Svenskt debattklimat

Vad som fått mig att intressera mer för svensk politik de senaste åren är den enorma förändringen av villkoren för den offentliga debatten. Jag har trott på Voltairs "Min Herre, jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den"Det trodde jag alldeles särskilt gällde för Sverige, men den sverigebilden har krackelerat totalt

Men som det blivit, har den så kallade åsiktskorridoren blivit så smal att det är närmast omöjligt att ens nämna vissa frågor. Man verkar på vissa håll bejaka extremistiskt våld mot oliktänkande.

Man försöker undertrycka vissa åsikter och ibland hör man röster som kräver censur. Speciellt då censur av internet. Man kräver t.om att vissa åsikter ska kriminaliseras. Folk övervakas på i en omfattning man inte trodde var möjligt

Sverige känns inte längre som demokrati utan som demokratur.

Viljan att uppfostra folket, strypa den fria debatten och placera obekväma debattörer i giftskåpet är Sveriges största politiska problem, och det allvarligaste hotet mot demokratin. Att staten försöker fostra medborgarna till rätt åsikter leder till ett förkrympt och räddhågset klimat där tankefriheten är villkorad. Vilket i sin tur leder till mindre kreativitet problemlösningsförmåga och verkligt nyskapande. Till skillnad från den ‘förnyelse’ som politiker tror att de kan åstadkomma genom att maniskt upprepa ord som rasism och främlingsfientlighet.

Jag skräms av den alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text och för att stämpla personen som det ena eller det andra.
Grupptillhörigheten har blivit viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet.

Jaså, en vit heterosexuell man som säger något om fattiga i u-länder? Håll klaffen! Vi vill inte veta av dina okunniga kommentarer, som dessutom är rasistiska.
Inom vissa ämnesområden råder total konsensus om vilken åsikt som är den rätta, och när någon uttrycker en avvikande åsikt leder det inte till debatt utan till att avvikaren ska mobbas till tystnad. N någon uttrycker en avvikande åsikt inom ett konsensusområde , som också brukar kallas  det politiskt korrekta  så hörs sällan någon saklig kritik. I stället sätter mobben igång att frysa ut och håna.

Vad händer i en sådan miljö där kloka människor hukar av rädsla för att bli stämplade?

När argument inte prövas förutsättningslöst, utan genast sorteras i godkända och icke godkända?

Jag är rädd för att det gör oss enbart dummare inte mer förstående. I vissa frågor verkar det ogenomtänkta jasägandet ha blivit norm.

I ett samhälle där rädslan för att tycka fel och bli stämplad som avvikande, övervinner viljan att tänka fritt behövs ingen lagstadgad censur, där har ofriheten vunnit på walkover. Det är så sorgligt att se att toleransen blivit i det närmaste noll i frågor där man inte okritiskt underkastar sig de åsikter som gäller för de politiskt korrekta och går emot den härskande tyckareliten.

Jag ser att gaphalsarna, de som inte delar mina åsikter, men som gärna berömmer sig själva och varandra för att vara så förståndiga, vidsynta och toleranta, gör allt för att undvika ett vettigt utbyte av åsikter istället ägnar all sin energi till att kasta dynga på mig som person. De ifrågasätter inte mina åsikter. Det är inte mina åsikter som de vill diskutera, det är jag, min person som ska släpas i dyngan.

Fortsätter det såhär och man är på god väg, har vi en åsiktsdiktatur i Sverige.