Vargarna på gården.

Det kom en stor flock väderbitna unga vargar till gården. De stod blöta i det kalla regnet utanför grindarna och bönade om att få bli insläppta.
Fåren, gässen och hönsen tyckte synd om dem och ville släppa in dem, men gårdens vakthundar vägrade.
De sa att de kände igen vargarna för vad de var och ville inte utsätta gården för risken.
Men när vakthundarna sov, tog fåren, gässen och hönsen saken i egna händer. De bakband vakthundarna och släppte in vargflocken för att ägna denna all sin moderliga kärlek.
Nu vet man inte riktigt vad som kommer att hända på gården.
Man kan kanske, å ena sidan, tycka att om det, mot all förmodan, visar sig att vargflocken har tänder, borde väl fåren, gässen och hönsen, som var så förslagna att de lyckades bakbinda vakthundarna, kunna hantera situationen?
Vakthundarna var ju för sin del inte mycket till vakthundar, som sov medan vargarna ylade högt utanför grindarna och fåren, gässen och hönsen konspirerade bakom ryggen på dem.
Å andra sidan hade nog vakthundarna aldrig föreställt sig att sammanhållningen inom gården när vargarna ylade utanför staketet var så dålig att de skulle förrådas av sina egna.
Men, varför oroa sig i onödan — det finns säkert ingen anledning, nu när man så kärleksfullt välkomnat vargarna, att tro något annat än att det som händer på gården framöver blir så jättegulligt och hjärtevärmande att man helt säkert kommer att släppa in vargar även på granngårdarna.