Utmaningarnas land.

Om man analyserar de som säger att det inte finns någon svensk kultur utifrån den svenska dolda självgodheten, så är det ganska lätt att förstå hur det tänker, nämligen:

Det finns ingen svensk kultur, för det finns bara en kultur men som Sverige kommit längst i. Alla kulturer blir för eller senare som det är i Sverige då vi är före alla andra.

Tittar man i debatter och liknande så ter det sig ganska uppenbart att de flesta anser att svenska värderingar är självklara även för personer som inte är från Sverige. Man talar om att personer ska komma in i det svenska samhället, men oftast utan att deras tidigare kultur ska få något inflytande mer än typ "dans och mat" eller andra ytterst ytliga kulturella fenomen.

Även här kan man också se den retorik Sverige driver om att vi "kommit längst" inom en rad områden, vilket tyder på att man anser att det finns en väg att gå och vi svenskar har kommit längst på den.

De som säger att det inte finns någon svensk kultur säger så för de anser att den svenska kulturen är global standard och att alla som avviker från detta bara är hjärntvättade, dåligt utbildade eller inte kommit lika långt på den enda möjliga vägen.
Det finns alltså inget som särskiljer den svenska kulturen, mer än att svenskar råkat nå längst på den.

För ett enkelt exempel kan jag nämna religion: Ingen i Sverige tar religion på allvar, och vi förväntar oss att folk tids nog ska överge religionen så som Sverige har gjort. Tanken att religion skulle spela roll i kulturen ter sig högst osannolikt, och därför bryr vi oss inte om det.

Detta sätt att se på världen är väldigt smidigt då man inte öppet behöver säga att man har en bättre kultur, utan istället kan hävda att man bara "kommit lite längre".

Och detta faller bra på den ödmjuka bild man försöker ge till andra, men framför allt för sig själv.

Den dolda svenska självgodheten.

Sverige har ett problem att man ser sig som överlägset alla andra länder i världen. Detta var säkerligen motiverat under 60–70-talet men har allt eftersom resten världen har kommit ifatt Sverige, och då vi själva fått göra allt mer eftergifter på de system som vi en gång la oss i topp blir den bilden alltmer osann.

Detta märks tydligt hos våra politiker.

Man använder sig av uttryck som att Sverige ligger "före" i områden, som att vår riktning är det självklara för alla andra länder. Vi använder en hård fördömande ton mot andra nationer när de tar beslut de anser viktiga. Man är väldigt skyddande mot att något ska få störa bilden av Sverige, om man i utlandet ger en bild av att Sverige inte är en utopi.

Samtidigt kan du aldrig se en svensk politiker prata om något annat landsmodell av någonting som något vi ska ta efter. Vi har amerikanska politiker som i presidentval med att säga att de vill kopiera den svenska modellen. Men du kommer aldrig någonsin se en svensk politiker säga att vi ska kopiera något från utlandet; varför skulle man, vi är ju bäst. Vi kan aldrig inhandla något som köpts in av våra grannländer utan att själva göra egna tester på det i flera, flera år.

Det märks även hos privatpersoner.

När man berättar hur otäckt det är när en bekant hamnat på sjukhus i Thailand, och att de är glada att de äntligen får komma till ett svenskt sjukhus, även om väntetiderna här kan räknas i veckor eller månader.

När ser högt på den svenska utbildningen som bäst i världen, men ingen i någon film någonsin skryter om en examen från ett svenskt universitet. Ytterst sällan sker det på någon arbetsintervju.

Man pratar högt och brett om hur öppensinnad man är, och hur mycket man tycker om influenser utifrån, men egentligen så gillar man det bara om det anpassat sig tillräckligt mycket till oss.

Sverige har en paradoxal syn på sig själv

Samtidigt som vi vill se oss som öppna, toleranta och ödmjuka, så vill vi helst att folk ska anpassa sig enligt normen, inte avviker för mycket och helst gör som vi, då vi är bäst.

Det är något ironiskt i att säga sig vara öppen för andra idéer och samtidigt ständigt prata "svenska värderingar" som något som viktigt att hålla fast vid.

Den svenska dolda självgodheten blir ett problem när den kolliderar med verkligheten.

Skola, kommuner, sjukvård, polis och militär går emot allt större problem, men då man fortfarande anser att dessa är bäst i världen så finns det ingen som ser något behov av att göra någonting åt saken.

Man tror att all kommer fungera bara vi gör en liten förändring. Skolan kommer fixa sig om man bara byter betygssystem. Försvaret kommer fungera om vi tar tillbaka värnplikt. Polisen blir bättre om vi bara ändrar administrationen. Och kommunen kommer klarar sig så fort nästa utredning är klar.

Den dolda självgodheten har gjort att vi vägrat se problemen, och vägrat göra åtgärder för att förhindrat dem, och vi kommer snart bli tvingade att ta mycket mer drastiska åtgärder än vi hade behövt med ett uns ödmjukhet.

Framtid i Sverige.

Jag bott utomlands i mer än 20 år, bortsett från somrarna som jag ibland tillbringar i Sverige. Med Sverige blir det som med släktingar som man träffar kanske en gång om året, man ser förändringarna tydligare än de som är hemma hela tiden.

Kontinuerligt följer jag svenska nyheter, BBC, CNN, Al Jazeera och afrikanska nyheter. Ur min synvinkel befinner sig Sverige i ett konstant förfall med problem som politikerna antingen ignorerar, eller framställer som temporära. Jag växte upp under en tid när allt gick framåt och uppåt. Det enda som går framåt idag är teknikutvecklingen, men den verkar ställa till med mer problem än möjligheter vad gäller arbetstillfällen som det inte finns kompetens för.

Rent språkligt har det förändrats så att allvarliga och olösliga problem med nuvarande ekonomiska situation kallas för utmaningar, och att beskriva verkligheten som den är kallas ofta rasism eller i bästa fal främlingsfientlighet . Hur intelligenta människor kan falla i den fällan framstår för mig som obegripligt.

Här är några av de problem jag syftar på.

Sjukvårdens tillgänglighet. Kösystem som drar ut på lidanden, och alltför ofta orsakar dödsfall. En märklig lönesättning som gör att sjuksköterskor som flyr till privat vård/uthyrningsverksamhet, och att man då kan få upp till 3 gånger så mycket i lön.

En äldreomsorg som inte är värdig namnet för de många åldringar som slitit hårt för att bygga det samhälle som en gång fungerade.

Politikern vars primära intressen förefaller vara deras egna ekonomiska förmåner, och att värva röster till nästa val, oavsett kostnad för befolkningen på länge sikt. Det enda långsiktiga de talar om är klimatfrågor, vilket tar bort fokus från mer närliggande problem, eftersom det öppnar upp för nya skatteintäkter.

En ökning av grova våldsbrott som de famlar i mörkret om hur det ska hanteras. Fulla fängelser, gängskjutningar på allmän plats, terrorhot med ständig bevakning av allt fler enskilda personer, en våldtäktsvåg som inte tas på allvar, och en otrygghet hos många att ens gå ut efter mörkrets inbrott eller på vissa platser.

Det finns mer, men jag stannar där. Den svenska självgodheten förhindrar såväl politiker som allmänhet från att våga se hur illa ställt det är. Bättre för alla att heja på Greta, vår riksklenod för att åter kunna framhäva oss som världsledande i humanitärt tänkande. Samtidigt betraktar många civiliserade delar av världen med stigande förvåning över Sveriges prioriteringar. Det synliga resultatet är den ständigt sjunkande kronan, för investerare ser på verkligheten och lyssnar inte till vackra ord, hur mycket än Stefan Ingves med flera i åratal lurat i oss att det är bara temporärt, och att snart stiger den igen.

Sverige står ekonomiskt starkt, säger Magdalena Andersson. Det är klart, så länge staten kan stifta lagar som för över kostnader och ansvar till Sveriges kommuner, som får ta den ekonomiska smällen, så går det att säga så. Men när inga kommuner klarar av att hantera kostnaderna annat än genom nedläggningar och indragningar, så hjälper det inte med drömmar om en svunnen tid.