Nostalgi och inget annat.

Jag växte upp i en by där posten som kommunstyrelsens ordförande var något med det finaste en människa kunde uppnå under sin livstid.
Ett förtroendeuppdrag som gav heder och anseende åt hela familjen, en absolut garanti för att personen och dennes familj var helt oantastliga och allt igenom hederliga människor.
Om någon av dessa hade hittats med fingrarna i syltburken hade det saklöst lett till självmord och familjens uteslutning ur samhällsgemenskapen.
Kommunen sköttes av ordföranden på fritiden och en heltidsanställd kommunalkamrer, också ett uppdrag med anseende, mindre beslut togs utanför någon av affärerna  och mer betydelsefulla på kommunalfullmäktiges ordinarie möten.
Skatten var i linje med övriga europeiska länders och ingen svalt eller for illa, vi hade 2 lokala poliser i kommunen, 3 livsmedelsaffärer, post, bank, distriktssköterska  bussförbindelse, tågstation och en industri av blandad karaktär, sossarna och centern byttes om på ordförandeposten.
Folkets Hus var där man träffades på lördagsdansen, kiosken var öppen långt in på kvällen. Det fanns en simskola som började första veckan i juni oberoende av vattentemperatur, att vara simlärare var frivilliguppdrag som gav uppskattning och gott anseende i belöning.
Det fanns en kombinerad godis och korvkiosk, ett  fik och en bygdegård..
Rika människor sågs på med misstänksamhet och deltog  knappast i de andras dagliga gärningar.
Inte för att de inte fick utan för att rikt folk umgicks med varandra och inte med vanligt folk.
Det här var bara för 60 år sedan.
Min uppfattning är att Sverige idag är ett avsevärt sämre land att leva i än då. Stämningen i samhället har helt ändrat karaktär, idag förefaller de flesta se sig som bättre bemedlade, i alla händelser beter de sig som forna tiders rika.
De bildar små kotterier skilda från andra små kotterier, min teori är det beror på att människor blivit otrygga och rädda av den snabba förändring samhället befinner sig i.
Att vara kommunstyrelsens ordförande idag ses som resultatet av mygel och opportunism, för att slippa ansvar för kommunens handlande anställs en kommundirektör, synnerligen välavlönad.
Kommunen är nu efter kommunsammanslagningarna den störste arbetsgivare i trakten och har fingrarna i alla verksamheter, industrin är i stort sett nedlagd efter några års haltande drift med olika ägare och stödåtgärder.
Banken är borta, likaså posten, så även kiosken och järnvägsstationen . Bussen stannar endast 4 ggr per dag, 2 ggr på vägen till Strömsund  och Sollefteå 2 ggr därifrån.
Bara en butik finns kvar, ICA. Folkets hus är väl snart nedlagt och biblioteket stängt sedan länge.
Pensionärsbostäderna är rivna, liksom hyreshusen, utom ett som blivit flyktingförläggning.
Gamlingarna bor nu på det centrala ålderdomshemmet där de endast har varandra att tala med, skolan nerlagd  och barnen får åka buss till skolan  2 mil bort..
Kiosken är stängd sedan 20 år, badet förfallet och simskolan finns inte mer.
Byns båda pensionat är nerlagda sedan lång tid tillbaka.
Kommunalskatten år så nära 34% man kan komma (33,92%)  och befolkningsunderlaget har minskat stadigt sedan  60-talet.
Det är inte befolkningen som har drivit utvecklingen i Sverige i denna riktning, detta är ett ideologiskt och politiskt projekt där socialdemokraterna varit drivande. Det här har i sin tur lett till uppfattningen att politiker och journalister i Stockholm anser att de vet och kan allt mycket bättre än lantisarna ute i buskarna.
En ide som man lyckats driva igenom fullt ut, i stort sett all statlig verksamhet av betydelse är idag koncentrerad till Stockholm, de flesta kommunala verksamheter är styrda därifrån och endast utförandet lämnas till kommunen att organisera och finansiera.
Resultatet är ett dött lokalsamhälle, obefintlig trygghet, girighet. Pengar har blivit vårt enda mått på framgång och duglighet i livet.
Materiellt har vi det idag oerhört mycket bättre, vi är fetare, ensammare och mer obildade än vi varit sedan folkrörelsernas dagar.
Men vägen till ett bättre samhälle är mycket lång och i vår väg står ett etablissemang utan empati, intelligens, ansvar, drömmar eller annat mål för sin verksamhet än att berika sig själva.
Landet är ruinerat på framtidshopp och nationell stolthet, kulturen i vanära, landsbygdsbefolkningen utrotningshotad, det vi ser hända kunde lika gärna vara taget ur beskrivningen av folkmord.
Sveriges samhällselit kämpar för att kunna mingla med den globala eliten och kastar gärna in Sveriges befolkning och land i ett multikulturellt experiment.
Sveriges politikers måste ställas till ansvar för det totala fiaskot, de borde inte få komma undan med att skylla på  EU. Man kan inte skylla på naivitet eller någon annan i det oändliga, förr eller senare måste ansvar utkrävas.

Miljöpartiet i kris.

Miljöpartitoppen uttalat stöd för ministrar och andra med för svenskar kulturellt udda (islamistiska) idéer har förvånat och förvirrat såväl miljöpartister som andra.

Om Miljöpartiets kopplingar till islamismen var resultatet av en medveten strategi för att nå muslimska väljare eller en följd av naivitet var någonting som media aldrig lyckades reda ut varken före eller efter partiets kongress i våras.

De som vågat ifrågasätta Miljöpartiets migrationspolitik har stämplats som islamofober, men det som nu kommit ut i ljuset är partiets inre utveckling. Islamister och extremister har flyttat fram sina positioner tack vare ett systematiskt  arbete och partiledningens obefintliga kunskap om islamismens verkliga innehåll.

Om det inom  miljöpartiet varit tanken att motverka islamofobi har det istället tack vare ledningens okunskap och synen på miljöpartiet som godhetens vita riddare. Man har istället gynnat islamistiska agendor. Det har funnits en plan som skapades av Mehmet Kaplan. En plan som i sin tydlighet  visar varför  partiet totalhavererat. Men har helt enkelt inte insett att arbete mot islamofobi inte ska bedrivas av islamister eller kulturrelativister.

Syftet för Kaplans plan sägs vara att skapa opinion för ett mera rättssäkert samhälle. Bland annat säger planen:

Vi förordar en neddragning av resurser till polisen… kontraterrorverksamheten (ska) inte tillåtas svälla alltför mycket… Det så kallade kriget mot terrorismen ska bevakas noga… Förtroendeuppdrag inom muslimsk folkrörelse och nykterhetsrörelsen förenklar och säkerställer förankring och ska förstärkas ytterligare… Handlingsplanen mot islamofobi som b.l.a. Yvonne Ruwaida tog fram 2004 ska ligga grund för arbetet… Arbetet mot islamofobi måste  få stöd av andra inom riksdagsgruppen och partistyrelsen då jag (Kaplan) kan uppfattas tala i egen sak… Ekonomiska resurser kan alltid ordnas på något sätt… En tät kontakt med i tur och ordning, gruppledarna, sammankallande i partistyrelsen och MP-Stockholm kommer att säkerställa riktning och hastighet.

Miljöpartiet har valt att blunda för islamistisk syn på jämställdhet, demokrati och sharialagstiftning har dessvärre anammats av partitoppen. Terrorhotet ska alltså medvetet förminskas.

Men det är citatet om att pengar inte är något problem som är särskilt uppseendeväckande och som blivit dagsaktuellt. Media har äntligen börjat berätta om hur demokratiskt tvivelaktiga och islamistiska organisationer beviljats statliga bidrag. Kulturministern talar därför numera om kampen mot radikalisering och att de miljarder som går till civilsamhällets organisationer inte ska göda radikal islamism. Kontrollen över många miljarder kronor som går till civilsamhällets organisationer förefaller dock ha varit usel och har dessvärre gynnat islamistiska rörelser.

Kulturministern och hennes medarbetare har styrt fördelningen av medel till tvivelaktiga organisationer. Vem är säker på att svenska skattemedel inte indirekt finansierat IS-resor?

Om det finns ett enda frågetecken runt någon av de bidragssökande bör det var skäl för att avslå ansökningarna.  Ibland undrar jag varför det inte finns organisationer som "Muslimska feminister" eller "Muslimer mot sharialagar" bland bidragssökarna. Det är sådana som behövs om islam ska kunna reformeras. Eller varför en organisation som faktiskt finns – ”Varken Hora eller Kuvad” - inte får något stöd.

Man borde för länge sedan strypt alla bidrag till obehaglig och odemokratisk islamism. Varför tvekar politikerna?
 Hur kommer det sig att islamisterna fått ett så stort grepp om bidragspåsen?

Den så kallade nystarten i MP har ännu inte åstadkommit några förändringar. Rötan fortsätter dessvärre att spridas inuti ett alltmer splittrat miljöparti. Ett par framträdande figurer har avgått men rötans orsak finns kvar. Till exempel avgick statssekreteraren Yvonne Ruwaida vid regeringsombildningen men återfinns nu som planeringschef i statsrådsberedningen.

De enda förlorarna om miljöpartiet lämnar regeringsmakten är de islamister som infiltrerat partiet för att driva den egna agendan och försäkra sig om stora bidrag. Partiet har byggt ett inkluderande luftslott, en dröm som är totalt avskild från verkligheten.

Hade inte radikala muslimer tillåtits ta för sig av Sverige, hade så hade det svenska folket fortfarande välkomnat invandrare.
Men nu verkar det luta åt motsatsen. Man måste sluta kalla folk för islamofober så snart de framför kritik mot islam, särskilt som kritiken ofta är befogad, dels för att muslimer behöver förstå att en medeltida trosuppfattning  inte går att förena med dagens verklighet.

Svenska politiker 22 mars 2016 efter bomber på Bryssels flygplats

Jag tittar på tv och ser förundrat hur de svenska politikerna står och mumlar:

”Våra tankar går till offrens familjer.”
Jo, det får man ju hoppas.

”Det som har hänt är fasansfullt.”
Jo. De flesta, som inte är radikala muslimer, håller nog med.
Statsministern:
”I dag är våra hjärtan i Bryssel. Terrorism skapar en oro och en förtvivlan.”
”Jag vill påminna om att en av de största terroristerna vi haft i Europa, Breivik, var allt annat än muslim”
Ja. Och hundratals, tusentals oskyldiga offer.

Och så – försvarsministern Peter Hultqvist:
”Det här är ett angrepp på det öppna samhället och på demokratin.”
Men herregud, människa, kan du inte bättre?
Det här är vad jag vill höra i det här läget, inte bara från Hultqvist utan från statsministern som borde skärpa till sig istället för att skjuta den stackars trötte Ygeman framför sig i alla lägen:

”Vi, Sverige och Europa, är alla utsatta för en krigsförklaring från terrorister utan den minsta respekt för människoliv. Just nu koordinerar vi alla resurser vi har.
Vi har skärpt kontrollen vid alla gränser.
Vi maximerar säkerheten så gott vi kan på alla kollektiva färdmedel, på tågstationer och flygplatser.
Och, sist men inte minst, vi släpper inte en ISIS-krigare till över bron, oavsett vem det är eller var vederbörande kommer ifrån.
Sverige ska inte vara ett lyxdagis för perversa människor som tar sig rätten att bränna, skövla, våldta och mörda.
De skyldiga som återvänder hit ska ställas inför domstol omedelbart. Nu är det nog, det räcker.”

Främlingsfientlig.

Vad betyder egentligen ordet?
Är den som  ogillar en för stor invandring främlingsfientlig. Är man främlingsfientlig om man vill ha en ansvarsfull, reglerad och måttlig invandring och inte accepterar helt öppna gränser med ett obegränsat antal migranter

I så fall är sannolikt de flesta av oss främlingsfientliga.
Om du använder ordet, kanske kan du svara på följande frågor.
Är du främlingsfientlig om du väljer ditt sällskap och inte följer med okända, främmande människor till deras bostäder eller exempelvis lånar ut pengar till främlingar?
Är du främlingsfientlig när du inte släpper in okända, främmande personer i din bostad? Varför låter du inte en massa främlingar bo i din bostad?
Om du inte låter du inte bostadslösa obekanta bo i din bostad och låter okända personer ta vad de vill ur ditt kylskåp och ditt skafferi? Är du då främlingsfientlig?
Är du främlingsfientlig när du låser dörren till din bostad innan du går till sängs?
Varför skulle det vara fel att ha begränsning och kontroll på de vi släpper in i landet om du själv vill ha kontroll på vem du släpper in i din bostad. Är du då främlingsfientlig.
Bara för att man är försiktig när det gäller främlingar eller för att man vill ha en begränsad och reglerad invandring, så är innebär inte det att man automatiskt är fientlig mot främlingar eller rasist.
Ordet rasist hade en gång i tiden en betydelse som hade förankring i verkligheten.
Idag har de som förespråkar massinvandring och en positiv inställning till islam urvattnat ordet rasist till att i stort sett kunna gälla vad som helst.
Exempelvis kan de som kallar sig själva för antirasister skrika rasist till de som kritiserar eller avskyr islam.
Av någon okänd anledning rasiststämplar de inte de som avskyr eller kritiserar kristendom eller andra religioner. Tydligen bara om man ogillar islam, som man enligt dem är rasist?
Eftersom alla oavsett hudfärg eller etnicitet kan bli muslimer, så kan man undra vem som egentligen är rasist i detta sammanhang?
Antirasisterna verkar ha en märklig inställning vad som egentligen kan kallas för rasism.

Vargarna på gården.

Det kom en stor flock väderbitna unga vargar till gården. De stod blöta i det kalla regnet utanför grindarna och bönade om att få bli insläppta.
Fåren, gässen och hönsen tyckte synd om dem och ville släppa in dem, men gårdens vakthundar vägrade.
De sa att de kände igen vargarna för vad de var och ville inte utsätta gården för risken.
Men när vakthundarna sov, tog fåren, gässen och hönsen saken i egna händer. De bakband vakthundarna och släppte in vargflocken för att ägna denna all sin moderliga kärlek.
Nu vet man inte riktigt vad som kommer att hända på gården.
Man kan kanske, å ena sidan, tycka att om det, mot all förmodan, visar sig att vargflocken har tänder, borde väl fåren, gässen och hönsen, som var så förslagna att de lyckades bakbinda vakthundarna, kunna hantera situationen?
Vakthundarna var ju för sin del inte mycket till vakthundar, som sov medan vargarna ylade högt utanför grindarna och fåren, gässen och hönsen konspirerade bakom ryggen på dem.
Å andra sidan hade nog vakthundarna aldrig föreställt sig att sammanhållningen inom gården när vargarna ylade utanför staketet var så dålig att de skulle förrådas av sina egna.
Men, varför oroa sig i onödan — det finns säkert ingen anledning, nu när man så kärleksfullt välkomnat vargarna, att tro något annat än att det som händer på gården framöver blir så jättegulligt och hjärtevärmande att man helt säkert kommer att släppa in vargar även på granngårdarna.

Sverige i tiden.

Jag (som bor utomlands) blir skrämd när jag märker att människor i Sverige drar sig för att säga vad de tycker. De är livrädda för att de ska tycka något som är "fel".
Det här beteendet måste ha med den svenska konsensuskulturen att göra, att man är rädd för att riskera att bli påhoppad, att man ska bli utpekad som rasist, nazist eller islamofob.
Det är oroande att människor har blivit så rädda för varandra, för vad andra skall tycka om dem, att de inte vågar redovisa sin åsikt.
Grupptanken är utbredd, det är människor som skriker högst är de som kontrollerar vad som får sägas, även om det de har att säga är trams eller rena dumheter.
Samtidigt vet svenska folket att det är mycket som blivit helt fel i Sverige.
Man har insett att staten inte längre kan upprätthålla lag och ordning.
Man vet att byråkrati och administration blivit viktigare än kärnverksamhet inom vård och omsorg.
De flesta har insett att välfärdsstaten är inget annat än ett pyramidspel som bygger på ständig tillväxt.
Man förstår att Sverige inte kan ta emot hur många flyktingar som helst.
Man ser vänskapskorruption och svågerpolitik som breder ut sig inom opinionsbildning och politiken.
Man oroas av att Sverige saknar försvarsmakt värd namnet och att krisberedskapen är obefintlig.
Man förstår den ständigt utökade att massövervakningen kan bli ett problem.
Folk begriper att de inte får valuta för skattepengarna, trots att Sverige har bland de absolut högsta skatterna i världen.
Men att staten inte förmår sköta det den bör sköta, det hindrar inte makthavarna från att peta i folks liv. Politikerna sätter upp morallagar, skapar brott utan offer och inskränker människors frihet, men förmår inte ta tag i framtidsfrågor utan klamrar sig fast vid makten.
Så vad händer i flathetens förlovade land? Det blir lite som i det gamla Östtyskland. Människor suckar och bygger en sorts mental skyddsmur runt sig själva och sina närmaste.
Man går till jobbet och gör det man skall, varken mer eller mindre.
Egna initiativ, ansvarstagande och sunt förnuft förekommer knappast.
Fria medborgare förvandlas i många små steg till passiva undersåtar.
Resignationen breder ut sig och gaphalsarnas idiotier får fortsätta, därför att men ser inte att det  ens är lönt att försöka protestera.

Flyktingkrisen 2.

Något som är svårt för de flesta men som tydligen är helt omöjligt för en politiker är att erkänna att jag hade fel.
Nu är det så många politiker som satsat hela sin prestige på att Sverige klarar av hur många flyktingar som helst att de kommer hellre låta hela svenska samhället rasa ihop än att erkänna att nu sitter vi i skiten ordentligt.
Var håller godhetsapostlarna Schyffert och Ernman hus nu? De kanske passar på och låter flyktingarna bo hemma hos sig och dela på en pizza.
Hur var det nu i verkligheten med alla de "lönsamhetsrapporter" alla beräkningar om "vinst på sikt", som presenterats?
Det är klart det bär emot att behöva sätta på sig dumstruten och öppet erkänna att man varit ansvarslös med skattebetalarnas pengar och i stora delar vilselett folket en längre tid.
Men att kräva ansvar av politikerna lär inte leda till någonting, eftersom politiker aldrig har och kommer aldrig att behöva ställas till svars. På sin höjd kan de tvingas avgå, men med en väl tilltaget avgångsvederlag och en fet pension.
Men flyktingproblemet är inte bara ett politikerproblem utan har i stor utsträckning skapats av okunniga och ansvarslösa MP/V-journalister hos SVT, Sveriges Radio, DN och Aftonbladet som istället för att ställa frågor som "Hur mycket kommer detta kosta skattebetalarna, var ska flyktingarna bo? Hur ska vår skola klara denna mängd elever som inte hanterar svenska språket?
Istället för att informera medborgarna om fakta, i syfte att låta människor själva bilda sig en uppfattning har istället haft en egen agenda, och i många fall med rena lögner tagit på sig rollen att uppfostra medborgarna i vad som är rätt och vad som är fel.
PK-erans totala idioti, vilar tungt på dessa så kallade journalisters axlar!
Det kan faktiskt på sin plats att de frågade sig själva; De ”flyktingar” som kommer idag, från Tyskland och Danmark kan man verkligen hävda att dessa "människor flyr för sina liv"?
Det går att ställa en mängd frågor som slår hål på MP/V -politik och alla korkade påståenden från de som enbart tänker med hjärtat och lämnat hjärnan på annan ort.
Men framför allt vill jag se att någon enda vettig människa i journalistkåren (om det nu finns någon kvar) ställer frågan vad gör vi sedan då?
Vi har fyllt alla gymnastiksalar, ishallar, scoutstugor nedlagda skolor och tomma kontorslokaler med "unga män på jakt efter ett bättre liv" . Vad händer nästa månad, om ett halvår, om ett år?
Ska de fortsätta bo i gymnastiksalar och scoutstugor, Vem ska betala för dem? Hur ska de få arbete och var ska de bo?
Framförallt frågan måste man få ställa frågan: Sökte de sig verkligen ända till Sverige för att få bo i en gympasal eller i migrationsverkets korridorer?
För ingen med vett i huvudet kan hävda att de flytt till Sverige med risk för sina liv: För det är väl inte livsfarligt att vistas i något av de 7-9 fredliga europeiska länder de passerade på vägen hit?
Jag har frågat många politiskt aktiva svenskar de flesta av dom rödgröna, vad gör man sedan? Men det enda svar jag fått ”det får vi ta då”, just nu måste vi rädda alla de som flyr från krig och död.
Men jag kan ändå inte låta bli att tro att är kanske inte fel att tänka längre än näsan räcker.
Men jag hoppas för de som bor i Sverige att jag har fel.