Sagan om landet någonstans

  Det var en gång för länge sedan i landet Någonstans några kloka personer att de människor som bodde i landet skulle få vara med och bestämma hur man skulle göra med det som alla behövde, som att barnen skulle lära sig läsa och skriva, att människor skulle få äga saker för sig själva och aldrig behöva oroa sig för att bi bestulna eller misshandlade.

För att ordna det tyckte man att landet skulle delas in i valkretsar och från varje valkrets skulle de som bodde där utse representanter som skulle framföra dem i en församling som skulle kallas riksdag.

I början fungerade det bra och människorna visste vilka som var deras representanter och de kunde ta kontakt med dem och berätta vad de tyckte borde förändras.

Ett par gånger om året reste representanterna till den stora staden och där berättade representanter vad dem som man representerade tyckte och när alla sagt sitt beslutade man vad som skulle göras.

Men bland representanterna fanns det en del människor som ville bestämma mer än de andra representanterna och därför bildades det grupper med de som representerade människor som tyckte likadant.

De här grupperna fanns det fortfarande personer som ville bestämma mer an de andra och den personen lyckades till sist få de övriga i gruppen att kalla honom ordförande och det blev bara han som fick säga vad partiet ville.

Åren gick och representanterna som inte fick tala om vad de tyckte kände sig ignorerade och sa att de ville inte längre vara med när ordföranden och hans kompisar fick bestämma allt så de sa att de tänkte lämna partiet.

Då blev ordföranden arg och rädd att inte få bestämma så han sa att nu behöver man inte bo i valkretsen för att kunna bli representant, men inte ens det hjälpte.

Då kom ordföranden på att om man gav partierna pengar, mycket pengar så skulle partierna kunna betala lön till människor som inte gjorde annat än berättade för alla vad ordföranden bestämt, fast man sa inte att det var ordföranden som bestämt utan partiet.
Och då vågade ingen riskera att ordföranden skulle bli så arg de måste sluta vara representant för då skulle de behöva börja arbeta.

Men ibland var det ändå någon som hade sparade som riksdagen inte lyckats komma åt som sa att de inte tyckte som ordföranden. Då blev han arg, han blev så jättearg att han talade om för alla andra representanterna att nu får ni se till att jag slipper se den här personen igen, och när ordföranden sa så när han var arg vågade de andra bara lyda.

Men ordföranden kände sig ändå inte riktigt lugn.  Så för att ingen skulle få reda på att det var bara ordföranden som fick bestämma och för att man skulle tro att det var deras representanter, som de ändå inte längre visste vilka det var, som bestämde, så sa ordföranden att nu ska vi betala tidningarna och radio och Tv-bolagen så mycket pengar att de inte törs berätta annat an vad jag vill att folket ska veta.

Så fortsatte det i många år, och kanske kommer det att fortsätta länge än. Och   folket såg till att de utsåg de representanter som ordföranden ville ha, så länge åtminstone en gång om året fick titta på något som kallades Mello på TV.

Så fortsatte det år ut och år in och alla de som lyssnade på ordföranden och partiet kunde sova lugnt vidare, för partiet hade ju bestämt att de bodde i världens bästa land.

Så folket i landet någonstans har lärt sig för att lyssnar man bara på vad ordföranden i det Stora partiet säger och inte tänker själva, vilket Gud förbjude, eller ännu värre lyckas berätta det för någon annan kommer folket i landet Någonstans att lugnt sova vidare lyckliga i alla sina dar

Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut.

Drönarlivet.

 Även om det alltid finns olika typer av så kallade rikspolitiker, söker de alla samma sak. Personlig berikande med minsta möjliga insats av eget arbete och ansvar.

Allas lika värde är ett mantra som man hör till leda de senaste åren, men tydligt ör att även om alla är lika värda så inte är det i ekonomiska termer.  Regering och riksdagsledamöter de tycks vara de mest värda och mest jämlika. De behöver ingen utbildning, och likt drönare låter de sig försörjas av den svenska befolkningen. eländet, istället för att göra sitt jobb, och göra nytta i dagens Coronakris drar de sig knappt för att racka ner på  mest behövande, pensionärer och ensamma äldre.

Detta är en lite information om denna grupp av dessa oberörbara som kanske kan få någon att fundera får vi verkligen värde för penarna så.

Svenska Riksdagen har 349 ledamöter som väljs vart fjärde år och för att kunna bli ledamot måste man ha rösträtt och vara nominerad av ett politiskt parti eller visa tuttarna eller vara korrumperad. Ledamöterna representerar sitt parti men knappast sin valkrets,i vart fall inte folket Även om många tror det motsatta. Riksdagen finns för att dessa parasiter ska genomföra viktigt beslut och lämnar förslag på nya lagar lagar för att förbättra situationen av befolkning samhället och landet

Inget av detta händer, helt enkelt därför under 350 dagar om året  finns det knappast utom när knapptryckarna ska trycka på den knapp partiet bestämt att de ska trycka på. Det normala att det finns  finns tio personer där och någon läser entonigt från ett  manuskript. Med detta menar jag att praktiskt taget 95% inte gör sitt jobb, trots att  deras totala lönesumma uppgår till 22.266.200 kronor per månad eller 267 194 400 per år bara som lön, sedan tillkommer bostad traktamenten och resekostnader till hemmet. en kostnad som vi skattebetalare får stå för.

Jag kan inte glömma de gamarna i regeringen som styr Sverige den består av en statsminister och 23 ministrar, och deras löner kostar sammantaget 40 46 000 kronor.  En mängd av osynliga ministrar nästan samma som i som ett totalkorrupt land i tredje världen.
Sedan har vi ett regeringskansli med 4 700 anställda som har svällt explosionsartat de senaste fyra åren. Anslagen till regeringskansliet har ökat med 936 miljoner till 7,8 miljarder kronor. Det motsvarar en anslagshöjning på nästan 14 procent och kan jämföras med förra mandatperioden då anslagen till RK bara ökade med 138 miljoner eller 2 procent. Ökningen är alltså sju gånger större de senaste fyra åren jämfört med förra mandatperioden.

Men vad gör de och alla de som drar nytta av den dåliga situationen i landet på grund av covid-19, där det finns många människor som har blivit sjuka, och många som har förlorat sina jobb, och som  börjar drabbas ekonomiskt.
Kommer dessa politiska drönare de att sänka sina löner?
Aldrig i livet.

Det finns många företag som har tvingats stänga, men andra som är avgörande för att befolkningen ska överleva, de tar som det verkar tillfället i akt, särskilt livsmedelsföretagen som passar på att  höja priserna.  Även fastighetsbolag, tar tillfället i akt och smyghöjer hyran  i lägenheter som kanske inte  har renoverats på 25 -30 år, genom att begära att t.ex varmt vatten måste betalas separat.

Det är förvånande att se att dessa politiker som nu överlåter alla svåra beslut till tjänstemän ändå får ett ökat stöd i opinionen.
Det är väl fåfängt att tro att väljarna ska minnas  och och se till att politikerna för en gångs skull får ta konsekvenserna av sitt drönarliv.