upplevs som mer trovärdiga i sin problem och vardagsbeskrivning än vi och att väljarna ser deras förslag som bättre än våra, och gör att högerpopulismen skördar framgångar. Det är motståndarnas fel – inte vårt”.
Är jag ensam om att tycka att det här är lite märkligt sätt att föra debatten?
Lägga skulden på de som är bättre på att beskriva det väljarna tycker är viktigt ? Det är hela tiden någon annans fel att de själva misslyckas. Igen och igen.

lördag 25 februari 2017

Trump och Sverigebilden.

Efter Trumps tal om Sverige och de problem som den stora invandringen skapat, har det kommit en våg av journalister som med starka ord vill visa hur fel Trump har.
Den starka reaktionen hos politiker och journalister bottnar i en djup frustration och rädsla över att ha förlora kontroll över den "sanning" som man vill sprida som den enda riktiga.

Från media och indignerade politiker påstås det att bilderna av Sverige som nu far över världen är förvridna och felaktiga. Många säger att det är rena lögner. Men men då måste det ju finnas något som är sanning eller hur?

Men men med de möjligheter som skapats med internet, finns det bara subjektiva berättelser, där man beskriver sin uppfattning av den lilla del av verkligheten man ser och upplever.

Vad vi än gör så är våra tolkningar individuella och felet man gör är att man tror att man kan applicera den egna berättelsen. som generell.

Varje människa har alltså sin egen sanning. Allt blir, för att ta till en sliten fras, relativt.

En lustighet i sammanhanget är att de som nu försöker försvara den gamla Sverigebilden är samma personer som bara för några månader sedan talade sig varma om öppna gränser och internationalism, och kallade de som då sågs som nationalister för rasister och fascister, de personerna har plötsligt förvandlats till nationalister som ivrigt försvarar det svenska och den (tidigare icke existerande) svenska kulturen.

söndag 1 januari 2017

Wilhelm Moberg från 1984

Ibland känns det som Sverige haft sina profeter. En av dem är Wilhelm Moberg som redan 1984 (lustigt sammanträffande) i boken "I egen sak – Obekväma inlägg i det offentliga samtalet" skrev:

"Riksdagsmannens tjänst kommer givetvis hos oss hädanefter att bli mer eftertraktad än någonsin och just av dem som ser till dess förmåner – d.v.s. av dem som icke borde bli riksdagsmän.
———-
Genom yrkespolitikerns framträdande blir nu faran av en skråbildning uppenbar: politikerna kan bli en hierarki som helt avskiljer sig från övriga medborgare. Klyftan mellan de styrande och de styrda har redan blivit bredare, allteftersom de förra avlägsnat sig från ”civila” yrken och blivit politiker och ingenting annat,
För medlemmar i ett skrå ligger självtillräckligheten nära: man anser sig vara ensam om insikter i politik. Folket ska rösta vid valen men för övrigt hålla sig tyst och stilla
———-
Men om politiken blir en verksamhet enbart för specialister, är detta en olycklig utveckling som endast kan minska allmänhetens politiska intresse och förbereda marken fört totalitära tänkesätt.

Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter, desto lättare blir det ett offer för diktaturen.

I kapitlet Sverige – en demokratur? publicerat i Dagens Nyheter den 14 december 1965, som handlar om presstödet, använder Vilhelm Moberg ordet ”demokratur” om Sverige:
I och med det statliga presstödet utträder alltså Sverige med ett första riksdagsbeslut ur de i gammal konventionell mening demokratiska staterna i Västerlandet och tar ett steg i östlig riktning. Landet närmar sig en nu styrelseform, ett nytt statsskick. Hur skall man nu beteckna denna nya form av folkstyre? Vi kan lämpligen utöka ordet demokrati med en bokstav och kalla den för demokratur.

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.