Det är märkligt hur en del människor kan tro att de är utsedda till att styra de okunnigas liv, d.v.s. alla andras. Vad jag då främst tänker på politiker i riksdag och regering. Allt vill dessa inavlade politiker lägga sig i. Allt.
Man vill styra och ställa över sådant som de inte har med att göra. Det skall bestämmas över sådant som folk är klart bättre på att att sköta själva. Politikerna tror att de är de som bäst vet hur man ska styra en verksamhet som de varken förstår ,har erfarenhet från eller behärskar.
Det är minst sagt oroande att politikerna på något underligt sätt lyckas lägga under sig mer makt, trots att de redan bevisat att de både saknar inkompetens förmåga att hantera sådant de redan lyckats lägga under sig.
Arrogans och storhetsvansinne i kombination med inkompetens och en fullständigt förlorad kontakt med verkligheten, är vad det verkar handla om.
Vad Sverige behöver är en decentralisering värd namnet, så att beslut fattas i samförstånd med de som berörs av besluten, helst ska besluten tas av individen själv. Olika alternativ ska öppet redovisas, och diskuteras.
Det ska inte ses som ett problem att alla får en möjlighet att delta innan besluten fattas. På många områden är människornas spontana, frivilliga samarbete det enda som kan få saker och ting att fungera.
Vilket samhälle vill man ha? Vill man ha ett ansiktslöst kollektiv, där ingen behöver ta ansvar eller ställas till svars, eller ett samhälle med fria individer? Skatteslav och röstboskap, eller sin egen herre?
måndag 5 december 2016
Politikers ego.
onsdag 30 november 2016
Förbjud religiösa bilder?
I en intervjuundersökning bland lokalpolitiker i Skaraborgs län anser var tredje politiker att det ska vara förbjudet att publicera bilder som kan vara kränkande för religionsutövare.
En av de politiker som anser att ett förbud vore bra är kommunalrådet Leif Walterum i Skövde. Han motiverar sin åsikt såhär: “Det är egentligen onödigt med den typen av provokationer, för det leder ju egentligen inte till något positivt”
Det är skrämmande att så många som 30% av lokalpolitikerna att det här är en bra idé, speciellt som den här typen av förbud enbart är något som enbart är ett krav från muslimer.
En religion som gör anspråk på att vilja styra och ställa över människor, reglera hur de skall leva sina liv och i många fall även föreskriva hur samhället skall vara organiserat.
Religionen har påbud om vad man får äta, hur man skall klä sig, vem man får ha sex med, hur man får ha sex, vilka ritualer man skall genomföra vid olika tidpunkter, hur man skall behandla kvinnor, om reproduktiva rättigheter, om brott och straff och om liv och död.
I många samhällen är religionen den statsbärande läran, vilket leder till förtryck, omänskliga straff för sådant som borde vara en privatsak, censur, förföljelse av fritänkare och oliktänkande, klanvälde och teokrati.
Att hävda att man inte skall få kritisera religion är absurt. Det är som att säga att man inte skall få kritisera vissa politiska åsikter.
Religion måste kunna kritiseras och ifrågasättas på samma sätt som alla andra idéer som gör anspråk på att få styra hur människor skall leva sina liv.
Det rimliga förhållningssättet är att alla människor istället skall ha så stor frihet som möjligt att leva sina liv och göra fria val efter eget huvud. Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet. Till detta kan läggas att alla skall ha lika rättigheter inför staten och den offentliga makten.
Notera att detta ger religiösa människor frihet att ägna sig åt sin tro, så länge de inte stör eller tvingar någon annan vilket är en frihet som islam inte är beredda att tillerkänna alla oss andra.
Åsikts och yttrandefrihet är den idé som jag anser vara överlägsen.
Men jag kommer inte att tappa sansen och ta till våld bara för att någon annan annan kritiserar, ifrågasätter eller hånar min uppfattning. Det hör till spelets regler och borde vara självklart för var och en.
fredag 30 september 2016
Islam och kristendom.
Om man sätter sig in om islams rötter, läser det som står i koranen och ser vad deras profet Muhammed och jämför med det budskap som Jesus predikade så inser man att islam är någonting helt väsensskilt från kristendomen. Muhammed var en statsman, en militär ledare som instiftade ett politiskt system baserat på en religion som syftade till att kontrollera staten och alla invånare i de samhällen han erövrade. De tidiga kristna och Jesus hade ingen kontroll över staten. De sökte samexistens och tvingades istället underordna sig staten. Det finns inget i de ursprungliga källorna till kristendomen som förespråkar krig i guds namn, som det finns inom islam.
Det här är grunden till att dagens radikalisering, en skillnad i förhållandet mellan stat och religion som ger en enorm skillnad mellan kristendom och islam. Att man inte vill inse att islam som inte haft någon reformation och ingen upplysningstid är en grundläggande orsak till dagens terrorism i religionens namn gör en rejäl tankevurpa.
Detta betyder, att alla muslimer, som inte lever efter de Koranens och Haditernas regler, inte ska skuldbeläggas, men islam, som religiöst politiskt system har definitivt skuld till att de muslimska terroristerna söker och finner stöd för sitt våld mot otrogna i texterna och Muhammeds exempel.
Om vi, som samhälle, kunde inse detta. Om vi kunde inse att de vi strider mot inte förvanskar islam, utan istället tar fram dennas religions kärnvärden.
Om vi kunde inse att vi befinner oss i krig mot radikalt islam och inte några förvirrade själar, så skulle vi mer effektivt kunna bekämpa dessa grupper.
Problemen kan inte lösas som imamerna hävdar; mer religion, mer islam i fängelser och skolor.
De skulle bara göra situationen värre.
Det radikaliserar kriminella i fängelserna som sedan rekryteras till terrororganisationer, vilket vi ser exempel på hela tiden. Det distanserar muslimska ungdomar från vårt samhälle, vilket enbart skulle skapa mer motsättningar mellan grupper. Svaret är istället mindre religion och helst en reformering av islam.
Men en reformation av islam kan aldrig komma utifrån utifrån. Den måste komma inifrån, men den kommer aldrig om samhället hela tiden försvarar islam och låter muslimerna vara kvar i den bubbla de nu sitter instängda i. Om vi hela tiden försvarar den uppfattning som Sveriges olika muslimska förbund talar för, som går ut på att muslimsk terrorism inte har med islam att göra.
fredag 23 september 2016
Maximalakustiska principen.
Ju mer makt politikerna har att gynna dem som det är synd om, desto fler blir det som kämpar om att vara mest utsatt. Ju mer politikerna anstränger sig för att göra gott, desto värre problem skapar människor åt sig själva, för att visa att det är just de som det ska tyckas synd om..
Tänk på den högljudda ilskan hos alla rasifierade, alla hud eller hårfärgs förtryckta, alla som känner sig kränkta och alla som varken fått jobb eller bostad av staten och därför visar sin utsatthet och svaghet genom att bränna bilar och kasta sten på polisen, alla som är så förtryckta att de måste ansluta sig till Islamiska staten och skära huvudet av folk i Syrien, alla som förädlat ett rättmätigt hat mot västerlandet för att deras förfäder för några hundra år sedan fördes på slavskepp till Västindien, kvinnor som är argare än bålgetingar för att de varit förtryckta av män sedan skapelsen och nu måste vara så mycket ilsknare för att ge igen allt hat som de tidigare hunsats att hålla inne, alla Prideparader som i eruptioner av utlevelser nu måste släppa fram seklers lagrad, jäsande homoerotik.
På orten har apoteket lagts ned och fabriken stängts så man kan inte försörja sig och bidragen är för låga. Staten måste utlokalisera en större myndighet hit, och det genast.
Dessutom vill jag bara tala om att det är en skandal att Arbetsförmedlingen inte ordnat jobb åt min son som ändå har universitetsexamen i arkeologi. Arkeologer är de som det är mest synd om i hela världen.
Allihop är det synd om och allihop kämpar om att politikerna ska vända sitt ansikte mot dem och ge dem upprättelse i form av det ena eller det andra privilegiet, till exempel kvoterat tillträde till storbolagens styrelser.
onsdag 21 september 2016
Om sjukvården drevs som asylpolitiken.
Tänk dig att svensk sjukvård skulle fungera enligt samma principer som asylsystemet. Då först kanske folk skulle fatta hur extremt ineffektivt och inhumant det är.
Låt mig ta några exempel. På en olycksplats skulle läkarna tvingas först tvingas beta av den kö som de vårdbehövande själva i bildat innan nästa patient kan tas om hand, för läkaren är underställd patienten.
Det skulle inte vara som idag när läkaren prioriterar vem som först behöver hjälp. Ambulanserna skulle gå i skytteltrafik till sjukhuset med lindrigt skadade, medan folk ligger och dör vid olycksplatsen.
De som dör är de som inte klarat av att begära hjälp, eller lyckats få plats i kön. För att jämförelsen med asylmottagningen ska bli rättvis skulle inga ambulanser finnas och all sjukvård skulle flyttas till Övre Norrland och enbart de som de som lyckats ta sig dit skulle få hjälp och vård.
De övriga får klara sig bäst de kan på egen hand. Prioriteringar där görs enbart baserat på den kö som patienternas själva skapat på vårdcentraler och akutmottagningar.
Om totala efterfrågan på vård, trots avståndet, ändå skulle bli besvärande stort så skulle man spränga alla broar över Dalälven, kanske även bygga ett stängsel och förbjuda förflyttning med flyg allt för att försöka lätta lite på trycket.
För att avgöra om patienterna ska sjukskrivas och därmed få en månatlig ersättning från staten så skulle det bli läkarens uppgift att visa på att patienten inte är sjuk.
Men vem kan bevisa att det ändå inte döljer sig något fel på den till synes friska personen?
Rättigheterna att överklaga icke beviljad sjukskrivning skulle vara i närmaste oändliga med obegränsad statlig finansiering av ivriga advokater för att driva rättsliga processer i frågan. Sjukpenning skulle betalas ut tills frågan slutligt avgjorts, kanske ett decennium senare, kanske aldrig.
Om det slutligen trots allt skulle fastställas att en person är frisk så skulle ändå undantag med bibehållen sjukskrivning göras för t.ex. barnfamiljer, precis som undantag görs för asylsökande barnfamiljer som ska mista sin rätt till boende och försörjning efter avslagen asylansökan.
På toppen av allt så skulle sjukskrivningen inte längre vara en individuell fråga. Den som lyckats passera Dalälven, tagit sig till sjukhuset, och där sjukförklarat sig själv skulle därför omtänksamt nog få hela sin familj hämtad och sjukskriven på samma villkor.
Ett sjukvårdssystem med princip och rättighetsfördelning enligt ovanstående skulle nog de allra flesta tycka vore inhumant, ja kanske rent av vansinnigt. Definitivt inte humanistiskt, och skulle förstå att följden kan inte bli annat än en total ekonomisk konkurs.
Men konstigt nog verkar många anse att samma synsätt tillämpat på asylfrågan representerar kärnan av samlad klokskap, är självklar och i linje med den svenska självbilden av landet som en humanistisk förebild och att självklart motiverar den gigantiska miljardrullningen inom det asylindustriella komplexet.
söndag 11 september 2016
Kvotering till styrelser
I Sveriges 30 största börsbolag är nästan alla styrelseledamöter födda mellan 1940 och 1971, de är alltså mellan 43-74 år gamla. 87 procent är antingen utbildade ekonomer, civilingenjörer eller jurister. Baserat på detta jämförs könsfördelningen på dessa utbildningar historiskt, det vill säga när dagens styrelseledamöter tog sina examina, med fördelningen i dagens bolagsstyrelser.
Genom att jämföra könsfördelningen i styrelserna med könsfördelningen på utbildningarna år 1965-1996 visar det sig att andelen kvinnor i dagens styrelser överensstämmer väl med hur fördelningen av kvinnor och män sett ut på utbildningarna. Bland ingenjörer är kvinnor till och med överrepresenterade i styrelserna, det vill säga, sannolikheten att en slumpvis vald kvinna på en civilingenjörsutbildning år 1965-1996 sitter i en styrelse idag är större än sannolikheten att en slumpvis vald man har avancerat till att bli styrelseledamot. Med detta i åtanke är könsfördelningen i dagens bolagsstyrelser inte ett tecken på diskriminering vid valet av ledamöter, utan en återspegling av hur det historiskt har sett ut på landets universitet och högskolor.
Eftersom det krävs erfarenhet för att bli styrelseledamot är det naturligt med viss eftersläpning innan könsfördelningen på universitetsutbildningarna och arbetsmarknaden slår igenom i styrelserna. Med tanke på att många av dagens styrelseledamöter började sina karriärer under 1960- och 70-talen, en tid då kvinnors sysselsättningsgrad var betydligt lägre än männens, är det inte så konstigt att dagens styrelserepresentation inte avspeglar dagens arbetsmarknad, utan gårdagens.
lördag 10 september 2016
SD i dagens politik.
Problemet med SD är att de verkar ha haft rätt åtminstone om man ser till den omsvängning partierna gjort senaste året. Rätt, men inte nödvändigtvis i sina slutsatser, men däremot i stora delar av verklighetsbeskrivningen.
Det finns en politisk klass som har minimal erfarenhet av hur det är att vara yrkesverksam och att umgås med folk som inte lever av och för partipolitiken.
De stora folkrörelserna som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen växte fram under demokratins barndom.
Folkrörelserna baserades för det mesta på gemensamma erfarenheter och gemensamma idéer om hur man ville forma framtiden.. De politiska partierna och deras ungdomsorganisationer engagerade många.
Antalet medlemmar var helt avgörande för organisationernas resurser och inflytande. Demokratiska hierarkier byggdes upp, men de i toppen hade för det mesta en stark förankring i den grupp som de företrädde.
Det var därför riksdagen befolkades av stålverksarbetare, bönder, godsägare, lärare, köpmän och professorer. Politiken var inte, som idag, en karriär bland alla andra.
Nu är politiker ett yrke som vid 15 års ålder, absolut inte senare än 20. det är tveklöst det tydligaste exemplet på demokratiernas förfall. Men Sveriges bristfälliga grundlag bidrar till förfallet. Partiorganisationerna har fått alldeles för stor makt, på bekostnad av de folkvaldas mandat. Dessutom är medlemsantalen så låga att medlemsavgifterna saknar praktisk betydelse, men däremot ökar anslagen från det allmänna år efter år.
Den som aldrig har etablerat sig på arbetsmarknaden utanför partisfären har allt att att förlora på att vara en motvalls kärring. Man blir knappast befordrad, mest troligt blir man utfryst.
Det stora problemet är att dessa ängsliga karriärister, som har allt att förlora om de hamnar i onåd, är de som fått makten att styra över landets öde. I ett land som Sverige med konflikträdsla och konsensuskultur och särskild skräck för att bli ansedd att ha fel värdegrund det som anses rätt för stunden blir riksdagspolitikerna enormt skadliga för samhället.. Alla är eniga om att en viss riktning är fullständigt självklar och rätt, men sedan vänder alla nästan samtidigt, från en dag till en annan. Makthavare med en bra yrkeserfarenhet att falla tillbaka vågar däremot bli att bli individualister i det politiska livet. Att man, för att citera Torbjörn Fälldin ibland, måste dagtinga med sin övertygelse och ofta finna sig i majoritetsbeslut är en sak, men vägen dit blir säkerligen en annan med självständiga och trygga beslutsfattare i stället för lismande jasägare.
