Problemet med SD är att de verkar ha haft rätt åtminstone om man ser till den omsvängning partierna gjort senaste året. Rätt, men inte nödvändigtvis i sina slutsatser, men däremot i stora delar av verklighetsbeskrivningen.
Det finns en politisk klass som har minimal erfarenhet av hur det är att vara yrkesverksam och att umgås med folk som inte lever av och för partipolitiken.
De stora folkrörelserna som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen växte fram under demokratins barndom.
Folkrörelserna baserades för det mesta på gemensamma erfarenheter och gemensamma idéer om hur man ville forma framtiden.. De politiska partierna och deras ungdomsorganisationer engagerade många.
Antalet medlemmar var helt avgörande för organisationernas resurser och inflytande. Demokratiska hierarkier byggdes upp, men de i toppen hade för det mesta en stark förankring i den grupp som de företrädde.
Det var därför riksdagen befolkades av stålverksarbetare, bönder, godsägare, lärare, köpmän och professorer. Politiken var inte, som idag, en karriär bland alla andra.
Nu är politiker ett yrke som vid 15 års ålder, absolut inte senare än 20. det är tveklöst det tydligaste exemplet på demokratiernas förfall. Men Sveriges bristfälliga grundlag bidrar till förfallet. Partiorganisationerna har fått alldeles för stor makt, på bekostnad av de folkvaldas mandat. Dessutom är medlemsantalen så låga att medlemsavgifterna saknar praktisk betydelse, men däremot ökar anslagen från det allmänna år efter år.
Den som aldrig har etablerat sig på arbetsmarknaden utanför partisfären har allt att att förlora på att vara en motvalls kärring. Man blir knappast befordrad, mest troligt blir man utfryst.
Det stora problemet är att dessa ängsliga karriärister, som har allt att förlora om de hamnar i onåd, är de som fått makten att styra över landets öde. I ett land som Sverige med konflikträdsla och konsensuskultur och särskild skräck för att bli ansedd att ha fel värdegrund det som anses rätt för stunden blir riksdagspolitikerna enormt skadliga för samhället.. Alla är eniga om att en viss riktning är fullständigt självklar och rätt, men sedan vänder alla nästan samtidigt, från en dag till en annan. Makthavare med en bra yrkeserfarenhet att falla tillbaka vågar däremot bli att bli individualister i det politiska livet. Att man, för att citera Torbjörn Fälldin ibland, måste dagtinga med sin övertygelse och ofta finna sig i majoritetsbeslut är en sak, men vägen dit blir säkerligen en annan med självständiga och trygga beslutsfattare i stället för lismande jasägare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar