Sagan om landet någonstans

  Det var en gång för länge sedan i landet Någonstans några kloka personer att de människor som bodde i landet skulle få vara med och bestämma hur man skulle göra med det som alla behövde, som att barnen skulle lära sig läsa och skriva, att människor skulle få äga saker för sig själva och aldrig behöva oroa sig för att bi bestulna eller misshandlade.

För att ordna det tyckte man att landet skulle delas in i valkretsar och från varje valkrets skulle de som bodde där utse representanter som skulle framföra dem i en församling som skulle kallas riksdag.

I början fungerade det bra och människorna visste vilka som var deras representanter och de kunde ta kontakt med dem och berätta vad de tyckte borde förändras.

Ett par gånger om året reste representanterna till den stora staden och där berättade representanter vad dem som man representerade tyckte och när alla sagt sitt beslutade man vad som skulle göras.

Men bland representanterna fanns det en del människor som ville bestämma mer än de andra representanterna och därför bildades det grupper med de som representerade människor som tyckte likadant.

De här grupperna fanns det fortfarande personer som ville bestämma mer an de andra och den personen lyckades till sist få de övriga i gruppen att kalla honom ordförande och det blev bara han som fick säga vad partiet ville.

Åren gick och representanterna som inte fick tala om vad de tyckte kände sig ignorerade och sa att de ville inte längre vara med när ordföranden och hans kompisar fick bestämma allt så de sa att de tänkte lämna partiet.

Då blev ordföranden arg och rädd att inte få bestämma så han sa att nu behöver man inte bo i valkretsen för att kunna bli representant, men inte ens det hjälpte.

Då kom ordföranden på att om man gav partierna pengar, mycket pengar så skulle partierna kunna betala lön till människor som inte gjorde annat än berättade för alla vad ordföranden bestämt, fast man sa inte att det var ordföranden som bestämt utan partiet.
Och då vågade ingen riskera att ordföranden skulle bli så arg de måste sluta vara representant för då skulle de behöva börja arbeta.

Men ibland var det ändå någon som hade sparade som riksdagen inte lyckats komma åt som sa att de inte tyckte som ordföranden. Då blev han arg, han blev så jättearg att han talade om för alla andra representanterna att nu får ni se till att jag slipper se den här personen igen, och när ordföranden sa så när han var arg vågade de andra bara lyda.

Men ordföranden kände sig ändå inte riktigt lugn.  Så för att ingen skulle få reda på att det var bara ordföranden som fick bestämma och för att man skulle tro att det var deras representanter, som de ändå inte längre visste vilka det var, som bestämde, så sa ordföranden att nu ska vi betala tidningarna och radio och Tv-bolagen så mycket pengar att de inte törs berätta annat an vad jag vill att folket ska veta.

Så fortsatte det i många år, och kanske kommer det att fortsätta länge än. Och   folket såg till att de utsåg de representanter som ordföranden ville ha, så länge åtminstone en gång om året fick titta på något som kallades Mello på TV.

Så fortsatte det år ut och år in och alla de som lyssnade på ordföranden och partiet kunde sova lugnt vidare, för partiet hade ju bestämt att de bodde i världens bästa land.

Så folket i landet någonstans har lärt sig för att lyssnar man bara på vad ordföranden i det Stora partiet säger och inte tänker själva, vilket Gud förbjude, eller ännu värre lyckas berätta det för någon annan kommer folket i landet Någonstans att lugnt sova vidare lyckliga i alla sina dar

Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut.