Om Gaza och det begränsade krigets upplösning.

Efter alla samtal jag haft med både israeler och israelkritiker, och efter alla texter jag läst om 7 oktober och kriget i Gaza har jag länge velat skriva en så rak och ärlig text som möjligt om vad det är vi ser.

Jag har också länge tvekat. Av flera skäl.

1. Jag är inte från regionen och jag är ingen expert på regionen och om det är något jag lärt mig om regionen efter samtal med vänner som växt upp där så att det att man kan bo där ett helt liv och ändå inte greppa komplexiteten.

2. Jag är ingen expert på vare sig krigsteori eller internationell juridik. Risken för att jag gör feltolkningar av vad som faktiskt gäller och hur olika teorier visat sig falla ut i detaljerna i krigshistorien är överhängande.

3. Samtalsklimatet kring den här frågan är ungefär så ruttet som det kan bli.

Men samtidigt blir jag med åren mer och mer övertygad om att det faktiskt är meningsfullt att öppet dela seriösa genomtänkta tankar om världen. Samtalet pågår. Jag har förmågor att bidra. Jag är dessutom oberoende och så lagd att jag kan prata om känsliga saker i offentligheten.

Så. Här kommer nu ett försök. Inte att avgöra hur sakerna faktiskt förhåller sig, utan att lyfta fram några aspekter som behöver hållas i minne när vi navigerar rapporteringen, tyckandet och propagandan.

Låt oss börja med lite Clausewitz. I krigsteorin talar man om begränsade krig - konflikter där parterna har avgränsade politiska mål och medvetet håller tillbaka sina militära medel för att undvika total konfrontation. Carl von Clausewitz varnade samtidigt för att varje krig, om det inte tydligt kontrolleras politiskt, tenderar att eskalera mot sin mest extrema form.

Min första observation är att vi i det pågående kriget i Gaza ser en situation där denna gränsdragning har blivit allt svårare att upprätthålla.

Israel definierar sina mål som begränsade: att oskadliggöra Hamas som militär aktör, återbörda gisslan och återupprätta avskräckning. Det finns inga uttalade territoriella ambitioner eller mål om fullständig kontroll. Samtidigt är de militära metoderna - omfattande flyganfall, blockad, markoperationer mot en hänsynslös fiende med dödskultstendenser som gärna offrar sitt eget folks barn - av sådan art att effekten på civilsamhället i Gaza närmar sig total samhällsupplösning.

Hamas å sin sida agerar utan synbara begränsningar. Deras överlevnad bygger delvis på att kriget inte går att föra enligt tydligt åtskiljbara linjer mellan civilt och militärt, mellan krigföring och kommunikation.

Det uppstår därmed en situation där kriget är begränsat i sin deklarerade avsikt, men betydligt mer oinskränkt i sin praktiska konsekvens. Det bryter upp den klassiska dikotomin mellan begränsat och totalt krig och lämnar i stället ett tillstånd där militära, politiska och humanitära gränser flyter samman.

Och det kan ske HELT UTAN AVSIKT från Israels sida. Det kan ske enligt konfliktens inneboende dynamik. Man skulle kunna hävda att utfallet var i princip oundvikligt givet konfliktens utgångspunkter.

Vilket för oss till nästa observation. Utgångspunkten för samtalet tycks generellt sett vara att krig är dåligt och alltid ska avslutas så fort som möjligt. Men det stämmer faktiskt inte. Vissa krig måste vinnas.

Attacken den 7 oktober var av en sådan karaktär att den, för Israel, representerar ett hot mot själva det civila samhällskontraktet, mot statens fundamentala legitimitet som skyddsmakt. I likhet med hur de allierade under andra världskriget inte kunde acceptera annat än seger, kan det hävdas att Israel befinner sig i ett läge där strategisk återhållsamhet - rent krasst praktiskt, inte är förenlig med existentiell säkerhet.

I ett sådant läge kan man förstå, även utan att för den skull försvara, varför rörelsen mot totalare medel kan framstå som oundviklig. Att föra ett krig som måste vinnas, men under begränsningar som kanske omöjliggör seger, kräver enorm politisk kontroll och uthållighet.

Det är möjligt att detta är vad premiärminister Netanyahu menar när han hävdar att han är den enda som kan “rädda Israel” - inte nödvändigtvis genom vision eller diplomati, utan genom viljan att hålla fast vid ett mål som tillsynes är lika omöjligt som det är nödvändigt - trots ofattbara inre och yttre tryck från aktörer som Israel är beroende av.

Återigen, när krig måste vinnas, mot en motståndare som är obegränsad, uppstår en dynamik som även med de bästa av intentioner leder till mänsklig katastrof. Andra världskriget ÄR det relevanta exemplet här.

Det är givet detta också naturligt att anklagelserna om folkmord aktualiseras.

Att det uppenbarligen parallellt också är så att dessa anklagelser används i ond tro, ändrar inte det faktum att de också kan riktas i god tro.

Det är sant, som många sakkunniga har påpekat, att folkmord i juridisk mening inte definieras av förlusternas omfattning utan av avsikten att förinta, helt eller delvis, en definierad civil grupp. Det är alltså en fråga om mål, inte metod.

Men. Här uppstår en ofta förbised spänning: när utfallen av en stats handlingar är extrema, återkommande och drabbar en specifik befolkningsgrupp, ökar benägenheten att läsa avsikten in i effekten.

Det är ett djupt mänskligt mönster - vi söker moraliskt sammanhang i katastrofer.

Men det skapar också en risk för det epistemologiska felslutet att förväxla vad som händer med vad någon vill ska hända.

Detta blir särskilt tydligt i situationer där det samtidigt finns enstaka uttalanden, handlingar eller försummelser som kan tolkas som uttryck för en mer fientlig eller ideologiskt färgad avsikt. I kombination med ett katastrofalt utfall skapas då en stark kognitiv kraft: ”Se, här är beviset. Detta är den egentliga avsikten.”

Men faktum kvarstår att enskilda uttryck för hat eller likgiltighet - även från högt uppsatta beslutsfattare - inte betyder att hela systemet är konstruerat med folkmord som mål. Det kan förstärka misstanken, men det räcker inte för att etablera slutsatser. Det krävs en systematisk koppling mellan avsiktsyttringar och faktiskt beslutsfattande, strategi och implementering.

Samtidigt förtjänar det att sägas att möjligheten inte kan uteslutas: att det inom delar av det israeliska politiska landskapet faktiskt finns en vilja till ett totalt krig mot Gaza - inte bara mot Hamas, utan mot den samhällsstruktur och demografi som möjliggör Hamas stöd. I ett sådant scenario vore det som i övrigt uppfattas som juridiska eller diplomatiska begränsningar - t.ex. USA:s tålamod, Europas fördömanden - det enda som hindrar en fullständig militär och civil destruktion, snarare än någon egentlig hänsyn till det palestinska folket som sådant.

Det är alltså inte så enkelt, som ibland framförs, att ”om nu Israel ville begå folkmord så skulle de kunna göra det mycket mer effektivt”.

Det är tvärtom möjligt att det vi nu ser är just det mest effektiva som går att utföra inom ramen för Israels allierades tolerans och tålamod.

Det finns alltså väldigt mycket att gå på för den som VILL landa i slutsatsen att det pågår ett folkmord.

Men för den ärlige och kritiske tänkaren finns det enklare och därmed troligare förklaringar till det pågående utfallet.

Framförallt förklarar helt vanligt och politiskt neutral krigsteori den dynamik vi ser. Detta är vad som händer när obegränsade fiender med bas i tätbefolkade områden skapar krig som måste vinnas.

Andra världskriget är den relevanta historiska referensen som bekräftar att det är så.

Det kan förstås också vara så att det både rör sig om en naturlig dynamik OCH att den i viss mån utnyttjas av parter med folkmordssyften.

Därför kan det finnas skäl att BÅDE stödja Israels rätt att vinna detta krig OCH att hålla onda aktörer i schack.

Detta försvåras på mycket betydande sätt av att Israels motståndare - och då inte minst Hamas - aktivt använder folkmordsanklagelsen som central strategi i kriget.

Vilka är vi då i detta?

Var och en får svara för sig själv.

För egen del kan jag säga att jag om jag vore Israel skulle anse att kriget måste vinnas, och att jag om jag vore Hamas aldrig skulle försätta mitt eget folk i den situation Hamas försatt dem.

Och detta spelar roll.

SVT och opartiskhet

Men den som bara får sin information om kriget i Gaza från Rapport lär inte förstå särskilt mycket av vad som händer där och varför. Och det just på grund av Rapports noggranna urval av nyheter och den berättelse som därmed formas.

Under fem veckor, 35 kvällar från den 8 januari till den 11 februari, förekom 25 inslag som på olika sätt berörde kriget i Gaza i sändningen 19.30. Den övergripande bild som tonar fram under dessa veckor och alla dessa inslag är att detta inte är ett krig mellan Israel och terrorgruppen Hamas – det är ett angrepp av Israel mot en försvarslös civilbefolkning i Gaza, mot kvinnor och barn. Vilket för övrigt också råkar vara den bild Hamas vill ge.

I den mån Hamas alls är närvarande i Rapports berättelse är det huvudsakligen som kuliss, som skuggor i bakgrunden. Vad Hamas ägnar sig åt medan Israel bombar, utöver att via sin hälsomyndighet samla in uppgifter om antalet dödade, måste för den som tittar på Rapport framstå som något av en gåta. Vad Hamas har som mål, vad deras ledare säger, hur deras styrkor opererar, är helt klart inget som Rapportredaktionen tycker har intresse för tittarna. Det är i alla fall inget som föranleder några inslag.

Israeliska förluster nämns inte. Ingen enda gång under dessa fem veckor, inte i något av de 25 inslagen, talas det om hur många israeliska soldater som dödats under striderna i Gaza, vilket förstärker bilden av att detta inte är ett krig, utan ett hämningslöst angrepp mot en försvarslös motpart. Ingen enda gång nämns hur många raketer Hamas eller någon av de andra palestinska terrorgrupperna i Gaza avfyrat mot Israel, även om raketbeskjutning pågick också under de här veckorna. Inte en enda gång sägs något om de hundratusentals israeler som evakuerats, tvingats lämna sina hem, på grund av kriget och raketbeskjutningen från Gaza men också från Libanon.

Hamas ledare har inte tigit sig igenom detta snart halvårslånga krig. Tvärtom har de vid flera tillfällen i ordalag som inte gärna kan missförstås förklarat att deras avsikt är att upprepa terrordådet den 7 oktober, igen och igen och igen, tills staten Israel inte längre existerar. Inte heller detta är något Rapport bedömer att publiken behöver veta för att “få överblick och förståelse”.

Läs även: Skogkär: Gasljusjournalistik i statstelevisionen

Till skillnad från rapporteringen om kriget i Ukraina får inga militära experter komma till tals för att förklara militära strategier, hur styrkeförhållandena ser ut, hur slagfältet ser ut, beskriva svårigheterna med strid i tät bebyggelse med försåtsmineringar överallt, mot en fiende som strider i civila kläder, från civila hem, moskéer, skolor och sjukhus. Inget sägs om hur Hamas systematiskt gömmer sig bland och bakom civilbefolkningen, hur det leder till civila förluster och att det är ett krigsbrott att använda mänskliga sköldar. Under dessa fem veckor är sådana perspektiv helt frånvarande i Rapport.

Att Hamas ägnat flera år och miljarder dollar åt att bygga ett över tio mil långt nätverk av betongförstärkta tunnlar under stora delar av Gaza, där de själva gömmer sig, men inte satsat en dollar på skyddsrum åt befolkningen, är inget som förtjänar att lyftas fram enligt Rapportredaktionen.

I flera sändningar nämns Hamas israeliska gisslan. Men det är när inslagen handlar om förhandlingar om vapenvila, om protester mot den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, eller olika manifestationer i Israel anordnade av anhöriga till gisslan. Gisslans situation där de befinner sig i Gaza, i Hamas våld, vad de får utstå där, är däremot inte ett ämne för Rapport.

För Rapporttittaren måste det framstå som om detta krig fortgår endast för att Israel vill det och att om det någon gång ska få ett slut, så vilar det helt och hållet på Israel. Att Hamas också har detta avgörande i sin hand, att Hamas när som helst kan göra slut på kriget och lidandet i Gaza, är en tanke som Rapport aldrig nuddar vid.

De få gånger israeler får komma till tals är när de protesterar mot Netanyahu och kräver vapenvila i hopp om att gisslan ska släppas. Men då passar de också in i Rapports omsorgsfullt tillrättalagda beskrivning av verkligheten. Den enda längre intervjun med en israel som förekommer är när Mellanösternkorrespondenten Samir Abu Eid letat upp en ung kvinnlig vapenvägrare, 15-åriga Sofia Orr. Inslaget avslutas med att Orr säger:

“Jag kan inte delta i våld från en apartheidregim som Israel nu gör mot palestinierna. För Israel är den mycket starkare parten, Israel styr konfliktens inriktning. Så länge Israel fortsätter styra med extremt våld besvaras det med extremt våld.”

Ska vi tro att det bara är en tillfällighet att uppmärksamhet ges åt just åsikter som så väl överensstämmer med det perspektiv Rapport förmedlar i sina sändningar?

När SVT bemöter kritik mot att ett inslag varit partiskt hänvisar de ansvariga i regel till att rapporteringen måste ses i sin helhet, att enskilda inslag aldrig kan redovisa allt som är relevant. Granskningsnämnden, vars uppgift det är att bedöma om public service lever upp till kraven på saklighet och opartiskhet, arbetar med samma utgångspunkt. Ett program eller inslag i taget bedöms.

På så sätt kan den samlade bilden bli och förbli hur skev som helst. Ett bättre exempel på det än Rapports bevakning av Gazakonflikten lär vara svårfunnet

Dagens Sverige och dess utmaningar.

 Sverige blir allt mer dysfunktionellt. Det senaste: En miljard kronor i bostads- och barnbidrag och andra bidrag, förskingrades till människor utomlands bara förra året. Somliga är säkert svenskar, många är det förmodligen inte. Som exempelvis Iraks tidigare försvarsminister, som håvade in svenska bidragspengar samtidigt som han stakade ut Iraks försvarspolitik mot full lön i hemlandet.

Afghanska terrorister i Tyskland har nu avslöjats med att planera ett terrordåd mot Sveriges riksdag, av samma typ som massakern i Bataclan-teatern i Paris 2015.

Hur kunde Sverige, ett av världens mest välfungerande länder, hamna här?

Det finns två svar.

Det första, massinvandringen. Vi tog hit Mellanöstern och det  blev som Mellanöstern.
Det  andra. Media som valde att under årtionden att tysta ner problemen som följde i massinvandringens spår. Istället valde man att prata om kompetensregn och att invandring var en investering för framtiden.

Problem som hade kunnat förhindras om det inte vore för den uppblåsta bilden om Sverige som den humanitära stormakten och förebild för resten av världen.

Jag har svårt att se att särskilt många svenskar 1990 önskade att Rinkeby eller Rosengård skulle bli utländska ghetton.

Ändå blev det så eftersom de rapporter som kritiskt beskrev utvecklingen aldrig redovisades i media och den del av allmänheten som faktiskt sade nej, blev snabbt stämplade som rasister, nazister och islamofober. Ja, till och med bruna råttor som borde gasas.

 Forskare och skribenter som försökte uppmärksamma problemen brunsmetades  på ledarsidor och stämplades som främlingsfientliga fascister. De blev utfrysta och flera blev dessutom arbetslösa. Locket lades på och utvecklingen fortsatte.

Medietystnaden skapade en destruktiv cykel: Når sedan politikerna som för länge sedan tappat kontakten med både väljare och verklighet inte fick information via medierna opinionen om utvecklingen och behövde därför inte befatta sig med problemen  utan kunde avförda kritiken som högerextremism.

Allmänheten i sin tur var uppväxta i det Sverige där på heder och samvete verkligen betydde något. Som att andra människor gick att lita på och att politiker och myndigheter styr upp Sverige i deras ställe så att de kan leva sina vardagsliv i lugn och ro. Man litade på politikerna, på media och på myndigheterna.  Så utvecklingen rullade på helt ostört och så bara fortsatte det.

Men nu har allt gått så långt att majoriteten inte längre kan undgå att se problemen. Men visst är det fortfarande bara ett fåtal  svenskar som rånas av utländska gäng, våldtas, mördas eller får sina bostäder bombade. Men den ökade otryggheten den sprider sig och välfärdens försämring märks nu för de flesta. 

Svenskar  kommer att tvingas arbeta betydligt längre än till 65 för en rimlig pension. En utvecklig till en stor del beroende på Sverige har importerat en utländsk befolkning som ska försörjas genom skattepengar, skatter som går till ett system som bygger på att ett folk tar hand om sina egna generationer – inte hela världens.

Lägg sedan att en stor del av den utifrån kommande utländsk befolkning inte ser sig som svenskar och som inte alls är lojala mot Sverige, och därför inte anpassar sig och följer det svenska frihetliga tillitssystemet.
De har kommit hit för att få förmåner och för att få en lugn tillvaro. Inte för att arbeta för Sveriges bästa. Som Iraks före detta försvarsminister och dennes gelikar.

Alla svenskar, utom kanske den rikaste procenten som inte behöver skattepengar för att leva gott på ålderdomen, kommer att påverkas av denna utveckling.

Att vara för massinvandring, och att blunda för problemen, gick så länge det inte kostade mig själv är vad som nu ska betalas.
Då gick det att godhetsmarkera genom utspel om kärlek till hela världen. Men så är inte längre fallet.
Folket har faktiskt börjat inse verkligheten och att de blivit förda bakom ljuset av media och de så kallade empatiska humanisterna..Det här kommer att få stor påverkan på landet, politiken och medierna. Men ändå är det här bara början.

Frågan man kan ställa sig är: Kommer man att lyckat komma tillbaka till samhället som fungerade baserat på tillit och ärlighet eller är det redan för sent.
Jag vill gärna tro på det förra men pessimisten i mig tror på det motsatta.,

Allt har nämligen gått så långt att inget tyder på att insikten, när den väl accepterats kommer att leda till något annat än ytterligare problem. Grupper kommer att ställas mot grupper.
Det är bara att hoppas att det inte kommer att medföra upplopp och kravaller.

Hårda lösningar hade kunnat förhindras om media redan från början hade varit ärliga och öppet berättat om problemen med massinvandringen. Men med undantag för somliga modiga alternativmediakanaler och oberoende journalister, så svek journalistskrået.

Priset får vi alla nu betala.

Det media måste göra nu för att inte ställa sig i vägen för de förändringar som krävs till  är att från och med nu börja beskriva helheten, sammanhangen och koppla samman trådarna. Göra det som bara alternativmedia hittills har gjort. Den bild som då kommer att framträda är att massinvandringen måste stoppoas, för Sveriges och för svenska folkets bästa.

Denna väg är medias enda sätt att göra bot och återvinna lite av det förtroende som de mycket snabbt har raserat.

Svensk politik och politiker.

Som politiker måste man kunna ta ställning. Det vill säga man måste agera med eftertanke. Man måste veta vad man gör, varför man gör det man gör och man måste kunna förutse saker innan de händer, förstå konsekvenserna av ens beslut och planera för dessa.

Det finns många personer som läkare, vårdpersonal, som kör buss och bil. De har som individer ett stort ansvar för andra människors liv och då kan de inte vara naiva eller inte föreställa sig följderna av ett beslut.

De kan inte göra som politikerna när allt gått allt åt fanders eller någon dött eller skadats försvara sig med ”vem hade anat det här”.

I alla de fall som nämns ovan måste man ansvar för sina handlingar. Men tydligen gäller inte det politiker som ansvarar för ett helt land och ett helt folks ekonomi, hälsa, liv, hem, arbete osv.

De har inget ansvar och från dem kan man inte kräva att de ska ha framförhållning, inte vara naiva, förstå vad de gör, veta hur de ska planera och förstå följderna av sina beslut.

Frågar man sedan väljarna vad de anser, blir svaret oftast en gäspning. Val efter val utses i Sverige inte individer som vill, kan eller tänker ta ansvar för det de utsätter folket för och hur skatterna slösas bort!

Det mesta som görs inom svensk politik är ändå:

Trallala Vi var naiva, vem hade anat det, vi såg det inte komma.

- att inte basera beslut av den forskning som finns utan beslutar enbart på magkänsla, utan tanke på följderna.

- att ljuga om skolpengar och skolköer.

- att förringa problemen med vården av både sjuka och gamla.

- att gynna sig själva och sina släktingar och vänner

- att inte berätta om de problem den ohejdade invandringen fört med sig.

- och att frikostigt spendera miljarder på dödsdömda projekt utanför landet.

Men istället för att ställa dem, politikerna till ansvar för sina misstag väljer man att falla för propagandan och lögnerna och ge politikerskocken förnya förtroende i nästa val.

Utan minsta tanke på att det är deras val som avgör vart landet är på väg.

Tyvärr verkar den som sagt att det måste bli mycket värre innan det kan bli bättre få rätt.

Sagan om landet någonstans

  Det var en gång för länge sedan i landet Någonstans några kloka personer att de människor som bodde i landet skulle få vara med och bestämma hur man skulle göra med det som alla behövde, som att barnen skulle lära sig läsa och skriva, att människor skulle få äga saker för sig själva och aldrig behöva oroa sig för att bi bestulna eller misshandlade.

För att ordna det tyckte man att landet skulle delas in i valkretsar och från varje valkrets skulle de som bodde där utse representanter som skulle framföra dem i en församling som skulle kallas riksdag.

I början fungerade det bra och människorna visste vilka som var deras representanter och de kunde ta kontakt med dem och berätta vad de tyckte borde förändras.

Ett par gånger om året reste representanterna till den stora staden och där berättade representanter vad dem som man representerade tyckte och när alla sagt sitt beslutade man vad som skulle göras.

Men bland representanterna fanns det en del människor som ville bestämma mer än de andra representanterna och därför bildades det grupper med de som representerade människor som tyckte likadant.

De här grupperna fanns det fortfarande personer som ville bestämma mer an de andra och den personen lyckades till sist få de övriga i gruppen att kalla honom ordförande och det blev bara han som fick säga vad partiet ville.

Åren gick och representanterna som inte fick tala om vad de tyckte kände sig ignorerade och sa att de ville inte längre vara med när ordföranden och hans kompisar fick bestämma allt så de sa att de tänkte lämna partiet.

Då blev ordföranden arg och rädd att inte få bestämma så han sa att nu behöver man inte bo i valkretsen för att kunna bli representant, men inte ens det hjälpte.

Då kom ordföranden på att om man gav partierna pengar, mycket pengar så skulle partierna kunna betala lön till människor som inte gjorde annat än berättade för alla vad ordföranden bestämt, fast man sa inte att det var ordföranden som bestämt utan partiet.
Och då vågade ingen riskera att ordföranden skulle bli så arg de måste sluta vara representant för då skulle de behöva börja arbeta.

Men ibland var det ändå någon som hade sparade som riksdagen inte lyckats komma åt som sa att de inte tyckte som ordföranden. Då blev han arg, han blev så jättearg att han talade om för alla andra representanterna att nu får ni se till att jag slipper se den här personen igen, och när ordföranden sa så när han var arg vågade de andra bara lyda.

Men ordföranden kände sig ändå inte riktigt lugn.  Så för att ingen skulle få reda på att det var bara ordföranden som fick bestämma och för att man skulle tro att det var deras representanter, som de ändå inte längre visste vilka det var, som bestämde, så sa ordföranden att nu ska vi betala tidningarna och radio och Tv-bolagen så mycket pengar att de inte törs berätta annat an vad jag vill att folket ska veta.

Så fortsatte det i många år, och kanske kommer det att fortsätta länge än. Och   folket såg till att de utsåg de representanter som ordföranden ville ha, så länge åtminstone en gång om året fick titta på något som kallades Mello på TV.

Så fortsatte det år ut och år in och alla de som lyssnade på ordföranden och partiet kunde sova lugnt vidare, för partiet hade ju bestämt att de bodde i världens bästa land.

Så folket i landet någonstans har lärt sig för att lyssnar man bara på vad ordföranden i det Stora partiet säger och inte tänker själva, vilket Gud förbjude, eller ännu värre lyckas berätta det för någon annan kommer folket i landet Någonstans att lugnt sova vidare lyckliga i alla sina dar

Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut.

Drönarlivet.

 Även om det alltid finns olika typer av så kallade rikspolitiker, söker de alla samma sak. Personlig berikande med minsta möjliga insats av eget arbete och ansvar.

Allas lika värde är ett mantra som man hör till leda de senaste åren, men tydligt ör att även om alla är lika värda så inte är det i ekonomiska termer.  Regering och riksdagsledamöter de tycks vara de mest värda och mest jämlika. De behöver ingen utbildning, och likt drönare låter de sig försörjas av den svenska befolkningen. eländet, istället för att göra sitt jobb, och göra nytta i dagens Coronakris drar de sig knappt för att racka ner på  mest behövande, pensionärer och ensamma äldre.

Detta är en lite information om denna grupp av dessa oberörbara som kanske kan få någon att fundera får vi verkligen värde för penarna så.

Svenska Riksdagen har 349 ledamöter som väljs vart fjärde år och för att kunna bli ledamot måste man ha rösträtt och vara nominerad av ett politiskt parti eller visa tuttarna eller vara korrumperad. Ledamöterna representerar sitt parti men knappast sin valkrets,i vart fall inte folket Även om många tror det motsatta. Riksdagen finns för att dessa parasiter ska genomföra viktigt beslut och lämnar förslag på nya lagar lagar för att förbättra situationen av befolkning samhället och landet

Inget av detta händer, helt enkelt därför under 350 dagar om året  finns det knappast utom när knapptryckarna ska trycka på den knapp partiet bestämt att de ska trycka på. Det normala att det finns  finns tio personer där och någon läser entonigt från ett  manuskript. Med detta menar jag att praktiskt taget 95% inte gör sitt jobb, trots att  deras totala lönesumma uppgår till 22.266.200 kronor per månad eller 267 194 400 per år bara som lön, sedan tillkommer bostad traktamenten och resekostnader till hemmet. en kostnad som vi skattebetalare får stå för.

Jag kan inte glömma de gamarna i regeringen som styr Sverige den består av en statsminister och 23 ministrar, och deras löner kostar sammantaget 40 46 000 kronor.  En mängd av osynliga ministrar nästan samma som i som ett totalkorrupt land i tredje världen.
Sedan har vi ett regeringskansli med 4 700 anställda som har svällt explosionsartat de senaste fyra åren. Anslagen till regeringskansliet har ökat med 936 miljoner till 7,8 miljarder kronor. Det motsvarar en anslagshöjning på nästan 14 procent och kan jämföras med förra mandatperioden då anslagen till RK bara ökade med 138 miljoner eller 2 procent. Ökningen är alltså sju gånger större de senaste fyra åren jämfört med förra mandatperioden.

Men vad gör de och alla de som drar nytta av den dåliga situationen i landet på grund av covid-19, där det finns många människor som har blivit sjuka, och många som har förlorat sina jobb, och som  börjar drabbas ekonomiskt.
Kommer dessa politiska drönare de att sänka sina löner?
Aldrig i livet.

Det finns många företag som har tvingats stänga, men andra som är avgörande för att befolkningen ska överleva, de tar som det verkar tillfället i akt, särskilt livsmedelsföretagen som passar på att  höja priserna.  Även fastighetsbolag, tar tillfället i akt och smyghöjer hyran  i lägenheter som kanske inte  har renoverats på 25 -30 år, genom att begära att t.ex varmt vatten måste betalas separat.

Det är förvånande att se att dessa politiker som nu överlåter alla svåra beslut till tjänstemän ändå får ett ökat stöd i opinionen.
Det är väl fåfängt att tro att väljarna ska minnas  och och se till att politikerna för en gångs skull får ta konsekvenserna av sitt drönarliv.

Sverige idag, 2019-09-05

Min uppfattning har blivit att politiker oberoende av parti slutit leden och strävar efter att etablera sig  som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. 

Riksdagsvalen indikerar ju att det just när det gäller möjligheten att rösta finns en viss demokrati och konkurrens mellan de olika partierna. Men då valet är klart och kohandlandet och kattrakandet efter egna fördelar för de inblandade, både politikerna personligen och partierna, påbörjas, då struntar man i väljarnas åsikter. Då går det bra att ”över partigränserna” hitta på olika piruetter som ofta går stick i stäv mot vad väljarnas trodde de röstat för. 
  

Helt förödande blir det då detta kombineras med Sveriges valsystem, där politikerna själva bestämmer vilka personer folket kan rösta på I praktiken är det partiledningarna som utser sig själva och därefter sina efterträdare. 

Vi som röstar har bara att bekräfta de val partiledningarna gjort, utan annan möjlighet än att föredra en nyans av politiker framför en annan, inte politiken som sådan, den ligger fast. 

Du dömer inte för hårt, vi behöver fler sanningssägare samt fora för information och debatt. 
 

Man måste forma ett bättre alternativ för hur Sverige styrs. 

Man måste finna vägar framåt, man behöver något positivt att kämpa för i stället för att förtvivlas inför nutid och framtid. 

Man måste formulera en handlingsplan för folkets och kulturens framtid i Sverige under och efter det ekonomiska och politiska kaos man tycks vara på väg in i. 
 

Goda men avskräckande exempel ändringen på detta kaos och politikernas bristande respekt för väljarna är t.ex. av grundlagen, Afghanamnestin och överenskommelsen i januari, de 63 punkterna, som skedde helt ovanför väljarnas huvuden.  
De inblandade partierna betraktar nog detta som demokratiskt eftersom de genom val har fått makten på laglig väg och pratat sig samman utan att blanda in SD, eller att fråga sig vad väljarna egentligen ville. 
 
Det tas beslut som väljarna aldrig fått ta ställning till. 

Ett högaktuellt exempel är den diskussion angående gängbrottsligheten som nu skall påbörjas och där SD har uteslutits. Sjuklöverpartierna har nu slutit leden och formerat sig som en härskande  klass. Dessutom har man sett till att ingen kan hållas ansvarig när inget händer, för "alla" har varit med och fått säga sitt. 
De enda som tjänar på spektaklet är SD som kan påstå att vi har lösningen men den vill man inte veta av. 
 
 

Men lyssna på Löfvens retorik när något går fel så är det ju allas ansvar. Om inte det beror det på att "vi" har varit naiva. Man kan fråga sig vilka vi han talar om för väljarna har aldrig getts någon möjlighet att påverka och kan därför heller inte ha något ansvar. 
Denna delvis nya retorik är som klippt och skuren för svensk flockmentalitet och ängslighet. 

Det känns som man försöker säga att det är inte vi, politikerna som fattat besluten som varit naiva,  nej det är Sverige har varit naivt! 
 

En medborgare, som går och röstar kan få för sig rent vidskepliga ting, som att politikernas naiva migrationspolitik, asylrättens haveri, oförmågan att utvisa de som uppehåller sig illegalt i landet, misslyckad integration inte kan finnas med som orsak till den ökande gängkriminaliteten.  
 
Då blir det viktigt att den store ledaren att förklara för undersåten i det ”starka samhället”, att i det ”starka samhället” så håller alla ihop, alla tycker lika och bekänner sig till "de godas"  värdegrund, det är direkt osolidariskt att rikta kritik mot ”de ansvariga”, för politikerna kan inte vara ansvariga i ”det starka samhället”., de har ju bara varit naiva. Nej, alla har ansvar för kriminaliteten och våldsdåden av gängkriminella.  
 

När någonting går bra och enskilda svenskar eller kollektiv som det svenska damlandslaget lyckas då är det egentligen regeringen och socialdemokraternas förtjänst. När däremot utvecklingen går åt fel håll så är det allas och ingens ansvar.  
All kritik kommer från utan tvekan från illojala medborgare som har en oanständig värdegrund och en sviktande Sverigebild.  
Dessa rester från ett medborgarnas samhälle måste bort och folket måste  inse att i ”det starka samhället” så är allla ansvariga för allt negativt.  
Somliga däremot, utan att tveka,  kan påstå sig ha byggt själva landet och ligga bakom allt välsingnelsebringande i den bästa av världar; ”det starka samhället”-. Ett samhälle där vi håller ihop.