söndag 7 maj 2017

Slöjan igen.

Så var det dags igen. En muslimsk kvinna fick inte jobbet denna gång Aye Alhassani hos SAS, nekades anställning då hon inte accepterade en logisk, lättbegriplig policy, så nu är rasvänsterfeministerna igång igen.
Det är inte lätt att vara ung muslim i Sverige trots alla moskéer och frikostiga bidrag: Då övertygar man sig själv om att minsta motgång beror på rasism och diskriminering, så att man kan hytta näven i luften och skrika i megafon.
”Rätten till våra kroppar” ropar de, som om SAS krökt ett synligt hårstrå på någon.
”Rätt till slöja” skanderar de, samtidigt som de alla redan bär hijab fritt.
”Rätten att välja” gapar de och förtränger det faktum att även företag har den rätten.
Företag har ingen skyldighet att ge jobb till alla som söker, allra minst de som vägrar följa företagets regler.
Tror någon att svenska företag nu tänker ”åh vilka härligt arga tjejer, de borde vi ha hos oss”? Eller väcker de senaste demonstrationerna snarare ilska hos alla svenskar som ej tillhör rasgenusvänstern?
När personer, vars föräldrar flytt från sina hemländer till ett av världens mest homogent vita länder, oförskämt avbryter statsministerns tal och säger saker som ”vita män kommer till oss och talar om hur vi ska göra, men vi för vår kamp mot rasisterna som vi vill”, då kan du vara övertygad om att även många invandrade svenskar får lust att sponsra enkelbiljett från Arlanda.
Det paradoxala i sammanhanget är att den här sortens aktivism enbart skapar så dålig PR för muslimer att de borde få betalt av SD.
Lösningen för dessa stackars diskriminerade  kompromisslösa hijabaktivister vore att ta söka jobb som SD:s kampanjstrateger. De visar att de klarar av det jobbet med bravur.