måndag 14 oktober 2013

Den demokratiska statens kris.

Det är påtagligt att vi har en kris i den demokratiska staten. Tydligast syns detta i sjunkande förtroende för institutioner och politiker i hela EU. Likaså i USA där massövervakningen och den militariserade säkerhetsstaten nått oanade höjder. Den totala övervakningen av medborgarna, som så att säga automatiskt är misstänkta säkerhetsrisker tills motsatsen är bevisad, har nu nått längre i den västerländska demokratin än den någonsin gjorde i de kommunistdiktaturer vi en gång kritiserade.
Demokratins kris är också tydlig i de massprotester som följt finanskrisen och efter att EU tvingar medborgarna att betala för bankernas spekulationer utan att detta leder till reglering av finansmarknaden. Problemet är tydligast i Grekland som tvingats acceptera 60 procents ungdomsarbetslöshet för att betala lån till tyska och franska banker. För en grekisk ungdom utan framtidsutsikter har EU blivit ett främmande, auktoritärt och hotfull maskineri som styr över Greklands politik utan demokratisk legitimitet. EU har blivit ett säkerhetshot.
Det nya postdemokratiska samhället är inte öppet odemokratiskt men valen och yttrandefriheten har urholkats och förlorat i innebörd. I Sverige har vi fortfarande hyggligt förtroende för demokratin även om det minskar. Men hoten mot yttrandefriheten i Sverige är överhängande. Det tydligaste exemplet är när den grundlagsbefästa meddelar- och yttrandefriheten inskränks på arbetsplatser. Meddelarfriheten är till för att anställda ska kunna uppmärksamma media på regelbrott inom den offentliga sektorn och är därmed centralt för en fungerande kontroll. Men den omfattar bara offentliganställda och därför sker en gradvis avdemokratisering när det offentliga privatiseras eller läggs ut på entreprenad. I det vinstdrivande och konkurrerande företaget gäller endast lojalitet. Men meddelar- och yttrandefriheten hotas också inom den offentliga sektorn.
Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta.
Vi har lagstiftning mot hatbrott och ärekränkning. Men när vi tillåter en enskild arbetsgivare att införa egna lokala inskränkningar så får vi en utomlegal reglering. Med andra ord en upplösning av rättsstaten.Därmed finns i systemet ett inbyggt incitament som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval och långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati. Det postdemokratiska samhället är också ekonomismens envälde.

lördag 12 oktober 2013

Korporativismens problem.

Korporativism  kan enkelt beskrivas som att politik och särintressen växer samman, utanför den demokratiska processen. Detta är något som går djupare och är mer förrädiskt än till exempel ekonomisk korruption. Här handlar det mer om samförstånd som flyttar makten in i fysiskt och mentalt slutna rum.

Korporativismen har flera olika spelare. På ena sidan finns politikerna, det vill säga de som kan stifta lagar och fatta beslut som går särintressenas väg. Här finns också byråkratin, som ofta är minst lika tjänstvillig när det gäller att ordna tjänster, fint folk emellan. Och så på andra sidan, särintressena. Det kan handla om företag. Men det kan också vara fråga om till exempel fackföreningar, bönder, kommuner och olika slags intresseorganisationer. Man skulle även kunna nämna militären, det säkerhetsindustriella komplexet och religiöst motiverade grupper som exempel på särintressen.

Detta är grupper som har upptäckt att det finns ett enklare sätt att skaffa sig förmåner och fördelar än att gå den mer komplicerade och osäkra vägen genom den demokratiska beslutsprocessen.

Vilket naturligtvis är ett demokratiskt problem. Dels om man betraktar korporativismen utifrån den formella representativa demokratin (som naturligtvis också har sina brister). Dels - och kanske speciellt - om man studerar korporativismen och dess effekter ur ett vidare demokratiskt perspektiv, utifrån demokratins större och djupare värden.

Det är alltså inte bara en fråga om att korporativismen undergräver folkväldet och den demokratiska processen. Här uppstår även problem vad gäller värden som exempelvis maktdelning, rättssäkerhet, öppenhet och ansvar.

Så jag vill påstå att korporativismen berövar demokratin sin själva livskraft. Den hotar vårt öppna och fria samhälle. Den står ofta i konflikt med våra medborgerliga fri- och rättigheter. Och den tenderar att reducera människovärdet till en bricka i ett cyniskt spel.

Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra något som lett oss till dagens strukturproblem.. I dag smälter eliterna alltmer samman och tidigare toppolitiker fungerar ofta som dörröppnare åt näringslivet. Just nu är den stora uppgiften att hindra S att säga nej till vinster i välfärden

Det finns en klassisk bild av svensk demokrati och den togs den 20 december 1938 på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. August Lindberg från LO och Sigfrid Edström från SAF undertecknar Saltsjöbadsavtalet om fred mellan två stridande intressegrupper med skilda agendor, värderingar och social bakgrund.

Men vad händer med demokratin om de politiska och ekonomiska eliterna i allt större grad smälter samman till en och samma entitet?

I statliga Maktutredningen (1990) slogs fast att Sverige präglades av två eliter - en demokratisk och en ekonomisk. Den ena präglad av Socialdemokraterna och LO och den andra av de stora industriföretagen och SAF - i dag Svenskt Näringsliv. Dessa eliter utgjorde ideologiska antagonister som möttes vid förhandlingsbordet.

Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobbet. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.

Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre.

Internationellt har storviltjakten på toppolitiker varit lösningen när företagen vill öppna nya marknader. Detta har också väckt debatt som när Der Spiegels chefredaktör Georg Mascolo den 9 september i år frågar sig om någon kunnat tänka sig Willy Brandt som lobbyist för en gasledning?

Brandts efterträdare som kansler och S-ledare, Gerhard Schröder sålde sig däremot till ryska Gazprom, Carl Bildt satt i Lundin Oil och Labourledaren Tony Blair blev expert på rådgivning om Irak.

Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska "dubbelagenter" utgör. I boken "Postdemokrati" visar han hur dagens ideologiska "möte i mitten" med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati - som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.

Paul Krugman diskuterar samma problematik i den amerikanska politiken där kandidaterna sitter i knät på de stora företagen för möjligheten att alls kunna bedriva sina kostsamma kampanjer.

Varför har det blivit så här? En orsak är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.

Trots det får frågan om politisk lobbyism inte förenklas till en diskussion om privatmoral och girighet.
För grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut nio miljarder i vinst ur välfärdsverksamheterna.

Tidigare toppolitiker blir dörröppnare för företagen att lyckas med upphandlingar eller att driva på avregleringar. Nätverk och sitt förtroendekapital är den "vara" politikern säljer.

Systemet att leja politiker visar en ny aggressiv strategi från näringslivet. Det handlar inte längre bara om påverkan genom opinionsbildning utan om företagslobbyism inuti partierna.


  •  Bror Perjus kunde 1998 på DN Debatt avslöja att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en borgerlig fyrpartiregering.
  • 2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning.
  • 2011 avslöjade Tvärdrag att Borgkommissionen om framtidens välfärd mellan Timbro och Arena betalats av Magnora och att slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life.
  •  Hösten 2012 agerar Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Akademedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka S att säga ja till vinst.
  • Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

    För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid.

    Samtidigt är denna typ av intrång inte helt nya. På 1980-talet infiltrerades SSU av trotskistiska Offensiv men de avslöjades och kastades ut. Rågången åt vänster upprätthölls.

    I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S att säga nej till vinst i välfärden.
    Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat "mjuk" påverkan.

    Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna ombud till S-kongresserna?

    Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste upp till debatt. Speciellt inför det kommande EU valet  eftersom de korporativistiska strävandena är betydligt starkare inom EU och lobbyisternas påverkan större. För den som är intresserad av mer information om lobbyverksamhet inom EU titta på den här videon.

    fredag 4 oktober 2013

    Asylboende och demokratur.

    Jag började fundera på det här när jag såg  Uppdrag Granskning  om asylboende den tredje april. 
    Det jag funderade på var hur många av de intervjuade som ljög eller höll inne med sin åsikt för de ville inte på några villkors vis ta risken att det skulle startas ett drev där de blev kallade främlingsfientliga rasister.

    Det verkar finnas en informell grupp om cirka 100 personer som känner varandra, bor i samma områden, har barnen på samma dagis etc. Den gruppen styr opinionsbildningen i media genom att inte tillåta andra åsikter än de som de anser vara de rätta. Avvikarna hånas och jagas i media. Det här har förvandlat Sverige till ett land med stort osynligt åsiktsförtryck. 
    I en demokratur (notera ordet) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.” — citat från Vilhelm Moberg (1965)”

    Länder som exempelvis kan klassas som demokraturer är bland andra flera västerländska demokratier, till exempel Sverige, Tyskland och Ryssland…”

    Hycklande antirasister.

    Frånvaron av en seriös integrations- och migrationsdebatt på ledarsidor, ja i media överhuvudtaget gör mig grundligt besviken på journalistkåren och det så kallade politiska etablissemanget. Då räknar jag inte det som skrivits  till exempel av Aftonbladets ledarredaktion. En redaktion som med sin mästrande grötmyndigt i tre år sagt att alla som velat ifrågasätta dagens integrationspolitik är främlingsfientliga rasister och islamofober  och att de tänker fel och borde genomgå en korrigerande utbildning.

    När man sedan kollar upp var dessa goda och empatiska  personer bor så hittar hittar man dom på områden som Södermalm, Östermalm, Bromma villastad, Lidingö eller Djursholm- Då blir hyckleriet riktigt uppenbart: "Vi älskar mångkultur, men vi kan inte tänka oss att bo i den miljön själva. Men de som bor där och inte gillar det är rasister! och måste upplysas om det”.

    Detta hyckleri delar de dock med många i den övre medelklassen. Man kan helt enkelt googla på de här “godhjärtade” antirasisterna, då hittar man att de allra flesta är de som fått ett bra fått bra jobb efter utbildningen och som snabbt bosatt sig i idylliska villaområden eller hippa bostadsrätter i Stockholms innerstad, samtidigt som de vurmar för de illegala invandrarna och mångkulturens förträfflighet men rynkar kollektivt  på näsan åt de "lågutbildade arbetslösa intoleranta SD-väljare".

    Det här hyckleriet är en av de saker jag föraktar mest när det gäller den migrations- och integrationspolitiska debatten. Människor som sjunger migrationens lovsång och älskar att hata de som inte gör det, men samtidigt ser till att bosätta sig helsvenskt, arbeta på arbetsplatser där den mest exotiska är en försvenskad iranier som kommit hit för mer än 30 år sedan eller en indisk dataingenjör, samt placera sina barn i skolor, helst friskolor, där alla talar ren svenska. Samtidigt har de mage att kalla kritiker av den rådande politiken för rasister. Inser de inte att de själva agerar precis som de allra värsta rasisterna?

    lördag 10 augusti 2013

    Total kontroll.

    Globaliseringen och internet gör att nationalstaten som begrepp blir alltmer irrelevant. Västvärldens stater förlorar gradvis kontrollen över sina medborgare, samtidigt som de desperat kämpar för att upprätthålla en konkurrenskraft och välfärdsmodell som hålls vid liv av tredje världens fattiga länder.
    Minskande skatteintäkter men  ökande pensions- och äldrevårdskostnader gör att man måste prioritera och minska kostnader. Den enkla vägen blir oftast använda robotar och datorer, på så sätt kan man kapa personalkostnader. Finns det en teknisk möjlighet att med IT hitta pågående våldsbrott, skattefiffel eller sjukförsäkringsbedrägerier, eller att profilera fram människorna som kan tänkas begå brott – då  använder man självklart dessa verktyg. Det är betydligt billigare än att bemanna upp med patrullerande poliser och skattmasar på gator och torg.
    Det sägs att vi fått det kontantlösa samhället för att minska rånrisken och för att krångla till det för den organiserade brottsligheten. I själva verket handlar det om att uppnå en fullständig, digital spårbarhet i alla monetära transaktioner människor emellan.
    Lägg till initiativen PRISM och vårt egna FRA, så uppnås snart fullständig spårbarhet i all mänsklig elektronisk kommunikation och transaktioner. 
    Tittar man lite längre fram, så är EUs forskningsprojekt INDECT ett utmärkt (skräck) exempel på vad som kommer.
    Här används EUs forskningspengar till ett stort teknikutvecklingsprojekt. Målet äratt få fram system som kan samla upp, samköra och analysera information från internet, bloggar och chatsajter, från övervakningskameror och från allt material som polis och säkerhetstjänst på andra sätt samlat in.

    Inom projektet utvecklas därför program för ansiktsigenkänning i realtid. För automatisk analys av material på bloggar och chatsajter. För kartläggning och analys av sociala nätverk.  Och system som ska kunna koppla ihop och analysera allt detta i ett svep.  Inte för att kunna följa rörelser hos dem som redan är misstänkta. Utan för att hitta misstänkta mönster hos människor som polis och säkerhetstjänst ännu inte intresserat sig för, så att de kan ta sig en närmare titt på dem!
    Ännu mer skrämmande inser man att projektet är om man tittar på projektets hemsida. Då känner jag  att den övervakning som bedrevs och bedrivs i kommunistiska diktaturstater kan betecknas lika upprörande som en fis i en ullfäll, jämfört med vad EU planerar att införa.

    Kanske kan man försvara att man försöker hitta kostnadseffektiva sätt att motverka terrorism. Problemet är bara att kostnaden många gånger blir betydligt större än resultatet och att resurser används till fel saker. ta bara som exempel att hundrafallt fler dör eller skadas varje år i fallolyckor än av terroristdåd  men ändå satsas otroligt mycket mer för att förhindra terroristdåd an fallolyckor. Dessutom visar det sig att myndighet efter myndighet kommer att v begära tillgång till detta ymnighetshorn av värdefull kunskap. Ändamålsglidningen är betydande.

    Skattemyndigheten och Försäkringskassan står redan och stampar i farstun. Försäkringsbolag och personalrekryterare tackar heller inte nej. Sakta men säkert kommer vi att vänja oss vid det. Tills vi märker att det slår tillbaka mot oss, men då är det alldeles för sent att gå tillbaka.
    Men inte bara våra egna politiker vill bevaka och kontrollera  oss. Västvärlden förlorar konkurrenskraft till öst. Välfärdsmodeller och hela vår försörjningsförmåga sätts på allvarligt prov. Därför finns det ett stort intresse av att få tillgång till information som ger respektive nation fördelar, och sätta käppar i hjulet för de andra. Detta är inget nytt, men kraften i ettorna och nollorna gör detta exponentiellt kraftfullare. Digitala sökrobotar blir farligare än kärnvapenrobotar.
    För USA kan det nationsgränsöverskridande övervakningsverktyget PRISM bli lika viktigt som militären och Hollywood för att främja den amerikanska drömmen. Svenska makthavare lär inte vara sämre dom  heller.
    USA har ändå en enorm fördel. Västvärldens privatpersoner och en hel del företag och myndigheter lagrar sin kommunikation i det digitala molnet, centrala servrar som rymmer många kunder och enorma mängder data. Oftast ligger dessa serverparker i USA. Många svenska kommuner och utbildningsinstitutioner har sina mejllådor hos de stora nätaktörerna i USA. Utrikesminister Bildt jobbkommunicerar delvis med sitt Gmail-konto, bara för att ta ett exempel.
    Barack Obama tog nyligen bort en visselblåsarpositiv text från sin sajt.
    Visselblåsare har blivit högvilt. Ingen får riskera nationalstatens suveränitet att göra vad som krävs för att upprätthålla sin makt. Detta krockar kraftfullt med alla människor som växt upp med internet och nationalstatens minskade betydelse.
    Det är nu vi behöver att medierna fokuserar sin kraft på de här frågorna, men de är handlingsförlamade och vingklippta av sina kostnadskriser. Istället riktar man in sig på skvallerjournalistik och annat dravel som säljer lösnummer och tar avstånd från internets styrkor, bland annat genom att stänga ned sina kommentarsfält för att de inte begriper hur de ska hantera dem.
    Alla har nåt att dölja. Alla har skelett i garderoben, från små pinsamheter till något betydligt värre. Allt kan dessutom filtreras och/eller  tolkas av betraktaren så att det stöder dennes syften.
    Alla vill själva ha åtminstone en liten möjlighet att själva kontrollera om, när och inför vem hemligheterna ska avslöjas inför.
    Här en fyndig men samtidigt klargörande dialog från en välspridd seriestripp:
    Lilla pojken: Pappa säger att du spionerar på oss.
    Barack Obama: Han är inte din riktiga pappa.
    Kunskap är makt, och den som har bäst information vinner alla strider, på ett eller annat sätt. Före sökrobotarnas tid hade ingen all information.
    Då fanns det fanns en enorm tröghet i all informationsinhämtning, vilket gjorde att du som Svensson eller Sverige sällan togs fullständigt på sängen av någon som kände till alla dina brister och svagheter.
    Jag tycker inte att jag är foliehattsivrare som ser konspirationer bakom varje skeende., men jag laddar hellre ner filmer och musik än köper dem. Det är inte av ekonomiska skäl, utan det enda sättet jag ser  att protestera mot de begränsningar som mediaindustrin och upphovsrättsivrarna med blåögda politikers hjälp tvingar på oss. Jag röstar på Piratpartiet, för vem ska man rösta på nästa år om man börjar bli djupt bekymrad över vad som håller på att hända? Jag ser inte att det finns något annat alternativ. Ser du det? Eller tror du att “rent mjöl i påsen” gör dig immun mot intrånget i ditt privatliv?
    Men vad som är “rent mjöl i påsen” varierar från tid till annat beroende på vilka opinioner man kan skapa, och samtidigt står  framtidens Stalin eller Hitler i kulissen och bidar sin tid.

    måndag 1 juli 2013

    Copyright och övervakning.

    Det finns många olika krafter driver oss mot ett storebrorssamhälle. Det finns bland de som tjänar pengar på att övervaka och de som tjänar på att tillverka och sälja övervakningsutrustning, men det finns också olika religiösa vårdfall som anser att de har det perfekta sättet att leva och vill  med tvång även få oss andra att leva på det sättet. Så finns det finns politiker som utnyttjar okunskap och rädsla för att hitta bytesdjur (valboskap). Man inbillar sig att man vinner röster genom att underblåsa folks rädsla. Man överdriver faror och hot till det yttersta. Perfekta exempel är en obefogad terroristskräck och jakten på barnporr på Internet. Men en förbisedd viktig aktör driver oss mot ett Big Brother samhälle är copyright industrin.

    Anledningen till att upphovsrättsindustrin kämpar för mer övervakningen är enkel: en digital kommunikationskanal kan användas för privat konversation, men den kan alltså användas för att dela kultur och kunskap framställt under ett skydd av ett upphovsrättsmonopol. För att veta vad som är vad i floden av kommunikation, måste du kunna sortera och välja ut det som är av intresse och att kunna göra det, måste du ha möjlighet att kunna se allt.

    Med andra ord, om att upprätthålla upphovsrätten är din prioritet, måste du spionera på folks privatliv, och döda all anonymitet och få bort korrespondenshemlighet. Detta är precis vad upphovsrättsindustrin har gjort konsekvent och mer och mer aggressivt på senare år. Vad har då hänt i Sverige? Låt oss se vilka påtagliga förändringar upphovsrättskramarna drivit i Sverige för att göra det möjligt att jaga de människor som delar och förmedlar kunskap och kultur utanför copyright monopolen..

    När Internet kom till fick vanligt folk möjlighet att kunna enkelt dela med sig av både sin egen och andras kunskap. Problemet för medieindustrin var att då kunde de inte fortsätta tjäna pengar på att sprida kunskap och kultur.

    Så för att kunna behålla sina vinster ville de kunna stämma ensamstående, föräldrar och deras barn och på det sättet ta ifrån dom hus, besparingar och ett värdigt liv, behövde de förmågan att knyta en adressuppgift och en tidpunkt till en en person. Med andra ord, var de tvungna att skapa möjlighet att samla in och lagra data för att kunna följa och analysera allas insatser på Internet, De krävde (och fick) direkt tillgång till övervakningsdata. Det här är en utveckling som var helt otänkbar för tio år sedan, men Internet gav dem möjligheten att blanda den giftbägare som övervakningsraseriet skapat för spridning av kultur och kunskap. Man jagar de som lyssnar på musik, läser böcker och de som ser på film eller TV. Man stoppar spridning, man begränsar tillgång.

    Om upphovsrätt branschen "bara" fick gå lite längre än polisen, genom att begära IP loggar från Internetleverantörer, skulle leverantörerna svarat med att vägra att hålla några loggar överhuvudtaget. Men då lyckades man med stöd av viljelösa politiker få fram en lag, datalagringsdirektivet,, som tvingar om Internet och mobilleverantörer att lagra uppgifter om hur och med vem privatpersoner (och) företag kommunicerar med omvärlden. Helt plötslig har det här intrånget i privatlivet förvandlats från något som var från "absolut förbjudet" till "obligatoriskt". Men dessa loggar skulle naturligtvis bara få användas för att bekämpa grova brott men så tillkom en ytterligare lag IPRED som gör det möjligt för upphovsrättsjägarna att begära ut dessa loggar. Kombination av de två lagar, att tvinga internetleverantörer att föra en logg över alla abonnenters identitet, och att ge mediabolagen laglig rätt att få tillgång till dessa loggar, det blev nyckeln till nyckeln till att stämma inte bara föräldrar och deras barn till miljardskadestånd utan alla även du och jag som kanske av rent misstag hamnar på en misstänkt plats.

    Detta är precis vad man åstadkommit i Sverige. Genom ett avskyvärt överutnyttjande av EU-direktivet om datalagring och IPRED, en i sig skamlös beställningslag från skivindustrin, fick upphovsrättsindustrin tillgång till loggarna. Det är anmärkningsvärda här är att copyrightindustrin fått mer befogenheter än vad polisen hade.

    Men det var ingen lätt resa för industrin att ta sig hit , I Sverige föreslogs det att den data som lagras i enlighet med det datalagringsdirektivet skulle undantas från tillgänglighet i det som krävs med IPRED. Då gick den svenska upphovsrättsindustrin genom taket och fick sina medlöpare till formliga vredesutbrott i medierna. Det lämnade inget över till fantasin, det var helt uppenbart krävde. De ville spårbarhet av alla på nätet. De fick som de ville fick det, tack vare de aningslösa digitala analfabeter som kallar sig politiker.

    Upphovsrättsindustrin driver os in i ett storebrorssamhälle för att tvinga alla att fortsätta köpa plastbitar bara för att de vägrar inse att den metoden att sprida kultur är totalt överspelad..

    Men det är inte enbart upphovsrättsindustrin som genom sina obscena krav bär skulden till att vi är på väg in i ett övervakningssamhälle utan motstycke, den är bara företag som inte kunnat anpassa sig när omvärlden förändrats. Den verkliga skulden ligger hos oinsatta politiker som utan eftertanke eller analys accepterat industrins skamlösa krav.

    När det gäller upphovsrätt, Internet och nätets möjligheter, ser dagens politiker inte annat än faror och hot som medborgarna måste skyddas från till varje pris ivrigt påhejade av de multinationella mediaföretagens lobbyister.

    Det borde vara möjligt att ersätta en del av dessa gamla betongpolitiker som bara ser hot och risker med de som ser Internet som den enorma möjlighet

    måndag 17 juni 2013

    Efter tiden på toppen.

    Häromdagen läste jag i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) en svidande vidräkning med de skandinaviska välfärdsstaterna, inte minst Sverige, länge beundrad förebild för många länder på annat håll i världen.

    Enligt FAZ finns i dag inget förebildligt kvar; även på den tiden det begav sig skulle förebilden haft mer med Potemkins kulisser än med verklighet att göra. Hur som helst skulle den tid vara slutgiltigt förbi då Sverige också kunde göra anspråk på ”moraliskt ledarskap”.

    Ironiskt nog är FAZ en kvalitetstidning av ett slag som en gång – men inte längre – fanns även i Sverige. Artikeln tycks så vara en bekräftelse av sin egen tes. Men dess resonemang är bestickande: det är bara alltför lätt att med siffror och diverse statistik belägga att vårt land sedan åtskilliga år inte längre hör till den rika eliten i världen. Många har hunnit ikapp och förbi; den svenske utbrytaren är infångad och tillbaka i klungan.

    Möjligen kan man diskutera hur länge utbrytningen egentligen varade. Några få decennier? Från 1945 fram till anpassningen till EU 1988/89? Eller fram till den första oljekrisen 1973 och de stora krondevalveringarna några år senare? Hur vi än räknar kvarstår faktum – i dag skulle jag föredra lön i Danmark, sjukvård i Bayern, franska eller brittiska skattesatser och pension i Nederländerna framför något Sverige har att erbjuda på samma områden.

    I detta finns förstås ingenting konstigt. Historien är full av stater och samhällen som kan uppvisa en liknande cykel av uppgång och fall, det senare något som det tar lång tid att vänja sig vid eller att ens uppfatta. Det är inte svårt att hitta engelsmän som uppför sig som om London fortfarande tillsatte vicekungar i Indien eller österrikare som känner sig så hemma i Lemberg (Lwów/Lviv) att man skulle kunna tro att kejsar Franz Josef ännu vore i livet. Först mycket långsamt förvandlas känslan av förlust till portugisiskt vemod över ett svunnet imperium eller till ungersk frustration över att ha blivit till en liten centraleuropeisk stat bland andra.

    Det moderna Sveriges tid på toppen kännetecknas av att ha varit mycket kort, men också av omfattande ambitioner utöver de rent materiella. Vi var inte bara rikast; framför allt visste vi bäst. Det fanns en bokstavligen uttalad pedagogisk-didaktisk dimension till vår storhet. Med pekpinne i hand lärde vi ut hur Världen skulle kunna bli mer tolerant, fridsam, solidarisk, jämlik och förnuftig – alltså mer som vi själva redan var – och denna i grunden mycket äregiriga strävan ansåg vi oss förkunna med den oegennyttiges anspråkslösa ödmjukhet, fastän världen kanske inte alltid var av samma mening.

    Men i våra egna ögon var vi storsinta. Ändå vill jag hävda att denna lärarroll rymmer en mycket stor portion av besserwisserns arrogans. Dessutom att den som ett slags falskt medvetande (Karl Marx) överlevt också när förutsättningarna för den inte längre finns. Dock är det mitt intryck att svensken i gemen fortfarande anser att han har något att lära ut, att hans samhälle är bättre organiserat än andras, att han därför är som gjord för att medla, förmedla och erbjuda lösningar som inte är dikterade av ren makt, egoism eller nationalistiska intressen. Ty sådant står vi över. Och jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än en lika förlegad som svårutrotad arrogans.

    Varifrån kommer den?

    I det korta perspektivet självfallet från förra seklet; vårt land förskonades från båda världskrigen och tillhörde de få stater som gynnades av det kalla. Medan Västeuropa beundrade vår vidareutveckling av den bismarckska social- och välfärdsstaten kunde vi framstå som ett eftersträvansvärt alternativ för länderna i tredje världen (vad det i dag kan tänkas vara för någonting) och inte minst för dem i det realsocialistiska Östeuropa (som inte längre finns) där man drömde om en socialism med mänskligt ansikte.

    Och i ett längre perspektiv? Är kanske denna vår arrogans ett arv från stormaktstiden som lever vidare genom den senare historiska förening mellan just överhet och folk som är så typisk för Sverige och som sker på bekostnad av vad vi aldrig haft här i landet: en stark, självmedveten medelklass?

    Adelsman och dräng visade sig klara skivan utan förmedlare och förvaltare. De kunde själva; kanske därav denna besynnerliga svenska förening av övermod och mindervärdeskomplex, av storvulenhet och beskedlighet, av världsmannalater och provinsiell tafatthet. I just välfärdsstaten fick så stormaktstidens arrogans sin transcedens, mildrad och förklädd till vad som var politiskt gångbart i en modern tid, alltså social ingenjörskonst i det goda samhällets tjänst, något som dessutom lät sig exporteras.

    Nu finns som bekant denna välfärdsstat inte längre. Åtminstone är den inte vad den en gång var. Det samhälleliga projektet har krympts till att beskära och renovera välfärdsstaten till vad som någorlunda ska kunna fungera. Som program kan detta naturligtvis inte längre försäljas – svenska politiker, som Persson eller Reinfeldt, har blivit som alla andra: rena maktpolitiker utan ideologiska lidelser.

    Men vår arroganta självgodhet verkar ha lika många liv som katten.