torsdag 25 december 2014

Krisen i dagens svenska politik.

Den svenska parlamentarismen går nu igenom sin värsta kris någonsin. Och dessvärre är det politikerna själva som är upphovet till krisen.
 Om medias uppgifter stämmer klarar inte politikerna i riksdagen av sin uppgift att representera folket och försvara demokratin, istället trixar de  med demokratins och parlamentarismens spelregler i tysthet bakom stängda dörrar i en kamp för att behålla makten..
Jag kan inte förstå hur de ska kunna återskapa förtroendet för vår parlamentarism om de inte vaknar upp och inser att de representerar folket och börjar leva upp till tidigare löften.

Har jag uppfattat media rätt så sitter sju av riksdagspartierna och diskuterar hur man ska kunna skapa regler för vad de kallar stabila minoritetsregeringar. Man vill försöka ändra riksdagens arbetsordning utan att behöva ändra grundlagen. Det är något djupt odemokratiskt som de historiska parallellerna borde avskräcka från. Weimarrepubliken föll offer för precis den här sortens trixande, men då var det nazisternas som lyckades ta sig runt minoritetsklausuler och gjorde det möjligt att slutligen radera demokratin ur den tidens Tyskland.  Något som kom att leda till koncentrationsläger och världskrig.
Om man fortsätter med sina försök att frysa ut SD kan det bli så att de enbart skapar en situation som kommer att gynna Sverigedemokraterna, som, om inte S och M nu börjar ta migrations- och integrationsfrågorna på allvar, kommer att växa till ett ännu större parti. Med de allt tydligare bristerna i mottagandet av migranter och en social välfärd som sakta men säkert försämras är det inte orealistiskt att SD kommer att fortsatt att vara ett av Sveriges tre största partier 2018. Och det är inte självklart att S eller M tar platsen som det största i ett sådant scenario.
Tänk då tanken vad en förändring av formalia skulle innebära och titta tillbaka lite på historien. De riksdagspolitiker från S respektive M som ens överväger fortsatta samtal om formfrågor visar prov på en historielöshet som närmast är att beteckna som ett totalt hjärnsläpp. Att diskutera form när de inte kan komma överens i sakpolitik är ett personligt underkännande för var och en av dessa på ett personligt plan.

Det är hög tid att noga fråga ut våra politiska företrädare hur de ser på de här frågorna när de inför nästa ordinarie val söker ny plats vid köttgrytorna.  Vilka överenskommelser och kompromisser kan de tänka sig? . De som inte klarar av att svara redigt på frågorna, och framför allt ärligt, bör ges respass till lämplig FAS-3 sysselsättning. Och då är deras namn ovidkommande. Ingen ska få gömma sig bakom det vanliga sättet att glida undan frågorna genom att komma med papegojsvar eller halvsanningar. De måste komma med tydliga svar om var man står och hur man agerat.
Det är väldigt svårt för mig att förstå sig på journalisternas och statsvetarnas stora förvåning över att Sverigedemokraterna röstade ned regeringens budget. Det är solklart att SD medlemmar aldrig skulle kunna acceptera att partiet skulle ge med sig på den här punkten. Att trots det förvänta sig att SD skulle lägga ned sina röster – för att eventuellt vinna någon poäng hos de etablerade medier som ändå har gjort till sin livsuppgift att alltid framställa partiet i sämsta möjliga dager – är faktiskt rent obegåvat. Ändå uttryckte mängder av journalister och statsvetare just att de var ”förvånade” över SD:s val.
Samma sak med ältandet om praxis.  SD bröt mot praxis, snyftar debattörer och politiker från de andra partierna, som om man kan kräva eller förvänta något annat av SD som gång på gång har drabbats när de andra partierna har valt att frångå praxis kvittningssystemet, talmansvalet, utskottsordförandeposter för att nämna några exempel. Men då har aldrig någon journalist i anklagande ton har frågat de andra varför de inte följer praxis.
Det är fullständigt klart att det går en avgrundsklyfta mellan SD och de andra partierna. Men jag tror inte att klyftan egentligen handlar om synen på alla människors lika värde, eller ens invandringspolitiken. Jag tror att den främsta orsaken till klyftan är att alla de andra partierna har accepterat och anpassat sig efter medias elit och deras logik, medan SD inte har gjort det.
Detta gör att SD har en potential som inget annat parti i Sverige i dag att faktiskt stå för demokrati, i bemärkelsen att lyssna på väljare och partimedlemmar och anpassa sig efter dem, snarare än journalistkårens åsikter. SDs politik är populistisk i den meningen att den verkar utformas i dialog med väljare i stället för att politiken utformas i en avskärmad elitbubbla där de enda känslorna för folket är förakt. Det är troligen därför som de är pariastämplade av etablerade medier och riksdagens övriga sju partier och de har därför ingen anledning att anpassa sig till deras åsikter.
Men det handlar än så länge bara om en potential, och utvecklingen kan lika gärna gå åt andra hållet. För samtidigt som SD på ett befriande sätt motiverar sitt röstande i budgetfrågan med att ”det var det här våra väljare ville”. En formulering vi borde få höra mycket oftare från alla partier, så finns i partiet tendenser till toppstyrning och ett förakt från partiledningen gentemot gräsrötterna, Tänk på  Anna Kinberg Batras ”Stockholmare är smartare än lantisar”.
 Det verkar som partierna låter sig styras av den så kallade mediaeliten, och att SD är det enda undantaget från regeln, då har partiet kanske en framgångssaga av socialdemokratiska mått framför sig. Att vara det enda partiet som står för vad folk, i stället för journalister, tycker, borde ge chans till stora valframgångar. Invandringsfrågan är naturligtvis det tydligaste exemplet. Den svenska journalistkåren har med några få undantag anslutit sig till idén att den som vill se minsta minskning av dagen invandring till Sverige är en rasist eller som det nu heter nyfascist. Samtidigt visar SOM-undersökningen att när svenska folket får frågan om det är ett bra förslag att minska flyktinginvandringen svarar 44 procent  att det är ett bra förslag, 31 procent ett dåligt förslag och 25 procent ,svarar varken eller. När frågan i stället är om det är ett bra förslag att öka flyktinginvandringen svarar 50 procent att det är ett dåligt förslag, 18 procent ett bra förslag och 32 procent att det är varken eller. På båda frågorna är det alltså de invandringskritiska alternativen som får flest anhängare. Man kan knappast anklaga svenska journalister för att vara demokratins vakthundar, i bemärkelsen att representera väljarnas åsikter.
Men det finns andra exempel på att SD ställer sig på väljarnas sida, mot en enad journalistkår och sju i stort sett enade riksdagspartier. Jag tänker främst på frågan om kvotering av föräldraförsäkringen, som undersökningar visar att cirka 80 procent av svenska folket är emot. SD säger nej, vilket flera av de borgerliga partierna också gjorde tidigare. Eftersom de borgerliga partierna vill älskas av journalisterna, som utan något tydligt undantag är för kvoterad föräldraförsäkring är det numera bara Kristdemokraterna som ödmjukt och försiktigt protesterar mot statens inblandning i familjelivet.
Jag ansluter mig alltså till dem som tror att SD har potentialen att upprepa Socialdemokraternas enorma framgångar från förra seklet. Liksom S då var ensamma om att driva frågan om mänskliga och drägliga villkor för den växande skaran av arbetare, är SD i dag ensamma om att lyssna på vad svenska folket faktiskt vill, i stället för att ängsligt försöka blidka en grupp av journalister och andra elittyckare som lever ett isolerat liv i Stockholms innerstad och har dålig koll på vad som händer i övriga landet, eller ens i förorter några kilometer bort.
Och vad händer idag? Jo, etniska svenskar, men även framgångsrika invandrare, flyr de bostadsområden, skolor och andra institutioner som blir alltmer präglade av mångkultur. Om man är i ett mångkulturellt område, så slår mig alltid samma tanke: Var är svenskarna? Visst ser jag några enstaka etniska svenskar, men de är inte många, de är definitivt inte de 87 procenten, och jag undrar hur integrationen av invandrare någonsin ska kunna lyckas om svenskar flyr från alla ställen dit invandrarna tar sig?
Det här fenomenet visar tydligt illustrerar varför påståenden om rasism har spårat ur så fullständigt.
Traditionellt har man med rasist avsett en person som hävdar att det finns raser och att vissa raser är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader. Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så många asylsökande att hälften eller fler av förstaklassarna kommer från denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivå kan hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor, som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt som rasism.
Med den ursprungliga definitionen av rasism är det däremot självklart att politiken bör söka balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i det. Svenskar i allmänhet en positiv inställning till invandrare, men när de blir för många inom samma område då drar man. Svensken som var glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i klassen, har han plötsligt blivit rasist, eller drar han slutsatsen att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar språket och måste få extra stöd från läraren?
Vad händer när svenskar som säger att de gillar olika och är 87 procent, men samtidigt betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från sin omhuldade mångkultur?
Jag kan inte tro på medias alla litanior om SD som ett rasistiskt eller nyfascistiskt parti. SD säger att de vill minska invandringen med 90 procent, men de vill inte stänga gränserna. Men just det påstår journalister till leda. Samma journalister skriver att SD vill avskaffa den fria aborten när sanningen är att SD vill ändra tidsgräns för den fria aborten från 18 veckor till 12 samma är den tidsgräns våra nordiska grannländer har.  Men grannländerna styrs naturligtvis av rasister, för de har ju ungefär sådana invandringsvolymer som SD vill att Sverige ska ha.
För bara något decennium sedan såg Moderaternas invandringspolitik ut som den SD har i dag, och för drygt två decennier sedan tog Ingvar Carlssons S-regering vad som kom att kallas luciabeslutet, som minskade invandringen till Sverige. Borde inte M och S skriva vitböcker och göra upp med sin rasistiska historia, för nu är allt som är mindre än dagens invandringsvolymer rasism?

Jag undrar ofta om de debattörer, som försvarar dagens invandringsvolymer verkligen innerst inne tror att det enbart är en fråga om bristande integrationspolitik. I min värld är integration direkt kopplad till antal. Den första skolklassen med två invandrarelever ger oerhört mycket bättre integrationsmöjligheter än den andra skolklassen med 20 invandrarelever särskilt efter att alla elever med svenska som modersmål att bytt skola.
Dessutom är de integrationspolitiska förslag som brukar framföras politiskt ogenomförbara. Vänsterns och socialliberalernas integrationspolitik brukar innebära positiv särbehandling av invandrargrupper; kvotering, subventionerade anställningar, särskilda bidrag till kultur med mångfaldsperspektiv och liknande. Det strider mot principen om likhet inför lagen, och framförallt strider det mot svenskens sinne för rättvisa. För här ska ingen glida fram på en räkmacka med en silversked i röven, oavsett om orsaken är att man är adlig eller att man har flytt från Syrien. Politiker som försöker genomföra detta kommer inte att lyckas, trots att journalisterna lär göra allt de kan för att hjälpa till med propaganda.

De mindre sociala liberalernas integrationspolitiska vision handlar i stället om att avskaffa välfärdsstaten. Avskaffade regleringar av arbetsmarknad och bostadsmarknad ska möjliggöra den fria invandring och fria tillgång på lågbetald arbetskraft som dessa liberaler drömmer om. Men en dröm lär det förbli, eftersom svenskar överlag inte är förtjusta i fattigdom och stora klyftor, och de miljöpartivänliga journalisterna kommer knappast att hjälpa liberalerna.
Å andra sidan kan Centerpartiets liberaler få som de vill till slut trots allt. För om dagens invandringsvolymer behålls eller ökar, som prognoserna från Migrationsverket säger och trenden med invandrares låga sysselsättningstal håller i sig kommer den ekonomiska grunden för välfärdsstaten att krascha. Samtidigt kommer flytten från problemområden och enklavisering att skada tilltron till samhället och politikerna så att viljan att betala höga skatter inte längre finns. Då kan liberalernas dröm uppfyllas, och samtidigt kommer misären att vara så djup att det åter finns en efterfrågan på Socialdemokraternas traditionella politik. En win-win situation, det kräver att man krossar några ägg på vägen dit,
Jag vet inte vilken grupp jag tycker är värst, de självgoda journalisterna som visar Stasifasoner när de jagar de som de kallar rasister och friserar verkligheten, eller  Alliansen som låtsas att allt blir bra om vi sänker ingångslönerna. Sedan kan man naturligtvis fråga sig vid vilken ingångslön blir svenska företag egentligen intresserade av att anställa en analfabet som vägrar att samarbeta med personer av motsatt kön? eller vänstern som låtsas att allt blir bra om vi bara erkänner den vite mannaens skuld och ger invandrare tillräckligt mycket positiv särbehandling?
Men tävlingen i att kunna kasta mesta möjliga skit på SD står mig upp i halsen, och att om man inte tänker om och börjar företräda sina väljare så kommer SD efter valet 2018 att stå med nycklarna till Rosenbad i handen och hånskratta åt både journalisterna de övriga riksdagspartierna och säga att  ni fick precis vad ni förtjänade. Ni borde ha intresserat er för vad väljarna upplever och tänker i stället för att mest bekymra er om hur ni skulle kunna behålla makten och klia varandras ryggar.

Vill partierna i den så kallade sjuklövern förhindra att detta händer är det bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora.
Men då måste partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor om att alla invandringstal som är mindre än dagens är rasism.

Men även om det skulle ske så lär det säkert dyka ner en ny fråga där partierna måste välja mellan att stå på väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida.
Även om invandringen är den fråga som skiljer folket och media eliten åt i dag försvinner, så finns det ett otal frågor som till exempel; religionernas ställning, den svenska flumskolan, genusideologin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret och kilmatförändringsreligonen.
Men det finns många, många fler frågor där eliterna vill tvinga på folket sina åsikter och hur man ska bete sig. På en del områden har eliten tyvärr redan vunnit, men inom andra områden håller folket fortfarande stånd. Så även om låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de riktiga demokraterna.



Inga kommentarer: