Inställt nyval

 Jag har aldrig haft en tanke på att rösta på V eller SD, men tycker ändå rent ut sagt att dagens besked om det man kallar decemberuppgörelsen är rent förkastligt och helt odemokratiskt. 

Beslutet är ju enkom till ör att utestänga demokratiskt valda partier V och SD från inflytande. Som medborgare får man alltså inte någon möjlighet alls att få sin röst hörd oavsett hur man röstar. Jag tror att många sett SD som enda alternativet till de etablerade partierna och därför proteströstat på SD.

Men nu har man genom trixandet lyckats skapa en sorts samlingsregering för att stänga ute två demokratiskt valda partier V och SD.  För min del känns det här som att man satt demokratin åt sidan, och att man de facto gjort val meningslösa. Vad spelar det för roll hur jag röstar om man genom diverse finter ändå sätter valresultatet ur spel?

Får den här farsen fortsätta i samma riktning så kommer V och SD i framtiden att framstå som en dröm i jämförelse med vad man kan få istället. 

Inser man inte nu politikernas arrogans mot väljarna så gör man det aldrig. 

Ni röstade fel, men vi lyckades ändå lösa problemet. Det verkar vara tanken för dagen.  

Men kanske några fler efter dagens taskspeleri inser att demokratin inte är en självklarhet utan något som måste försvaras och respekteras.  Även av politiker.

Krisen i dagens svenska politik.

Den svenska parlamentarismen går nu igenom sin värsta kris någonsin. Och dessvärre är det politikerna själva som är upphovet till krisen.
 Om medias uppgifter stämmer klarar inte politikerna i riksdagen av sin uppgift att representera folket och försvara demokratin, istället trixar de  med demokratins och parlamentarismens spelregler i tysthet bakom stängda dörrar i en kamp för att behålla makten..
Jag kan inte förstå hur de ska kunna återskapa förtroendet för vår parlamentarism om de inte vaknar upp och inser att de representerar folket och börjar leva upp till tidigare löften.
Har jag uppfattat media rätt så sitter sju av riksdagspartierna och diskuterar hur man ska kunna skapa regler för vad de kallar stabila minoritetsregeringar. Man vill försöka ändra riksdagens arbetsordning utan att behöva ändra grundlagen. Det är något djupt odemokratiskt som de historiska parallellerna borde avskräcka från. Weimarrepubliken föll offer för precis den här sortens trixande, men då var det nazisternas som lyckades ta sig runt minoritetsklausuler och gjorde det möjligt att slutligen radera demokratin ur den tidens Tyskland.  Något som kom att leda till koncentrationsläger och världskrig.
Om man fortsätter med sina försök att frysa ut SD kan det bli så att de enbart skapar en situation som kommer att gynna Sverigedemokraterna, som, om inte S och M nu börjar ta migrations- och integrationsfrågorna på allvar, kommer att växa till ett ännu större parti. Med de allt tydligare bristerna i mottagandet av migranter och en social välfärd som sakta men säkert försämras är det inte orealistiskt att SD kommer att fortsatt att vara ett av Sveriges tre största partier 2018. Och det är inte självklart att S eller M tar platsen som det största i ett sådant scenario.
Tänk då tanken vad en förändring av formalia skulle innebära och titta tillbaka lite på historien. De riksdagspolitiker från S respektive M som ens överväger fortsatta samtal om formfrågor visar prov på en historielöshet som närmast är att beteckna som ett totalt hjärnsläpp. Att diskutera form när de inte kan komma överens i sakpolitik är ett personligt underkännande för var och en av dessa på ett personligt plan.
Det är hög tid att noga fråga ut våra politiska företrädare hur de ser på de här frågorna när de inför nästa ordinarie val söker ny plats vid köttgrytorna.  Vilka överenskommelser och kompromisser kan de tänka sig? . De som inte klarar av att svara redigt på frågorna, och framför allt ärligt, bör ges respass till lämplig FAS-3 sysselsättning. Och då är deras namn ovidkommande. Ingen ska få gömma sig bakom det vanliga sättet att glida undan frågorna genom att komma med papegojsvar eller halvsanningar. De måste komma med tydliga svar om var man står och hur man agerat.
Det är väldigt svårt för mig att förstå sig på journalisternas och statsvetarnas stora förvåning över att Sverigedemokraterna röstade ned regeringens budget. Det är solklart att SD medlemmar aldrig skulle kunna acceptera att partiet skulle ge med sig på den här punkten. Att trots det förvänta sig att SD skulle lägga ned sina röster – för att eventuellt vinna någon poäng hos de etablerade medier som ändå har gjort till sin livsuppgift att alltid framställa partiet i sämsta möjliga dager – är faktiskt rent obegåvat. Ändå uttryckte mängder av journalister och statsvetare just att de var ”förvånade” över SD:s val.
Samma sak med ältandet om praxis.  SD bröt mot praxis, snyftar debattörer och politiker från de andra partierna, som om man kan kräva eller förvänta något annat av SD som gång på gång har drabbats när de andra partierna har valt att frångå praxis kvittningssystemet, talmansvalet, utskottsordförandeposter för att nämna några exempel. Men då har aldrig någon journalist i anklagande ton har frågat de andra varför de inte följer praxis.
Det är fullständigt klart att det går en avgrundsklyfta mellan SD och de andra partierna. Men jag tror inte att klyftan egentligen handlar om synen på alla människors lika värde, eller ens invandringspolitiken. Jag tror att den främsta orsaken till klyftan är att alla de andra partierna har accepterat och anpassat sig efter medias elit och deras logik, medan SD inte har gjort det.
Detta gör att SD har en potential som inget annat parti i Sverige i dag att faktiskt stå för demokrati, i bemärkelsen att lyssna på väljare och partimedlemmar och anpassa sig efter dem, snarare än journalistkårens åsikter. SDs politik är populistisk i den meningen att den verkar utformas i dialog med väljare i stället för att politiken utformas i en avskärmad elitbubbla där de enda känslorna för folket är förakt. Det är troligen därför som de är pariastämplade av etablerade medier och riksdagens övriga sju partier och de har därför ingen anledning att anpassa sig till deras åsikter.
Men det handlar än så länge bara om en potential, och utvecklingen kan lika gärna gå åt andra hållet. För samtidigt som SD på ett befriande sätt motiverar sitt röstande i budgetfrågan med att ”det var det här våra väljare ville”. En formulering vi borde få höra mycket oftare från alla partier, så finns i partiet tendenser till toppstyrning och ett förakt från partiledningen gentemot gräsrötterna, Tänk på  Anna Kinberg Batras ”Stockholmare är smartare än lantisar”.
 Det verkar som partierna låter sig styras av den så kallade mediaeliten, och att SD är det enda undantaget från regeln, då har partiet kanske en framgångssaga av socialdemokratiska mått framför sig. Att vara det enda partiet som står för vad folk, i stället för journalister, tycker, borde ge chans till stora valframgångar. Invandringsfrågan är naturligtvis det tydligaste exemplet. Den svenska journalistkåren har med några få undantag anslutit sig till idén att den som vill se minsta minskning av dagen invandring till Sverige är en rasist eller som det nu heter nyfascist. Samtidigt visar SOM-undersökningen att när svenska folket får frågan om det är ett bra förslag att minska flyktinginvandringen svarar 44 procent  att det är ett bra förslag, 31 procent ett dåligt förslag och 25 procent ,svarar varken eller. När frågan i stället är om det är ett bra förslag att öka flyktinginvandringen svarar 50 procent att det är ett dåligt förslag, 18 procent ett bra förslag och 32 procent att det är varken eller. På båda frågorna är det alltså de invandringskritiska alternativen som får flest anhängare. Man kan knappast anklaga svenska journalister för att vara demokratins vakthundar, i bemärkelsen att representera väljarnas åsikter.
Men det finns andra exempel på att SD ställer sig på väljarnas sida, mot en enad journalistkår och sju i stort sett enade riksdagspartier. Jag tänker främst på frågan om kvotering av föräldraförsäkringen, som undersökningar visar att cirka 80 procent av svenska folket är emot. SD säger nej, vilket flera av de borgerliga partierna också gjorde tidigare. Eftersom de borgerliga partierna vill älskas av journalisterna, som utan något tydligt undantag är för kvoterad föräldraförsäkring är det numera bara Kristdemokraterna som ödmjukt och försiktigt protesterar mot statens inblandning i familjelivet.
Jag ansluter mig alltså till dem som tror att SD har potentialen att upprepa Socialdemokraternas enorma framgångar från förra seklet. Liksom S då var ensamma om att driva frågan om mänskliga och drägliga villkor för den växande skaran av arbetare, är SD i dag ensamma om att lyssna på vad svenska folket faktiskt vill, i stället för att ängsligt försöka blidka en grupp av journalister och andra elittyckare som lever ett isolerat liv i Stockholms innerstad och har dålig koll på vad som händer i övriga landet, eller ens i förorter några kilometer bort.
Och vad händer idag? Jo, etniska svenskar, men även framgångsrika invandrare, flyr de bostadsområden, skolor och andra institutioner som blir alltmer präglade av mångkultur. Om man är i ett mångkulturellt område, så slår mig alltid samma tanke: Var är svenskarna? Visst ser jag några enstaka etniska svenskar, men de är inte många, de är definitivt inte de 87 procenten, och jag undrar hur integrationen av invandrare någonsin ska kunna lyckas om svenskar flyr från alla ställen dit invandrarna tar sig?
Det här fenomenet visar tydligt illustrerar varför påståenden om rasism har spårat ur så fullständigt.
Traditionellt har man med rasist avsett en person som hävdar att det finns raser och att vissa raser är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader. Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så många asylsökande att hälften eller fler av förstaklassarna kommer från denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivå kan hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor, som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt som rasism.
Med den ursprungliga definitionen av rasism är det däremot självklart att politiken bör söka balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i det. Svenskar i allmänhet en positiv inställning till invandrare, men när de blir för många inom samma område då drar man. Svensken som var glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i klassen, har han plötsligt blivit rasist, eller drar han slutsatsen att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar språket och måste få extra stöd från läraren?
Vad händer när svenskar som säger att de gillar olika och är 87 procent, men samtidigt betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från sin omhuldade mångkultur?
Jag kan inte tro på medias alla litanior om SD som ett rasistiskt eller nyfascistiskt parti. SD säger att de vill minska invandringen med 90 procent, men de vill inte stänga gränserna. Men just det påstår journalister till leda. Samma journalister skriver att SD vill avskaffa den fria aborten när sanningen är att SD vill ändra tidsgräns för den fria aborten från 18 veckor till 12 samma är den tidsgräns våra nordiska grannländer har.  Men grannländerna styrs naturligtvis av rasister, för de har ju ungefär sådana invandringsvolymer som SD vill att Sverige ska ha.
För bara något decennium sedan såg Moderaternas invandringspolitik ut som den SD har i dag, och för drygt två decennier sedan tog Ingvar Carlssons S-regering vad som kom att kallas luciabeslutet, som minskade invandringen till Sverige. Borde inte M och S skriva vitböcker och göra upp med sin rasistiska historia, för nu är allt som är mindre än dagens invandringsvolymer rasism?
Jag undrar ofta om de debattörer, som försvarar dagens invandringsvolymer verkligen innerst inne tror att det enbart är en fråga om bristande integrationspolitik. I min värld är integration direkt kopplad till antal. Den första skolklassen med två invandrarelever ger oerhört mycket bättre integrationsmöjligheter än den andra skolklassen med 20 invandrarelever särskilt efter att alla elever med svenska som modersmål att bytt skola.
Dessutom är de integrationspolitiska förslag som brukar framföras politiskt ogenomförbara. Vänsterns och socialliberalernas integrationspolitik brukar innebära positiv särbehandling av invandrargrupper; kvotering, subventionerade anställningar, särskilda bidrag till kultur med mångfaldsperspektiv och liknande. Det strider mot principen om likhet inför lagen, och framförallt strider det mot svenskens sinne för rättvisa. För här ska ingen glida fram på en räkmacka med en silversked i röven, oavsett om orsaken är att man är adlig eller att man har flytt från Syrien. Politiker som försöker genomföra detta kommer inte att lyckas, trots att journalisterna lär göra allt de kan för att hjälpa till med propaganda.
De mindre sociala liberalernas integrationspolitiska vision handlar i stället om att avskaffa välfärdsstaten. Avskaffade regleringar av arbetsmarknad och bostadsmarknad ska möjliggöra den fria invandring och fria tillgång på lågbetald arbetskraft som dessa liberaler drömmer om. Men en dröm lär det förbli, eftersom svenskar överlag inte är förtjusta i fattigdom och stora klyftor, och de miljöpartivänliga journalisterna kommer knappast att hjälpa liberalerna.
Å andra sidan kan Centerpartiets liberaler få som de vill till slut trots allt. För om dagens invandringsvolymer behålls eller ökar, som prognoserna från Migrationsverket säger och trenden med invandrares låga sysselsättningstal håller i sig kommer den ekonomiska grunden för välfärdsstaten att krascha. Samtidigt kommer flytten från problemområden och enklavisering att skada tilltron till samhället och politikerna så att viljan att betala höga skatter inte längre finns. Då kan liberalernas dröm uppfyllas, och samtidigt kommer misären att vara så djup att det åter finns en efterfrågan på Socialdemokraternas traditionella politik. En win-win situation, det kräver att man krossar några ägg på vägen dit,
Jag vet inte vilken grupp jag tycker är värst, de självgoda journalisterna som visar Stasifasoner när de jagar de som de kallar rasister och friserar verkligheten, eller  Alliansen som låtsas att allt blir bra om vi sänker ingångslönerna. Sedan kan man naturligtvis fråga sig vid vilken ingångslön blir svenska företag egentligen intresserade av att anställa en analfabet som vägrar att samarbeta med personer av motsatt kön? eller vänstern som låtsas att allt blir bra om vi bara erkänner den vite mannaens skuld och ger invandrare tillräckligt mycket positiv särbehandling?
Men tävlingen i att kunna kasta mesta möjliga skit på SD står mig upp i halsen, och att om man inte tänker om och börjar företräda sina väljare så kommer SD efter valet 2018 att stå med nycklarna till Rosenbad i handen och hånskratta åt både journalisterna de övriga riksdagspartierna och säga att  ni fick precis vad ni förtjänade. Ni borde ha intresserat er för vad väljarna upplever och tänker i stället för att mest bekymra er om hur ni skulle kunna behålla makten och klia varandras ryggar.
Vill partierna i den så kallade sjuklövern förhindra att detta händer är det bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora.
Men då måste partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor om att alla invandringstal som är mindre än dagens är rasism.
Men även om det skulle ske så lär det säkert dyka ner en ny fråga där partierna måste välja mellan att stå på väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida.
Även om invandringen är den fråga som skiljer folket och media eliten åt i dag försvinner, så finns det ett otal frågor som till exempel; religionernas ställning, den svenska flumskolan, genusideologin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret och kilmatförändringsreligonen.
Men det finns många, många fler frågor där eliterna vill tvinga på folket sina åsikter och hur man ska bete sig. På en del områden har eliten tyvärr redan vunnit, men inom andra områden håller folket fortfarande stånd. Så även om låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de riktiga demokraterna.

Ra(S)ister och Nazi(S)ter

En lite kort sammanfattning av socialdemokraternas ”stolta” förflutna, det parti som en gång hade Hitler som idol och var föregångare inom rasbiologi som nazisterna lärde sig mycket av.

Vi börjar när det förra seklet var ungt. I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk fanns långt ner på utvecklingstrappan.

Sedan kan vi hoppa till riksdagsledamot, handelsminister, statssekreterare, statsminister och socialdemokraten Richard Sandler som tillsammans med andra slog fast att rashygien är en viktig del i den socialdemokratiska drömmen om folkhemmet och att ”Värdet av vårt lands befolkning är av sällsynt, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning”

Till de mindre värda raserna räknades bl a judar, svarta och zigenare. ”Det säger sig självt att färgade raser under inga förhållanden – framför allt inte negrer – inte ens som tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall, bör äga tillträde till riket.”

Arthur Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, chefredaktör för tidningarna Arbetet m.m. Engberg var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet. 1921 skrev Arthur Engberg en ledare i Arbetet (S) där han beskyllde judarna för att vara”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser, i sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik” och ” det ligger i judendomens hela kynne att förbränna den germanska rasen.”

Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. ”

En annan fin herre var Ragnar Eriksson som var med och bildade den fascistiska Förbundet Det Nya Sverige enligt Mussolinos modell. Eriksson bytte senare namn till Edenman och blev minister i Tage Erlanders socialdemokratiska regering och sade”… det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet…”

Minns ni Allan Vougt som var en socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Försvarsminister, gruppordförande för (s), medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt en broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.”

En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus

Tage Erlander var med och beordrade inventering av zigenare och tattare!

En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är den gamle toppdiplomaten och f.d. ambassadören Sverker Åström. Han gick direkt till UD 1939 efter studenten. I sina memoaren ”Ögonblick” har han dock glömt att han varit medlem i en nazistisk organisation och sa att jag har inga minnen av några eventuella kontakter med Sveriges Nationella Förbund och kan inte svara på några frågor om det. Sverker Åström verkar inte ha brutit helt med de främlingsfientliga” I DN 1990 tyckte Åström ”att Sverige borde akta sig för att ta emot flyktingar från kulturer med så väsensfrämmande seder och bruk att de skulle ha svårt att anpassa sig i ett nordeuropeiskt land”

Per Albin Hansson, socialdemokraternas socialdemokrat slog redan 1921 fast i sitt första folkhemstal fast ”Sverige åt svenskarna”

Hela det politiska etablissemanget tiger om det som utspelades i Sverige då skaror av fascister och nazister ”roddare” rodde över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrena” partier. Otaliga ”roddare” gjorde karriär inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret. m.m. Beror Mona Sahlins och andra socialdemokraters hätskhet mot Sverigedemokraterna på dåligt samvete för att det egna partiets nazistiska och rasistiska förflutna ska komma fram?

Alva Myrdal, svensk diplomat och toppsocialdemokrat bedrev ”förädling av folkmaterialet” med tvångssteriliseringar. Makthavarna (S) trodde allmänt att just ”undermåliga ynglade av sig” mer än ”vanligt folk.” Den raspolitik socialdemokraterna bedrivit får Sverigedemokraterna att framstå som antirasister!

Så här kan man hålla på, det finns hur många exempel som helst på att Sveriges före detta ledande parti i alla tider inte varit eller är ett dugg bättre än de Sverigedemokrater de idag kallar rasister.

Inte alls långt bort i tiden, 1989 införde regeringen Carlsson (S) ett totalstopp mot invandring. I det s.k. Luciabeslutet konstaterades att Sverige var ”FULLT” Redan då tillhörde en numera inte helt okänd socialdemokrat som heter Mona Sahlin partiets toppskikt och var tänkt att bli Carlsson efterträdare om inte en chokladbit kommit i vägen.

Nåväl, totalstoppet mot invandring hävdes 1991 av en borgerlig regering.

Detta var en mycket, mycket kort version av socialdemokraternas rasistiska och nazistiska förflutna och det är väl inte så mycket att säga om mer än att dagens socialdemokrater och de andra partierna borde vara mycket, mycket försiktiga när de anklagar Sverigedemokraterna för att ha ett mörkt förflutet.

Totalt inkompetenta pladdertackor.

Efter att ha försökt följa den politiska debatten de senaste veckorna är det lätt att bli mörkrädd.

Det verkar som om Sverige ska styras av totalt inkompetenta pladdertackor.

Att de allra flesta politiker är okunniga och olämpliga för sina uppdrag borde inte vara någon nyhet, men den allmänna bilden av politiken en annan.

Man verkar enfaldigt nog tro att våra politiker är vara kloka och kunniga människor. Några få politiker kanske lär sig med tiden, men de flesta klarar sig undan genom att gömma sig bakom tjänstemän i utskott och departement.

Det är anonyma tjänstemän som har den verkliga makten, människor som inte kan ställas till ansvar.

De folkvalda är på sin höjd galjonsfigurer som kanske i 15- 20% procent av besluten som de folkvalda fattar har någon egentlig påverkan.

Det finns ett väldigt belysande exempel i försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam som också är Socialdemokraternas gruppledare i försvarsutskottet.

Där har hon suttit som ledamot sedan 2002.  Hon säger själv: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag fick reda på att jag skulle hamna i försvarsutskottet ville jag bara lägga mig på golvet och gråta"

När hon i en intervju får en fråga om hur beredskapen på Gotland ska förstärkas, blir svaret: ”Ja, det vet jag inte. Vi ska resa dit senare i år och lära oss mer".

En annan fråga: ”Kommer ni att modifiera två eller tre Gotlandsubåtar”? Svaret: "Det vet jag inte, jag är inte så bra på det där med siffror"

Alltför många svenska politiker har ingen aning om vad de sysslar med. De är dessutom rent generellt sett uppseendeväckande dåligt utbildade. Det behöver inte vara någon nackdel, om de har skaffat sig viktiga erfarenheter och kunskaper på annat sätt.  Men ytterst sällan de har det, så sällan att det är nästan försumbart.

Istället går karriärvägarna via ungdomsförbundens, fackföreningarnas eller intresse-organisationernas broilerproducerande så kallade tankesmedjor.

Korta jobb mer av typen praktikplatser eller sommarjobb i ungdomen som bankkassör, mentalvårdare eller hårfrisörska är exempel på de enda erfarenheter från livet utanför politiken våra ledande politiker har. Någon riktig längre erfarenhet från arbetslivet och samhället är det ytterst sällan tal om.

Så inte nog med att de inte behärskar politiken eller sitt ämnesområde, de har helt enkelt ingen aning om hur eller kan förhålla sig till hur andra människor har det.

De senaste veckorna har gjort mig ännu mer skeptisk till svensk inrikespolitik och politiker överhuvudtaget, det verkar mest vara frågan om att kunna pladdra på så mycket som möjligt utan att säga en enda vettig mening, så att åhörarna glömmer vad saken egentligen gällde.

Svenskt debattklimat

Vad som fått mig att intressera mer för svensk politik de senaste åren är den enorma förändringen av villkoren för den offentliga debatten. Jag har trott på Voltairs "Min Herre, jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den"Det trodde jag alldeles särskilt gällde för Sverige, men den sverigebilden har krackelerat totalt

Men som det blivit, har den så kallade åsiktskorridoren blivit så smal att det är närmast omöjligt att ens nämna vissa frågor. Man verkar på vissa håll bejaka extremistiskt våld mot oliktänkande.

Man försöker undertrycka vissa åsikter och ibland hör man röster som kräver censur. Speciellt då censur av internet. Man kräver t.om att vissa åsikter ska kriminaliseras. Folk övervakas på i en omfattning man inte trodde var möjligt

Sverige känns inte längre som demokrati utan som demokratur.

Viljan att uppfostra folket, strypa den fria debatten och placera obekväma debattörer i giftskåpet är Sveriges största politiska problem, och det allvarligaste hotet mot demokratin. Att staten försöker fostra medborgarna till rätt åsikter leder till ett förkrympt och räddhågset klimat där tankefriheten är villkorad. Vilket i sin tur leder till mindre kreativitet problemlösningsförmåga och verkligt nyskapande. Till skillnad från den ‘förnyelse’ som politiker tror att de kan åstadkomma genom att maniskt upprepa ord som rasism och främlingsfientlighet.

Jag skräms av den alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text och för att stämpla personen som det ena eller det andra.
Grupptillhörigheten har blivit viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet.

Jaså, en vit heterosexuell man som säger något om fattiga i u-länder? Håll klaffen! Vi vill inte veta av dina okunniga kommentarer, som dessutom är rasistiska.
Inom vissa ämnesområden råder total konsensus om vilken åsikt som är den rätta, och när någon uttrycker en avvikande åsikt leder det inte till debatt utan till att avvikaren ska mobbas till tystnad. N någon uttrycker en avvikande åsikt inom ett konsensusområde , som också brukar kallas  det politiskt korrekta  så hörs sällan någon saklig kritik. I stället sätter mobben igång att frysa ut och håna.

Vad händer i en sådan miljö där kloka människor hukar av rädsla för att bli stämplade?

När argument inte prövas förutsättningslöst, utan genast sorteras i godkända och icke godkända?

Jag är rädd för att det gör oss enbart dummare inte mer förstående. I vissa frågor verkar det ogenomtänkta jasägandet ha blivit norm.

I ett samhälle där rädslan för att tycka fel och bli stämplad som avvikande, övervinner viljan att tänka fritt behövs ingen lagstadgad censur, där har ofriheten vunnit på walkover. Det är så sorgligt att se att toleransen blivit i det närmaste noll i frågor där man inte okritiskt underkastar sig de åsikter som gäller för de politiskt korrekta och går emot den härskande tyckareliten.

Jag ser att gaphalsarna, de som inte delar mina åsikter, men som gärna berömmer sig själva och varandra för att vara så förståndiga, vidsynta och toleranta, gör allt för att undvika ett vettigt utbyte av åsikter istället ägnar all sin energi till att kasta dynga på mig som person. De ifrågasätter inte mina åsikter. Det är inte mina åsikter som de vill diskutera, det är jag, min person som ska släpas i dyngan.

Fortsätter det såhär och man är på god väg, har vi en åsiktsdiktatur i Sverige.

Brev digitalt och analogt

Brevet har fyra viktiga egenskaper som förverkligade viktiga mänskliga fri- och rättigheter.

Brevet var för det första anonymt. Alla hade rätt att skicka ett anonymt meddelande till någon annan. Du kunde välja att identifiera dig själv inuti meddelandet, så att bara mottagaren kunde kunde se det, eller på kuvertet, så att postverket kunde se det, eller inte alls. Eller så kunde du skriva ett fullständigt påhittat namn, organisation och adress som avsändare, och det var också okay. Inte bara okay, det var till och med något som förekom ganska ofta.

För det andra var det hemligt under transporten. När vi talar om brev som öppnades och granskades rutinmässigt går tankarna till det forna Östtysklands beryktade säkerhetstjänst Stasi --- Ministerium für Statssicherhet. (Ja, direktöversätter man Stasi's namn till engelska blir det alltså National Security Agency.) Brev som öppnas och granskas? På riktigt? Det krävdes att man var direkt misstänkt för något mycket allvarligt brott för att det skulle ske i demokratiska länderna i väst.

För det tredje riskerade brevbäraren aldrig att hållas ansvarig för innehållet i breven han delade ut. Själva tanken var absurd. De hade ju överhuvudtaget inte rätt att ta del av meddelandena, så det var otänkbart att hålla dem ansvariga för vad de de plikttroget delade ut.

För det fjärde spårades inte breven. Ingen hade rätten --- eller för den delen förmågan --- att kartlägga vem som kommunicerade med vem.

Alla de här egenskaperna, som alla är kopplade till viktiga fri- och rättigheter, har gått förlorade i övergången till det digitala eftersom upphovsrättsindustrin har insisterat på det --- för att de, som utomstående, ska kunna förhindra människor att skicka brev med innehåll som de inte vill ska skickas, av företagsekonomiska skäl.

Frågan "hur ska någon tjäna pengar" är fullständigt irrelevant. Varje entreprenör och företagare har själv ansvaret för att tjäna sina pengar givet de begränsningar som samhället och tekniken sätter upp.

Ingen bransch har rätt att montera ner våra mänskliga fri- och rättigheter med den dåliga ursäkten att de inte kan tjäna pengar annars. I så fall har de det enkla valet att endera göra något annat eller lägga ner. Och ändå är det precis det vi har låtit upphovsrättsindustrin göra: att montera ner våra grundläggande fri- och rättigheter. Och de fortsätter att göra det med vackra men vilseledande ord.

När jag förklarar situationen så här, händer det påfallande ofta att polletten ramlar ner hos människor, så att de slutar ställa den inlärda men fåniga frågan hur någon ska få betalt om vi får behålla rätten som vi alltid har haft --- att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt.

Det är den analoga motsvarigheten: rätten att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt. Den rätten måste vi få med oss i den digitala världen, även om en överspelad bransch inte gillar det eftersom det kanske eller kanske inte går ut över deras vinster. Det är fullständigt irrelevant.

Svensk debatt

Det här går igen överallt i landet Sverige.
På alla områden är rädslan enormt stor för att någon ska sätta etiketter på dig som islamofob (so what)? om nu någon tycker det) eller rasist eller beskriva dig med något annat ord (nazist kanske).
Hellre får folk dö när ambulansvårdare och brandmän inte kan ta sig fram för att gäng i utanförskapsområden (nyspråk för getton) kastar sten och attackerar dem på andra sätt, än att du slår näven i bordet och säger att: Nu får det vara nog!
Nej, för tänk om sanningen, om du börjar tala klarspråk och kallar en spade för en spade, gör att någon, kanske rentav någon av de boende i dessa områden, hemska tanke, kallar dig för främlingsfientlig eller rasist?
Hur ska du överleva det?
Och inte vågar du som svensk andas en stavelse om att det här är ditt land, här gäller dina och dina förfäders värderingar och här vill du att den som kommer hit ska anpassa sig för att du vill att den livsstil och den levnadsstandard dina föräldrar, far- och morföräldrar och deras föräldrar har skapat med möda och svett, ska bestå.
Nej, för då riskerar du att etiketteras som nazist eller något annat påhittigt.

Men varför inte bara strunta i dessa dumheter och stå upp för din så viktiga värdegrund och skaka av dig korkade epitet?
Nej, se det vågar alltså svensken inte. Och det ser människor, bland annat nyanlända, och de utnyttjar den feghet och mesighet som svenskar uppvisar och känner i sitt eget land.
Många tycker uppenbarligen att det är en för känslig fråga för att man ska våga prata om det.
Speciellt rädda verkar politiker vara, rädda för att bli utpekade som islamofober, det är ju valår gudbevars.
Asylboenden får svämma över och ilska och frustration bland folket får växa och skapa en grogrund för både främlingsfientlighet och svenskfientlighet.
Det senare är för övrigt ett ord som, i sig, kan göra att någon säger att du sympatiserar tydligen med Sverigedemokraterna. Vilket i sin tur leder till att samma någon tar sig rätten att sätta etiketten rasist på dig trots att du bara påpekar det självklara som varken har med SD eller rasism att göra.

Herre Gud, så trött jag blir på att det inte går att samtala, debattera