Det var en gång ett land som hette Sverige. Det var ett land där det var gott att leva.
Där rådde fred, demokrati och jämlikhet. I det landet fanns ingen rasism, nazism eller fascism.
Begrepp som "islamofobi", "xenofobi" eller "homofobi" etc. var inget som någon ens hade hört talas om.
Man kunde titta på Tv och se Hylands hörna, Nygammalt, Drutten och Gena, Dallas, Rötter eller Jakobs stege utan att fundera på könsmaktsordningen, eller intersektionell postkolonial analys av vitheten som norm ur ett binärt transgenderperspektiv. Man kunde till och med äta små goda bakverk rullade i antingen pärlsocker, eller kokosflingor, utan att fundera på om deras namn var kränkande mot någon folkgrupp eller inte.
I det landet lekte barn tillsammans, både pojkar och flickor.
De lekte dunken, kurragömma, hoppade hopprep eller lekte cowboy och indian i skogen.
På sommaren gick de i simskola i någon sjö dit taxin skjutsade dem och där kunde de lära sig simma och ta baddaren, grodan, fisken och magistern i både järn, brons, silver och guld.
På vintern åkte de pulka, snowracer, skidor och skridskor.
Annars lekte de ryska posten, frågade chans, gick på skoldans eller spelade kort, yatzy eller monopol.
I det landet arbetade mammorna och papporna.
Vissa mammor jobbade mer och andra mindre. Vissa hade lön och andra inte, eller bara delvis.
Några valde att vara hemma med sina barn när de var små och andra hade inte samma möjlighet.
Många valde att arbeta av fri vilja, vissa med lön och andra med annan belöning än pengar.
I det landet arbetade människor tillsammans och stretade mot ett gemensamt mål. Ärlighet och hederlighet premierades.
Män var män och kvinnor var kvinnor. Flickor var flickor och pojkar var pojkar.
Djur var djur och människor var människor.
Sjuka och handikappade hjälptes man åt att ta hand om.
I det landet var några rika och andra lite mindre rika.
Några var arbetare och andra var direktörer. Sedan fanns det bönder som kunde vara både det ena och det andra. Man tyckte inte alltid lika, men man kunde sätta sig ned och prata och så småningom komma överens.
Ibland var man överens om att man inte tyckte lika.
Till skolan kunde barn och ungdomar gå och få en chans att visa vad de gick för och mötas på lika villkor och sedan bli bedömda efter prestation och inte för vem de var, eller vilken bakgrund de hade.
Eftersom landet Sverige var gott att leva i kom en dag landets politiker på den geniala iden att Sverige borde bli en humanitär stormakt.
En feministisk sådan till och med.
För att man ville stå upp för alla människors lika värde och kvinnors rättigheter i synnerhet.
Dessförinnan hade en politiker sagt att nu var det dags för invånarna i Sverige att öppna sina hjärtan.
Det fanns ju hur mycket plats som helst i landet. Det hade han sett när han åkte flygplan över Norrlands skogar.
I det lilla, lilla landet med den stora, stora värdegrunden innebar uttrycket "Öppna sina hjärtan" och principen om "allas lika värde" att alla som ville, kände sig nödställda eller ville försöka få ett bättre liv kunde komma till Sverige.
Sverige var ju ett så rikt land och man ville gärna dela med sig av sitt överflöd, till andra, som inte var lika lyckligt lottade.
Här kunde alla få ta med sig sin kultur och sina normer och värderingar och leva med dem fullt ut.
Någon inhemsk svensk kultur fanns ju ändå inte. Här gällde allt åt alla och i Sverige byggs inga murar.
Gränser dödar och vi klarar det tillsammans.
I Sverige hade vi ju sin fina värdegrund och principen om "allas lika värde".
Eftersom alla var lika mycket värda så slöt man en tyst överenskommelse om att om Benny slog Mohammed så var det ett hatbrott, men om Mohammed slog Benny så skulle man absolut inte berätta att det var Mohammed som hade gjort det.
Det kunde nämligen vara både islamofobi, hat och rasism, att säga så.
Om man ville skriva om det i dagspressen så skulle naturligtvis Muhammeds bild vara suddig så han inte kunde kännas igen. och hans namn döljas.
Benny kunde man däremot publicera både en bild på, skriva ut hans fullständiga namn och gärna bostadsort och om han sympatiserade med något parti, som man ansåg inte hade den rätta värdegrunden, eller stod upp för principen om alla människors lika värde.
På det sättet visade tidningen minsann för alla att man var god, hade rätt värdegrund och stod upp för alla människors lika värde.
I det lilla landet Sverige som bestämt sig för att vara en feministisk humanitär stormakt ville man naturligtvis värna om kvinnors rättigheter.
Därför tyckte man att det var en ypperlig idé att ta in väldigt många unga män i landet som kom från länder med patriarkala strukturer där kvinnan var värd hälften av vad en man var värd.
Dessa placerade man på särskilda hem som kallades HVB hem (Hem för Vård eller Boende) med kvinnlig personal och försåg dem med fickpengar, busskort och gymkort.
De kvinnor som kom från andra länder såg man naturligtvis till att de fick behålla sin rätt att vara hemmafruar, föda många barn samt inte minst, de fick inte klä sig som de ville eller gå ut ensamma..
Om de giftes bort som minderåriga eller fick delar av sitt underliv bortskurna var det helt I sin ordning, för det var mycket viktigt att inte peka ut människor som grupper, eller antyda att det kunde hänga ihop med en viss religion.
Nu hände det sig så att det fanns några i det lilla, lilla landet som inte var helt nöjda med utvecklingen.
De gillade inte bilbränder, att det kastades handgranater, eller att folk mördade varandra med automatgevär.
De gillade heller inte att det talades om allt fler våldtäkter, men där de varje gång fick de höra att överfallsvåldtäkter i grupp var något som minsann Kalle, Johan och Pelle alltid sysslat med sedan urminnes tider och att det var så de vita männen betett sig I alla tider och inget annat.
Andra gillade helt enkelt inte utvecklingen med ökade klyftor och segregerade parallellsamhällen.
Men i det lilla, lilla landet med den stora, stora värdegrunden fick då alla som protesterade, eller opponerade sig, höra att de inte stod upp för principen om alla människors lika värde. Och något fulare brott fanns inte i den feministiska humanitära stormakten Sverige.
Det betydde att man inte bekände sig till den heliga statsfeministiska läran och principen om alla människors lika värde, fast ingen egentligen kunde berätta i vilken valuta människors liv skulle värderas i.
Och straffet var naturligtvis att dessa personer skulle mobbas ut, uteslutas från olika sociala sammanhang och att deras inflytande skulle begränsas på alla plan.
Självklart skulle alla människor uppmanas att ta avstånd från dem, eftersom de motsatte sig principen om alla människors lika värde, något av de mest hemska brotten man kunde göra sig skyldig till. Nästan allvarligare än att smita från skatten.
I det lilla, lilla landet med den stora, stora värdegrunden började till slut allt fler undra om det där med att vara en feministisk humanitär stormakt verkligen var en så bra idé.
Men då fick de höra att de förmodligen var både rasister, nazister och fascister.
Så i det underbara, vackra och trygga landet Sverige har den feministiska humanitära stormakten numera sett till så att det vimlar av rasister, nazister och fascister.
Om man är rädd för alternativa fakta kan man alltid läsa Expressen., DN eller Aftonbladet. De redovisar precis som SVT objektiv, konsekvensneutral fakta i alla lägen.
Snipp, snapp, snut så var sagan slut!
Poff och där gick luften ut!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar