Totalt inkompetenta pladdertackor.

Efter att ha försökt följa den politiska debatten de senaste veckorna är det lätt att bli mörkrädd.

Det verkar som om Sverige ska styras av totalt inkompetenta pladdertackor.

Att de allra flesta politiker är okunniga och olämpliga för sina uppdrag borde inte vara någon nyhet, men den allmänna bilden av politiken en annan.

Man verkar enfaldigt nog tro att våra politiker är vara kloka och kunniga människor. Några få politiker kanske lär sig med tiden, men de flesta klarar sig undan genom att gömma sig bakom tjänstemän i utskott och departement.

Det är anonyma tjänstemän som har den verkliga makten, människor som inte kan ställas till ansvar.

De folkvalda är på sin höjd galjonsfigurer som kanske i 15- 20% procent av besluten som de folkvalda fattar har någon egentlig påverkan.

Det finns ett väldigt belysande exempel i försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam som också är Socialdemokraternas gruppledare i försvarsutskottet.

Där har hon suttit som ledamot sedan 2002.  Hon säger själv: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag fick reda på att jag skulle hamna i försvarsutskottet ville jag bara lägga mig på golvet och gråta"

När hon i en intervju får en fråga om hur beredskapen på Gotland ska förstärkas, blir svaret: ”Ja, det vet jag inte. Vi ska resa dit senare i år och lära oss mer".

En annan fråga: ”Kommer ni att modifiera två eller tre Gotlandsubåtar”? Svaret: "Det vet jag inte, jag är inte så bra på det där med siffror"

Alltför många svenska politiker har ingen aning om vad de sysslar med. De är dessutom rent generellt sett uppseendeväckande dåligt utbildade. Det behöver inte vara någon nackdel, om de har skaffat sig viktiga erfarenheter och kunskaper på annat sätt.  Men ytterst sällan de har det, så sällan att det är nästan försumbart.

Istället går karriärvägarna via ungdomsförbundens, fackföreningarnas eller intresse-organisationernas broilerproducerande så kallade tankesmedjor.

Korta jobb mer av typen praktikplatser eller sommarjobb i ungdomen som bankkassör, mentalvårdare eller hårfrisörska är exempel på de enda erfarenheter från livet utanför politiken våra ledande politiker har. Någon riktig längre erfarenhet från arbetslivet och samhället är det ytterst sällan tal om.

Så inte nog med att de inte behärskar politiken eller sitt ämnesområde, de har helt enkelt ingen aning om hur eller kan förhålla sig till hur andra människor har det.

De senaste veckorna har gjort mig ännu mer skeptisk till svensk inrikespolitik och politiker överhuvudtaget, det verkar mest vara frågan om att kunna pladdra på så mycket som möjligt utan att säga en enda vettig mening, så att åhörarna glömmer vad saken egentligen gällde.

Svenskt debattklimat

Vad som fått mig att intressera mer för svensk politik de senaste åren är den enorma förändringen av villkoren för den offentliga debatten. Jag har trott på Voltairs "Min Herre, jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den"Det trodde jag alldeles särskilt gällde för Sverige, men den sverigebilden har krackelerat totalt

Men som det blivit, har den så kallade åsiktskorridoren blivit så smal att det är närmast omöjligt att ens nämna vissa frågor. Man verkar på vissa håll bejaka extremistiskt våld mot oliktänkande.

Man försöker undertrycka vissa åsikter och ibland hör man röster som kräver censur. Speciellt då censur av internet. Man kräver t.om att vissa åsikter ska kriminaliseras. Folk övervakas på i en omfattning man inte trodde var möjligt

Sverige känns inte längre som demokrati utan som demokratur.

Viljan att uppfostra folket, strypa den fria debatten och placera obekväma debattörer i giftskåpet är Sveriges största politiska problem, och det allvarligaste hotet mot demokratin. Att staten försöker fostra medborgarna till rätt åsikter leder till ett förkrympt och räddhågset klimat där tankefriheten är villkorad. Vilket i sin tur leder till mindre kreativitet problemlösningsförmåga och verkligt nyskapande. Till skillnad från den ‘förnyelse’ som politiker tror att de kan åstadkomma genom att maniskt upprepa ord som rasism och främlingsfientlighet.

Jag skräms av den alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text och för att stämpla personen som det ena eller det andra.
Grupptillhörigheten har blivit viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet.

Jaså, en vit heterosexuell man som säger något om fattiga i u-länder? Håll klaffen! Vi vill inte veta av dina okunniga kommentarer, som dessutom är rasistiska.
Inom vissa ämnesområden råder total konsensus om vilken åsikt som är den rätta, och när någon uttrycker en avvikande åsikt leder det inte till debatt utan till att avvikaren ska mobbas till tystnad. N någon uttrycker en avvikande åsikt inom ett konsensusområde , som också brukar kallas  det politiskt korrekta  så hörs sällan någon saklig kritik. I stället sätter mobben igång att frysa ut och håna.

Vad händer i en sådan miljö där kloka människor hukar av rädsla för att bli stämplade?

När argument inte prövas förutsättningslöst, utan genast sorteras i godkända och icke godkända?

Jag är rädd för att det gör oss enbart dummare inte mer förstående. I vissa frågor verkar det ogenomtänkta jasägandet ha blivit norm.

I ett samhälle där rädslan för att tycka fel och bli stämplad som avvikande, övervinner viljan att tänka fritt behövs ingen lagstadgad censur, där har ofriheten vunnit på walkover. Det är så sorgligt att se att toleransen blivit i det närmaste noll i frågor där man inte okritiskt underkastar sig de åsikter som gäller för de politiskt korrekta och går emot den härskande tyckareliten.

Jag ser att gaphalsarna, de som inte delar mina åsikter, men som gärna berömmer sig själva och varandra för att vara så förståndiga, vidsynta och toleranta, gör allt för att undvika ett vettigt utbyte av åsikter istället ägnar all sin energi till att kasta dynga på mig som person. De ifrågasätter inte mina åsikter. Det är inte mina åsikter som de vill diskutera, det är jag, min person som ska släpas i dyngan.

Fortsätter det såhär och man är på god väg, har vi en åsiktsdiktatur i Sverige.

Brev digitalt och analogt

Brevet har fyra viktiga egenskaper som förverkligade viktiga mänskliga fri- och rättigheter.

Brevet var för det första anonymt. Alla hade rätt att skicka ett anonymt meddelande till någon annan. Du kunde välja att identifiera dig själv inuti meddelandet, så att bara mottagaren kunde kunde se det, eller på kuvertet, så att postverket kunde se det, eller inte alls. Eller så kunde du skriva ett fullständigt påhittat namn, organisation och adress som avsändare, och det var också okay. Inte bara okay, det var till och med något som förekom ganska ofta.

För det andra var det hemligt under transporten. När vi talar om brev som öppnades och granskades rutinmässigt går tankarna till det forna Östtysklands beryktade säkerhetstjänst Stasi --- Ministerium für Statssicherhet. (Ja, direktöversätter man Stasi's namn till engelska blir det alltså National Security Agency.) Brev som öppnas och granskas? På riktigt? Det krävdes att man var direkt misstänkt för något mycket allvarligt brott för att det skulle ske i demokratiska länderna i väst.

För det tredje riskerade brevbäraren aldrig att hållas ansvarig för innehållet i breven han delade ut. Själva tanken var absurd. De hade ju överhuvudtaget inte rätt att ta del av meddelandena, så det var otänkbart att hålla dem ansvariga för vad de de plikttroget delade ut.

För det fjärde spårades inte breven. Ingen hade rätten --- eller för den delen förmågan --- att kartlägga vem som kommunicerade med vem.

Alla de här egenskaperna, som alla är kopplade till viktiga fri- och rättigheter, har gått förlorade i övergången till det digitala eftersom upphovsrättsindustrin har insisterat på det --- för att de, som utomstående, ska kunna förhindra människor att skicka brev med innehåll som de inte vill ska skickas, av företagsekonomiska skäl.

Frågan "hur ska någon tjäna pengar" är fullständigt irrelevant. Varje entreprenör och företagare har själv ansvaret för att tjäna sina pengar givet de begränsningar som samhället och tekniken sätter upp.

Ingen bransch har rätt att montera ner våra mänskliga fri- och rättigheter med den dåliga ursäkten att de inte kan tjäna pengar annars. I så fall har de det enkla valet att endera göra något annat eller lägga ner. Och ändå är det precis det vi har låtit upphovsrättsindustrin göra: att montera ner våra grundläggande fri- och rättigheter. Och de fortsätter att göra det med vackra men vilseledande ord.

När jag förklarar situationen så här, händer det påfallande ofta att polletten ramlar ner hos människor, så att de slutar ställa den inlärda men fåniga frågan hur någon ska få betalt om vi får behålla rätten som vi alltid har haft --- att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt.

Det är den analoga motsvarigheten: rätten att kunna skicka vad som helst till vem som helst anonymt. Den rätten måste vi få med oss i den digitala världen, även om en överspelad bransch inte gillar det eftersom det kanske eller kanske inte går ut över deras vinster. Det är fullständigt irrelevant.

Svensk debatt

Det här går igen överallt i landet Sverige.
På alla områden är rädslan enormt stor för att någon ska sätta etiketter på dig som islamofob (so what)? om nu någon tycker det) eller rasist eller beskriva dig med något annat ord (nazist kanske).
Hellre får folk dö när ambulansvårdare och brandmän inte kan ta sig fram för att gäng i utanförskapsområden (nyspråk för getton) kastar sten och attackerar dem på andra sätt, än att du slår näven i bordet och säger att: Nu får det vara nog!
Nej, för tänk om sanningen, om du börjar tala klarspråk och kallar en spade för en spade, gör att någon, kanske rentav någon av de boende i dessa områden, hemska tanke, kallar dig för främlingsfientlig eller rasist?
Hur ska du överleva det?
Och inte vågar du som svensk andas en stavelse om att det här är ditt land, här gäller dina och dina förfäders värderingar och här vill du att den som kommer hit ska anpassa sig för att du vill att den livsstil och den levnadsstandard dina föräldrar, far- och morföräldrar och deras föräldrar har skapat med möda och svett, ska bestå.
Nej, för då riskerar du att etiketteras som nazist eller något annat påhittigt.

Men varför inte bara strunta i dessa dumheter och stå upp för din så viktiga värdegrund och skaka av dig korkade epitet?
Nej, se det vågar alltså svensken inte. Och det ser människor, bland annat nyanlända, och de utnyttjar den feghet och mesighet som svenskar uppvisar och känner i sitt eget land.
Många tycker uppenbarligen att det är en för känslig fråga för att man ska våga prata om det.
Speciellt rädda verkar politiker vara, rädda för att bli utpekade som islamofober, det är ju valår gudbevars.
Asylboenden får svämma över och ilska och frustration bland folket får växa och skapa en grogrund för både främlingsfientlighet och svenskfientlighet.
Det senare är för övrigt ett ord som, i sig, kan göra att någon säger att du sympatiserar tydligen med Sverigedemokraterna. Vilket i sin tur leder till att samma någon tar sig rätten att sätta etiketten rasist på dig trots att du bara påpekar det självklara som varken har med SD eller rasism att göra.

Herre Gud, så trött jag blir på att det inte går att samtala, debattera

Dagens funderingar.

I år har det registrerats 23.839 nya asylsökande i Sverige under perioden januari till maj. Det är en ökning med 7.958 personer jämfört med samma period 2013, enligt ny statistik från Migrationsverket.
Var ska de bo?
Hur ska de integreras?
Hur ska de försörjas sig tills det får ett arbete?
Hur ska de kunna få ett arbete?
Var ska de bo?
Hur ska de integreras?

Hur påverkas Sverige av en så stor mängd människor, en del med svåra posttraumaiska problem, en del är analfabeter,  en del med en strikt religiös bakgrund placeras på små orter?
Orter där det inte finns resurser att klara av att befolkningen ökar med 20, 30 och ibland ända upp till 40 % från en vecka till en annan? Hur ska man klara boende och samhällsservice som skola, sjukvård, språkutbildning, I en liten ort när man får många nya invånare med en helt främmande bakgrund och stora behov av hjälp och stöd?
Får man ens ställa sådana frågor eller ska man låtsas som om allt är frid och fröjd?
Ska man bara vara tyst av rädsla för att bli anklagad för att vara rasist islamofob eller främlingsfientlig?

Det här är frågor som vi måste kunna diskutera öppet utan välmenande skygglappar. Frågor som är alldeles för viktiga för att överlåta till SD, rasistiska grupperingar och deras motparter extremvänstern  komma med sina enkla men helt orealistiska lösningar på ett mycket komplicerat problem.
Har vi överhuvudtaget en chans att få en ett sansat samtal om de här frågorna innan det är alldeles för sent.
Som det ser ut just nu verkar det helt omöjligt och tyvärr leder det bara till att rasister och nazister blir ännu mer högljudda, och de som borde ta tag i frågorna bara hukar sig och verkar tro att det löser sig om man sopar problemen under mattan och sitter still i båten.

Nya svenskar?

Den främsta anledningen till att det ser ut som det gör med integration av invandrare i Sverige idag, är att riksdag och regering skapar regler som går emot vad man tidigare beslutat. Lagar och regler som fortfarande gäller.  Nya lagar där man bestämt att människor som vistas olagligt i Sverige efter att de fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillståndska ha rätt till fri sjukvård och fri skolgång. Fri sjukvård har inte de som vistas legalt i landet.
Det kommunala självstyret körs brutalt över när regeringen, ivrigt påhejad av Miljöpartiet, beslutar att tvinga självstyrande kommuner att ta emot asylinvandrare som de varken har bostäder, skola eller andra resurser för att ta emot. Kommuner som vägrar döms till att betala miljontals kronor i böter.
Skolan fungerar inte och mängder av unga, som till stor del är, asylinvandrades barn, har så dåliga svenska kunskaper att de klarar sig  inte genom grundskolan  och har inte ens de grundläggande kunskaper som krävs för få att arbete eller klara sig överhuvudtaget i ett allt mer komplext samhälle. Men trots att problemen är uppenbara, är det tabu, och rent av stigmatiserande att ens försöka prata om de problem som finns.

Inför EU-valet 2014.

Jag funderar ofta varför EU frågor och beslut hanteras som de gör av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.

Vi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.

1. Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommissionen.
2. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
3.  EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
4. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
5. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är lågt.
6. Väljarnas möjligheter att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
7. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.

 Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.

En av de viktigaste motkrafterna är det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut ska så nära de berörda som möjligt.  Det borde innebära att. EU ska lämna nationella frågor i fred, och att riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: Skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.

Subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.

Det här är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. 

För vad kan de göra om de vill se en förändring?