Sverige, Sverige fosterland.

Många känner att en gräns passerats och att Sverige befinner sig i en utförsbacke som inte kan brytas. Utvecklingen har pågått länge, med små steg. Från en samhällsförvaltning präglad av hederlighet och sparsamhet har vi fått en samhällsöverbyggnad som håller på att utarma och förlama landet.

Till detta kommer mindre mätbara, men kännbara, försämringar: i språkbruk, umgänge, hänsynstagande, medmänsklighet. Vi har blivit små robotar, lyhörda för överheten, blinda och döva för våra medmänniskor, ytliga, med ett snävt fokus på vår egen framgång, välstånd och tillfredsställelse.

En del av detta är känslan att landet inte längre leds av de bästa, eller ens de näst bästa, utan av svaga personer med begränsade synfält, bristande kompetens och med närmast obefintlig förankring bland medborgarna. För tjugo år sedan visste de flesta namnen på landets statsråd; i dag händer det inte så sällan att någon för de flesta okänd, blek minister dyker upp i media och uttalar sig, ofta utan skärpa, men alltid med den tvärsäkerhet som intensiv medieträning och alltför stark självkänsla ger.

Det känns som om landet ockuperats inifrån och som om medborgarna inte kan frigöra sig från dem som gripit makten och har som främsta mål att behålla den. Landets myndigheter, finansierade av skattebetalarna, härbärgerar ett överskikt som glömt den tidigare viktiga målsättningen, att verka för allmänhetens bästa. I stället är det de egna arbetsvillkoren och den egna politiska agendan som står i fokus.

Överskiktet i myndigheter, stora organisationer, politiska organ driver utvecklingen tillsammans, ofta i en riktning som känns främmande för medborgarna och ofta på ett sätt där medborgarna ska uppfostras och styras, med lämplig ”information”.

Två aktuella myndigheter, Folkhälsomyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har tillsammans cirka 1 500 anställda. Två storföretag, med andra ord. Ändå har de inte lyckats med de mest centrala uppgifterna: att skydda medborgarna från allvarliga hot.

När en stor skogsbrand härjade härom året fick utländska brandmän i stor mängd kallas in. När en allvarlig epidemi närmar sig står myndigheterna handfallna; i princip ingen beredskap finns. Och ännu efter flera månader saknas klara och begripliga riktlinjer.

MSB framhåller på sin hemsida de stora förmånerna med att jobba på myndigheten. Och här har man verkligen varit framgångsrik. Vad sägs om sju veckors semester, betald ledighet för att ägna sig åt familjeangelägenheter, betald ledighet för sjuk- och tandläkarbesök, extra föräldra- och sjukersättning?

Överskiktet i samhället tycks vara väldigt homogent – samma värderingar, samma politiska agenda, samma inriktning på att gynna de egna och gemensamma intressena. Eller rättare sagt: det finns en osynlig gemensam värdegrund, där man vet hur man ska uppträda, vad man ska tycka, vilka åsikter som är gångbara. Inte sällan anar man ett förakt för de medborgare som bekostar verksamheten.

Så länge det sker kan överskiktet leva lugnt och tryggt. Men det finns naturligtvis en gräns som förr eller senare passeras. Då kan vad som helst hända.

Svenska feminister och islam.

Om nu muslimska kvinnor måste klä sig på ett visst sätt för att muslimska män är så taskigt uppfostrade att de inte kan hantera att se lite av en kvinnas hår eller hud utan att få kåtslag, då är det väl för hundra gubbar männen som ska uppfostras inte kvinnorna.
Ska det vara så svårt att begripa? Men svenskarna verkar vara helt hopplösa när det gäller att säga ifrån. 
Man tassar som katten runt het gröt.
Varför demonstrerar inte alla dessa goda svenska feminister som ylar som stuckna grisar om allas lika värde varje dag mot muslimernas uppfattning att kvinnan är bara värd hälften mot en man eller anser man verkligen att det är kvinnorna som ska anpassa sig? Det övergår tammef-n mitt förstånd.
Lika märkligt är att, det säkerligen är kvinnorna som uppfostrar sina söner, men de stackars mödrarna är väl kuvade redan från vaggan.
Och det här finns det svenskar som försvarar. Man tar sig för pannan.

Man jamsar runt för den stenåldersuppfattning man har vad gäller kvinnor inom islam och blir så förbannad att man kan få hjärtinfarkt av mindre.
Man kan inte kan säga rakt ut att nu får ni för f-n lägga av. Det här kom vi bort ifrån för hundratals år sedan.
Istället jamsar man på som om det viktigaste av allt är att inte stöta sig med muslimerna.
Ynkedom är vad det är, inget annat är ren ynkedom.

Så delar den feministiska regeringen ut hundratals miljoner till organisationer som kämpar med näbbar och klor för att behålla stenåldersåsikterna istället för att säga som riktiga feminister borde göra "så länge ni inte kraftfullt motarbetar den här unkna kvinnosynen på ett märkbart sätt, får ni inte ett enda öre i bidrag" punkt slut.
Eller vill man kanske att tiotusentals kvinnor i Sverige ska leva med ett halvt människovärde. Ni och ert allas lika värde.
Till råga på allt elände är det en kvinnlig minister som godkänner att bidragen betalas ut. Man bbaa döööör!
Svenskt feministiskt systerskap Ja jäklar!