Det är påtagligt att vi har en kris i den demokratiska staten. Tydligast syns detta i sjunkande förtroende för institutioner och politiker i hela EU. Likaså i USA där massövervakningen och den militariserade säkerhetsstaten nått oanade höjder. Den totala övervakningen av medborgarna, som så att säga automatiskt är misstänkta säkerhetsrisker tills motsatsen är bevisad, har nu nått längre i den västerländska demokratin än den någonsin gjorde i de kommunistdiktaturer vi en gång kritiserade.
Demokratins kris är också tydlig i de massprotester som följt finanskrisen och efter att EU tvingar medborgarna att betala för bankernas spekulationer utan att detta leder till reglering av finansmarknaden. Problemet är tydligast i Grekland som tvingats acceptera 60 procents ungdomsarbetslöshet för att betala lån till tyska och franska banker. För en grekisk ungdom utan framtidsutsikter har EU blivit ett främmande, auktoritärt och hotfull maskineri som styr över Greklands politik utan demokratisk legitimitet. EU har blivit ett säkerhetshot.
Det nya postdemokratiska samhället är inte öppet odemokratiskt men valen och yttrandefriheten har urholkats och förlorat i innebörd. I Sverige har vi fortfarande hyggligt förtroende för demokratin även om det minskar. Men hoten mot yttrandefriheten i Sverige är överhängande. Det tydligaste exemplet är när den grundlagsbefästa meddelar- och yttrandefriheten inskränks på arbetsplatser. Meddelarfriheten är till för att anställda ska kunna uppmärksamma media på regelbrott inom den offentliga sektorn och är därmed centralt för en fungerande kontroll. Men den omfattar bara offentliganställda och därför sker en gradvis avdemokratisering när det offentliga privatiseras eller läggs ut på entreprenad. I det vinstdrivande och konkurrerande företaget gäller endast lojalitet. Men meddelar- och yttrandefriheten hotas också inom den offentliga sektorn.
Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta.
Vi har lagstiftning mot hatbrott och ärekränkning. Men när vi tillåter en enskild arbetsgivare att införa egna lokala inskränkningar så får vi en utomlegal reglering. Med andra ord en upplösning av rättsstaten.Därmed finns i systemet ett inbyggt incitament som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval och långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati. Det postdemokratiska samhället är också ekonomismens envälde.
Demokratins kris är också tydlig i de massprotester som följt finanskrisen och efter att EU tvingar medborgarna att betala för bankernas spekulationer utan att detta leder till reglering av finansmarknaden. Problemet är tydligast i Grekland som tvingats acceptera 60 procents ungdomsarbetslöshet för att betala lån till tyska och franska banker. För en grekisk ungdom utan framtidsutsikter har EU blivit ett främmande, auktoritärt och hotfull maskineri som styr över Greklands politik utan demokratisk legitimitet. EU har blivit ett säkerhetshot.
Det nya postdemokratiska samhället är inte öppet odemokratiskt men valen och yttrandefriheten har urholkats och förlorat i innebörd. I Sverige har vi fortfarande hyggligt förtroende för demokratin även om det minskar. Men hoten mot yttrandefriheten i Sverige är överhängande. Det tydligaste exemplet är när den grundlagsbefästa meddelar- och yttrandefriheten inskränks på arbetsplatser. Meddelarfriheten är till för att anställda ska kunna uppmärksamma media på regelbrott inom den offentliga sektorn och är därmed centralt för en fungerande kontroll. Men den omfattar bara offentliganställda och därför sker en gradvis avdemokratisering när det offentliga privatiseras eller läggs ut på entreprenad. I det vinstdrivande och konkurrerande företaget gäller endast lojalitet. Men meddelar- och yttrandefriheten hotas också inom den offentliga sektorn.
Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta.
Vi har lagstiftning mot hatbrott och ärekränkning. Men när vi tillåter en enskild arbetsgivare att införa egna lokala inskränkningar så får vi en utomlegal reglering. Med andra ord en upplösning av rättsstaten.Därmed finns i systemet ett inbyggt incitament som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval och långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati. Det postdemokratiska samhället är också ekonomismens envälde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar