Elitens självcentrerade ambitioner har under de senaste decennierna förvandlat Sverige till ett ideologiskt auktoritärt land, med en allt fattigare, mer otrygg och splittrad befolkning. Att de politiker som sitter vid makten inte sätter landets egna medborgare i första rummet, är ett klart svek mot deras huvudman.
Svenskens solidaritet med detta etablissemang måste snarast upphöra och en plan för avsättning och rättsskipning startas. Svenskarna måste ta tillbaka makten över sitt land. Frågan är därför:
- Varför är så många svenskar och särskilt kvinnor fortfarande lojala mot makten?
- Varför är Sverige så polariserat och etablissemanget så hatiskt mot sina kritiker?
- Vilka krafter är det som har kunnat rasera det trygga välmående landet i norr och förvandla det till ett av Europas farligaste och mest splittrade länder?
På nätet finns det gott om skarp analys och kritik som rör invandring, värdegrund och klimathot, som förtigs i regimlojal media. MSM:s journalister ignorerar medvetet dessa debatter, vilket inte betyder att de är faktaresistenta utan faktaignoranta. Det som kan antas störa den rätta värdegrunden får varken diskuteras eller kritiseras.
Ideologins världsbild utgår från idéer om förtryckta och förtryckare, där etablissemanget genom den rätta värdegrunden framställer sig som de förtrycktas räddare. För att vi ska lära oss att tänka rätt stödjer media denna ideologi genom att skapa tillrättalagda berättelser med ett galleri av statiska rollkaraktärer kring kön, sexualitet och etnicitet, som i en italiensk Commedia dell’arte-pjäs.
Den rätta värdegrundens folk formar en sorts politisk sekt. Den har de flesta sekttypiska dragen som
· Stark inre sammanhållning
· En utpekad fiende
· En pseudoreligiös ideologi
· Faktaresistens/ignorans
· Handlingsförlamning, när ideologin hotas.
Alla sektens medlemmar har också rätt att förfölja ideologiska fiender, kombinerat med ett absolut krav på ideologisk lydnad till sektledningen. De känner igen varandra på samlande symboler som värdegrundsramsor och Pride flaggan. Sekten kräver också distans till sina fiender. En enkel lunch med fel person leder till uteslutning (ex. Marcus Birro).
Den politiska sekten Den rätta värdegrunden, är till sin funktion inte olik nazism och kommunism. De tre sekterna har varsin central fiende: patriarkatet, judar och kapitalister. Respektive ideologi har uppstått ur falska tolkningar av historien och de har varsin stor berättelse om kvinnokamp, klasskamp och raskamp.
Man kan tycka att det är magstarkt att jämföra dagens rätta värdegrund med den nazistiska eller den kommunistiska. Men att förlora sitt land, sitt välstånd och att förvandlas till en hårt kritiserad majoritet – på väg att bli en minoritet i sitt eget land – är ingen liten sak.
Värdegrundssekten erbjuder gemenskap och trygghet för dem som bekänner sig till ideologin. Dess bakomliggande historiskt baserade narrativet är att vi lever under ett ständigt akut hot mot det goda samhället som. Det kommer från dem som vill styra landet på traditionellt sätt: meritokratiskt och med svenskarna i fokus. Det är detta hot som legitimerar mediernas utfrysning av nästan 25 % av Sveriges befolkning. Dessa stämplas genomgående som onda människor, eftersom de inte tror på sektens ideologi. På så sätt kan Det är bara på så sätt sekten kan bibehålla sin makt och det är därför MSN demoniserar oppositionen. Om kritikerna skulle mötas med demokratisk respekt kan människor börja lyssna och tänka själva runt sakfrågorna. Etablissemangets konstruerade fiendebild skulle försvinna och korthuset rasa.
Det är viktigt att förstå att det inte är ideologin i sig utan polariseringen som möjliggör för värdegrundssekten att behålla makten. Ideologin Allas lika värde består av förgyllda meningslösa fraser och är bara ett lockbete som syftar till att polarisera svenskarna mellan dem som gillar fraserna och trivs i sekten och dem som ifrågasätter dess konsekvenser. Vi märker inte denna manipulation när vi fokuserar på ideologin och dess orimlighet. På så sätt bidrar vi till polariseringen, eftersom ”ont” aldrig kan vinna över ”gott”.
Offergrupperna är nödvändiga för polariseringen. Dessa beskrivs som historiskt förtryckta och nu äntligen befriade av värdegrundssekten. Dessa grupper kan röra barnet mot den vuxne, kvinnan mot mannen, den rasifierade mot den rasistiske svensken, invandraren mot den främlingsfientlige, den HBTQ-upplyste mot homofoben.
Kritik av ”Den rätta värdegrunden” fungerar inte som ett verktyg för att komma åt etablissemanget. När exempelvis Sverigedemokraterna nästan vänder ut och in på sig för att bli accepterade, så hittar företrädarna för övriga riksdagspartier bara på nya anledningar till att ”aldrig samarbeta med SD”. De behövs nämligen som fiende i det teaterstycke de rättrådiga spelar inför svenska folket.
Den andra slutsatsen är att värdegrundsektens medlemmar inte är intresserade av hur denna ideologi skadar Sverige och svenskarna. Den är en potemkinkuliss hämtad från falska föreställningar om historiska händelser kopplade till vår kulturs mest traumatiska skeenden, som världskrig, kolonialism och kvinnoförtryck. Vi som vänder oss mot värdegrundssekten kan därför inte vinna, så länge de definierar spelreglerna. Vi behövs som fiender. Sekten kommer aldrig att ge upp behovet av att kunna skylla kvinnors problem på männen, invandringens problem på rasistiska svenskar, unga kvinnors psykiska ohälsa på könsroller. Den som kryper till korset och erkänner sin rasistiska, patriarkala och islamofoba skuld blir även fortsatt bemött med förakt och hån.
Det är svårt att förstå att en så skoningslös jakt på misstänkt värdegrundsillojala etniska svenskar kan samexistera med en total vördnad inför värdegrundsdissonanta invandrade kulturer. Men vad invandrare har för värdegrund är fullkomligt ointressant, eftersom de inte hotar polariseringen och sektens dominans.
Min hypotes är att polariseringen, med sin radikaliserande effekt är huvudförklaringen till samhällsutvecklingen. På arbetsplatser blir värdegrundsaktivism en karriärväg och radikalisering gör att värdegrundsfrågor och sektlojalitet blir viktigare än kärnuppgiften. MSB verkar därför fokusera mer på jämställdhet än på beredskapslager och SÄPO på det löjeväckande rysslandsnarrativet och de ”högerextrema”, vad det nu är. I senaste SÄPO-rapporten angavs ju också ”antifeminism” som ett demokratihot. Radikaliseringen kommer ur en sorts ’råttan på repet’-situation där alla är rädda för sin chef, ända upp till regeringsnivån. Dagens samhälle styrs, som i alla ideologiska diktaturer, av rädsla.
Så småningom permanentas rädslan via medias statuerande exempel och en blind fläck av förnekelse uppstår kring dissonanta fakta. Dessa blinda fläckar försvaras aggressivt av de sektlojala, då ett ifrågasättande försvårar deras karriärer och höga positioner i hierarkin.
Att samhällsproblemen och polariseringen till varje pris måste bevaras är något som vi sett förut. Trots att kritiken växte, eller kanske på grund därav, ökade förföljelserna av de oliktänkande under nazism och kommunism. Vi ser samma tendens idag där allt fler döms för ”Hets mot folkgrupp”.
Nätets alla fria debatter av viktiga sakfrågor leder till minskad publik för etermedia, vilket skapar panik. Etablissemangets nyhetskanaler behövs för att upprätthålla den polariserade världsbilden. Tvångsmässig skattefinansiering tycks bli lösningen för de döende medierna. Efter att den nya ideologin i samhället tagit makten så kan man tro att förföljelserna av sektens fiender ska minska eftersom de kan kontrolleras. Istället ökar den, som vi också såg hos nazismen och kommunismen. Orsaken ligger förstås i ideologins falska världsbild och historiska narrativ. Det är varken patriarkatet, judarna eller kapitalisterna som är upphovet till samhällets problem så inget blir egentligen bättre. För att säkra lojaliteten till ledningen och hindra folk från att nu börja kritisera ideologin så måste polariseringen, det vill säga hetsen mot den utmålade fienden öka. Det är denna skärpning vi ser idag genom ett successivt bredare definition med fler dömda för ”Hets mot folkgrupp”, samt i de ständiga utökningarna och skärpningarna av de sexuallagar som främst fokuserar på de etniska svenskarna.
Värdegrundssektens överlevnad hänger på en effektiv demonisering av dess fiender. Polarisationen, som görs genom att svartmåla motståndare, ska hindra folk från att tänka själva, vilket de börjar göra när nu viktiga samhällsdebatterna främst förs på nätets fria kanaler. Den sektlojal pressen och SVT behöver därför konstgjord andning via våra skatter.
Det fria ordet får inte ta över.
Hur har den nya sektens dogmer på så kort tid kunnat ta över samhället? Det är som om vi ockuperats av en främmande makt. Den har tillsatt lojala på alla centrala samhällspositioner och i stalinistisk anda förflyttat främmande folkgrupper till Sverige, för att minska medborgarnas motståndsvilja och identitet. Det gamla samhällets sammanhållning och svenskfokus ska med alla medel förstöras. Vi känner också av ockupationen på de nya makthavarnas krav att alla läroplaner, anslag och direktiv alltid ska kopplas till Den rätta värdegrunden. De viktigaste posterna för att kontrollera det erövrade folket är press, etermedia, rättsväsendet, politiska poster, administrativa övervakande poster, kyrkan och skolan. Min fråga: Vilka sitter där nu?
Svaret är att dessa institutioner alltmer domineras av kvinnor. Män sköter fortfarande den fysiska produktionen av vägar, bostäder, vardagens konsumtionsföremål, livsmedelsproduktionen, försvar och polis medan kommunikation, lärande och ”de moraliska institutionerna” domineras av kvinnor. Kvinnodominansen har betydelse för värdegrundssekten eftersom kvinnor lättare än män kan sympatisera med omvårdnadsdogmerna. Allas lika värde-frasen kan tolkas som att alla ska ha lika rätt till omvårdnad, men att dessa ”alla” då först måste komma till Sverige.
En möjlig hypotes som kan förklara dessa kvinnors behov av flyktingar och ensamkommande barn är att familjesplittring och kommunal barnomsorg får kvinnor att söka efter nya omvårdnadssubstitut. För sektledningens kvinnor är omhändertagandet en rituell handling som måste göras i Sverige för att visa den rätta värdegrundens överlägsenhet. Själva omvårdnadsjobbet, skola, omsorg, sjukvård görs dock av samhällets andra kvinnor vilket förklarar flodvågen av utbrändhet. Att männen, vars biologiska könsroll inte fokuserar på omvårdnad, inte protesterar mot denna meningslösa invandring kan kanske bero på att de tror att deras kvinnor behöver denna eller att männens biologiskt naturliga könsroll idag klassas som förtryckande enligt en av sektens huvudföreställningar.
Ser man till andra länders press och ledare i västvärlden så verkar konfliktlinjen gå just mellan den nya värdegrunden, centrerad till tankar om identitetspolitisk ojämlikhet och de som försvarar sin egen befolkning efter traditionellt manliga principer.
Men hur kan det som sker vara kvinnors vilja då samhällsomvandlingen främst drabbar kvinnors välfärd, ekonomi (ex pensioner) och vardagsliv med otrygghet i samhället och stress i överbelastade institutioner? Ännu mer märkligt är att maktens män spelar med, de som enligt sin traditionella könsroll borde kunna förstå vad som händer när det egna landet och svenskarna inte försvaras.
För att se klarare måste jag öka kontrastnivån ytterligare.
Fram träder då en manlig elit som förstått att utnyttja kvinnokortet för att säkra sin makt. Med detta vädjar de framgångsrikt om lojalitet från både män och kvinnor. Den som drar kvinnokortet talar alltid för alla kvinnor, med en sorts referens till att män förtrycker, vilket har förmågan att stoppa alla invändningar, i alla fall från män.
Det verkar vara lättare att få sektlojalitet från kvinnor speciellt om sektens pseudoreligiösa budskap innehåller moraliska tankar om omtanke och omvårdnad. Det blir på så sätt ett mäktigt vapen för maktelitens behov av samhällsdominans då den tränger in i varje hem och varje relation, speciellt beträffande kvinnors relationer till män. Enligt sektens logik är de ”andra” onda och som i alla sekter uppmuntras ett avståndstagande till familjen för att undvika dubbla lojaliteter. Det innebär att makteliten i samhället så att säga bakvägen får kontroll över männen, trots att många av dem förstår vartåt det barkar. Rimligen oroar sig många för framtiden men av familjeskäl är de ändå lojala mot värdegrundssekten.
Huvuddragen i denna maktbalans är således att en manlig elit styr eller accepterar en kvinnlig elits världsbild med mål att skapa sektens polariserande funktion. Detta sker förstås intuitivt, inte helt medvetet. Polariseringen åstadkoms genom deras gemensamma ideologiska aktivism som ska plantera den rätta värdegrundens syn på orättvisor och förtryck i samhället. De får många kvinnors sektlojalitet som i sin tur styr deras manliga omgivning.
Ett huvudproblem verkar därför jämlikhetstankarna vara. Som jag ser det nedvärderas mannens speciella könsbundna förmågor och intressen, nämligen att värna sin grupp och sina närmaste till förmån för framhävandet av den jämlika viljan att ta hand om alla. Den senare är illusorisk eftersom alla inte tas om hand samt att jämlikhetssträvandena bara manifesterar sig i en rituell symbolpolitik som ska ge förmåner åt en kvinnlig elit. Nittio procent av den svenska folket kan exempelvis bara drömma om politikers löner och förmåner. Var är jämlikheten?
Jämlikhetstankarna behöver utredas. Varför är vissas jämlikhet viktig och inte andras? Sannolikt har jämlikhetsbegreppet ursprungligen definierats av en kvinnlig elits egna behov och sen generaliserats till alla kvinnor i samhället vars liv, dess livsval och åsikter idag kan sägas styras i en närmast talibanliknande grad genom skatter, bidrag, lagar och den allestädes närvarande propagandan.
Min uppfattning är att feminismens popularitet hos politiker beror på dess förmåga att få män att backa inför anklagelsen om att de förtrycker kvinnor. Det vill ingen man höra och har inte heller några bra motargument. Tystnaden som uppstår är sedan en utmärkt kondenspunkt för utökning och radikalisering av ideologin, vilken därför expanderat till andra grupper i samhället. Feminismen är som en påse för skenbara kvinnofrågor på vilken det står: ”Här ska mannen inte ha en åsikt och försöka lägga sig i och förtrycka”. Ägaren av påsen kan fylla den med lite av varje och räkna med att män inte törs ha en åsikt.
Drivkraften som fört oss till det svenska tillståndet finns hos media. De är politikers enda kanal till sina väljare, vilket ger medierna en enorm makt. Politiker är idag karriärister och fungerar som skådespelare vars repliker författas av partiledningen. Det är oerhört viktigt att politikerns rollprestation samt den värdegrund den ger uttryck för får bra recensioner i media. Detta likriktar aktörerna vilka nu alla har samma värdegrund. De blir alla klimatalarmister, feminister och HBTQaktivister och alla tycker illa om de som tidningarna drevar emot. Att inte hålla sig medias diktat framkallar en enorm vrede och ett konstant drev. Exempel är Donald Trump, Jimmie Åkesson, Viktor Orbán och Vladimir Putin.
Media och politiker har skapat samhällets intoleranta värdegrundssekt genom att polarisera svenskarna, dvs genom att bannlysa vissa människor som ideologiskt otrogna. Denna härskarmetod blir extra tydlig i klimathotsfrågan eftersom den borde vara värdegrundsfri. Det är den inte, vilket vi vet eftersom de påstår det själva.
När värdegrundslojal media kommenterar saklig kritik mot klimathoten, så sägs kritikerna vara klimathatare, klimatförnekare. I DN visar vetenskapsjournalisten Karin Bojs upp ett helt knippe av härskartekniker. Kritiker är förstås styrda av ryssarna, de är troll, företrädesvis män, ibland ”förhållandevis intelligenta”. Karin Bojs för fram värdegrundens narrativ, att problem i samhället beror på de manliga patriarkala, främlingsfientliga och konservativa strukturerna. Hon pekar också på ett projekt på Chalmers med uppdrag (!) att bevisa ovanstående påstående. Den uttalade målsättningen, som också spiller över på klimatforskningen, är hårresande och uppdragets blotta existens visar i själva verket på hur politiserade högskolorna blivit.
En svensk tonåring har nått världsberömmelse genom pressen i väst. Hon kan naturligtvis inte tillföra något i sak i klimatfrågan, hon går ju inte ens i skolan, utan är ett eko av den alarmistiska pressen. Hon har fått en rad priser och fyller ett enormt politiskt och medialt behov. Journalisterna hade lika gärna kunnat ge priserna till sig själva. De har skapat en dockteater med en replikväxling mellan hånade klimathotskritiker och ett barn som säger att hon företräder forskarna. På så sätt har de som styr replikväxlingen, journalisterna trollat bort sig själva och skapat en polarisering mellan barnet, dvs framtiden som representerar det goda laget, kontra de onda förnekarna. Andra barn som media utnyttjat för att polarisera är den drunknade pojken Alan, de apatiska flyktingbarnen och de ensamkommande afghanska ”barnen”.
Ett annat exempel är när etablissemangets regelbundet översätter invandringskritik mot politiker och journalister till främlingsfientlighet. När Fredrik Reinfeldt sa till Jimmie Åkesson ”du ska alltid skylla på invandrarna” så var det tänkt att fokuset för lyssnaren ska vändas bort från Reinfeldt och regerande politiker med ett direktiv för sektlojala att föra en konstruerad strid mot de främlingsfientliga. Sektlojal media nappar omedelbart på betet och vägrar utrymme åt kritikerna. Varför? Ja de är ju främlingsfientliga.
Expressen chefredaktör Klas Granström anställde nyligen Cissi Wallin som krönikör. Hans motiv var att ge hennes samhällsperspektiv i tidningen. I sin första krönika krävde hon könsseparata tider på allmänna badhus för alla kvinnor, underförstått att kvinnorna måste fredas från männen. Detta inlägg var alltså det perspektiv som mannen Klas Granström efterfrågade. Man kan fråga sig varför detta perspektiv är så viktigt när inget motperspektiv någonsin funnits i Expressen. Expressen polariserar, medvetet eller omedvetet.
I Aftonbladet fanns Linnea Claesson vars utspel mot män antagligen på samma sätt ska ses som kvinnans perspektiv.
I SVT har vi Alexandra Pascalidou. Alla tre är påkomna med att hitta på, ljuga och fuska för de vet vilka perspektiv deras beställare efterfrågar och varför de arvoderas. De förstår att de är en del av en kamp mot sektens fiender. Kanske är de riktigt trevliga i det privata, när de inte behöver producera hat. Oavsett vad de avslöjas med kommer de alltid tillbaka till den offentliga scenen. De är den manliga eliten sprattelgummor och skapar Sveriges kraftlösa män så att etablissemanget inte angrips.
Jag inbillar mig att vi styrs av de instinkter som formats oss under flera hundratusen år. Mannen har alltid haft försvaret av sitt samhälle som en huvuduppgift. Vi vet att det går att lura instinkten. Det är exempelvis inget problem att dränka kattmammans nyfödda eller ta kalven till slakt bara man först blir vän. Det är klart att det också går att lura männens instinkt att inte försvara sitt land och folk, göra dem kraftlösa. I vår tid använder etablissemanget kvinnokortet. Polariseringen av könen är medias och politikers mäktigaste vapen.
Författare: Per Hagenäs
Originaltext
