Minoritetens tyranni

Ekonomen och författaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i sin text: "The Most intolerant Wins: The Dictatorship of the Small Minority" något som kan kallas minoritetens diktatur.

Det är en närmast perfekt beskrivning av hur det kommer sig att lilleputtpartiet MP och postmarxism kunnat få så stort inflytande i svensk politik.

Enligt Taleb behövs det bara att en liten men omedgörlig minoritet – kommer upp i en låg nivå, ungefär 3 eller 4 procent av den totala befolkningen, för att hela befolkningen ska tvingas underkasta sig deras preferenser.

Det här leder till illusionen att prioriteringar och val som görs är majoritetens, medan det i själva verket är en minoritet som ligger bakom, menar han.

Bland stora grupper i Sverige finns en tro på att majoriteten bestämmer, eftersom man påstås leva i en demokrati där folkviljan styr, något som ytterligt sällan stämmer med verkligheten.

Små eliter styr olika samhällsområden, och det har blivit alltmer tydligt att en liten elit med ett visst perspektiv dominerar såväl media som politiken. Miljöpartiet står för den politiska delen medan media tagits över av den så kallade kulturmarxismen och extrema feminister/genusvetare.

De här grupperingarna har med sin högljudda kompromisslöshet lyckats etablera en utomparlamentarisk hegemoni som i praktiken är de som styr opinionen och samhällsutvecklingen.

Porträtt av SVTs journalister.

Den svenska journalistkårens partisympatier har varit föremål för en del diskussion den senaste tiden. Jag tog några minuter för att försöka beskriva hur den typiske journalisten, kanske i statsmedierna, ser ut. Så här blev det:

Den typiske journalisten i statsmedierna är inte en, utan två, en man och en kvinna, ett äkta par. De kommer från lägre medelklasshem i Stockholm (men tror gärna, med hänvisning till släkthistorien, att de är ”arbetarbarn”) och växte upp under 70-talet med drömmar om att ”förändra världen”. I skolan utmärkte de sig genom social förmåga och en fallenhet för att att prata och skriva; kanske var de också bra på språk. De möttes på journalisthögskolan på 80-talet och skrev examensuppsats tillsammans, om t.ex. reklamens hemska makt över sinnena. På 90-talet blev de ett par och efter några år i vikariesvängen på både SR och SVT fick de fasta jobb i mitten av årtiondet. De hade kanske några år som reportrar eller t.o.m. som utrikeskorrespondenter, men har nu arbetat sig upp till att bli välavlönade redaktörer eller halvchefer. De är egentligen lågutbildade, med högst tvååring journalisthögskola och några strödda akademiska betyg i bagaget, vilket gör att de har svårt för att beskriva världen med annat än halvtuggade schabloner och färdiga teser. De har obetydliga kunskaper i historia, statskunskap, företagsekonomi eller nationalekonomi och saknar helt konsekvenstänkande.

Detta par tillhör numera kategorin osynliga makthavare i statsmediepalatset på Oxenstiernsgatan, där de sällan eller aldrig syns i rutan eller hörs i radio. De är dock trogna sina ideal (de röstar båda sedan många år på Vänsterpartiet) och deras främsta mål är fortfarande att använda sin mediemakt till att ”förändra världen”. Det är de som bestämmer urval, vinklar och inriktning på rapporteringen, som rekryterar och dirigerar reportrar och utrikeskorrespondenter, som skriver frågor till studioreportrarna och äger det berömda problemformuleringsprivilegiet.

Själva har de dock för länge sedan lämnat de magra vikarieåren bakom sig och är numera högavlönade, bor i en stor lägenhet på Söder, eller i en vacker trävilla värd 10-15 miljoner i någon trygg förort som Enskede, Täby eller Herrängen och tillbringar somrarna i en segelbåt i skärgården. De har två eller tre vackra barn, födda med planerad precision med exakt två och ett halvt års mellanrum i början av seklet. Barnen går förstås i Globala Gymnasiet på Söder, en skola där det enbart serveras vegetariska luncher och där Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans får ungefär 70 procent av rösterna i skolvalet.

De umgås nästan uteslutande med kolleger i statsmedierna och har mycket dimmiga begrepp om villkoren i utanförskapsområden och glesbygd. Statsmediesystemet och ”public service” försvarar de med näbbar och klor, inte bara för att det ger dem deras försörjning och status, men också därför att de är experter på att med subtila handlingar utnyttja systemet för att styra rapporteringen i den riktning de önskar. De är nu i 55-60-årsåldern och före den guldkantade pensioneringen med goda tjänstepensioner har de ett projekt kvar i livet: att med bistånd av kontaktnätet mygla in sina barn i Oxenstiernsgatans irrgångar.

De påminner mycket om medlemmar av den kommunistiska nomenklaturan i Östtyskland, Polen eller Tjeckoslovakien före 1989; de har gigantiska skygglappar för att filtrera bort den dystra verkligheten i landet, de är genomkorrumperade och mycket privilegierade, men absolut övertygade om det existerande systemets förträfflighet. Jag har mött många sådana korrupta individer under arbete i Centraleuropa under åren före murens fall.

Tyvärr tror jag inte att detta nomenklaturapar skulle falla om statsmediesystemet (mot förmodan) genomgick en mycket önskvärd totalrenovering och partiell privatisering. De är så insyltade att de skulle kunna utnyttja även en sådan reform till att flyta vidare och få maktpositioner i ett reformerat statsmediesystem. Det är som i Sovjetunionen, där de nya oligarkerna på 90-talet ofta kom direkt ur kommunistpartiets kadrer; Michail Chodorkovskij var t.ex. pamp i Komsomol innan han blev det nya Rysslands rikaste oligark.

Afrika lycka och olycka.

Afrika är i stort sett, men inte helt och hållet varit en jordbrukskontinent.

Utbildningsnivån har generellt sett haft en väldig låg utbildningsnivå - dvs endast de förhållandevis få välbärgade har fått en god utbildning.

Korruptionen bland politikerna har varit och är fortfarande mycket stor. Biståndspengarna stjäls till stor del av de svarta politiska ledarna. (sådant kan emellertid utnyttjas)

Västvärlden har inte sett till att deras bistånd används på rätt sätt - väst är naiva då det gäller att ’hjälpa’. Man tycker det är ’översitteri’ att lägga sig i och ha krav då det gäller bistånd.

Pga. fattigdom ökar befolkningen explosionsartat och från att för bara några år sedan ha varit ca en miljard förväntas den ha vuxit till två miljarder är 2050.

Kina är på väg att ta över Afrika rent ekonomiskt. Man investerar enormt i Afrika - men inte som väst. Kineserna åker till Afrika och ser till att det som ska byggas byggs, att det som ska tillverkas, tillverkas . Man importerar allt material som krävs i byggprojekt, skickar sina fångar för att arbeta av sin ’skuld och tid’ och efter avtjänat straff stannar de kvar i Afrika och ser till att fortsätta hjälpa Kina att ’ta över’ stora delar av kontinenten.
Så arbetar en effektiv modern ’kolonisatör’ idag - inte med vapen och mord som då Sydamerika togs över av Europa för 500 år sedan.
Det är bl.a. därför Asien mycket snart blir den nya civilisationens vagga - något Afrika tjänar på och Europa och Amerika ’betalar priset för’ genom att gå ner sig i träsket.

Medan Europa kastar bort sina pengar och struntar i den egna befolkningens välbefinnande, välfärd och effektivitet på att försörja välfärdsparasiter från Afrika och Mellanöstern så utvidgar Kina sitt ekonomiska inflytande och sina exportintäkter genom att gå vägen via Afrika.

Det som gör detta möjligt är också att Kina har vad man kallar en välvillig diktatur vilket är  klart överlägset en slapp och kravlös demokrati utan framtidsvisioner  som vi har I Europa. Vi sitter fortfarande och tror att ’vi är bäst’ och vet bäst och att Kina, liksom vi behandlar Ryssland är skurkarna som vi kan skita i. Det kanske låter aggressivt och obildat att uttrycka sig så - men det är tyvärr den bittra sanningen. Kina håller inte på med, eller tillåter (se Hongkong) små grupper av människor att ställa till med ’ett helvete’ för staten genom demonstrationer, Metoo, BLM-varianter eller liknande spektakel - man har pekat med hela armen - och går gemensamt i den riktningen.

Så enkelt och så effektivt är det. Så det som de feta katterna i Europa kallar högerextremt - som SD, AFD, Polen, Ungern etc.. - ja t.om. britternas Brexit - det är helt enkelt bara ett sunt motstånd mot Europas kräftgång och utarmning av vår kontinents tillgångar och välfärd. Vi är ’körda’ - och det är våra politikers fel som i sitt egen egotrippade och maktkorrumperande ’ oförstånd lämnar elände, terrorism, kriminalitet och floskler efter sig i kölvattnet.

London kommer att bli Kinas, Asiens, Afrikas och Rysslands samt USAs nya ’hub’ i Europa varifrån man kommer att också starta erövringen av våra idiotiska politikers kontinent - inte med kärnvapen men med ekonomiskt övertagande. Vad kommer efter det att vi ekonomiskt ’förslavats’? Vem vet - men detta behöver alls inte betyda något negativt - eller….?

Det finns helt klart problem med ledarskapet i många länder i Afrika som gör att länderna inte utvecklas eller når sin fulla potential.

Tittar du på länder som lyckats - både i Afrika och resten av världen - så har dom ofta "starka ledare" eller ett "stabilt politiskt system", på både gott och ont.

Men det räcker inte med en stark ledare eller stabil politik, utan det måste finnas ett intresse att åstadkomma något med landet. En riktning eller en vision. Starka värderingar. Något positivt. Detta saknas tyvärr i många Afrikanska länder eftersom många ledare främst tänker på att skapa bra förutsättningar för sig själva och "sitt folk" och sin stam, snarare än landet som helhet.

Det vanligaste framgångsreceptet för ett land som vill utvecklas brukar vara att bli en del av världsekonomin genom att producera något eller exportera naturtillgångar. En annan väg framåt är att satsa på utbildning och sjukvård, men det måste kombineras med någon form av "entreprenörskap". Här har vissa länder i Afrika kommit en bit på vägen, men oftast genom att andra länder investerat. Därmed försvinner mycket av vinsterna ut ur landet.

Hade Afrika varit ett land med cirka 1 miljard invånare (som Kina och Indien) och styrts av en ledare hade Afrika sett väldigt annorlunda ut idag. Hur det hade sett ut hade berott på vem som lett landet. Men det är inte säkert att detta hade varit praktiskt genomförbart eftersom Afrika är väldigt stort och förutsättningarna varierar enormt:

· En del länder har otroliga naturtillgångar, andra har nästan inga.

· Många länder har otroligt bördig mark, tillgång till sötvatten och perfekt klimat för jordbruk, medan andra består i stort sett av bara öken.

· Vissa länder har otroligt stor befolkning, andra har väldigt liten.

· Några länder har värdefulla geografiska lägen, andra har riktigt jobbiga lägen.

· Det finns massor av olika kulturer, traditioner, religioner, språk, värderingar, etc.

De otroliga naturtillgångarna är inte bara av godo, eftersom dom attraherar aktörer som tar till alla tänkbara medel för att komma åt tillgångarna. Det enorma värdet på naturtillgångarna tar fram det värsta i människor och korruption och konflikter blir nästan oundvikligt.

Många länder i Afrika har också blivit "utsatta" för misslyckade bistånds- och välgörenhetsprojekt utan tydliga mål eller tidsramar, vilket har gjort länderna passiva och