Ser vi demokratins dödsryckningar?

De politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva intresseföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av makthungriga karriärister som i stort sett saknar både yrkeserfarenhet och betydande utbildning. Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång helt riktigt till den politiska adelsklassen, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.
På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat. De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till fett avlönade skattefinansierade maktpositioner.
I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numera starkare gemensamma intressen att försvara, intressen som är gemensamma för deras klass, men som inte på något sätt är i folkets intresse..
Resultatet av den här utvecklingen är att politikerklassen format vad de kallar den demokratiska värdegrunden. Bli nu inte lurade av namnet, det har inget med demokrati att göra. Det handlar istället om att begränsa de politiska aktiviteterna till den riskfria politik som de inom politikeradeln har eget intresse av, och att tysta andra åsikter än de som släpps fram i den s.k. åsiktskorridoren.
Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla avvikande åsikter direkt..
Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin har kommit att helt styra det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har i stort sett försvunnit och demokratin dör. Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från politikerklassens sida.
En grundpelare i det tidiga folkstyret var en yrkeskår av kritiskt granskande Precis som folkrörelsepartierna finansierades av medlemmarna, finansierades tidningarna ursprungligen av läsarna. Och precis som med partierna klippte politikerna av banden med allmänheten genom att göra tidningarna beroende av politikerstyrd skattefinansiering.
De etablerade medierna i form av Public Service och de stora pappers-tidningarna SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och GP har förvandlats till megafoner som aldrig vågar ifrågasätta makthavarnas värdegrund.
Detta gör man så nitiskt och utan att skämmas att man använder sig av rena lögner och uppdiktade historier för att försvara politikerklassens gemensamma värdegrund..
Den tredje statsmakten är avskaffad, men inte nog med det, i dagarna har en utredning tillsatts för att förändra presstödet så att man inte bara gör pappersburet media beroende av politikernas välvilja utan även finner vägar för att knyta upp digitala media i samma beroendeställning.