Korporativismens problem.

Korporativism  kan enkelt beskrivas som att politik och särintressen växer samman, utanför den demokratiska processen. Detta är något som går djupare och är mer förrädiskt än till exempel ekonomisk korruption. Här handlar det mer om samförstånd som flyttar makten in i fysiskt och mentalt slutna rum.

Korporativismen har flera olika spelare. På ena sidan finns politikerna, det vill säga de som kan stifta lagar och fatta beslut som går särintressenas väg. Här finns också byråkratin, som ofta är minst lika tjänstvillig när det gäller att ordna tjänster, fint folk emellan. Och så på andra sidan, särintressena. Det kan handla om företag. Men det kan också vara fråga om till exempel fackföreningar, bönder, kommuner och olika slags intresseorganisationer. Man skulle även kunna nämna militären, det säkerhetsindustriella komplexet och religiöst motiverade grupper som exempel på särintressen.

Detta är grupper som har upptäckt att det finns ett enklare sätt att skaffa sig förmåner och fördelar än att gå den mer komplicerade och osäkra vägen genom den demokratiska beslutsprocessen.

Vilket naturligtvis är ett demokratiskt problem. Dels om man betraktar korporativismen utifrån den formella representativa demokratin (som naturligtvis också har sina brister). Dels - och kanske speciellt - om man studerar korporativismen och dess effekter ur ett vidare demokratiskt perspektiv, utifrån demokratins större och djupare värden.

Det är alltså inte bara en fråga om att korporativismen undergräver folkväldet och den demokratiska processen. Här uppstår även problem vad gäller värden som exempelvis maktdelning, rättssäkerhet, öppenhet och ansvar.

Så jag vill påstå att korporativismen berövar demokratin sin själva livskraft. Den hotar vårt öppna och fria samhälle. Den står ofta i konflikt med våra medborgerliga fri- och rättigheter. Och den tenderar att reducera människovärdet till en bricka i ett cyniskt spel.

Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra något som lett oss till dagens strukturproblem.. I dag smälter eliterna alltmer samman och tidigare toppolitiker fungerar ofta som dörröppnare åt näringslivet. Just nu är den stora uppgiften att hindra S att säga nej till vinster i välfärden

Det finns en klassisk bild av svensk demokrati och den togs den 20 december 1938 på Grand Hôtel i Saltsjöbaden. August Lindberg från LO och Sigfrid Edström från SAF undertecknar Saltsjöbadsavtalet om fred mellan två stridande intressegrupper med skilda agendor, värderingar och social bakgrund.

Men vad händer med demokratin om de politiska och ekonomiska eliterna i allt större grad smälter samman till en och samma entitet?

I statliga Maktutredningen (1990) slogs fast att Sverige präglades av två eliter - en demokratisk och en ekonomisk. Den ena präglad av Socialdemokraterna och LO och den andra av de stora industriföretagen och SAF - i dag Svenskt Näringsliv. Dessa eliter utgjorde ideologiska antagonister som möttes vid förhandlingsbordet.

Men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 togs många av medarbetarna från olika pr-byråer och de lediga platserna fylldes av de socialdemokrater som förlorade jobbet. Av statsråden i Göran Perssons regeringar 1995-2006 har 13 av 44 tagit plats i bolagsstyrelser eller driver egna företag. Bara tio finns kvar i politiken.

Göran Persson blev konsult åt JKL, Pär Nuder hos Wallenbergsfärens EQT. Björn Rosengren blev Stenbecksdirektör. Erik Åsbrink är rådgivare åt Goldman Sachs. Mona Sahlins stabschef Stefan Stern gick till Magnoras äldreomsorgsbolag Silver Life. Thomas Östros blev nyligen vd för bankföreningen. Listan kan göras längre.

Internationellt har storviltjakten på toppolitiker varit lösningen när företagen vill öppna nya marknader. Detta har också väckt debatt som när Der Spiegels chefredaktör Georg Mascolo den 9 september i år frågar sig om någon kunnat tänka sig Willy Brandt som lobbyist för en gasledning?

Brandts efterträdare som kansler och S-ledare, Gerhard Schröder sålde sig däremot till ryska Gazprom, Carl Bildt satt i Lundin Oil och Labourledaren Tony Blair blev expert på rådgivning om Irak.

Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska "dubbelagenter" utgör. I boken "Postdemokrati" visar han hur dagens ideologiska "möte i mitten" med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati - som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.

Paul Krugman diskuterar samma problematik i den amerikanska politiken där kandidaterna sitter i knät på de stora företagen för möjligheten att alls kunna bedriva sina kostsamma kampanjer.

Varför har det blivit så här? En orsak är att dagens höga politikerlöner hänvisar toppolitiker att gå till näringslivet. Bara där finns liknande lönenivåer.

Trots det får frågan om politisk lobbyism inte förenklas till en diskussion om privatmoral och girighet.
För grundproblemet är strukturellt och har drivits fram av näringslivets intresse av att tränga in och göra marknad av offentlig sektor. Stora värden står på spel. Bara 2011 tog man ut nio miljarder i vinst ur välfärdsverksamheterna.

Tidigare toppolitiker blir dörröppnare för företagen att lyckas med upphandlingar eller att driva på avregleringar. Nätverk och sitt förtroendekapital är den "vara" politikern säljer.

Systemet att leja politiker visar en ny aggressiv strategi från näringslivet. Det handlar inte längre bara om påverkan genom opinionsbildning utan om företagslobbyism inuti partierna.

 Bror Perjus kunde 1998 på DN Debatt avslöja att Timbropersonal som var medlemmar i Centern försökt kuppa bort partiledaren Olof Johansson för att öka chanserna för en borgerlig fyrpartiregering.

2010 avslöjade Aftonbladet att fem S-konsulter på pr-byrån Prime med Niklas Nordström i spetsen på uppdrag av Svenskt näringsliv verkat i Socialdemokraterna för att vrida partiet i näringslivsvänlig riktning.

2011 avslöjade Tvärdrag att Borgkommissionen om framtidens välfärd mellan Timbro och Arena betalats av Magnora och att slutsatserna var hämtade från affärsplanen för äldreomsorgsbolaget Silver Life.

 Hösten 2012 agerar Stefan Stern (Silver Life) och Vidar Andersson (Akademedia) som socialdemokratiska debattörer med miljonarvoden för att påverka S att säga ja till vinst.

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid.

Samtidigt är denna typ av intrång inte helt nya. På 1980-talet infiltrerades SSU av trotskistiska Offensiv men de avslöjades och kastades ut. Rågången åt vänster upprätthölls.

I dag handlar det stora påverkansarbetet om att hindra S att säga nej till vinst i välfärden.
Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat "mjuk" påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna ombud till S-kongresserna?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste upp till debatt. Speciellt inför det kommande EU valet  eftersom de korporativistiska strävandena är betydligt starkare inom EU och lobbyisternas påverkan större. För den som är intresserad av mer information om lobbyverksamhet inom EU titta på den här videon.