Det verkar ha blivit så att svenska staten vet inte längre hur många som lever i Sverige, man vet varken vad de heter eller var de bor.
För tre och ett halvt år sedan fick regeringen en utredning Välfärdsbrottutredningen på bordet och av de tretton förslag som fanns där var att man måste få ordning på folkbokföringen så att man inte med multipla identiteter och falska uppgifter kunde dränera välfärdsystemen på miljarder.
Sedan dess har knappast något skett.
Tidigare i år kunde man läsa om a 900 000 utländska medborgare tilldelats ett samordningsnummer men man har ingen aning om hur många som verkligen befinner sig i Sverige eller hur många som kan tänkas ha köpt sig ett samordningsnummer.
Dessutom anser skattemyndigheten att minst 200 000 bosatta i Sverige är registrerade på fel adress.
Sedan tillkommer kanske 50- 75 000 illegala invandrare (papperslösa)i som tros vara i landet enligt samma källa.
Så för några veckor kom Moderaterna med en motion i riksdagen om att man skulle genomföra en allmän folkräkning, en motion som genast avslogs av Finansutskottet
Vill man inte veta hur många som bor i landet eller är man rädd för vad som skulle kunna komma fram med en ny folkräkning?
Men Sverige vore inte Sverige utan alla sina utredningar, därför finns en ny utredning på gång som ska presenteras i april nästa år, en utredning som i stort ska utreda samma sak som Välfärdsbrottutredningen nämligen Folkbokföringsutrednningen.
När de vill att ingenting ska ske den dagen tillsätter regeringen en ny utredningskommitte
”Vad fan får vi för pengarna?!” frågar sig Leif Östling i TV.
Den framgångsrike företagsledaren Östling fick därefter snabbt löpa gatlopp i media och smutskastades till höger och vänster. Han fick lämna ett i övrigt framgångsrikt affärsliv med ett abrupt och orättvist slut. Man undrar varför, frågan är väl i allra högsta grad relevant? Eller är frågan för obekväm för att diskuteras?
Ja, den frågan blir allt mer relevant när vi nu ser ett välfärdssamhälle, vårt välfärdssamhälle, som obönhörligen monteras ned, sakta men säkert.
Skattetrycket kvarstår dock på samma eller högre nivåer….
Lagen och profiterna
I boken ”Lagen och profiterna”, 1960, laborerar C. Northcote Parkinson, vidare på temat som han inledde med Parkinsons Lag. Trots att det gått 60 år sedan boken publicerades hjälper den oss att tolka dagens allt mer komplexa men utmanande skattetryck, och den förväntade samhällsleveransen, på ett utmärkt sätt.
Parkinsons Lag (1942) utvecklade frågan om att administrativt arbete har en tendens att fylla den tid man har till förfogande, ett litet annat tema men med tanke på hur staten skapar ett allt större administrativt arbete så hänger de båda böckerna samman på ett finurligt men mörkt sätt.
Parkinsons Andra Lag inleder ”Lagen och profiterna”; Utgifterna stiger för att motsvara intäkterna. Detta gäller för såväl privatpersoner som för staten. Vi kommer dock primärt att uppehålla oss vid staten i denna skrift.
Northcote Parkinson lyfter i sin skrift ”Lagen och Profiterna” fram det faktum att staten, eller motsvarande representanter, har en obehärskad benägenhet att ständigt öka skattetrycket för att fylla skattkistan med medel för allsköns vidlyftiga ändamål. Detta när staten de facto ska hålla sin budget snål och under kontroll och säkerställa att skattebetalarna får valuta för den skatt de erlägger, frivilligt eller motvilligt.
Skatten och motprestationen
Det är självfallet av stor vikt att skattebetalaren upplever att motprestationen i form av pension, sjukhus, skola, polis, trygghet, etc. för erlagd skatt uppnår någon form av miniminivå för att inte betalningsviljan ska tryta.
Tyvärr får vi konstatera att vi snabbt rör oss mot en brytpunkt där skattetryck och, tragiskt nog, ett brutet samhällskontrakt luckrar upp viljan att erlägga skatt, för att motprestationen för erlagd skatt helt enkelt är undermålig.
Problemställningen är sprungen ur det enkla faktum att skatteuttaget bara kan vara så stort innan effekterna blir sådana att skatteintäkterna istället, inte helt överraskande, minskar. Ett hänsynslöst skattetryck på de individer och företag som tillför skattemedel till systemet för att staten skall klara att leverera det samhällskontrakt de är satta att förvalta kommer att baktända om det inte tillför ytterligare tydliga mervärden för den som de facto betalar in skatten.
De numera pålagda smått hysteriska skatterna tillför dock inget av värde för skattebetalaren utan kan anses vara plakatpolitik på bekostnad av skattebetalaren, och dennes goda vilja att göra rätt för sig, trots allt…
Ett bra exempel är plastpåseskatten som självfallet bara är politiskt trams, argumentet för miljön är ihåligt och saknar relevans. Men för konsumenten blir det en påminnelse om att politikers agenda sällan är samma som den röstberättigande och skattebetalande befolkningen har.
Vilket leder oss till Lafferkurvan…
De flesta känner väl till Lafferkurvan som är ett begrepp inom nationalekonomi och syftar till att beskriva elasticiteten av beskattningsbar inkomst.
Arthur Laffer, ska ha ritat kurvan på en servett vid en middag i Washington 1974. Han noterade att skatteintäkterna borde vara noll om skattesatsen är antingen 0 eller 100 procent och tecknade ett bågformat utseende mellan dessa extrempunkter. Därmed finns det alltid en punkt där en skattehöjning inte längre leder till ökade skatteintäkter.
Efter någon punkt på skalan anser alltså skattebetalaren att det lönar sig föga att arbeta då den förmodade ersättningen till stor del försvinner i skatt. Det är dessutom besvärande att det ökande skattetrycket inte levererar något mervärde att tala om för skattebetalaren.
Vidare finns det tyvärr ett numera tämligen grumligt samhällskontrakt som tidigare skulle motivera skattebetalare att acceptera en högre skatt givet att motprestationen för den högre skatten från staten är i paritet med förväntningarna från skattebetalaren.
När skatteuttaget, enligt Lafferkurvan, börjar ligga på en kritisk nivå samtidigt som samhällskontraktet börjar luckras upp uppstår den naturliga frågan:
Vad fan får vi för pengarna!
När skattebetalaren noterar att samhällstjänster som skola, sjukvård, polis, trygghet, omsorg, pensioner, etc. inte lever upp till de förväntningar skattebetalaren kan anse rimligt luckras självfallet viljan till att betala en hög skatt upp från två håll. Dels för att det inte lönar sig att arbeta och dels för att de tjänster som förväntas levereras av staten som en motprestation till den höga skatten ej uppnår den kvalitet eller standard som förväntas.
Vi uppnår då en intrikat och besvärande sammankopplad brytpunkt som snabbt knäcker betalningsviljan även hos den mest lojala men tänkande skattebetalande populationen.
Självfallet finns det en stor acceptans av ett högt skattetryck hos en befolkning som under lång tid skördat frukterna av ett generöst samhällskontrakt. Dvs sjukvård, skola, omsorg, pension, försvar, beredskap, osv. som har alltid levt upp till eller överträffat förväntningarna.
Sjukvården kan te sig som det tydligaste exemplet där den gode skattebetalaren förväntar sig att få adekvat vård i rimlig tid tack vare just gjorda skatteinbetalningar genom åren. Tyvärr noterar vi att hela sjukvårdskontraktet underpresterar för en stor del av populationen och den underförstådda ersättningen vi betalar för en motprestation i form av adekvat och korrekt sjukvård på rimlig tid ej presterar ens på den lägsta nivån.
Detta manifesteras t.ex. inom sjukvården genom långa vårdköer, materialbrist, personalbrist, osv.
Pensionen
Men även frågan om en vettig pension blir allt mer aktuell. De som betalat skatt under en hel livstid för att i den senare delen av livet kunna leva under någorlunda drägliga omständigheter finner sig i en fattigdomsfälla som de omöjligt kan ta sig ur. Samtidigt som staten erbjuder bättre eller likvärdiga villkor för personer som på inget sätt bidragit till uppbyggnaden av landet och inte heller förväntas bidraga i någon vidare utsträckning.
Vi medelålders fortsätter tyst och buttert att arbeta vidare inom ramarna för det givna skattesystemet men gissningsvis växer en ny generation upp som i allt större grad ifrågasätter skattesystemets prioriteringar. Framförallt om det är alldeles uppenbart att inbetalda skattemedel aldrig kommer skattebetalaren till godo.
Sysselsättningsgraden
Hur många är det då som tillför staten medel i form av löneskatt? I Sverige uppgick sysselsättningen till 5 055 000 personer i mars, 2020. Det är en minskning med nära 40 800 personer jämfört med samma månad föregående år. Coronakrisens effekter på arbetsmarknaden syns dock inte ännu…
Varför är då sysselsättningen ett så viktigt mått? Jo, arbetsgivaravgiften är viktig för statsfinanserna då den genererar över en fjärdedel av den offentliga sektorns skatteintäkter. Arbetsgivaravgiften redovisas dock tyvärr ej på lönebeskedet för den anställde så många är omedvetna om den skatt företaget åläggs för att erbjuda den anställda arbete.
Nära 60 procent av de totala skatteintäkterna kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Knappt 30 procent utgörs av skatter på konsumtion och insatsvaror. Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital. Totalt uppgick skatteintäkterna år 2019 preliminärt till 2 156 miljarder kronor. Allt enligt Startsida - Ekonomifakta.
Läget på arbetsmarknaden
Läget på arbetsmarknaden är nu tyvärr besvärligt, även om det inte syns i statistiken ännu, varsel och permitteringar står som spön i backen, och vägen tillbaka till full sysselsättning blir lång. Sanningen är att anställningsstrukturen kommer att ändras dramatiskt i och med de stora omvälvande omställningarna i spåren av Covid-19 i västvärlden.
Med anledning av de allt svårare utmaningar för företag med dyra direktanställningar kommer allt fler jobb att erbjudas via bemanningsföretag. Detta så att företagen snabbt kan anpassa sin personalstyrka till aktuella, eventuellt akuta, behov.
Med Covid-19 färskt i minnet kommer ingen att glömma hur viktigt det var att snabbt anpassa sin personalstyrka till extrema förhållanden, hur sällan de än må dyka upp. Det låter sig inte göras med egen personal varför vi kommer att se stor framgång för bemanningsföretag de närmaste åren.
Så vi vet redan att samhällets kostnader för arbetslösa kommer att stiga dramatiskt för 2020. I början av 2020 var frågeställningen avseende arbetslösa inte så besvärande förutom det faktum att en oproportionerlig stor del av de arbetslösa var invandrare.
Det slår alltså åt två håll, dels minskar skatteintäkterna dramatiskt, men utgifterna ökar också dramatiskt i och med arbetslöshetsersättning och andra sysselsättningsbidrag.
Företagandet och gigekonomin
Vad det gäller företagande så har det sedan 2010 startats runt 70 000 företag per år. Antalet personer som arbetar i egen regi, via eget bolag eller via framgångsrika företag som Frilans Finance (platform economy), kommer med stor sannolikhet att öka dramatiskt i och med att gigekonomin tar fart.
Det blir naturligtvis spännande att se hur det hela utvecklas, frågan är bara om gigekonomin utvecklas som i USA? Normalfallet är ju att allt som är digitalt växer snabbare i Sverige…
Oavsett vilket, här kommer lite statistik avseende gigekonomin för USA:
2017, ca 55 miljoner giggare i gig ekonomin (!!)
Ca 36% av USA´s arbetare är involverade i gig ekonomin
Giggarna bidrog med “$1.28 trillion to the American economy in 2018”.
90% av giggarna tror på en ännu bättre framtid
Fortsätter gig ekonomin att växa som den gjort, kommer mer än 50% av den arbetande populationen att vara delaktig i gig ekonomin 2027
Giggare “spent a billion hours per week freelancing” 2018. 2015 var samma siffra “72 million hours per week”…..
42% av den yngre arbetsföra populationen giggar.
Detta ger indikationer om hur det kan komma att se ut även på våra breddgrader i någon form av närtid. Vad har detta för betydelse kanske vän av ordning undrar? Jo, giggarna har väsentligt större möjlighet att styra över sina ekonomiska flöden och på så sätt medvetet eller omedvetet välja bort ett ofördelaktigt skattetryck genom de medel som står till buds inom de legala ramarna för ett aktiebolag i privat regi.
Ett träsk av administration
På intet sätt menar undertecknad att de mindre entreprenörerna är samvetslösa skattesmitare, utan att de nya digitala bolagen är extremt kostnadseffektiva och administrationen av en sådan verksamhet är blygsam. Det är en stor skillnad för storbolagen som fastnat i ett träsk av administration och redovisning av varje liten enhet av verksamheten.
Skatteverkets stora skräck, att de skulle missa en skattekrona, ger vid hand att de hellre avdelar oproportionerligt stora resurser för att få in den sista skattekronan istället för att vara en högeffektiv leverantör på lejonparten av skatteindrivningen.
Frågan är väl vad det kostar oss skattebetalare att få in dessa sista sura skattekronor? Inte bara i reda pengar, utan även i mental stress och brustet rättspatos hos företagsledare.
I ljuset av den allt mer bristfälliga samhällsleveransen kommer nya potentiella skattebetalare, anställda och företagare, att hitta vägar runt skattesystemet, som i mångas ögon ej lever upp till samhällskontraktet och därmed får kontraktet ses som brutet.
Med detta uppstår rimligtvis bland annat byteshandel utanför det ordinarie reglerade betalningssystemet. I diverse kluster byter kreativa säljare och köpare sina varor mot andra varor i någon form av sinnrik ordning utan att en skattekrona lämnar systemet.
En väl fungerande sjukvård
Ingen vuxen svensk motsätter sig dock att betala för t.ex. en väl fungerande sjukvård, där skattebetalaren erhåller relevant sjukvård i rimlig tid. I andra länder där en stor del av sjukvården är av privat karaktär och medborgarna själva får stå för sjukvårdskostnader via dyra försäkringar blir det snabbt stora orättvisor. Det känns därför inte som ett vettigt alternativ utan vi önskar nog att modellen ska vara som tidigare. Men med en väsentligt bättre och effektivare administration som leder till en kostnadseffektiv och välplanerad sjukvård för den som nu har behovet av att utnyttja den.
När många gör gällande att våra skattebetalande medborgare dör i vårdköerna, eller får ett väsentligt försämrat liv med sina olika plågor, på grund av långa vårdköer brister leveransen på allt för många plan och samhällskontraktet anses av många som brutet.
Vart tar våra skattepengar vägen?
De stora frågeställningarna som självfallet uppstår är vart egentligen våra skattepengar tar vägen? Har vi råd att vara frikostiga i internationella sammanhang med våra skattemedel utan att först säkerställa att skattebetalarna faktiskt får valuta för pengarna?
Den yngre generationen, och möjligtvis framförallt invandrad befolkning, saknar kanske förståelse för den extrema fördelningspolitik vi satt som standard, för de har ej sett var vi kom ifrån. I och med detta ökar volymen av samvetslösa oreglerade betalningsströmmar som tar plats utanför det stipulerade ramverket för pengaflöden och därmed missar vi allt större löpande skatteintäkter.
Nåväl, åter till frågan om skattetrycket och utmaningarna vi har framför oss.
Med en allt större andel av befolkningen som ska leva på skattesubventionerade medel skapas en stegvis allt större misstro mot systemet då skattebetalarna inte upplever att de får vad de betalar för. Däremot erhåller en icke bidragande population, svenskar och invandrare, en allt större andel av våra skattemedel utan att tillföra några nya medel i systemet.
Då detta sker utan uppenbara krav på motprestation från den bidragsmottagande individen skapas förutsättningar och grogrund för en allt mer hårdför politisk debatt på både vänster- och högerkant, och för all del i mittenpolitikens något svajiga och vindflöjelsliknande polemik.
En ny gyllene medelväg
På något sätt måste en ny gyllene medelväg mejslas fram för alla så att skattebetalaren återfår förtroendet för att staten ska hushålla nogsamt med skatteintäkterna. Kanske bör framför allt skattebetalarens intressen prioriteras före internationella intressen, som kanske i viss mån drivs av någon form av höga ideal. Dessa bör dock ej förväxlas med det uppdrag den (möjligtvis idealistiska) politikern har från sin (röstberättigade) befolkning och (de facto) skattebetalare, att värna om den egna nationen först.
På samma tema som när flygvärdinnan i den inledande säkerhetsinstruktionen redogör för hur vi ska handla vid en nödsituation. Vi ska då först säkerställa att vi ansluter syrgasmasken på oss själva, dvs de som är vid medvetande och kan bidraga till att rädda andra, före vi hjälper andra. Detta faller sig naturligt då risken annars är stor att samtliga faller offer för den uppkomna nödsituationen.
Varningssignaler
Northcote Parkinson redogör för de varningssignaler som vi bör vara uppmärksamma på när skattetrycket börjar närma sig avgrunden och vi har ett paradigmskifte att vänta i betalningsvilja och solidaritet:
För det första, det upptäcks att staten tar i anspråk en alltför stor del av kapaciteten och energin inom landet, vilket medför att det enskilda initiativet slappnar och ersätts av passivitet.
För det andra försvagas äganderättskänslan och ersätts av missunnsamhet.
För det tredje naggas friheten i kanten och en känsla av beroende inträder.
För det fjärde börjar man tycka att allt är meningslöst och blir upproriskt sinnad.
För det femte mattas det konstnärliga skapandet och får en hysterisk prägel.
Northcote Parkinson menar att dessa tillsammans medför en försvagning av den enskildes känsla av ansvar och därmed individualismen som sådan. ”Lagen och Profiterna” nedtecknades och gavs ut 1960, trots detta menar han redan då att den tekniska utvecklingen (!) gav respektive individ ökad betydelse, men att den politiska tendensen är den motsatta, att den enskilde individen får allt mindre betydelse.
I ”Lagen och profiten” lägger författaren ut texten i både vemodiga och lustiga krumelurer avseende de fem punkterna som är väl värda att läsa men vi lämnar dem just nu för att begränsa detta alsters volym.
Om vi omsätter detta till dagens internetbaserade verklighet inser vi dock snabbt att allt detta gäller i allra högsta grad även idag i vårt digitala och högteknologiska landskap där individuella röster hörs allt starkare. Även om det kanske upplevs som att det politiska landskapet har svårt att ändras och acceptera nytänkande, och även om vi står på ruinens brant.
Den upplevda förskingringen av skattemedel
Problemet med den upplevda förskingringen av våra skattemedel kan i viss mån kopplas till den skader av idealister som söker sig till det politiska ämbetet i någon form av iver att bli världsförbättrare på andras bekostnad.
Dilemmat är att många politiker saknar välbehövlig arbetslivserfarenhet och kanske mest av allt stor respekt för andras pengar, dvs. att förstå att hushålla med skatteintäkterna och inte bara bara sprätta iväg andras pengar, det kan precis vem som helst, det kräver varken hjärna eller plan…
Politiker med, enligt egen mening, höga ideal har över lång tid valt att göda sig frikostigt på skattebetalarnas bekostnad och samtidigt frigjort sig från allt ansvar, tjänstemannaansvar, vilket är på tvären mot allt vad vanliga skattebetalare har att förhålla sig till.
Vanliga löntagare och chefer tar dagligen ansvar för sina handlingar, och får följaktligen av och till ta ganska allvarliga konsekvenser för detta.
Vad det gäller pensionsvillkor har politiker även här tillgodogjort sig villkor som vanliga skattebetalare, deras försörjare, bara kan drömma om. Det sticker i ögonen när vi läser om politiker som lämnat riksdag och politik men samtidigt år ut och år in försörjs av skattebetalarna. Skattebetalarna själva tvingas dock in ett allt svagare grundskydd vid arbetsbefrielse eller sjukdom, och försämrade pensionsvillkor.
Ett annat problem är att vi ser samma byråkratiska och politiska ansikten i den ena misslyckade rollen efter den andra, med andra ord har ej ett politiskt eller byråkratiskt misslyckande någon särskild bäring på karriär eller inkomst. Tvärtom hägrar en längre tids betald frånvaro från rampljuset, för att sedan finna en lämplig post att krama en ohemul ersättning ur, för vilken de sällan har relevant kompetens för, självfallet utan medföljande naturligt ansvar, men med en politisk premium som bara ett modernt skattefrälse anstår.
Ett rimligt skattetryck
Åter till Northcote Parkinson som argumenterar för att ett rimligt skattetryck är ca 10%. Dock väljer olika samhällen olika vägar avseende t.ex. sjukvård och pensionssparande, så det finns med all säkerhet ett spann som kan sträcka sig från 10% till kanske 30%.
Men inom ramarna för dessa intervall ska den statliga administrationen rymmas, varför exempelvis löner och ersättningar måste hållas på en försvarbar nivå. Bortsett från det fall att det råder krig då skatterna självfallet måste anpassas för att finansiera krigsapparaten.
Enligt Ekonomifakta uppgår det genomsnittliga skattetrycket i OECD till 34,3 procent vilket är nästan tio procentenheter lägre än det svenska. Avståndet mellan USA:s och Sveriges skattetryck är ca 20 procentenheter.
OECD
OECD bildades 1960 och har för tillfället 36 medlemsstater: Australien, Belgien, Chile, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Israel, Island, Italien, Japan, Kanada, Lettland, Litauen, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Slovakien, Slovenien, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Sydkorea, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA och Österrike.
Med andra ord en stor del av det vi kallar västvärlden, länder som liknar oss i mångt och mycket.
Frågan som hänger i luften är självfallet: ”Vad får vi för pengarna?”, speciellt i jämförelse med de övriga OECD länderna?
Motiverar samhällskontraktet i Sverige en väsentligt högre premium idag? Möjligtvis var det så fram till 80- eller 90-talet, men nu börjar det kännas som att den av staten självpåtagna idealistiska synen på sitt eget arbete har gått över styr.
Ett havererat välfärdssamhälle
Är vi beredda att till priset av ett havererat välfärdssamhälle, ett större utanförskap och generell skatteflykt ur landet kortsiktigt spegla oss okritiskt i den internationella idealismens glans?
Man kan lätt konstatera att den problemställning som Northcote Parkinson gör gällande gäller oss, skattetrycket överträffar leveransnivån med råge, vi befinner oss på gränsen till en avgrund som är mörkare och mer eländig än något Coronavirus. Vi hänger lätt lutade ut över stupet och kanske hoppas att någon drar oss tillbaka, men vem är denne någon?
Självfallet är kraschen i avgrunden inte att likna vid en bil som kör över kanten till en ravin och katastrofen är över på några sekunder. Istället minskar företagsamheten sakta, landet lever på lån, vi äldre fortsätter att arbeta av gammal vana, även om de yngre märker att det är meningslöst, osv. Motorn snurrar på en stund, men sedan hackar den, och sedan dör den…
Lafferkurvans röda zon
Vi befinner oss alltså i, eller nära, Lafferkurvans röda zon och många känner dessutom att samhällskontraktet till slut är brutet av politiker vars idealism och okunskap mal sönder vårt välfärdssamhälle för sina egna krassa personliga (idealistiska?) framgångar.
Är det inte dags att dra på oss syrgasmasken och rädda det som räddas kan?
Ekonomen och författaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i sin text: "The Most intolerant Wins: The Dictatorship of the Small Minority" något som kan kallas minoritetens diktatur.
Det är en närmast perfekt beskrivning av hur det kommer sig att lilleputtpartiet MP och postmarxism kunnat få så stort inflytande i svensk politik.
Enligt Taleb behövs det bara att en liten men omedgörlig minoritet – kommer upp i en låg nivå, ungefär 3 eller 4 procent av den totala befolkningen, för att hela befolkningen ska tvingas underkasta sig deras preferenser.
Det här leder till illusionen att prioriteringar och val som görs är majoritetens, medan det i själva verket är en minoritet som ligger bakom, menar han.
Bland stora grupper i Sverige finns en tro på att majoriteten bestämmer, eftersom man påstås leva i en demokrati där folkviljan styr, något som ytterligt sällan stämmer med verkligheten.
Små eliter styr olika samhällsområden, och det har blivit alltmer tydligt att en liten elit med ett visst perspektiv dominerar såväl media som politiken. Miljöpartiet står för den politiska delen medan media tagits över av den så kallade kulturmarxismen och extrema feminister/genusvetare.
De här grupperingarna har med sin högljudda kompromisslöshet lyckats etablera en utomparlamentarisk hegemoni som i praktiken är de som styr opinionen och samhällsutvecklingen.
Den svenska journalistkårens partisympatier har varit föremål för en del diskussion den senaste tiden. Jag tog några minuter för att försöka beskriva hur den typiske journalisten, kanske i statsmedierna, ser ut. Så här blev det:
Den typiske journalisten i statsmedierna är inte en, utan två, en man och en kvinna, ett äkta par. De kommer från lägre medelklasshem i Stockholm (men tror gärna, med hänvisning till släkthistorien, att de är ”arbetarbarn”) och växte upp under 70-talet med drömmar om att ”förändra världen”. I skolan utmärkte de sig genom social förmåga och en fallenhet för att att prata och skriva; kanske var de också bra på språk. De möttes på journalisthögskolan på 80-talet och skrev examensuppsats tillsammans, om t.ex. reklamens hemska makt över sinnena. På 90-talet blev de ett par och efter några år i vikariesvängen på både SR och SVT fick de fasta jobb i mitten av årtiondet. De hade kanske några år som reportrar eller t.o.m. som utrikeskorrespondenter, men har nu arbetat sig upp till att bli välavlönade redaktörer eller halvchefer. De är egentligen lågutbildade, med högst tvååring journalisthögskola och några strödda akademiska betyg i bagaget, vilket gör att de har svårt för att beskriva världen med annat än halvtuggade schabloner och färdiga teser. De har obetydliga kunskaper i historia, statskunskap, företagsekonomi eller nationalekonomi och saknar helt konsekvenstänkande.
Detta par tillhör numera kategorin osynliga makthavare i statsmediepalatset på Oxenstiernsgatan, där de sällan eller aldrig syns i rutan eller hörs i radio. De är dock trogna sina ideal (de röstar båda sedan många år på Vänsterpartiet) och deras främsta mål är fortfarande att använda sin mediemakt till att ”förändra världen”. Det är de som bestämmer urval, vinklar och inriktning på rapporteringen, som rekryterar och dirigerar reportrar och utrikeskorrespondenter, som skriver frågor till studioreportrarna och äger det berömda problemformuleringsprivilegiet.
Själva har de dock för länge sedan lämnat de magra vikarieåren bakom sig och är numera högavlönade, bor i en stor lägenhet på Söder, eller i en vacker trävilla värd 10-15 miljoner i någon trygg förort som Enskede, Täby eller Herrängen och tillbringar somrarna i en segelbåt i skärgården. De har två eller tre vackra barn, födda med planerad precision med exakt två och ett halvt års mellanrum i början av seklet. Barnen går förstås i Globala Gymnasiet på Söder, en skola där det enbart serveras vegetariska luncher och där Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans får ungefär 70 procent av rösterna i skolvalet.
De umgås nästan uteslutande med kolleger i statsmedierna och har mycket dimmiga begrepp om villkoren i utanförskapsområden och glesbygd. Statsmediesystemet och ”public service” försvarar de med näbbar och klor, inte bara för att det ger dem deras försörjning och status, men också därför att de är experter på att med subtila handlingar utnyttja systemet för att styra rapporteringen i den riktning de önskar. De är nu i 55-60-årsåldern och före den guldkantade pensioneringen med goda tjänstepensioner har de ett projekt kvar i livet: att med bistånd av kontaktnätet mygla in sina barn i Oxenstiernsgatans irrgångar.
De påminner mycket om medlemmar av den kommunistiska nomenklaturan i Östtyskland, Polen eller Tjeckoslovakien före 1989; de har gigantiska skygglappar för att filtrera bort den dystra verkligheten i landet, de är genomkorrumperade och mycket privilegierade, men absolut övertygade om det existerande systemets förträfflighet. Jag har mött många sådana korrupta individer under arbete i Centraleuropa under åren före murens fall.
Tyvärr tror jag inte att detta nomenklaturapar skulle falla om statsmediesystemet (mot förmodan) genomgick en mycket önskvärd totalrenovering och partiell privatisering. De är så insyltade att de skulle kunna utnyttja även en sådan reform till att flyta vidare och få maktpositioner i ett reformerat statsmediesystem. Det är som i Sovjetunionen, där de nya oligarkerna på 90-talet ofta kom direkt ur kommunistpartiets kadrer; Michail Chodorkovskij var t.ex. pamp i Komsomol innan han blev det nya Rysslands rikaste oligark.
Afrika är i stort sett, men inte helt och hållet varit en jordbrukskontinent.
Utbildningsnivån har generellt sett haft en väldig låg utbildningsnivå - dvs endast de förhållandevis få välbärgade har fått en god utbildning.
Korruptionen bland politikerna har varit och är fortfarande mycket stor. Biståndspengarna stjäls till stor del av de svarta politiska ledarna. (sådant kan emellertid utnyttjas)
Västvärlden har inte sett till att deras bistånd används på rätt sätt - väst är naiva då det gäller att ’hjälpa’. Man tycker det är ’översitteri’ att lägga sig i och ha krav då det gäller bistånd.
Pga. fattigdom ökar befolkningen explosionsartat och från att för bara några år sedan ha varit ca en miljard förväntas den ha vuxit till två miljarder är 2050.
Kina är på väg att ta över Afrika rent ekonomiskt. Man investerar enormt i Afrika - men inte som väst. Kineserna åker till Afrika och ser till att det som ska byggas byggs, att det som ska tillverkas, tillverkas . Man importerar allt material som krävs i byggprojekt, skickar sina fångar för att arbeta av sin ’skuld och tid’ och efter avtjänat straff stannar de kvar i Afrika och ser till att fortsätta hjälpa Kina att ’ta över’ stora delar av kontinenten. Så arbetar en effektiv modern ’kolonisatör’ idag - inte med vapen och mord som då Sydamerika togs över av Europa för 500 år sedan. Det är bl.a. därför Asien mycket snart blir den nya civilisationens vagga - något Afrika tjänar på och Europa och Amerika ’betalar priset för’ genom att gå ner sig i träsket.
Medan Europa kastar bort sina pengar och struntar i den egna befolkningens välbefinnande, välfärd och effektivitet på att försörja välfärdsparasiter från Afrika och Mellanöstern så utvidgar Kina sitt ekonomiska inflytande och sina exportintäkter genom att gå vägen via Afrika.
Det som gör detta möjligt är också att Kina har vad man kallar en välvillig diktatur vilket är klart överlägset en slapp och kravlös demokrati utan framtidsvisioner som vi har I Europa. Vi sitter fortfarande och tror att ’vi är bäst’ och vet bäst och att Kina, liksom vi behandlar Ryssland är skurkarna som vi kan skita i. Det kanske låter aggressivt och obildat att uttrycka sig så - men det är tyvärr den bittra sanningen. Kina håller inte på med, eller tillåter (se Hongkong) små grupper av människor att ställa till med ’ett helvete’ för staten genom demonstrationer, Metoo, BLM-varianter eller liknande spektakel - man har pekat med hela armen - och går gemensamt i den riktningen.
Så enkelt och så effektivt är det. Så det som de feta katterna i Europa kallar högerextremt - som SD, AFD, Polen, Ungern etc.. - ja t.om. britternas Brexit - det är helt enkelt bara ett sunt motstånd mot Europas kräftgång och utarmning av vår kontinents tillgångar och välfärd. Vi är ’körda’ - och det är våra politikers fel som i sitt egen egotrippade och maktkorrumperande ’ oförstånd lämnar elände, terrorism, kriminalitet och floskler efter sig i kölvattnet.
London kommer att bli Kinas, Asiens, Afrikas och Rysslands samt USAs nya ’hub’ i Europa varifrån man kommer att också starta erövringen av våra idiotiska politikers kontinent - inte med kärnvapen men med ekonomiskt övertagande. Vad kommer efter det att vi ekonomiskt ’förslavats’? Vem vet - men detta behöver alls inte betyda något negativt - eller….?
Det finns helt klart problem med ledarskapet i många länder i Afrika som gör att länderna inte utvecklas eller når sin fulla potential.
Tittar du på länder som lyckats - både i Afrika och resten av världen - så har dom ofta "starka ledare" eller ett "stabilt politiskt system", på både gott och ont.
Men det räcker inte med en stark ledare eller stabil politik, utan det måste finnas ett intresse att åstadkomma något med landet. En riktning eller en vision. Starka värderingar. Något positivt. Detta saknas tyvärr i många Afrikanska länder eftersom många ledare främst tänker på att skapa bra förutsättningar för sig själva och "sitt folk" och sin stam, snarare än landet som helhet.
Det vanligaste framgångsreceptet för ett land som vill utvecklas brukar vara att bli en del av världsekonomin genom att producera något eller exportera naturtillgångar. En annan väg framåt är att satsa på utbildning och sjukvård, men det måste kombineras med någon form av "entreprenörskap". Här har vissa länder i Afrika kommit en bit på vägen, men oftast genom att andra länder investerat. Därmed försvinner mycket av vinsterna ut ur landet.
Hade Afrika varit ett land med cirka 1 miljard invånare (som Kina och Indien) och styrts av en ledare hade Afrika sett väldigt annorlunda ut idag. Hur det hade sett ut hade berott på vem som lett landet. Men det är inte säkert att detta hade varit praktiskt genomförbart eftersom Afrika är väldigt stort och förutsättningarna varierar enormt:
· En del länder har otroliga naturtillgångar, andra har nästan inga.
· Många länder har otroligt bördig mark, tillgång till sötvatten och perfekt klimat för jordbruk, medan andra består i stort sett av bara öken.
· Vissa länder har otroligt stor befolkning, andra har väldigt liten.
· Några länder har värdefulla geografiska lägen, andra har riktigt jobbiga lägen.
· Det finns massor av olika kulturer, traditioner, religioner, språk, värderingar, etc.
De otroliga naturtillgångarna är inte bara av godo, eftersom dom attraherar aktörer som tar till alla tänkbara medel för att komma åt tillgångarna. Det enorma värdet på naturtillgångarna tar fram det värsta i människor och korruption och konflikter blir nästan oundvikligt.
Många länder i Afrika har också blivit "utsatta" för misslyckade bistånds- och välgörenhetsprojekt utan tydliga mål eller tidsramar, vilket har gjort länderna passiva och
