torsdag 30 mars 2017

Svensk politisk debatt.

Det här är svensk politisk debatt. Man lägger skulden på motståndarna och högerpopulisterna när de går från framgång till framgång i opinonsundersökningar och val.
Som om det vore Jimmie Åkessons alla fel och brister som gör att SD är näst största parti i de senaste mer traditionella svenska undersökningarna.
Ingen har på något sätt pekat på att Löfven, Kinberg Batras och Annie Lööf har en roll i sammanhanget. Det är enbart Åkessons fel och brister och SD rasistiska rötter som är orsaken för att det går så bra för dem. Åtminstone om man ska tro på motståndarsidans argument.

"Det är motståndarens fel, att de upplevs som mer trovärdiga i sin problem och vardagsbeskrivning än vi och att väljarna ser deras förslag som bättre än våra, och gör att högerpopulismen skördar framgångar. Det är motståndarnas fel – inte vårt”.
Är jag ensam om att tycka att det här är lite märkligt sätt att föra debatten?
Lägga skulden på de som är bättre på att beskriva det väljarna tycker är viktigt ? Det är hela tiden någon annans fel att de själva misslyckas. Igen och igen.

lördag 25 februari 2017

Trump och Sverigebilden.

Efter Trumps tal om Sverige och de problem som den stora invandringen skapat, har det kommit en våg av journalister som med starka ord vill visa hur fel Trump har.
Den starka reaktionen hos politiker och journalister bottnar i en djup frustration och rädsla över att ha förlora kontroll över den "sanning" som man vill sprida som den enda riktiga.

Från media och indignerade politiker påstås det att bilderna av Sverige som nu far över världen är förvridna och felaktiga. Många säger att det är rena lögner. Men men då måste det ju finnas något som är sanning eller hur?

Men men med de möjligheter som skapats med internet, finns det bara subjektiva berättelser, där man beskriver sin uppfattning av den lilla del av verkligheten man ser och upplever.

Vad vi än gör så är våra tolkningar individuella och felet man gör är att man tror att man kan applicera den egna berättelsen. som generell.

Varje människa har alltså sin egen sanning. Allt blir, för att ta till en sliten fras, relativt.

En lustighet i sammanhanget är att de som nu försöker försvara den gamla Sverigebilden är samma personer som bara för några månader sedan talade sig varma om öppna gränser och internationalism, och kallade de som då sågs som nationalister för rasister och fascister, de personerna har plötsligt förvandlats till nationalister som ivrigt försvarar det svenska och den (tidigare icke existerande) svenska kulturen.

söndag 1 januari 2017

Wilhelm Moberg från 1984

Ibland känns det som Sverige haft sina profeter. En av dem är Wilhelm Moberg som redan 1984 (lustigt sammanträffande) i boken "I egen sak – Obekväma inlägg i det offentliga samtalet" skrev:

"Riksdagsmannens tjänst kommer givetvis hos oss hädanefter att bli mer eftertraktad än någonsin och just av dem som ser till dess förmåner – d.v.s. av dem som icke borde bli riksdagsmän.
———-
Genom yrkespolitikerns framträdande blir nu faran av en skråbildning uppenbar: politikerna kan bli en hierarki som helt avskiljer sig från övriga medborgare. Klyftan mellan de styrande och de styrda har redan blivit bredare, allteftersom de förra avlägsnat sig från ”civila” yrken och blivit politiker och ingenting annat,
För medlemmar i ett skrå ligger självtillräckligheten nära: man anser sig vara ensam om insikter i politik. Folket ska rösta vid valen men för övrigt hålla sig tyst och stilla
———-
Men om politiken blir en verksamhet enbart för specialister, är detta en olycklig utveckling som endast kan minska allmänhetens politiska intresse och förbereda marken fört totalitära tänkesätt.

Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter, desto lättare blir det ett offer för diktaturen.

I kapitlet Sverige – en demokratur? publicerat i Dagens Nyheter den 14 december 1965, som handlar om presstödet, använder Vilhelm Moberg ordet ”demokratur” om Sverige:
I och med det statliga presstödet utträder alltså Sverige med ett första riksdagsbeslut ur de i gammal konventionell mening demokratiska staterna i Västerlandet och tar ett steg i östlig riktning. Landet närmar sig en nu styrelseform, ett nytt statsskick. Hur skall man nu beteckna denna nya form av folkstyre? Vi kan lämpligen utöka ordet demokrati med en bokstav och kalla den för demokratur.

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.

torsdag 22 december 2016

Relativism och terror.

Ett vansinnesdåd i Berlin, 12 döda och mer än 40 skadade. För mig är det skrämmande att det finns de som inte tvekar att döda urskillningslöst, män, kvinnor och barn, så många som möjligt, så blodigt som möjligt, därför att de avskyr allt och hatar allt som vi andra står för. Att det är de här krafterna som måste bekämpas, det borde vara självklart för vem som helst

Men när jag surfar runt bland måndagens tidningar hittar jag i Aftonbladet en ledare som oroar sig för att terrorattentatet kan "gynna högerpopulistiska krafter" och det kan försvåra den generösa flyktingpolitiken...
”Terrorattentatet i Berlin kan gynna högerpopulistiska krafter i Tyskland och Europa.

För förbundskansler Angela Merkel innebär det att hennes generösa flyktingpolitik åter kommer att ifrågasättas."

Det är alltså det allvarligaste med attentatet I Berlin.

På vilken planet befinner sig Aftonbladets ledarredaktion?

Om några får halsarna avskurna på IKEA så skall man främst vara orolig för den hämndaktion som kanske kan komma mot den flyktingförläggning mördaren bodde.
Om ett terrordåd inträffar eller om några blir dödade så ska man då främst vara orolig för den "främlingsfientlighet" som kan uppstå?
I Sverige kan därför det absurda hända som "fackeltåg mot rasism, nazism och främlingsfientlighet" efter liknande händelser.
Det finns tydligen de som anser att alla skall känna oro inför Brexit, Trump, Sverigedemokraterna och ökad islamofobi, främlingsfientlighet osv.
Men man behöver inte känna oro inför skjutningar, våldtäkter, jihadism, terrorism och annan brottslighet, ökad otrygghet på gator och torg, bostadsbrist och misslyckad integration, för Sverige har aldrig varit tryggare. Då lägger de som anser sig tillhöra samhällseliten sina huvud på sned och ömkar om "tolerans" och förklarar att faran med sådana händelser är att den så kallade "främlingsfientligheten" riskerar att växa...
Det här är inget annat än resultatet av ett värdegrundsarbete som ska styra människors oro rätt och få folk att omfatta de riktiga värderingarna.

onsdag 21 december 2016

Svenska självbilden

Svenskarna verkar ha två uppfattningar om de som kommer till Sverige migranter. Den ena uppfattningen är att det är arma trashankar precis som de som kom från koncentrationslägren efter kriget. Därför måste vi ta hand om dom som om de vore helt oförmögna att reda sig på egen hand.

Den andra uppfattningen är att Sverige är ett land betydligt mer högtstående och humanitärt än andra länder,. Man har en syn som går ut på att Sverige har lyckats förena Bergspredikans kristna kärlek med det bästa från den franska revolutionen. Inget land har klarat detta bättre än vi i Sverige verkar de flesta tycka. Därför måste Sverige ta ansvar för en värld där medborgarna uppfattas som barn som ännu inte vet sitt bästa.

Detta gäller inte minst migranter från tredje världen, och de som kallas EU-migranter, vilka inte kan bedömas efter samma normer som infödda, då de ännu inte kan anses tillräckligt socialt utvecklade för att ta ansvar för sitt eget handlande.
Begår dessa kriminella handlingar som mord och våldtäkt, inte minst bland de sina, ses det på ett annat sätt.
Denna omedvetna nedlåtenhet som ligger i den attityden finns som något undermedvetet som man inte vill kännas vid och erkänns inte. Den är nämligen inte rasism tror man, trots att det egentligen är just det, utan en handling av det ädla slaget ungefär som bonden som månar om sina husdjur.

måndag 12 december 2016

De som flyr för sina liv.

Ett uttryck som används i tid och otid i debatten om migrationen är att de som söker asyl i Sverige är att ”de flyr för sina liv” Ett mycket vanligt påstående hos dem som inget hellre vill än att se en fortsatt stor invandring trots enorma kostnader och slitningar för det mottagande landet. Särskilt vanligt var detta påstående under hösten 2015. Inte minst statsminister Stefan Löfvèn använde det ofta – minns talet vid Medborgarplatsen 6 september 2015.

De som använder påståendet redovisar aldrig någon empirisk grund för det, utan intalar sig det utifrån sin självupplevda godhet och uppfinner därifrån beskrivningar om hur det måste ligga till. Tankefiguren tycks vara ungefär som följande: ”Det är krig i Syrien. Människor från Mellanöstern kommer hit. Alltså flyr alla för sina liv. Vi måste öppna gränserna!”.

Man skulle kunna säga att de som använder påståendet har gått in i en migrationspsykotisk bubbla där inga argument från verkligheten biter. De som försöker nyansera saken döms regelmässigt ut som hjärtlösa, främlingsfientliga eller rent av ”rasister”. De som sentimentaliserar de smugglardrivna migranterna är så låsta i sina känslostyrda positioner att de inte kan ta till sig, än mindre inse att det kan finnas bättre och mer etiska alternativ – som dessutom hjälper fler och mer utsatta med samma eller mindre insatta medel – än att öppna gränserna för de som har resurser att ta sig hela vägen till Sverige. Ett sådant mer etiskt och dessutom långsiktigt mer hållbart alternativ skulle kunna vara att stänga gränserna helt, med undantag för arbetskraftsinvandring, för att istället försöka ta hand om de som inte har råd att lämna närområdet. Vidare: se till att mer kraftfullt arbeta för att avsluta krigen, ge fattiga länder institutionellt stöd för att skapa välstånd samt i övrigt endast arbeta med kvotflyktingar.

Som statistik från Migrationsverket visar så kom från januari 2015 till september 2016 endast ca 28 procent av de asylsökande från Syrien och då inte direkt från krigszonen (utom möjligen i några fall).

De flesta av dessa kommer från läger i närområdet (organiserade av bland annat det underfinansierade UNHCR) och de allra flesta har resurser att betala flyktingsmugglare. Och det är inte i första hand fred de söker i Sverige. I sådana fall hade de inte rest 300–500 mil genom en mängd länder som erbjuder just detta. Det är något mer de är ute efter. Kanske en extrem bidragskultur? Inget att säga om det i så fall, utifrån migranternas perspektiv. De försöker naturligtvis optimera sina möjligheter utifrån de incitament som den svenska staten etablerat och offentliggjort. Frågan som våra politiska ledare borde ha ställt sig, om de hade ägt någon form av statsmannaskap, är vad som är optimalt när det gäller att hjälpa dem som har det svårast och samtidigt bevara den civila freden, välstånd och sammanhållning i det mottagande landet.

måndag 5 december 2016

Godhetsvänstern

Man säger att västvärlden lider av kollektiv patologisk godhetstänkande och en hög grad av självspäkning men varifrån kommer den och är späkning egentligen rätt uttryck?
Och varför är inte Östeuropa drabbat?
Jag menar att det framförallt beror på ett normsystem som bland annat förbjuder oss att kritisera ”den andre” och förbjuder oss att bejaka och försvara oss själva som vita, samt påbjuder ensidig global godhet.
Det mest allvarliga är att det är tabubelagt att kritisera den andre, då det bland annat omöjliggör varje form av diskussion om det lämpliga i att introducera dysfunktionella och efterblivna kulturer i Sverige genom att tillåta massinvandring från tredjevärlden i mångkulturens namn.
Vänstern och de politiskt korrekta tycks tankemässigt vara fastlåsta genom normsystemet till att vara i opposition mot västvärlden, bland annat genom att vara för massinvandringen. Det är tillfredsställelsen med att arbeta emot västvärldens intressen som driver dem. Inte slutresultatet, att Sverige får mer migranter än vad man klarar av att ta hand om på ett värdigt sätt. Men de har genom praktisk handling visat att de själva någonstans djupt därinne nte vill bo med flyktingar. Men de är förhindrade att ens tänka så medvetet.

Att få anklaga och hata är drivkraften. De blir därför helt ställda om de genom ett tankeexperiment får som de vill därför att de förlorar den enda rollen som normsystemet erbjuder dem – opposition.
Partierna och de politiskt korrekta kännetecknas av att inte ha någon plan för invandringen. Att ha en långsiktig plan är att arbeta för samhällets långsiktiga intressen gentemot den andre. Planer hamnar därför inom tabubelagt område.

Politiker har normalt inga problem att ställa grupp mot grupp. När det gäller vita grupper vill säga. Men när det gäller icke-vita grupper mot vita så klarar politikerna inte av att hantera situationen.

De klarar inte av att prioritera svenskar, därför att det är ett brott mot tabut som förbjuder vita att gynna vita. Och de kan spendera hur mycket som helst på invandringsrelaterade kostnader. Det som aldrig har gått att få fram pengar till förut får plötsligt finansiering på löpande räkning.
Att gynna den andre ekonomiskt från de vitas kassakista ses som föredömlig godhet, då det är generöst och går emot de vitas intressen. Slöseri med skattemedel på marginaliserade grupper blir ett mål och ett mått på godhet.
För de som anser sig ha den rätta demokratiska värdegrunden finns ingen stoppknapp när det gäller invandring, valet för dem står inte mellan liten eller stor invandring, nej för deras del finns bara en obegränsad invandring
De ”Allas Lika Värde-troende” säger sig stå för öppenhet, att Sverige behöver öppenhet. Varför Sverige skulle behöva ”öppenhet”, dvs massinvandring av lågutbildade från fattiga dysfunktionella länder, som man knappt vet vilka det är, kan de troende inte förklara. Speciellt som vi samtidigt inte har massinvandring utan en blygsam och problemfri invandring från våra stora handelspartners som exempelvis Japan, USA och Tyskland.