SVT och opartiskhet

 Den följande texten är kopierad från bulletin och bara det gör väl att et är få som kommer att läsa den. Att det sedan är en läng text gör det inte lättare.

Men skam den som ger upp.

Sveriges största nyhetsprogram heter Rapport. Den dagliga huvudsändningen klockan 19.30 når emellanåt en miljon tittare eller fler. Därmed är det sannolikt det svenska nyhetsprogram som har störst genomslag. Det är ett skäl att titta närmare på hur programmet skildrar konflikten i Mellanöstern.

Enligt SVT är Rapport avsett att vara “en rak dagskrönika där vi presenterar det viktigaste som hänt i Sverige och världen. Tittaren ska få överblick och förståelse för nyheterna under dagen i en noga utvald och väl berättad ordning.”

Men den som bara får sin information om kriget i Gaza från Rapport lär inte förstå särskilt mycket av vad som händer där och varför. Och det just på grund av Rapports noggranna urval av nyheter och den berättelse som därmed formas.

Under fem veckor, 35 kvällar från den 8 januari till den 11 februari, förekom 25 inslag som på olika sätt berörde kriget i Gaza i sändningen 19.30. Den övergripande bild som tonar fram under dessa veckor och alla dessa inslag är att detta inte är ett krig mellan Israel och terrorgruppen Hamas – det är ett angrepp av Israel mot en försvarslös civilbefolkning i Gaza, mot kvinnor och barn. Vilket för övrigt också råkar vara den bild Hamas vill ge.

I den mån Hamas alls är närvarande i Rapports berättelse är det huvudsakligen som kuliss, som skuggor i bakgrunden. Vad Hamas ägnar sig åt medan Israel bombar, utöver att via sin hälsomyndighet samla in uppgifter om antalet dödade, måste för den som tittar på Rapport framstå som något av en gåta. Vad Hamas har som mål, vad deras ledare säger, hur deras styrkor opererar, är helt klart inget som Rapportredaktionen tycker har intresse för tittarna. Det är i alla fall inget som föranleder några inslag.

Israeliska förluster nämns inte. Ingen enda gång under dessa fem veckor, inte i något av de 25 inslagen, talas det om hur många israeliska soldater som dödats under striderna i Gaza, vilket förstärker bilden av att detta inte är ett krig, utan ett hämningslöst angrepp mot en försvarslös motpart. Ingen enda gång nämns hur många raketer Hamas eller någon av de andra palestinska terrorgrupperna i Gaza avfyrat mot Israel, även om raketbeskjutning pågick också under de här veckorna. Inte en enda gång sägs något om de hundratusentals israeler som evakuerats, tvingats lämna sina hem, på grund av kriget och raketbeskjutningen från Gaza men också från Libanon.

Hamas ledare har inte tigit sig igenom detta snart halvårslånga krig. Tvärtom har de vid flera tillfällen i ordalag som inte gärna kan missförstås förklarat att deras avsikt är att upprepa terrordådet den 7 oktober, igen och igen och igen, tills staten Israel inte längre existerar. Inte heller detta är något Rapport bedömer att publiken behöver veta för att “få överblick och förståelse”.

Läs även: Skogkär: Gasljusjournalistik i statstelevisionen

Till skillnad från rapporteringen om kriget i Ukraina får inga militära experter komma till tals för att förklara militära strategier, hur styrkeförhållandena ser ut, hur slagfältet ser ut, beskriva svårigheterna med strid i tät bebyggelse med försåtsmineringar överallt, mot en fiende som strider i civila kläder, från civila hem, moskéer, skolor och sjukhus. Inget sägs om hur Hamas systematiskt gömmer sig bland och bakom civilbefolkningen, hur det leder till civila förluster och att det är ett krigsbrott att använda mänskliga sköldar. Under dessa fem veckor är sådana perspektiv helt frånvarande i Rapport.

Att Hamas ägnat flera år och miljarder dollar åt att bygga ett över tio mil långt nätverk av betongförstärkta tunnlar under stora delar av Gaza, där de själva gömmer sig, men inte satsat en dollar på skyddsrum åt befolkningen, är inget som förtjänar att lyftas fram enligt Rapportredaktionen.

I flera sändningar nämns Hamas israeliska gisslan. Men det är när inslagen handlar om förhandlingar om vapenvila, om protester mot den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, eller olika manifestationer i Israel anordnade av anhöriga till gisslan. Gisslans situation där de befinner sig i Gaza, i Hamas våld, vad de får utstå där, är däremot inte ett ämne för Rapport.

För Rapporttittaren måste det framstå som om detta krig fortgår endast för att Israel vill det och att om det någon gång ska få ett slut, så vilar det helt och hållet på Israel. Att Hamas också har detta avgörande i sin hand, att Hamas när som helst kan göra slut på kriget och lidandet i Gaza, är en tanke som Rapport aldrig nuddar vid.

De få gånger israeler får komma till tals är när de protesterar mot Netanyahu och kräver vapenvila i hopp om att gisslan ska släppas. Men då passar de också in i Rapports omsorgsfullt tillrättalagda beskrivning av verkligheten. Den enda längre intervjun med en israel som förekommer är när Mellanösternkorrespondenten Samir Abu Eid letat upp en ung kvinnlig vapenvägrare, 15-åriga Sofia Orr. Inslaget avslutas med att Orr säger:

“Jag kan inte delta i våld från en apartheidregim som Israel nu gör mot palestinierna. För Israel är den mycket starkare parten, Israel styr konfliktens inriktning. Så länge Israel fortsätter styra med extremt våld besvaras det med extremt våld.”

Ska vi tro att det bara är en tillfällighet att uppmärksamhet ges åt just åsikter som så väl överensstämmer med det perspektiv Rapport förmedlar i sina sändningar?

När SVT bemöter kritik mot att ett inslag varit partiskt hänvisar de ansvariga i regel till att rapporteringen måste ses i sin helhet, att enskilda inslag aldrig kan redovisa allt som är relevant. Granskningsnämnden, vars uppgift det är att bedöma om public service lever upp till kraven på saklighet och opartiskhet, arbetar med samma utgångspunkt. Ett program eller inslag i taget bedöms.

På så sätt kan den samlade bilden bli och förbli hur skev som helst. Ett bättre exempel på det än Rapports bevakning av Gazakonflikten lär vara svårfunnet

Dagens Sverige och dess utmaningar.

 Sverige blir allt mer dysfunktionellt. Det senaste: En miljard kronor i bostads- och barnbidrag och andra bidrag, förskingrades till människor utomlands bara förra året. Somliga är säkert svenskar, många är det förmodligen inte. Som exempelvis Iraks tidigare försvarsminister, som håvade in svenska bidragspengar samtidigt som han stakade ut Iraks försvarspolitik mot full lön i hemlandet.

Afghanska terrorister i Tyskland har nu avslöjats med att planera ett terrordåd mot Sveriges riksdag, av samma typ som massakern i Bataclan-teatern i Paris 2015.

Hur kunde Sverige, ett av världens mest välfungerande länder, hamna här?

Det finns två svar.

Det första, massinvandringen. Vi tog hit Mellanöstern och det  blev som Mellanöstern.
Det  andra. Media som valde att under årtionden att tysta ner problemen som följde i massinvandringens spår. Istället valde man att prata om kompetensregn och att invandring var en investering för framtiden.

Problem som hade kunnat förhindras om det inte vore för den uppblåsta bilden om Sverige som den humanitära stormakten och förebild för resten av världen.

Jag har svårt att se att särskilt många svenskar 1990 önskade att Rinkeby eller Rosengård skulle bli utländska ghetton.

Ändå blev det så eftersom de rapporter som kritiskt beskrev utvecklingen aldrig redovisades i media och den del av allmänheten som faktiskt sade nej, blev snabbt stämplade som rasister, nazister och islamofober. Ja, till och med bruna råttor som borde gasas.

 Forskare och skribenter som försökte uppmärksamma problemen brunsmetades  på ledarsidor och stämplades som främlingsfientliga fascister. De blev utfrysta och flera blev dessutom arbetslösa. Locket lades på och utvecklingen fortsatte.

Medietystnaden skapade en destruktiv cykel: Når sedan politikerna som för länge sedan tappat kontakten med både väljare och verklighet inte fick information via medierna opinionen om utvecklingen och behövde därför inte befatta sig med problemen  utan kunde avförda kritiken som högerextremism.

Allmänheten i sin tur var uppväxta i det Sverige där på heder och samvete verkligen betydde något. Som att andra människor gick att lita på och att politiker och myndigheter styr upp Sverige i deras ställe så att de kan leva sina vardagsliv i lugn och ro. Man litade på politikerna, på media och på myndigheterna.  Så utvecklingen rullade på helt ostört och så bara fortsatte det.

Men nu har allt gått så långt att majoriteten inte längre kan undgå att se problemen. Men visst är det fortfarande bara ett fåtal  svenskar som rånas av utländska gäng, våldtas, mördas eller får sina bostäder bombade. Men den ökade otryggheten den sprider sig och välfärdens försämring märks nu för de flesta. 

Svenskar  kommer att tvingas arbeta betydligt längre än till 65 för en rimlig pension. En utvecklig till en stor del beroende på Sverige har importerat en utländsk befolkning som ska försörjas genom skattepengar, skatter som går till ett system som bygger på att ett folk tar hand om sina egna generationer – inte hela världens.

Lägg sedan att en stor del av den utifrån kommande utländsk befolkning inte ser sig som svenskar och som inte alls är lojala mot Sverige, och därför inte anpassar sig och följer det svenska frihetliga tillitssystemet.
De har kommit hit för att få förmåner och för att få en lugn tillvaro. Inte för att arbeta för Sveriges bästa. Som Iraks före detta försvarsminister och dennes gelikar.

Alla svenskar, utom kanske den rikaste procenten som inte behöver skattepengar för att leva gott på ålderdomen, kommer att påverkas av denna utveckling.

Att vara för massinvandring, och att blunda för problemen, gick så länge det inte kostade mig själv är vad som nu ska betalas.
Då gick det att godhetsmarkera genom utspel om kärlek till hela världen. Men så är inte längre fallet.
Folket har faktiskt börjat inse verkligheten och att de blivit förda bakom ljuset av media och de så kallade empatiska humanisterna..Det här kommer att få stor påverkan på landet, politiken och medierna. Men ändå är det här bara början.

Frågan man kan ställa sig är: Kommer man att lyckat komma tillbaka till samhället som fungerade baserat på tillit och ärlighet eller är det redan för sent.
Jag vill gärna tro på det förra men pessimisten i mig tror på det motsatta.,

Allt har nämligen gått så långt att inget tyder på att insikten, när den väl accepterats kommer att leda till något annat än ytterligare problem. Grupper kommer att ställas mot grupper.
Det är bara att hoppas att det inte kommer att medföra upplopp och kravaller.

Hårda lösningar hade kunnat förhindras om media redan från början hade varit ärliga och öppet berättat om problemen med massinvandringen. Men med undantag för somliga modiga alternativmediakanaler och oberoende journalister, så svek journalistskrået.

Priset får vi alla nu betala.

Det media måste göra nu för att inte ställa sig i vägen för de förändringar som krävs till  är att från och med nu börja beskriva helheten, sammanhangen och koppla samman trådarna. Göra det som bara alternativmedia hittills har gjort. Den bild som då kommer att framträda är att massinvandringen måste stoppoas, för Sveriges och för svenska folkets bästa.

Denna väg är medias enda sätt att göra bot och återvinna lite av det förtroende som de mycket snabbt har raserat.