Hur ska muslimer och svenskar kunna komma överens?

många år har det funnits en tro bland vänstern i Sverige att det mångkulturella samhället är oproblematiskt
Men debatten om slöjan visar att det idag finns värderingsskillnader i befolkningen som inte är möjliga att överbrygga. ¨
Hur mycket muslimer än försöker förklara sina ståndpunkter möter de - och kommer de att möta - en oförstående majoritetsbefolkning. Detta har varken med islamofobi eller rasism att göra.
Skillnaderna i uppfattning bygger i grund och botten på två olika och diametralt motsatta synsätt på vad som är ett moraliskt godtagbart levnadssätt.
Att det är muslimer som ständigt råkar i hetluften beror på att ingen annan befolkning insisterar på att deras speciella livsstil ska utgöra en offentlig ordning.
För många muslimer, i särskilt hög utsträckning för islamister, betraktas islam som ett system som ska styra "allt". Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam, domstolarna ska döma enligt islam e.t.c e.t.c.
Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet.
Det är vanligt att muslimska kvinnor jämför bärandet av slöja med nunnors dok för att jämställa praktiken att dölja håret. Jämförelsen haltar. Nunnor har tagit konsekvenserna av sin starka gudstro och valt att placera sig i samhällets periferi. De gör inte anspråk på att alla andra ska acceptera eller tycka om dem eller deras religiösa idéer.
Tack vare att de isolerat sig i kloster där de sköter sina egna angelägenheter har de också erhållit acceptans i det dominerande sekulariserade samhället. Samma sak gäller egentligen för alla kyrkor och kristna sekter med avvikande uppfattningar i förhållande till majoritetssamhället.
Det är bara muslimer som ställer krav på att särbehandlas i offentliga sammanhang.
I ett liberalt samhälle av svensk typ är det svårt att på ett självklart sätt förorda förbud av slöja, vare sig vi talar om niqab eller andra modeller. Vi tillåter ju trots allt en mängd märkliga klädesplagg i ett modernt samhälle.
Vi ska däremot vara beredda på att ta konsekvenserna av en hög invandring från muslimska länder och av att islam har etablerats i landet.
Priset som Sverige får betala är en uppdelning av samhället i etniska och religiösa enklaver utan kontakt med det dominerande samhället.
Slöjan är i det här sammanhanget en markör som visar hur svårt det är att förena islamiska värden med det levnadssätt som etablerats av majoritetsbefolkningen.
Muslimer praktiserar en genusordning flertalet svenskar ser som tillhörande en förgången tid.
Förtryckta eller inte, för moderna människor är det naturligtvis absurt att kvinnor inte kan visa håret för främmande män eller täcker ansiktet med mask.
Dessvärre är det svårt att se en lösning på det här dilemmat. Muslimska kvinnor, iklädda niqab eller vanlig slöja, kommer att få det mycket svårt att bli accepterade på arbetsplatser som har att göra med utbildning eller socialisation av infödda sekulariserade barn.
Det är en sak att köra buss eller att arbeta i serviceyrken där man har opersonliga kontakter med kunder som kommer och går.
En annan sak är det att ta hand om andras barn i förskolan eller grundskolan. Det är arbeten som innebär att man blir en del av barnets uppfostran och i de allra flesta fall vill föräldrar att deras barn ska tas om hand av dagis- och skolpersonal med samma värderingar som de själva har..
Vi kan givetvis hävda att alla föräldrar bör vara så storsinta och toleranta att det inte spelar någon roll vem som uppfostrar barnen när de står utanför föräldrarnas kontroll.
Men det är en orealistisk tanke. När allt kommer omkring vill vi att våra egna barn ska uppfostras enligt de värderingar vi själva anser vara riktiga. Jag har mycket svårt att se hur slöjbeklädda muslimska kvinnor (särskilt om de bär niqab) ska kunna vinna acceptans på arbetsplatser där infödda svenskar är i majoritet.
Risken med att anställa kvinnor som bär slöja i yrken som har att göra med icke-muslimska barn är att föräldrar flyttar barnen till andra institutioner för att de inte sympatiserar med islamiska värderingar.
Även muslimer är tveksamma till att överlåta sina barn helt och hållet till sekulariserad dagis- eller skolpersonal.
Islamister i moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm anser att muslimska barn riskerar att få en negativ "karaktärsutveckling" om de exponeras alltför mycket för svensk kultur.
Därför har de i många år fört fram idéer som går ut på att de muslimska barnen ska separeras från icke-muslimska barn. De vill att det ska byggas upp islamiska daghem och skolor och att religiöst kunniga personer ska undervisa i hemspråk.
Ligger det inte närmare till hands att människor med dessa åsikter söker sig till en miljö där det finns muslimer som förstår dem och kanske till och med sympatiserar med deras konservativa hållning.
Ideologiskt kan det låta förträffligt med ett samhälle präglat av etnisk, kulturell och religiös mångfald.
I praktiken innebär det stora svårigheter om det ens är möjligt att få till stånd en känsla av tillit mellan medborgare som lever inom väldigt olika värderingssystem.
Muslimer, särskilt fundamentalistiskt tänkande muslimer, visar på multikulturens dilemma när de utmanar offentligheten med förhållningssätt som, vågar jag påstå, det stora flertalet infödda svenskar känner antipati för.
För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är.
Därför kommer man att vara tvungna att acceptera framväxten av allt tydligare "samhällen i samhället".
Det kommer i sin tur att försvåra möjligheten för muslimska barn att bli delaktiga i samhället på samma villkor som andra barn.
Det är åtminstone min uppfattning av vad invandring och multikulturalism kommer att leda till.

Journalister i samhällsdebatten

Det märkliga med dagens svenska journalistik är att man har en så enögd inställning till invandring och migration.
Ännu märkligare tycker jag det är att de fyra stora tidningar verkar ha bildat en kartell där man lovat på alla stötta dagens invandringspolitik och att utnyttja alla till buds stående medel för att demonisera SD.
Journalisternas verkar tro att de är vardagens stora hjältar och att skandaler och en ökad försäljning av lösnummer är allas intresse.
Att journalisterna för det mesta ger en så skev och så hårt vinklad bild av vad som händer i samhället att deras artiklar mer liknar kampanjmaterial eller en politisk pamflett än objektiv och konstruktiv kritik av makthavarna, det är något man fått vänja sig vid.
Att journalisternas artiklar inte representerar vad människor i allmänhet tycker jag man ser tydligt i en undersökning från SOM institutet där 64 % svarade ja på frågan ”tycker du att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”
Att journalisterna inte håller med är kanske självklart, men det är ändå lite förvånande att i en annan undersökning där man frågade 1600 journalister svarade 70 % att de aldrig avstått från att rapportera negativa aspekter på invandringen.

I medieakademins förtroende barometer är det endast 24% som har förtroende för journalisterna. Men det är lätt att förstå hur illa ställt det är när Journalistföreningen viftar bort siffrorna med att det måste vara ett mätfel.
När journalistkåren diskuterade under temat ”att våga ta debatten” tyckte de flesta att det var bättre att tiga än att försöka ta debatten. För tiga är ju inte att ljuga. Det här visar väl att media grovt missuppfattat sin uppgift i samhället,

Att journalisters politiska värderingar inom kåren inte är representativa är välbekant och i en av SOM institutets visade det sig att det rödgröna stödet hos journalisterna är 70 % . Av de tre partier som ingår är MP mest överrepresenterat med 41 % och vid SVT är det mer än hälften som ser MP som det bästa partiet.
I en annan skrift såg jag att ännu tio år efter sovjetblockets sönderfall stödde 10% av journalisterna V.

Journalisterna hämtar sina referenser inom den egna gruppen törs jag påstå, och då kan det inte bli annat än att folk har helt tokiga idéer.
Och eftersom människorna har helt tokiga idéer måste de läras upp till journalisternas nivå. En nivå som de själva inte anser vara extrem utan helt normal.
Den enda journalisten som verkar ha en klar verklighetsuppfattning är Janne Josefsson, Han säger nämligen såhär: ”Flykting och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem det finns i ett mångkulturellt samhälle”.
När man ger sig in i en diskussion tror man självklart att man har de rätta argumenten och en möjlighet att vinna.
Men i invandringsfrågan har journalisterna, en så svag position att man försöker göra tigandet och skönmålningen till något moraliskt försvarbart och på så sätt skjuta diskussionen framför sig för att slippa tappa ansiktet.
Istället hänger man upp sig på formuleringar och enskildheter och försöker på det sättet behålla sin självbild så länge som möjligt,

Demokratin överlever den?

För sådär 20 år sedan var den gemensamma tanken att nationellt självbestämmande, oberoende och suveränitet var det som höll ihop Sverige.
Kolonialism som då var något negativt har numera blivit något positivt under benämningen flyktingpolitik. Något som dessutom på något sätt blivit positivt.

En annan förändring som skett är att beteenden som tidigare betraktades som oönskade eller olämpliga har kommit att bli olagliga och straffbara.
Man har fått ett medieklimat där man högst ogärna diskuterar invandringen, dess konsekvenser, omfattning och kostnader. I stället har man fått en debatt där man undviker det viktigaste och hänger sig åt mindre väsentliga frågor som integration och rasism.

I samma veva har begreppet rasism förlorat sin ursprungliga betydelse och i stället blivit synonymt med ifrågasättandet av invandringspolitiken.
En rasist är någon som kritiserar dagens invandringspolitik.
Hänger verkligen människors lika värde och mänskliga rättigheter ihop med en diskussion om invandringspolitiken? Kan vi ha en oreglerad invandring, vilket Sverige har i praktiken, men ändå förvänta oss att det inte påverkar samhället i stort?

Ett växande demokratiproblem är att yttrandefriheten blir mer och mer begränsad. Åsikter kriminaliseras, yrkesförbud uppstår genom stigmatisering och ren mobbning,
Realiteter i dagens Sverige. Men ännu mer skrämmande är att från politiskt håll kommer förslag och åtgärder som gör att vi sakta men säkert går i en totalitär riktning.
Efter varje terrorhandling tas ytterligare steg för ökad kontroll och övervakning av alla medborgare utan urskiljning. Något som förvärrar den redan nu dåliga positionen för demokratin.

Bristen på en demokratisk debatt i media och en total brist på interndemokrati i de politiska har lett till en tydlig likriktning inom partierna och till en utfrysning av kritiker som har skrämt folk tyll tystnad och fått många att vända sig från politiken.
Att sedan media på opportunistiskt utnyttjat den här bristen har skapat en opinion som få vågar ifrågasätta.

Är det inte dags att vi ser till att förnuftet återvänder, eller ska vi låta demokratin gå förlorad genom att fler och fler dissidenter mobbas, genom att tabun etableras och ifrågasättande röster tvingas till tystnad och vi andra sitter still i båten och låter det ske.

Inställt nyval

 Jag har aldrig haft en tanke på att rösta på V eller SD, men tycker ändå rent ut sagt att dagens besked om det man kallar decemberuppgörelsen är rent förkastligt och helt odemokratiskt. 

Beslutet är ju enkom till ör att utestänga demokratiskt valda partier V och SD från inflytande. Som medborgare får man alltså inte någon möjlighet alls att få sin röst hörd oavsett hur man röstar. Jag tror att många sett SD som enda alternativet till de etablerade partierna och därför proteströstat på SD.

Men nu har man genom trixandet lyckats skapa en sorts samlingsregering för att stänga ute två demokratiskt valda partier V och SD.  För min del känns det här som att man satt demokratin åt sidan, och att man de facto gjort val meningslösa. Vad spelar det för roll hur jag röstar om man genom diverse finter ändå sätter valresultatet ur spel?

Får den här farsen fortsätta i samma riktning så kommer V och SD i framtiden att framstå som en dröm i jämförelse med vad man kan få istället. 

Inser man inte nu politikernas arrogans mot väljarna så gör man det aldrig. 

Ni röstade fel, men vi lyckades ändå lösa problemet. Det verkar vara tanken för dagen.  

Men kanske några fler efter dagens taskspeleri inser att demokratin inte är en självklarhet utan något som måste försvaras och respekteras.  Även av politiker.

Krisen i dagens svenska politik.

Den svenska parlamentarismen går nu igenom sin värsta kris någonsin. Och dessvärre är det politikerna själva som är upphovet till krisen.
 Om medias uppgifter stämmer klarar inte politikerna i riksdagen av sin uppgift att representera folket och försvara demokratin, istället trixar de  med demokratins och parlamentarismens spelregler i tysthet bakom stängda dörrar i en kamp för att behålla makten..
Jag kan inte förstå hur de ska kunna återskapa förtroendet för vår parlamentarism om de inte vaknar upp och inser att de representerar folket och börjar leva upp till tidigare löften.
Har jag uppfattat media rätt så sitter sju av riksdagspartierna och diskuterar hur man ska kunna skapa regler för vad de kallar stabila minoritetsregeringar. Man vill försöka ändra riksdagens arbetsordning utan att behöva ändra grundlagen. Det är något djupt odemokratiskt som de historiska parallellerna borde avskräcka från. Weimarrepubliken föll offer för precis den här sortens trixande, men då var det nazisternas som lyckades ta sig runt minoritetsklausuler och gjorde det möjligt att slutligen radera demokratin ur den tidens Tyskland.  Något som kom att leda till koncentrationsläger och världskrig.
Om man fortsätter med sina försök att frysa ut SD kan det bli så att de enbart skapar en situation som kommer att gynna Sverigedemokraterna, som, om inte S och M nu börjar ta migrations- och integrationsfrågorna på allvar, kommer att växa till ett ännu större parti. Med de allt tydligare bristerna i mottagandet av migranter och en social välfärd som sakta men säkert försämras är det inte orealistiskt att SD kommer att fortsatt att vara ett av Sveriges tre största partier 2018. Och det är inte självklart att S eller M tar platsen som det största i ett sådant scenario.
Tänk då tanken vad en förändring av formalia skulle innebära och titta tillbaka lite på historien. De riksdagspolitiker från S respektive M som ens överväger fortsatta samtal om formfrågor visar prov på en historielöshet som närmast är att beteckna som ett totalt hjärnsläpp. Att diskutera form när de inte kan komma överens i sakpolitik är ett personligt underkännande för var och en av dessa på ett personligt plan.
Det är hög tid att noga fråga ut våra politiska företrädare hur de ser på de här frågorna när de inför nästa ordinarie val söker ny plats vid köttgrytorna.  Vilka överenskommelser och kompromisser kan de tänka sig? . De som inte klarar av att svara redigt på frågorna, och framför allt ärligt, bör ges respass till lämplig FAS-3 sysselsättning. Och då är deras namn ovidkommande. Ingen ska få gömma sig bakom det vanliga sättet att glida undan frågorna genom att komma med papegojsvar eller halvsanningar. De måste komma med tydliga svar om var man står och hur man agerat.
Det är väldigt svårt för mig att förstå sig på journalisternas och statsvetarnas stora förvåning över att Sverigedemokraterna röstade ned regeringens budget. Det är solklart att SD medlemmar aldrig skulle kunna acceptera att partiet skulle ge med sig på den här punkten. Att trots det förvänta sig att SD skulle lägga ned sina röster – för att eventuellt vinna någon poäng hos de etablerade medier som ändå har gjort till sin livsuppgift att alltid framställa partiet i sämsta möjliga dager – är faktiskt rent obegåvat. Ändå uttryckte mängder av journalister och statsvetare just att de var ”förvånade” över SD:s val.
Samma sak med ältandet om praxis.  SD bröt mot praxis, snyftar debattörer och politiker från de andra partierna, som om man kan kräva eller förvänta något annat av SD som gång på gång har drabbats när de andra partierna har valt att frångå praxis kvittningssystemet, talmansvalet, utskottsordförandeposter för att nämna några exempel. Men då har aldrig någon journalist i anklagande ton har frågat de andra varför de inte följer praxis.
Det är fullständigt klart att det går en avgrundsklyfta mellan SD och de andra partierna. Men jag tror inte att klyftan egentligen handlar om synen på alla människors lika värde, eller ens invandringspolitiken. Jag tror att den främsta orsaken till klyftan är att alla de andra partierna har accepterat och anpassat sig efter medias elit och deras logik, medan SD inte har gjort det.
Detta gör att SD har en potential som inget annat parti i Sverige i dag att faktiskt stå för demokrati, i bemärkelsen att lyssna på väljare och partimedlemmar och anpassa sig efter dem, snarare än journalistkårens åsikter. SDs politik är populistisk i den meningen att den verkar utformas i dialog med väljare i stället för att politiken utformas i en avskärmad elitbubbla där de enda känslorna för folket är förakt. Det är troligen därför som de är pariastämplade av etablerade medier och riksdagens övriga sju partier och de har därför ingen anledning att anpassa sig till deras åsikter.
Men det handlar än så länge bara om en potential, och utvecklingen kan lika gärna gå åt andra hållet. För samtidigt som SD på ett befriande sätt motiverar sitt röstande i budgetfrågan med att ”det var det här våra väljare ville”. En formulering vi borde få höra mycket oftare från alla partier, så finns i partiet tendenser till toppstyrning och ett förakt från partiledningen gentemot gräsrötterna, Tänk på  Anna Kinberg Batras ”Stockholmare är smartare än lantisar”.
 Det verkar som partierna låter sig styras av den så kallade mediaeliten, och att SD är det enda undantaget från regeln, då har partiet kanske en framgångssaga av socialdemokratiska mått framför sig. Att vara det enda partiet som står för vad folk, i stället för journalister, tycker, borde ge chans till stora valframgångar. Invandringsfrågan är naturligtvis det tydligaste exemplet. Den svenska journalistkåren har med några få undantag anslutit sig till idén att den som vill se minsta minskning av dagen invandring till Sverige är en rasist eller som det nu heter nyfascist. Samtidigt visar SOM-undersökningen att när svenska folket får frågan om det är ett bra förslag att minska flyktinginvandringen svarar 44 procent  att det är ett bra förslag, 31 procent ett dåligt förslag och 25 procent ,svarar varken eller. När frågan i stället är om det är ett bra förslag att öka flyktinginvandringen svarar 50 procent att det är ett dåligt förslag, 18 procent ett bra förslag och 32 procent att det är varken eller. På båda frågorna är det alltså de invandringskritiska alternativen som får flest anhängare. Man kan knappast anklaga svenska journalister för att vara demokratins vakthundar, i bemärkelsen att representera väljarnas åsikter.
Men det finns andra exempel på att SD ställer sig på väljarnas sida, mot en enad journalistkår och sju i stort sett enade riksdagspartier. Jag tänker främst på frågan om kvotering av föräldraförsäkringen, som undersökningar visar att cirka 80 procent av svenska folket är emot. SD säger nej, vilket flera av de borgerliga partierna också gjorde tidigare. Eftersom de borgerliga partierna vill älskas av journalisterna, som utan något tydligt undantag är för kvoterad föräldraförsäkring är det numera bara Kristdemokraterna som ödmjukt och försiktigt protesterar mot statens inblandning i familjelivet.
Jag ansluter mig alltså till dem som tror att SD har potentialen att upprepa Socialdemokraternas enorma framgångar från förra seklet. Liksom S då var ensamma om att driva frågan om mänskliga och drägliga villkor för den växande skaran av arbetare, är SD i dag ensamma om att lyssna på vad svenska folket faktiskt vill, i stället för att ängsligt försöka blidka en grupp av journalister och andra elittyckare som lever ett isolerat liv i Stockholms innerstad och har dålig koll på vad som händer i övriga landet, eller ens i förorter några kilometer bort.
Och vad händer idag? Jo, etniska svenskar, men även framgångsrika invandrare, flyr de bostadsområden, skolor och andra institutioner som blir alltmer präglade av mångkultur. Om man är i ett mångkulturellt område, så slår mig alltid samma tanke: Var är svenskarna? Visst ser jag några enstaka etniska svenskar, men de är inte många, de är definitivt inte de 87 procenten, och jag undrar hur integrationen av invandrare någonsin ska kunna lyckas om svenskar flyr från alla ställen dit invandrarna tar sig?
Det här fenomenet visar tydligt illustrerar varför påståenden om rasism har spårat ur så fullständigt.
Traditionellt har man med rasist avsett en person som hävdar att det finns raser och att vissa raser är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader. Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så många asylsökande att hälften eller fler av förstaklassarna kommer från denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivå kan hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor, som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt som rasism.
Med den ursprungliga definitionen av rasism är det däremot självklart att politiken bör söka balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i det. Svenskar i allmänhet en positiv inställning till invandrare, men när de blir för många inom samma område då drar man. Svensken som var glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i klassen, har han plötsligt blivit rasist, eller drar han slutsatsen att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar språket och måste få extra stöd från läraren?
Vad händer när svenskar som säger att de gillar olika och är 87 procent, men samtidigt betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från sin omhuldade mångkultur?
Jag kan inte tro på medias alla litanior om SD som ett rasistiskt eller nyfascistiskt parti. SD säger att de vill minska invandringen med 90 procent, men de vill inte stänga gränserna. Men just det påstår journalister till leda. Samma journalister skriver att SD vill avskaffa den fria aborten när sanningen är att SD vill ändra tidsgräns för den fria aborten från 18 veckor till 12 samma är den tidsgräns våra nordiska grannländer har.  Men grannländerna styrs naturligtvis av rasister, för de har ju ungefär sådana invandringsvolymer som SD vill att Sverige ska ha.
För bara något decennium sedan såg Moderaternas invandringspolitik ut som den SD har i dag, och för drygt två decennier sedan tog Ingvar Carlssons S-regering vad som kom att kallas luciabeslutet, som minskade invandringen till Sverige. Borde inte M och S skriva vitböcker och göra upp med sin rasistiska historia, för nu är allt som är mindre än dagens invandringsvolymer rasism?
Jag undrar ofta om de debattörer, som försvarar dagens invandringsvolymer verkligen innerst inne tror att det enbart är en fråga om bristande integrationspolitik. I min värld är integration direkt kopplad till antal. Den första skolklassen med två invandrarelever ger oerhört mycket bättre integrationsmöjligheter än den andra skolklassen med 20 invandrarelever särskilt efter att alla elever med svenska som modersmål att bytt skola.
Dessutom är de integrationspolitiska förslag som brukar framföras politiskt ogenomförbara. Vänsterns och socialliberalernas integrationspolitik brukar innebära positiv särbehandling av invandrargrupper; kvotering, subventionerade anställningar, särskilda bidrag till kultur med mångfaldsperspektiv och liknande. Det strider mot principen om likhet inför lagen, och framförallt strider det mot svenskens sinne för rättvisa. För här ska ingen glida fram på en räkmacka med en silversked i röven, oavsett om orsaken är att man är adlig eller att man har flytt från Syrien. Politiker som försöker genomföra detta kommer inte att lyckas, trots att journalisterna lär göra allt de kan för att hjälpa till med propaganda.
De mindre sociala liberalernas integrationspolitiska vision handlar i stället om att avskaffa välfärdsstaten. Avskaffade regleringar av arbetsmarknad och bostadsmarknad ska möjliggöra den fria invandring och fria tillgång på lågbetald arbetskraft som dessa liberaler drömmer om. Men en dröm lär det förbli, eftersom svenskar överlag inte är förtjusta i fattigdom och stora klyftor, och de miljöpartivänliga journalisterna kommer knappast att hjälpa liberalerna.
Å andra sidan kan Centerpartiets liberaler få som de vill till slut trots allt. För om dagens invandringsvolymer behålls eller ökar, som prognoserna från Migrationsverket säger och trenden med invandrares låga sysselsättningstal håller i sig kommer den ekonomiska grunden för välfärdsstaten att krascha. Samtidigt kommer flytten från problemområden och enklavisering att skada tilltron till samhället och politikerna så att viljan att betala höga skatter inte längre finns. Då kan liberalernas dröm uppfyllas, och samtidigt kommer misären att vara så djup att det åter finns en efterfrågan på Socialdemokraternas traditionella politik. En win-win situation, det kräver att man krossar några ägg på vägen dit,
Jag vet inte vilken grupp jag tycker är värst, de självgoda journalisterna som visar Stasifasoner när de jagar de som de kallar rasister och friserar verkligheten, eller  Alliansen som låtsas att allt blir bra om vi sänker ingångslönerna. Sedan kan man naturligtvis fråga sig vid vilken ingångslön blir svenska företag egentligen intresserade av att anställa en analfabet som vägrar att samarbeta med personer av motsatt kön? eller vänstern som låtsas att allt blir bra om vi bara erkänner den vite mannaens skuld och ger invandrare tillräckligt mycket positiv särbehandling?
Men tävlingen i att kunna kasta mesta möjliga skit på SD står mig upp i halsen, och att om man inte tänker om och börjar företräda sina väljare så kommer SD efter valet 2018 att stå med nycklarna till Rosenbad i handen och hånskratta åt både journalisterna de övriga riksdagspartierna och säga att  ni fick precis vad ni förtjänade. Ni borde ha intresserat er för vad väljarna upplever och tänker i stället för att mest bekymra er om hur ni skulle kunna behålla makten och klia varandras ryggar.
Vill partierna i den så kallade sjuklövern förhindra att detta händer är det bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora.
Men då måste partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor om att alla invandringstal som är mindre än dagens är rasism.
Men även om det skulle ske så lär det säkert dyka ner en ny fråga där partierna måste välja mellan att stå på väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida.
Även om invandringen är den fråga som skiljer folket och media eliten åt i dag försvinner, så finns det ett otal frågor som till exempel; religionernas ställning, den svenska flumskolan, genusideologin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret och kilmatförändringsreligonen.
Men det finns många, många fler frågor där eliterna vill tvinga på folket sina åsikter och hur man ska bete sig. På en del områden har eliten tyvärr redan vunnit, men inom andra områden håller folket fortfarande stånd. Så även om låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de riktiga demokraterna.

Ra(S)ister och Nazi(S)ter

En lite kort sammanfattning av socialdemokraternas ”stolta” förflutna, det parti som en gång hade Hitler som idol och var föregångare inom rasbiologi som nazisterna lärde sig mycket av.

Vi börjar när det förra seklet var ungt. I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk fanns långt ner på utvecklingstrappan.

Sedan kan vi hoppa till riksdagsledamot, handelsminister, statssekreterare, statsminister och socialdemokraten Richard Sandler som tillsammans med andra slog fast att rashygien är en viktig del i den socialdemokratiska drömmen om folkhemmet och att ”Värdet av vårt lands befolkning är av sällsynt, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning”

Till de mindre värda raserna räknades bl a judar, svarta och zigenare. ”Det säger sig självt att färgade raser under inga förhållanden – framför allt inte negrer – inte ens som tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall, bör äga tillträde till riket.”

Arthur Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, chefredaktör för tidningarna Arbetet m.m. Engberg var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet. 1921 skrev Arthur Engberg en ledare i Arbetet (S) där han beskyllde judarna för att vara”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser, i sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik” och ” det ligger i judendomens hela kynne att förbränna den germanska rasen.”

Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. ”

En annan fin herre var Ragnar Eriksson som var med och bildade den fascistiska Förbundet Det Nya Sverige enligt Mussolinos modell. Eriksson bytte senare namn till Edenman och blev minister i Tage Erlanders socialdemokratiska regering och sade”… det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet…”

Minns ni Allan Vougt som var en socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Försvarsminister, gruppordförande för (s), medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt en broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.”

En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus

Tage Erlander var med och beordrade inventering av zigenare och tattare!

En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är den gamle toppdiplomaten och f.d. ambassadören Sverker Åström. Han gick direkt till UD 1939 efter studenten. I sina memoaren ”Ögonblick” har han dock glömt att han varit medlem i en nazistisk organisation och sa att jag har inga minnen av några eventuella kontakter med Sveriges Nationella Förbund och kan inte svara på några frågor om det. Sverker Åström verkar inte ha brutit helt med de främlingsfientliga” I DN 1990 tyckte Åström ”att Sverige borde akta sig för att ta emot flyktingar från kulturer med så väsensfrämmande seder och bruk att de skulle ha svårt att anpassa sig i ett nordeuropeiskt land”

Per Albin Hansson, socialdemokraternas socialdemokrat slog redan 1921 fast i sitt första folkhemstal fast ”Sverige åt svenskarna”

Hela det politiska etablissemanget tiger om det som utspelades i Sverige då skaror av fascister och nazister ”roddare” rodde över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrena” partier. Otaliga ”roddare” gjorde karriär inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret. m.m. Beror Mona Sahlins och andra socialdemokraters hätskhet mot Sverigedemokraterna på dåligt samvete för att det egna partiets nazistiska och rasistiska förflutna ska komma fram?

Alva Myrdal, svensk diplomat och toppsocialdemokrat bedrev ”förädling av folkmaterialet” med tvångssteriliseringar. Makthavarna (S) trodde allmänt att just ”undermåliga ynglade av sig” mer än ”vanligt folk.” Den raspolitik socialdemokraterna bedrivit får Sverigedemokraterna att framstå som antirasister!

Så här kan man hålla på, det finns hur många exempel som helst på att Sveriges före detta ledande parti i alla tider inte varit eller är ett dugg bättre än de Sverigedemokrater de idag kallar rasister.

Inte alls långt bort i tiden, 1989 införde regeringen Carlsson (S) ett totalstopp mot invandring. I det s.k. Luciabeslutet konstaterades att Sverige var ”FULLT” Redan då tillhörde en numera inte helt okänd socialdemokrat som heter Mona Sahlin partiets toppskikt och var tänkt att bli Carlsson efterträdare om inte en chokladbit kommit i vägen.

Nåväl, totalstoppet mot invandring hävdes 1991 av en borgerlig regering.

Detta var en mycket, mycket kort version av socialdemokraternas rasistiska och nazistiska förflutna och det är väl inte så mycket att säga om mer än att dagens socialdemokrater och de andra partierna borde vara mycket, mycket försiktiga när de anklagar Sverigedemokraterna för att ha ett mörkt förflutet.

Totalt inkompetenta pladdertackor.

Efter att ha försökt följa den politiska debatten de senaste veckorna är det lätt att bli mörkrädd.

Det verkar som om Sverige ska styras av totalt inkompetenta pladdertackor.

Att de allra flesta politiker är okunniga och olämpliga för sina uppdrag borde inte vara någon nyhet, men den allmänna bilden av politiken en annan.

Man verkar enfaldigt nog tro att våra politiker är vara kloka och kunniga människor. Några få politiker kanske lär sig med tiden, men de flesta klarar sig undan genom att gömma sig bakom tjänstemän i utskott och departement.

Det är anonyma tjänstemän som har den verkliga makten, människor som inte kan ställas till ansvar.

De folkvalda är på sin höjd galjonsfigurer som kanske i 15- 20% procent av besluten som de folkvalda fattar har någon egentlig påverkan.

Det finns ett väldigt belysande exempel i försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam som också är Socialdemokraternas gruppledare i försvarsutskottet.

Där har hon suttit som ledamot sedan 2002.  Hon säger själv: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag fick reda på att jag skulle hamna i försvarsutskottet ville jag bara lägga mig på golvet och gråta"

När hon i en intervju får en fråga om hur beredskapen på Gotland ska förstärkas, blir svaret: ”Ja, det vet jag inte. Vi ska resa dit senare i år och lära oss mer".

En annan fråga: ”Kommer ni att modifiera två eller tre Gotlandsubåtar”? Svaret: "Det vet jag inte, jag är inte så bra på det där med siffror"

Alltför många svenska politiker har ingen aning om vad de sysslar med. De är dessutom rent generellt sett uppseendeväckande dåligt utbildade. Det behöver inte vara någon nackdel, om de har skaffat sig viktiga erfarenheter och kunskaper på annat sätt.  Men ytterst sällan de har det, så sällan att det är nästan försumbart.

Istället går karriärvägarna via ungdomsförbundens, fackföreningarnas eller intresse-organisationernas broilerproducerande så kallade tankesmedjor.

Korta jobb mer av typen praktikplatser eller sommarjobb i ungdomen som bankkassör, mentalvårdare eller hårfrisörska är exempel på de enda erfarenheter från livet utanför politiken våra ledande politiker har. Någon riktig längre erfarenhet från arbetslivet och samhället är det ytterst sällan tal om.

Så inte nog med att de inte behärskar politiken eller sitt ämnesområde, de har helt enkelt ingen aning om hur eller kan förhålla sig till hur andra människor har det.

De senaste veckorna har gjort mig ännu mer skeptisk till svensk inrikespolitik och politiker överhuvudtaget, det verkar mest vara frågan om att kunna pladdra på så mycket som möjligt utan att säga en enda vettig mening, så att åhörarna glömmer vad saken egentligen gällde.