tisdag 24 mars 2020

Islamism och anpassning.

I korthet
  • Islamism är inte bara en religiös utan också en politisk doktrin som säger att islamiska normer ska bestämma individers liv men också hela samhällens lagar. Den avvisar att tro endast är en privat angelägenhet. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister.
  • Politiska eftergifter till islamism är inte harmlösa. Islamismen rymmer ett förakt för dem som inte delar tron. Därför blir anpassningen ofta ensidig och följs av nya krav.
  • Den svenska politiska undfallenheten mot islamism har sin bakgrund i folkhemstanken, där rättvisa uppfattas som liktydigt med jämlikhet. I multikulturalismen utsträcktes tanken till jämlikhet även mellan etniska och religiösa minoriteter. Jämlikhet mellan kulturer blev viktigare än jämlikhet inom kulturer.
  • Multikulturalismens offerperspektiv skapade en offentlig ovilja både mot att utmana islamism men även mot att göra något som kan uppfattas som kritik av islam. Valhäntheten märks exempelvis i hur man har reagerat på de jihadistiska hoten mot yttrandefrihet.

Sveriges handelsminister Ann Linde och övriga kvinnor i den svenska delegation som besökte Teheran i februari 2017 valde att täcka sina huvuden med slöjor för att vara sina iranska värdar till lags. Sådan anpassning till islamiska klädkoder praktiseras förvisso inte bara av svenska ministrar. År 2014 valde såväl den italienska utrikesministern Emma Bonino som Europeiska Unionens utrikesrepresentant Catherine Ashton att ta på sig slöja i samband med besök i Teheran. Men det finns också de som vägrar. År 1998 kom den dåvarande grekiska ministern för utvecklingsfrågor, Vasso Papandreou, till ett möte med den iranske presidenten Mohammad Khatami iförd en vidbrättad hatt, och passade då också på att påpeka att Iran inte kunde räkna med något turistutbyte med Grekland så länge man i mullornas land inte fick klä sig som man vill eller dricka vin. Den holländska politikern och EU-parlamentarikern Marietje Schaake vägrade likaså att dölja sig i den obligatoriska islamistiska rekvisitan när hon år 2015 mötte talmannen i Irans parlament, Ali Larijani. Och i år har den amerikanska schackmästaren Nazi Paikidze valt att stanna hemma från årets schack-VM för damer i Iran i protest mot slöjtvånget.

Att bära eller inte bära slöja i Teheran skulle kanske av vissa ses som en mindre väsentlig symbolfråga. Om man nu vill ha ett bra handelsavtal med Iran, så får man väl spela efter deras regler. Att ta seden dit man kommer är ju den pragmatiska hållning som brukar förknippas med gott affärssinne. Men en stat som Sverige, som vill ha hög svansföring när det gäller mänskliga rättigheter, kan inte göra vad som helst för pengar utan att samtidigt försvaga sin moraliska ställning. Ministrarna som tar på slöjan i Teheran förnedrar inte bara sig själva, utan sviker också de iranska kvinnor som vågat liv och frihet för att slippa underkastas mullornas klädkod. Problemet här är inte bara att man viker ned sig för snöd vinnings skull, utan att man också stryker en doktrinär islamismmedhårs.

Politik, inte bara religion

Islamism är den ideologi som säger att islamiska normer, så som de uttrycks i Koranen och haditherna, ska bestämma individers liv och samhällens lagar, och att avvikelser från dessa normer kan och bör bestraffas, ibland med döden eller fysisk misshandel. Islamism är alltså inte bara en religiös utan också en politiskdoktrin: ”Islamism är inte någon egen typ av muslimsk tro. Det är en politisk ideologi baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet.”  Islamistiska organisationer är således ”islamiska organisationer som avvisar åsikten att islam bara bör vara en individuell angelägenhet; de bekänner sig till en allomfattande tolkning som blandar religion och politik och framställer islam som ett fullständigt system”.

Islamismen är inte förenlig med den grundläggande mänskliga rätten till frihet, eftersom den utesluter handlingsval som strider mot islam, även sådana som inte på något vis hotar någon annan människas frihet. Icke-muslimer måste, enligt islamismen, rätta sig efter de tabun som islam ställer upp, men islamister måste inte (och bör inte, om det är oförenligt med dessa tabun) ta motsvarande hänsyn till exempelvis ett sekulärt samhälles konventioner. I sin militanta form, jihadism, står islamismen i dag för den typ av terrorism som kräver flest dödsoffer världen över. [3] Muslimer hör till de vanligaste offren för islamism, vilket är en nyttig påminnelse om att islamismen inte bara är ett problem för den icke-muslimska västvärlden.

Här är det viktigt att hålla isär olika begrepp. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister. Muslimer kan liksom kristna och andra troende vara sekulära och hålla sin religion för en privatsak, utan anspråk på att den ska prägla lagstiftning och politik. Alla jihadister är islamister, men alla islamister är inte jihadister. Man kan mycket väl ha som ideal ett islamiskt samhälle, styrt i enlighet med Koranens bud, utan att för den skull vara beredd eller benägen att ta till våld för detta mål. Även ett samhälle som blir islamistiskt på fredlig väg skulle dock fortfarande vara ett ofritt samhälle, då det begränsar individers frihet utifrån islamiska tabun.

“Här är det viktigt att hålla isär olika begrepp. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister. Muslimer kan liksom kristna och andra troende vara sekulära och hålla sin religion för en privatsak, utan anspråk på att den ska prägla lagstiftning och politik.”

Alla islamister är, som sagt, inte jihadister, men förekomsten av jihadism bidrar utan tvekan till en berättigad oro för islamistiska målsättningar i allmänhet. Till skillnad från andra former av religiös extremism (som till exempel hindutva i Indien och buddhistisk fundamentalism i Burma eller Sri Lanka), opererar jihadismen långt utanför islams kärnområden. En svensk satiriker skulle kunna karikera den indiske gudakungen Rama eller Buddha utan att riskera något obehag för egen del. Men om han får för sig att karikera profeten Muhammed, så kan han räkna med ett utflöde av fatwas och dödsdomar från Mellanöstern. Fanatiserade folkmassor över hela den muslimska världen, från Islamabad till Jakarta, från Teheran till Khartoum, från Sahara till Kaukasus kommer att ropa ut sin vrede och kräva tecknarens död, även om de själva aldrig sett hans alster eller ens vet vad han heter.

Ofta en ensidig anpassning

Att vika ned sig för islamism är alltså inte harmlöst. Givet islamisters världsbild och deras förakt för dem som inte delar den, kan man lugnt räkna med att varje eftergift kommer att följas av nya krav. Islamismen är en religiös form av herrefolksideologi och inom dess ramar kan det aldrig bli tal om jämlikhet mellan troende och icke-troende. Att vara ateist, kristen eller sekulariserad muslim är ett högriskprojekt i varje land där islamister har inflytande över politik och vardagsliv, inte bara i teokratier som Saudiarabien eller Iran, utan också i helt andra typer av stater, som Egypten, Somalia, Pakistan, Bangladesh, Malaysia eller Sudan.

“Så när islamister i Iran kräver att vi tar på slöjan är det fel av oss att säga nej, och när islamister i Sverige kräver att deras barn ska bära slöja, är det också fel av oss att säga nej. ”

I det svenska mötet med islamismen ser vi ofta en ensidig anpassning. Det handlar inte om att islamister i Sverige, liksom svenskar i Teheran, förväntas ta seden dit man kommer. Tvärtom exemplifierar svensk lagstiftning och myndighetsutövning en betydande lyhördhet för islamistiska krav.

Skolor som inte tillåter huvudbonader inomhus har blivit uppsträckta av Skolverket när de försökt förbjuda flickor i lågstadiet att bära slöja: ”Keps och mössa kan inte jämställas med slöja”. Diskrimineringsombudsmannen hade dock inget klander för den skola som anpassade klassrummet i enlighet med de manliga deltagarnas tolkning av islam, så att kvinnorna i gruppen placerades bakom skärmar eller längst bak i klassrummet. Däremot blev en man, som med hänvisning till islam vägrat ta en kvinnlig platschef i hand i samband med en anställningsintervju och därpå förlorat sin ersättning från Arbetsförmedlingen, tilldömd skadestånd. [4]

Så när islamister i Iran kräver att vi tar på slöjan är det fel av oss att säga nej, och när islamister i Sverige kräver att deras barn ska bära slöja, är det också fel av oss att säga nej. Hur tror svenska ministrar att de kan fungera som stöd för de kvinnor i storstädernas förorter som vill slippa begränsas av lokala islamisters norm om slöjbärande [5] när ministrarna själva redan underkastat sig samma norm i Teheran, och när de gör så lite på hemmaplan för att stödja dem som vill hävda en sekulär samhällsordning mot religiös fundamentalism?

Jämlikhet och multikulturalism

Varför hamnar då svenska politiker i en undfallenhetspolitik gentemot islamism? Bakgrunden finns att söka i folkhemmets normativa struktur, där rättvisa har setts som liktydigt med jämlikhet. Att utjämna skillnader mellan välbeställda och resurssvaga grupper var det överordnade idealet för hela välfärdspolitiken från 1930-talet och framåt. Jämlikhetsidealet kom även att prägla synen på brott och straff, åtminstone från 1960-talet. Kriminellas felhandlande förklarades med att de hade varit socialt missgynnade. Alltså bör de nu bli föremål för vård snarare än straff. Det blir samhällets ansvar att kompensera dem för den sociala orättvisa (ojämlikhet) de varit utsatta för. Förövaren ses alltså som offer, och samhället står i skuld till honom i stället för tvärtom.

“Rätten till frihet måste gälla ömsesidigt. Den troende behöver inte ta någon i hand, men ingen ska heller vara tvungen att anställa eller ge bidrag åt någon som vägrar ta personer i hand endast på grund av deras kön.”

Under inflytande av multikulturalismen under 1900-talets sista decennier kom så offerperspektivet att utsträckas till att omfatta etniska och religiösa minoriteter. Multikulturalismen har ett eget ideal om jämlikhet mellan majoritets- och minoritetskulturer. Enligt detta ideal fordras kulturspecifik lagstiftning som skyddar etniska och religiösa minoriteter från ett omgivande liberalt majoritetssamhälles ingrepp. En följd av detta, noterar filosofen Will Kymlicka, en av multikulturalismens förespråkare, är att ”majoriteten inte kommer att kunna förhindra kränkandet av individuella rättigheter inom minoritetsgemenskapen. Liberaler i majoritetsgruppen är tvungna att lära sig leva med detta, liksom de måste leva med illiberala lagar i andra länder.” [6] Jämlikhet mellan kulturer är alltså viktigare än frihet inom kulturer.

I propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden” år 1997 påpekade dåvarande regeringen Persson att det ”behövs en fördjupad diskussion om hur Sverige skall bli ett mer jämlikt mångkulturellt samhälle”. [7] Man slog vidare fast att ”[a]v demokratiska skäl anser regeringen att den generella politiken på ett helt annat sätt än hittills måste utgå från och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i samhället”. [8] Det är detta som är bakgrunden till att politiska partier börjar leta med ljus och lykta efter representanter för svenska muslimer. Misstaget man gör är att rekrytera personer som inte bara är muslimer, utan som först och främst ser sig själva som muslimer – och som inte sällan är knutna till organisationer med en islamistisk dagordning. [9] Det är så Omar Mustafa kommer till Socialdemokraterna, Abdirizak Waberi till Moderaterna, och Mehmet Kaplan och Yasri Khan till Miljöpartiet. Detta är politiker som bjuder in antisemitiska föredragshållare (Mustafa), säger sig vilja leva i en islamisk stat (Waberi), jämför jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finland under Andra världskriget (Kaplan) och vägrar ta kvinnor i hand (Khan).

Ömsesidig rätt till frihet

Nästa steg i det multikulturalistiska anpassningsargumentet är att integration också måste omfatta majoritetsbefolkningen och inte vara någon ”särpolitik”, som Masoud Kamali skrev i sin utredning om strukturell diskriminering. [10] Detta kan låta bestickande, men det säger inget om vilka normer som ska anpassas till vems perspektiv. Kamali själv hävdade till exempel att reaktionerna på Yasri Khans ovilja att ta en kvinnlig journalist i hand var uttryck för ”antimuslimska attityder” och en fråga om ”den vita privilegierade blicken” som upprörs av att Khan inte tog ”en vit kvinna” i hand. [11] Här kommer offerperspektivet till ytan, liksom i de rutinmässigt återkommande anklagelserna om ”islamofobi”. (Termen ”islamofobi” är i sig en del av den islamistiska psykologiska krigföringen, där kritik av religionen islam jämställs med en ogrundad aversion mot muslimer – något som ofelbart tar skruv i det västerländska dåliga samvetet. Etiketten ”islamofob” är också ett sätt att blanda bort korten – att få debatten att handla om kritikerns anständighet i stället för om kritikens berättigande.)

“Det påminner om vissa reaktioner efter islamistiska terrordåd, då debattörer först och främst uttrycker oro över att dåden kan leda till islamofobi i Sverige, snarare än att det kan finnas jihadister som planerar liknande gärningar här.”

Att Khan efter kritiken mot honom drog tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets styrelse tolkades av Kamali som att man ville ”exkludera” Khan och att män och kvinnor av jämställdhetsivrare ”tvingas” ta varandra i hand. [12] Men ingen tvingade Yasri Khan att ta någon i hand. Om man däremot väljer att inte ta personer av motsatt kön i hand enbart på grund av deras könstillhörighet, så är man sexist. Och ett parti som inte vill låta sig företrädas av sexister måste rimligen ha rätt att tacka nej till dem.

Rätten till frihet måste gälla ömsesidigt. Den troende behöver inte ta någon i hand, men ingen ska heller vara tvungen att anställa eller ge bidrag åt någon som vägrar ta personer i hand endast på grund av deras kön. På samma sätt kan man hävda att rätten till frihet inkluderar en rätt att anlägga religiös klädedräkt. Men eftersom religiös klädedräkt signalerar att man ser sig i första hand som troende, är det olämpligt att yrkesgrupper som ska företräda hela samhället (som poliser eller soldater) tillåts kombinera sin uniform med religiös klädedräkt. I stället för att som nu, i den multikulturalistiska anpassningens tecken, tillåta sådan sektifiering av uniformsyrkena, bör man insistera på att den som förväntas tjäna hela medborgargemenskapen ska lämna sin religiösa tillhörighet utanför fullgörandet av sitt offentliga uppdrag.

Normförskjutning

Handskakningsdomen från år 2010 vittnar om hur kravet på anpassning till islamistiska umgängesnormer har vunnit insteg i diskrimineringslagstiftningen. En man som med hänvisning till sin islamiska övertygelse vägrade ta kvinnor i hand och därefter gick miste om såväl praktikplats som ersättning tillerkändes ett skadestånd på 60 000 kronor från Arbetsförmedlingen. Enligt Stockholms tingsrätt hade Arbetsförmedlingen tillämpat sina regler på ett sätt ”som typiskt missgynnar muslimer som av religiösa skäl inte tar personer av motsatt kön i hand”, vilket innebar att man gjort sig skyldig till ”indirekt diskriminering”. [13] Arbetsförmedlingen borde ha insett, skriver tingsrätten, att mannen ”till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”. [14]

Jämställdhetsmålet att män och kvinnor ska kunna möta varandra som likar på arbetsplatsen skyfflades här undan till förmån för religiösa hänsyn. I förbifarten likställer tingsrätten dessutom religiös övertygelse med fysiskt handikapp – mannen antas vara oförmögen att ta kvinnor i hand.En mer korrekt beskrivning är att han kunde, men inte ville ta kvinnor i hand. (Att bristen på vilja bottnar i religiös övertygelse förändrar inte detta faktum.) Det är, som filosofen Brian Barry påpekat, skillnad mellan att inte ha en möjlighet och att ha en möjlighet, men avstå från att använda sig av den. [15]

“En asyllagstiftning som enbart ser till den asylsökandes och inte till det mottagande samhällets skyddsbehov är inte moraliskt berömvärd, eftersom den bidrar till att underminera det skydd för mänskliga rättigheter som är samhällsgemenskapens primära uppgift.”

Multikulturalismens offerperspektiv har skapat en ovilja inte bara när det gäller att direkt utmana islamismen, utan att över huvud taget göra något som kan uppfattas som kritik av islam. Svenska kyrkan exemplifierade i detta sammanhang en intressant form av självförnekelse, när dess kommunikationschef Gunnar Sjöberg beskrev det som ”uppviglande” och gränsande till ”religionskrig” att en grupp präster sommaren 2016 tagit initiativ till Facebookgruppen ”Mitt kors”. Facebookinitiativet togs efter att en fransk präst slaktats av islamister framför altaret i sin egen kyrka. Men för Svenska kyrkans kommunikationschef var problemet inte militant islamism, utan risken att ”korset utnyttjas som en symbol mot islam”. [16] Det påminner om vissa reaktioner efter islamistiska terrordåd, då debattörer först och främst uttrycker oro över att dåden kan leda till islamofobi i Sverige, snarare än att det kan finnas jihadister som planerar liknande gärningar här.

Jihadism i Sverige

Hur Sverige förhåller sig till islamistiska hot mot åsiktsfriheten blev tydligt i samband med Muhammedkarikatyrerna år 2006. Utrikesminister Laila Freivalds lovade ambassadörer från muslimska länder att personligen be om ursäkt om någon svensk tidning publicerade bilder liknande dem som förekommit i danska Jyllands-Posten. En sådan ursäkt levererade hon också kort därpå, när Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren hade utlyst en karikatyrtävling på temat Muhammed. Statsminister Göran Persson hade då redan gjort klart att den svenska pressfriheten ”inte handlar om att på något sätt förlöjliga eller förhåna en annan religion”. [17] Men i en situation som den som rådde år 2006 borde prioriteringarna ha varit andra. Det mest upprörande då var inte att några danska tecknare hade brutit mot tabun som omfattas av vissa delar av islam, utan att islamister världen över såg sig berättigade att mörda, bränna och hota bara för att icke-muslimer inte ville rätta sig efter dessa tabun. Men den svenska regeringen valde att göra islamisternas problemformulering till sin, och då var det den otyglade pressfriheten som var stenen i skon, inte jihadisterna.

Militanta islamister finns också inom Sveriges gränser. Det har blivit tydligt i samband med återkommande försök att attackera Lars Vilks, men också genom de hundratals individer som sökt sig till Syrien för att mörda, plundra och ta slavar under Islamiska statens baner. Med tanke på att gruppen av militanta islamister i Sverige sannolikt har fått tillskott i samband med flyktingtillströmningen för två år sedan (vilket förefaller bekräftas av incidenter på asylboenden där kristna och muslimer som vill konvertera till kristendomen har utsatts för våld och hot av andra asylsökande), är oron för islamistisk terror i Sverige ingen ogrundad farhåga. Samtidigt är närvaron av jihadister i Sverige ännu ett indicium på att svenska myndigheter inte har tagit det islamistiska hotet på allvar.

“I den mån terroristerna är framgångsrika, övergår politiker och medborgare till att bli undfallande och självcensurerande, mer villiga att begränsa sig själva än att försöka begränsa islamismen. ”

Personer med islamistisk övertygelse och framför allt personer som redan deltagit i jihadistiskt våld borde aldrig ha givits en fristad i Sverige. En asyllagstiftning som enbart ser till den asylsökandes och inte till det mottagande samhällets skyddsbehov är inte moraliskt berömvärd, eftersom den bidrar till att underminera det skydd för mänskliga rättigheter som är samhällsgemenskapens primära uppgift. Man bör här också erinra sig att den ursprungliga Genèvekonventionen om flyktingar från år 1951 faktiskt undantog personer som begått krigsbrott, brott mot mänskligheten, eller som ”gjort sig skyldiga till handlingar som strider mot Förenta Nationernas syfte och principer” [18] från rätten till asyl.

Terrorbrott

Vill man komma till rätta med hotet från islamistisk jihadism, måste man också ge domstolarna instrument att döma terrorister. Att få fälls för terrorbrott i Sverige säger mer om bevisbördan för åklagare än om antalet faktiska terrorister i landet. Inte ens när tre knivbeväpnade personer med dokumenterade sympatier för militant islamism år 2011 gick på jakt efter Lars Vilks i Göteborg kunde tingsrätt och hovrätt fälla dem för annat än brott mot knivlagen – även om hovrätten var övertygad om att männen ”varit inställda på att inte bara föra en diskussion med Lars Vilks utan också velat iscensätta ett uppträdande och då inte skulle ha varit främmande för att bruka knivarna”. [19]

“En nödvändig förutsättning för att kunna hantera islamistiska hot och påtryckningar är att man släpper bilden av islamisten som offer och behandlar honom eller henne som en agent med en egen dagordning. ”

Straffsatserna för terrorbrott borde också vara väsentligen högre än för ”vanliga” mordförsök eller våldsbrott, eftersom gärningen bör ses som riktad mot hela samhället och inte bara mot en viss person eller grupp av personer. All terrorism, jihadistisk terrorism inkluderad, är en form av krigföring i två steg. [20]

Det första steget handlar om att döda eller skada någon som terroristerna ser som symboliskt viktig, till exempel för att han eller hon öppet har utmanat terroristernas värderingar. Theo van Gogh, som mördades år 2004 efter att ha producerat den islamkritiska filmen Submission tillsammans med Ayaan Hirsi Ali, är ett exempel på en sådan symboliskt viktig person ur ett jihadistiskt perspektiv.

I det andra steget hoppas terroristen på att injaga fruktan i ett samhälle som kan antas identifiera sig med den angripna symbolpersonen. Islamistiska terrorister sänder ett budskap till det omgivande samhället, att så här går det för den som trotsar deras tabun. I den mån terroristerna är framgångsrika, övergår politiker och medborgare till att bli undfallande och självcensurerande, mer villiga att begränsa sig själva än att försöka begränsa islamismen. Just därför att terrorbrott syftar till att paralysera samhällen snarare än att bara undanröja enskilda individer, så är det viktigt att de bestraffas på ett annat och strängare sätt än vad som är fallet med våldshandlingar enskilda individer emellan.

En nödvändig förutsättning för att kunna hantera islamistiska hot och påtryckningar är att man släpper bilden av islamisten som offer och behandlar honom eller henne som en agent med en egen dagordning. Man måste också inse att denna dagordning ofta är oförenlig med den rätt till frihet som ett demokratiskt samhälle utgår från. Det är just denna rätt som islamisten själv åberopar när han kräver utrymme att praktisera sin religiösa tro, men som han nekar dem som inte vill rätta sig efter hans tabun. Om vi som samhälle menar allvar med rätten till frihet, så måste vi också i praktik och politik försvara denna rätt mot frihetsfientliga religiösa övertygelser, även till priset av att bli kallade ”islamofober” av islamismens apologeter.

torsdag 28 november 2019

Ett politiskt system i förfall.

Det politiska systemet i Sverige förfaller mer och mer. De främsta orsakerna till det anser jag vara :

1. Partistödet.
Partistödet har gjort partierna ekonomiskt oberoende av sina medlemmar, så de kan inte ens rösta med fötterna. Partistödet betalas dessutom till partiet centralt, vilket i sin tur lett till centralstyrning och minskat inflytande för de lokala partiorganisationerna.
2. Valsystemet.
Som valsystemet och hur namnen på valsedlarna beslutas har gjort att i praktiken utser politikerna sig själva med minimala möjligheter för medlemmarna att påverka.
Valberedningen är ett effektivt filter för att styra vilka som hamnar på "valbar plats"
3. Politik som yrke.
Politiker på riksdagsnivå har blivit ett yrke, där en person utan någon som helst utbildning eller erfarenhet utanför politiken kan få en välbetald sysselsättning.
När en "yrkespolitiker" inte har ett annat yrke att falla tillbaka på om man inte blir omvald har gjort att många politiker på den här nivån har blivit jasägare opportunister istället för idealister, allt för att behålla sin inkomst. Man har inte råd att hävda en egen åsikt.
4. Förändrad politikerroll.
En riksdagspolitikers roll var tidigare att representera sin valkrets och dess väljare. Det är därför antalet ledamöter i riksdagen är så stort, man ville att så många åsikter som möjligt skulle höras.
Den rollen har förändrats tack vare ett centralt hanterat partistöd till att inte längre stå på väljarnas sida till att föra ut och förklara partiets centralt beslutade politik.
5. Sammanslagningar och centraliseringar.
Före den första kommunreformen 1952 var lokal politiker en fritidsyssla för de flesta som var engagerade och då kommunerna var små så kände nästan alla någon lokal politiker, något som gjorde det möjligt att ta kontakt med en politiker och ha synpunkter eller komma med förslag och frågor.
I och med att kommunerna blev större blev politkerna mer och mer anonyma och det blev svårt , ja rent av omöjligt att ställa dem till ansvar för dåliga beslut eller en misskött ekonomi,
Det är numera ganska enkelt även inom en kommun att fatta lättsinniga beslut högt över invånarnas huvud utan att det får några konsekvenser.
Det är mina tankar om varför det blivit så att väljarna är enbart viktiga när det är dags för ett val, (utan några egentliga valmöjligheter), men när valet väl är över så anser de som blivit valda att de kan göra vad som helst de känner för.
Risken att inte bli omvald är ändå som systemet är riggat försvinnande liten.

torsdag 17 oktober 2019

Välkomna.

Ni kom från där till här, för att det var inte bra där.
Men nu vill ni förvandla här, till att bli som där.
Vi är inte rasister, fobiska, eller anti- vad du än är.
Det är bara så enkelt att vi trivs här och vill ha det såhär.
Dessutom kom vi hit för att det inte är som där-
var nu där må vara.
Ni är alla välkomna hit, men snälla ni, sluta med
att försöka göra här, till där.
Om ni vill att här ska vara som där, skulle ni inte
ha lämnat där, för att komma hit.
Men ingen tvingar er att vara här, så ni får mer
än gärna lämna här, och resa tillbaka till där,
för det kanske ändå är där ni känner er hemma.

lördag 12 oktober 2019

Miljöpartiets vansinne.

Såna som Greta Thunberg är mest bara en nyttig idiot åt socialismen/socialister, hur goda intentioner hon än har själv, för i grund och botten handlar det aldrig om nåt annat än att man just vill ha socialism, klimatet är inte ett mål utan ett medel.

Vad det egentligen handlar om är mer socialism och att socialister med "klimatet" som argument nu känner att de har vind i seglen.
Men socialism leder i slutändan alltid till diktatur, bara den får tillräckligt utrymme. Socialismen är en ideologi som är anti-demokratisk i sin natur.
I Sverige blir fler och fler så kallade ideella organisationer, en efter en infiltrerade och tas över av politiker, främst vänsteraktivister och islamister inom MP men också inom C.
Det här har också lett till en ökande grad av finansiering via skattsedeln av dessa organisationer.


När dessutom Miljöpartiet ingår i regeringen, leder detta till att klimataktivistiska påhitt görs till lag, När man sedan har både MP och C tillsammans så har det trots allt fagert tal om att stöd till landsbygden bara lett till att den landsbygd man säger sig försvara bara avfolkas i en än snabbare takt.

Detta i sin tur orsakas av att miljöaktivisterna med säte främst i Stockholms innerstad, inte känner till att i Norrland och Småland finns det varken tunnelbana eller kollektiva kommunikationer värda namnet.

Subventionerade elcyklar och laddstolpar för att rädda "klimatet" för miljar, der det är framtidssatsningar det, och höghastighets tåg det måste man självklart ha.
Snabbtåg som givetvis skall gå till Stockholm!

Till bondlurkarna i norr slänger man 137 kronor i månaden . Och då blir bonden i norr otroligt tacksam, så tacksam så! Och där står Annie Lööf och slår sig för bröstet. Veckan efter höjs bensinskatten...

Landsbygden blir troligen framledes hänvisade till häst och vagn om urbaniseringen ska fortsätta. Babbel, babbel och 137 kr-paket till kanske man slänger till bondläpparna och tror, att de ska hålla käften.
Nej, nu jävlar krävs krafttag! Är det inte dags för ett självständigt Norrland?

onsdag 2 oktober 2019

En rättighet att arbeta?

För att Staten skall kunna beskatta båda föräldrarna och kunna ta över uppfostran av deras avkommor och indoktrinera dem så att de blir ännu godare slavar åt Staten än vad deras föräldrar har varit är det avgörande att båda föräldrarna arbetar och betalar skatt.

Att kalla detta för en 'rättighet' är naturligtvis fullständigt befängt men det låter mycket bättre än sanningen som egentligen är att det är en skyldighet för båda föräldrarna att slavarbeta för Staten medan den indoktrinerar deras barn.

Detta uppnår man genom att gradvis höja skatterna så att fler och fler föräldrar från år till år inte har råd att låta den ena föräldern vara hemma och ta hand om barnen.

Man inför naturligtvis även en skolplikt och ett förbud mot 'barnarbete' som gör att barn t.ex. inte kan stanna hemma och hjälpa mamma med att odla grönsaker i trädgården som de kan sälja på marknaden samt naturligtvis även äta själva.

Detta är inte önskvärt av flera skäl:

Man kan inte beskatta det som någon odlar på sin egen tomt.

Man får inte in några skatteintäkter från en mor som är hemma.

Man får ingen möjlighet att indoktrinera avkomman.

Naturligtvis är det också viktigt att detta sker över generationsgränserna. Man vill därför att mor- och farföräldrarna (som också, självfallet, båda har varit tvungna att arbeta heltid för att ha råd med att betala alla skatter) inte skall ha möjlighet att hjälpa till med barnpassningen. Kommunala ålderdomshem är utmärkt att tillhandahålla för detta ändamål. Ingen unge i Världen vill vara i den miljön längre än nödvändigt…

De bör absolut inte ha haft råd med en sommarstuga! En sommar där skulle kunna få ungen att tro att det finns något som heter frihet och det får absolut inte inträffa! Det är därför nödvändigt och av yttersta vikt att ha fullständig kontroll över deras pensioner!

Staten måste absolut se till att ingen kan lägga sina pengar på en sommarstuga som man kan sälja när man har blivit 80 år, partnern har gått bort; man inte orkar åka dit längre för man har blivit för gammal och pengarna som stället är värt räcker livet ut och det bör bli ett par papp över i arv till barnbarnen också.

Inse vad det är vänsteretablissemanget håller på med!

Heltidsarbete är ingen 'rättighet'. Det är en skyldighet.

Varför i hela friden skall en slavägare (vilket i princip Staten är) vilja att deras slavar är hemma och tar hand om sina barn istället för att slava?

Det är mycket bättre att klumpa ihop ungdjävlarna i en grupp! Då kan vi ha en slav som tar hand om 20–30 ungar och som kan indoktrinera dem. Det är ju genialiskt! Då kan vi sätta alla de andra nitton kärringarna i arbete och beskatta dem så det visslar om det och så säger vi att detta gör kvinnorna mer fria och att det är en 'rättighet' för dem att slava för oss och samtidigt tuta i ungarna vad vi vill genom att skriva en liten bok som vi kallar för 'Läroplan' …

I 'Läroplanen' är det naturligtvis extremt viktigt att de rätta 'värdegrunden` får en mycket framträdande roll! Det är därför viktigt att göra allt för att förhindra all form av hemundervisning och fria skolor som inte stöder 'värdegrunden'.

Det är så det går till i Sverige…

Man bör dock vara ärlig och kalla obligatoriskt heltidsarbete och skattebetalande för en skyldighet och inte för en 'rättighet'. Man bör kalla en spade för en spade…

söndag 29 september 2019

Asyl och uppehållstillstånd.

Jag har bott utanför Sverige i mer än 20 år. Jag har dessutom en fru som invandrat till Sverige och mitt perspektiv utifrån det. Precis som t.ex. de utlandsfödda moderaterna Hanif Bali och Benjamin Dousa anser jag att Sverige måste sluta vara så blåögt naiva och sluta sätta upp dubbla måttstockar.

Dousa anser att invandring kan vara fri men att man måste ta bort bidragen i så fall. Det är möjligt att Centerpartiet har samma åsikt, men Centern dras ner av en godhetsretorik som bland annat lett till att man ser genom fingrarna vad gäller bedrägeriet med "ensamkommande barn" och “bortappade” id-handlingar.

Många invandrare till Sverige är djupt förorättade över över den så kallade gymnasieamnestin, eftersom den sätter upp dessa dubbla måttstockar.
Det är att säga "när/om ni kallar er barn så får ni stanna, och vi ger er dessutom en massa pengar". Naiviteten visar sig i att media inte heller granskar bedrägeriet, utan hellre återkommer med snyftartiklar.

Centerns velighet och Miljöpartiets envisa vägran att se att det finns problem är nog rätt symptomatisk för den svenska naiviteten. Det förtjänar sägas att Centern är det parti med störst skillnad i stöd mellan inrikes och utrikes födda. Även SD har en mindre skillnad mellan dessa två grupper, sett till procent av de totala väljarna.

Samtidigt så finns det indikationer på att partier som C, MP och S har fått en hel del "klanröster", som det brukar kallas. Ordet i sig är förstås känsligt, som vanligt är, för man får inte, eller vill inte, törs inte, säga något negativt om invandrare i Sverige. Annat är det med skåningar och Sverigedemokrater, som kan påstås vara det största hotet sedan andra världskriget. Men islam är bara positivt, säger man från det politiskt korrekta hållet.

Problem med hedersvåld och -förtryck? Nejdå, för det är så svårt definiera vad "heder" betyder, och förtrycket skapas säkerligen av män så det är inget kulturellt problem. Så säger etablissemanget. Man hittar alltid något sätt att vifta bort problemen eller dölja dem i nya begrepp och omformuleringar.

Jag kan inte hjälpa att känna att det svenska etablissemanget bor i ett slott där de festar hela tiden, med kokain och alkohol nära till hands som håller dem drogade. Någon annan förklaring kan jag egentligen inte se.

Tänk om en kristen sekt hade börjat sprida sig, där man har en kvinnofientlig kristen tolkning, totalitära drag, och tar över områden där man  vill ha egen rättskipning. Detta hade givetvis omedelbart hamnat i media och man hade diskuterat hur man skulle förhindra att sekten spred sig.

Men när det är en islamsk sekt som gör detsamma så hummas det lite och sen så diskuterar man, hur man ska undvika att stigmatisera islam, eller att ställa olika grupper mot varandra.. Man ger glatt fundamentalisterna ekonomiskt stöd och  lokaler att vistas i, och när de klagar på diskriminering så anordnar man snart ett möte där man från politiskt håll intygar att man vi i Sverige inte alls tycker illa om islam.

Alltså: dubbla måttstockar.

Till detta kan läggas att vi inte ens vill utvisa dem som begår grova brott i landet.
Alla jag pratar med i andra länder ser det som en självklarhet att man utvisar invandrare som begår brott, men i Sverige har man snärjt in sig i snällhet och att tycka synd om förövare.

Det verkar vara omöjligt att inser vad det innebär när man har en stor invandring, försörjer och klumpar ihop så många invandrare att de dessutom aldrig behöver anstränga sig för att bli en del av det övriga samhället.. Jag har tyvärr ingen tro på att det kommer att förbättras.

Politikerna satsar en massa pengar på integrationsprojekt som aldrig leder till något, men det ger lite godhetspoäng. Man utgår från att "vi" måste hjälpa "dem". I länder som USA måste man klara sig själv från första stund, och om man inte kan förtjäna sitt uppehälle så blir man hemlös.

Jag väntar fortfarande på när vi kan diskutera huruvida de som kommer hit är flyktingar eller ekonomiska migranter. Återigen är det naiviteten och de dubbla måttstockarna som råder i Sverige, för vi "utgår" från att alla som kommer hit flyr från krig och förtryck, eftersom utlänningar tydligen inte kan ljuga. Även om vi själva anser att Sverige är ett av världens bästa länder, så vägrar man att inse att människor i t.ex. Afghanistan kanske flyttar hit för att få ett bättre liv.

Man kan t.o.m. i en och samma artikel läsa att en afghan å ena sidan "riskerar livet" om han skickas tillbaka, och å andra sidan "hade förhoppningar om att bli något i Sverige", och å tredje sidan att han "levde som andra klassens medborgare i Iran". Journalisterna verkar inte ens inse att dessa tre påståenden är motsägelsefulla.

Sådan är debatten: Helt baserad baserad på lögner och godhetsnaivitet. Nästan så att man undrar om journalisterna avsiktligt skriver så att läsarna ska kunna läsa mellan raderna. Men när jag pratar med vanligt folk om det så är det många som inte förstår det ändå.

Nej, det är nog inte så mycket att göra åt längre. Som det ser ut just nu så misstänker jag att våra politikers mål är att öka på folkutbytet och på alla sätt dölja de negativa effekterna, så att när svensken till slut inser vad som hänt är "hen" redan i minoritet. Kanske är det lika bra.

fredag 6 september 2019

Svensk politiskt sammanbrott 2019-09-05

Min uppfattning har blivit att politiker oberoende av parti slutit leden och strävar efter att etablera sig som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen.

Riksdagsvalen indikerar ju att det just när det gäller möjligheten att rösta finns en viss demokrati och konkurrens mellan de olika partierna. Men då valet är klart och kohandlandet och kattrakandet efter egna fördelar för de inblandade, både politikerna personligen och partierna, påbörjas, då struntar man i väljarnas åsikter. Då går det bra att ”över partigränserna” hitta på olika piruetter som ofta går stick i stäv mot vad väljarnas trodde de röstat för.

Helt förödande blir det då detta kombineras med Sveriges valsystem, där politikerna själva bestämmer vilka personer folket kan rösta på I praktiken är det partiledningarna som utser sig själva och därefter sina efterträdare.

Vi som röstar har bara att bekräfta de val partiledningarna gjort, utan annan möjlighet än att föredra en nyans av politiker framför en annan, inte politiken som sådan, den ligger fast.

Man måste forma ett bättre alternativ för hur Sverige styrs.

Man måste finna vägar framåt, man behöver något positivt att kämpa för i stället för att förtvivlas inför nutid och framtid.

Man måste formulera en handlingsplan för folkets och kulturens framtid i Sverige under och efter det ekonomiska och politiska kaos man tycks vara på väg in i.

Goda men avskräckande exempel ändringen på detta kaos och politikernas bristande respekt för väljarna är t.ex. av grundlagen, Afghanamnestin och överenskommelsen i januari, de 63 punkterna, som skedde helt ovanför väljarnas huvuden.
De inblandade partierna betraktar nog detta som demokratiskt eftersom de genom val har fått makten på laglig väg och pratat sig samman utan att blanda in SD, eller att fråga sig vad väljarna egentligen ville.
Det tas beslut som väljarna aldrig fått ta ställning till.

Ett högaktuellt exempel är den diskussion angående gängbrottsligheten som nu skall påbörjas och där SD har uteslutits. Sjuklöverpartierna har nu slutit leden och formerat sig som en härskande klass. Dessutom har man sett till att ingen kan hållas ansvarig när inget händer, för "alla" har varit med och fått säga sitt.
De enda som tjänar på spektaklet är SD som kan påstå att vi har lösningen men den vill man inte veta av.

Men lyssna på Löfvens retorik när något går fel så är det ju allas ansvar. Om inte det beror det på att "vi" har varit naiva. Man kan fråga sig vilka vi han talar om för väljarna har aldrig getts någon möjlighet att påverka och kan därför heller inte ha något ansvar.
Denna delvis nya retorik är som klippt och skuren för svensk flockmentalitet och ängslighet.

Det känns som man försöker säga att det är inte vi, politikerna som fattat besluten som varit naiva, nej det är Sverige har varit naivt!

En medborgare, som går och röstar kan få för sig rent vidskepliga ting, som att politikernas naiva migrationspolitik, asylrättens haveri, oförmågan att utvisa de som uppehåller sig illegalt i landet, misslyckad integration inte kan finnas med som orsak till den ökande gängkriminaliteten.
Då blir det viktigt att den store ledaren att förklara för undersåten i det ”starka samhället”, att i det ”starka samhället” så håller alla ihop, alla tycker lika och bekänner sig till "de godas" värdegrund, det är direkt osolidariskt att rikta kritik mot ”de ansvariga”, för politikerna kan inte vara ansvariga i ”det starka samhället”., de har ju bara varit naiva. Nej, alla har ansvar för kriminaliteten och våldsdåden av gängkriminella.

När någonting går bra och enskilda svenskar eller kollektiv som det svenska damlandslaget lyckas då är det egentligen regeringen och socialdemokraternas förtjänst. När däremot utvecklingen går åt fel håll så är det allas och ingens ansvar.
All kritik kommer från utan tvekan från illojala medborgare som har en oanständig värdegrund och en sviktande Sverigebild.
Dessa rester från ett medborgarnas samhälle måste bort och folket måste inse att i ”det starka samhället” så är allla ansvariga för allt negativt.
Somliga däremot, utan att tveka, kan påstå sig ha byggt själva landet och ligga bakom allt välsingnelsebringande i den bästa av världar; ”det starka samhället”-. Ett samhälle där vi håller ihop.