Om Gaza och det begränsade krigets upplösning.

Efter alla samtal jag haft med både israeler och israelkritiker, och efter alla texter jag läst om 7 oktober och kriget i Gaza har jag länge velat skriva en så rak och ärlig text som möjligt om vad det är vi ser.

Jag har också länge tvekat. Av flera skäl.

1. Jag är inte från regionen och jag är ingen expert på regionen och om det är något jag lärt mig om regionen efter samtal med vänner som växt upp där så att det att man kan bo där ett helt liv och ändå inte greppa komplexiteten.

2. Jag är ingen expert på vare sig krigsteori eller internationell juridik. Risken för att jag gör feltolkningar av vad som faktiskt gäller och hur olika teorier visat sig falla ut i detaljerna i krigshistorien är överhängande.

3. Samtalsklimatet kring den här frågan är ungefär så ruttet som det kan bli.

Men samtidigt blir jag med åren mer och mer övertygad om att det faktiskt är meningsfullt att öppet dela seriösa genomtänkta tankar om världen. Samtalet pågår. Jag har förmågor att bidra. Jag är dessutom oberoende och så lagd att jag kan prata om känsliga saker i offentligheten.

Så. Här kommer nu ett försök. Inte att avgöra hur sakerna faktiskt förhåller sig, utan att lyfta fram några aspekter som behöver hållas i minne när vi navigerar rapporteringen, tyckandet och propagandan.

Låt oss börja med lite Clausewitz. I krigsteorin talar man om begränsade krig - konflikter där parterna har avgränsade politiska mål och medvetet håller tillbaka sina militära medel för att undvika total konfrontation. Carl von Clausewitz varnade samtidigt för att varje krig, om det inte tydligt kontrolleras politiskt, tenderar att eskalera mot sin mest extrema form.

Min första observation är att vi i det pågående kriget i Gaza ser en situation där denna gränsdragning har blivit allt svårare att upprätthålla.

Israel definierar sina mål som begränsade: att oskadliggöra Hamas som militär aktör, återbörda gisslan och återupprätta avskräckning. Det finns inga uttalade territoriella ambitioner eller mål om fullständig kontroll. Samtidigt är de militära metoderna - omfattande flyganfall, blockad, markoperationer mot en hänsynslös fiende med dödskultstendenser som gärna offrar sitt eget folks barn - av sådan art att effekten på civilsamhället i Gaza närmar sig total samhällsupplösning.

Hamas å sin sida agerar utan synbara begränsningar. Deras överlevnad bygger delvis på att kriget inte går att föra enligt tydligt åtskiljbara linjer mellan civilt och militärt, mellan krigföring och kommunikation.

Det uppstår därmed en situation där kriget är begränsat i sin deklarerade avsikt, men betydligt mer oinskränkt i sin praktiska konsekvens. Det bryter upp den klassiska dikotomin mellan begränsat och totalt krig och lämnar i stället ett tillstånd där militära, politiska och humanitära gränser flyter samman.

Och det kan ske HELT UTAN AVSIKT från Israels sida. Det kan ske enligt konfliktens inneboende dynamik. Man skulle kunna hävda att utfallet var i princip oundvikligt givet konfliktens utgångspunkter.

Vilket för oss till nästa observation. Utgångspunkten för samtalet tycks generellt sett vara att krig är dåligt och alltid ska avslutas så fort som möjligt. Men det stämmer faktiskt inte. Vissa krig måste vinnas.

Attacken den 7 oktober var av en sådan karaktär att den, för Israel, representerar ett hot mot själva det civila samhällskontraktet, mot statens fundamentala legitimitet som skyddsmakt. I likhet med hur de allierade under andra världskriget inte kunde acceptera annat än seger, kan det hävdas att Israel befinner sig i ett läge där strategisk återhållsamhet - rent krasst praktiskt, inte är förenlig med existentiell säkerhet.

I ett sådant läge kan man förstå, även utan att för den skull försvara, varför rörelsen mot totalare medel kan framstå som oundviklig. Att föra ett krig som måste vinnas, men under begränsningar som kanske omöjliggör seger, kräver enorm politisk kontroll och uthållighet.

Det är möjligt att detta är vad premiärminister Netanyahu menar när han hävdar att han är den enda som kan “rädda Israel” - inte nödvändigtvis genom vision eller diplomati, utan genom viljan att hålla fast vid ett mål som tillsynes är lika omöjligt som det är nödvändigt - trots ofattbara inre och yttre tryck från aktörer som Israel är beroende av.

Återigen, när krig måste vinnas, mot en motståndare som är obegränsad, uppstår en dynamik som även med de bästa av intentioner leder till mänsklig katastrof. Andra världskriget ÄR det relevanta exemplet här.

Det är givet detta också naturligt att anklagelserna om folkmord aktualiseras.

Att det uppenbarligen parallellt också är så att dessa anklagelser används i ond tro, ändrar inte det faktum att de också kan riktas i god tro.

Det är sant, som många sakkunniga har påpekat, att folkmord i juridisk mening inte definieras av förlusternas omfattning utan av avsikten att förinta, helt eller delvis, en definierad civil grupp. Det är alltså en fråga om mål, inte metod.

Men. Här uppstår en ofta förbised spänning: när utfallen av en stats handlingar är extrema, återkommande och drabbar en specifik befolkningsgrupp, ökar benägenheten att läsa avsikten in i effekten.

Det är ett djupt mänskligt mönster - vi söker moraliskt sammanhang i katastrofer.

Men det skapar också en risk för det epistemologiska felslutet att förväxla vad som händer med vad någon vill ska hända.

Detta blir särskilt tydligt i situationer där det samtidigt finns enstaka uttalanden, handlingar eller försummelser som kan tolkas som uttryck för en mer fientlig eller ideologiskt färgad avsikt. I kombination med ett katastrofalt utfall skapas då en stark kognitiv kraft: ”Se, här är beviset. Detta är den egentliga avsikten.”

Men faktum kvarstår att enskilda uttryck för hat eller likgiltighet - även från högt uppsatta beslutsfattare - inte betyder att hela systemet är konstruerat med folkmord som mål. Det kan förstärka misstanken, men det räcker inte för att etablera slutsatser. Det krävs en systematisk koppling mellan avsiktsyttringar och faktiskt beslutsfattande, strategi och implementering.

Samtidigt förtjänar det att sägas att möjligheten inte kan uteslutas: att det inom delar av det israeliska politiska landskapet faktiskt finns en vilja till ett totalt krig mot Gaza - inte bara mot Hamas, utan mot den samhällsstruktur och demografi som möjliggör Hamas stöd. I ett sådant scenario vore det som i övrigt uppfattas som juridiska eller diplomatiska begränsningar - t.ex. USA:s tålamod, Europas fördömanden - det enda som hindrar en fullständig militär och civil destruktion, snarare än någon egentlig hänsyn till det palestinska folket som sådant.

Det är alltså inte så enkelt, som ibland framförs, att ”om nu Israel ville begå folkmord så skulle de kunna göra det mycket mer effektivt”.

Det är tvärtom möjligt att det vi nu ser är just det mest effektiva som går att utföra inom ramen för Israels allierades tolerans och tålamod.

Det finns alltså väldigt mycket att gå på för den som VILL landa i slutsatsen att det pågår ett folkmord.

Men för den ärlige och kritiske tänkaren finns det enklare och därmed troligare förklaringar till det pågående utfallet.

Framförallt förklarar helt vanligt och politiskt neutral krigsteori den dynamik vi ser. Detta är vad som händer när obegränsade fiender med bas i tätbefolkade områden skapar krig som måste vinnas.

Andra världskriget är den relevanta historiska referensen som bekräftar att det är så.

Det kan förstås också vara så att det både rör sig om en naturlig dynamik OCH att den i viss mån utnyttjas av parter med folkmordssyften.

Därför kan det finnas skäl att BÅDE stödja Israels rätt att vinna detta krig OCH att hålla onda aktörer i schack.

Detta försvåras på mycket betydande sätt av att Israels motståndare - och då inte minst Hamas - aktivt använder folkmordsanklagelsen som central strategi i kriget.

Vilka är vi då i detta?

Var och en får svara för sig själv.

För egen del kan jag säga att jag om jag vore Israel skulle anse att kriget måste vinnas, och att jag om jag vore Hamas aldrig skulle försätta mitt eget folk i den situation Hamas försatt dem.

Och detta spelar roll.