Totalt inkompetenta pladdertackor.

Efter att ha försökt följa den politiska debatten de senaste veckorna är det lätt att bli mörkrädd.

Det verkar som om Sverige ska styras av totalt inkompetenta pladdertackor.

Att de allra flesta politiker är okunniga och olämpliga för sina uppdrag borde inte vara någon nyhet, men den allmänna bilden av politiken en annan.

Man verkar enfaldigt nog tro att våra politiker är vara kloka och kunniga människor. Några få politiker kanske lär sig med tiden, men de flesta klarar sig undan genom att gömma sig bakom tjänstemän i utskott och departement.

Det är anonyma tjänstemän som har den verkliga makten, människor som inte kan ställas till ansvar.

De folkvalda är på sin höjd galjonsfigurer som kanske i 15- 20% procent av besluten som de folkvalda fattar har någon egentlig påverkan.

Det finns ett väldigt belysande exempel i försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam som också är Socialdemokraternas gruppledare i försvarsutskottet.

Där har hon suttit som ledamot sedan 2002.  Hon säger själv: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag fick reda på att jag skulle hamna i försvarsutskottet ville jag bara lägga mig på golvet och gråta"

När hon i en intervju får en fråga om hur beredskapen på Gotland ska förstärkas, blir svaret: ”Ja, det vet jag inte. Vi ska resa dit senare i år och lära oss mer".

En annan fråga: ”Kommer ni att modifiera två eller tre Gotlandsubåtar”? Svaret: "Det vet jag inte, jag är inte så bra på det där med siffror"

Alltför många svenska politiker har ingen aning om vad de sysslar med. De är dessutom rent generellt sett uppseendeväckande dåligt utbildade. Det behöver inte vara någon nackdel, om de har skaffat sig viktiga erfarenheter och kunskaper på annat sätt.  Men ytterst sällan de har det, så sällan att det är nästan försumbart.

Istället går karriärvägarna via ungdomsförbundens, fackföreningarnas eller intresse-organisationernas broilerproducerande så kallade tankesmedjor.

Korta jobb mer av typen praktikplatser eller sommarjobb i ungdomen som bankkassör, mentalvårdare eller hårfrisörska är exempel på de enda erfarenheter från livet utanför politiken våra ledande politiker har. Någon riktig längre erfarenhet från arbetslivet och samhället är det ytterst sällan tal om.

Så inte nog med att de inte behärskar politiken eller sitt ämnesområde, de har helt enkelt ingen aning om hur eller kan förhålla sig till hur andra människor har det.

De senaste veckorna har gjort mig ännu mer skeptisk till svensk inrikespolitik och politiker överhuvudtaget, det verkar mest vara frågan om att kunna pladdra på så mycket som möjligt utan att säga en enda vettig mening, så att åhörarna glömmer vad saken egentligen gällde.