Kvinnodagen

På kvinnodagen funderar jag på radikalfeminismens artikulerade och allt mer utbredda hat mot ”vita medelålders män”. Att ”män är djur” är bara ett övertydligt exempel. Jag har försökt förstå frågan varför och hur feminismen kunnat hamna i denna hatiska och obegripliga ståndpunkt. Uppfattningarna hävdas dessutom med stor övertygelse och hätsk propaganda.

Universiteten har infört så kallade genusstudier för att försöka vetenskapligt bevisa tesen. Den internationella och svenska me too-rörelsen har förstört flera mäns rykte med åtminstone ett självmord som konsekvens.

Radikalfeminismen har en egen handbok om hur man skall förstöra vita män genom att anklaga dem för sexuella trakasserier: How to Destroy A Man Now (DAMN): A Handbook av ”Angela Confidential Psy. D”. Därifrån hämtade den idag försvagade metoo-rörelsen sin inspiration och handlingsriktning. Läs boken. Det är direkt skrämmande läsning om hur man kan förstöra en mans rykte genom att rikta falska anklagelser om sexuella trakasserier emot honom. Ett annat exempel är den i feministkretsar hyllade Valerie Solanas S.C.U.M. Society for Cutting Up Men. Manifesto.

Feminismen var länge rätten att inte särbehandlas, och rätten till att betraktas som en egen person. Att kvinnor inte är ett kollektiv. För så var det från början. Då hette det att kvinnor är så här. De är hysteriska, de kan inte jobba med tunga yrken, de klarar inte av att vara politiker, att rösta, de ska alla vara hemma och föda barn. Kvinnor är si, kvinnor är så.

Kvinnorna fick den ena rättigheten efter den andra. Tills kvinnorna vann. Men när verkliga konflikter slutade existera så hittade vissa kvinnosakskvinnor, helt sonika på nya allt eftersom.

De kräver att kvinnor ska kvoteras in än här och än där, för kvinnor har egenskaper och med sin kvinnonärvaro bidrar de positivt, på alla sätt.

Så därför har vi nu en Diskrimineringsombudsman, statligt avlönad, tanken med det var från början var att just säkerställa att kvinnor behandlas lika, men som nu i brist på verkliga konflikterna väljer att ge rätt till en kvinna som kräver att få ha kjol på sig när hon jobbar med motorsåg.

Men kvinnan var inte glad för att det inte spelar någon roll att hon är kvinna längre, att hon ses som en individ som är lika kapabel som folk utan bröst att hantera en motorsåg.

Nej, hon kräver att få ha på sig kjol.

Något som feministerna kämpade för att frigöra sig ifrån, för man villa ha rätt att bära långbyxor. Men den här kvinnan hon nöjer sig inte med ett nej. Det har ingen betydelse att det är farligt att ha kjol när man jobbar med sågar, de kan fastna och hon kan dö.

Nej då. Hon anmäler till DO att hon diskrimineras för att hon inte får särbehandlas.

Det mest beklämmande är inte att hon anmälde utan att DO, avlönad av våra skattepengar, dömer till hennes fördel.

Hon har rätt.

Hon blir diskriminerad genom att arbetsgivaren kräver att hon har exakt samma kläder som alla andra, oavsett kön. De har inte avskedat henne, de har bara sagt att nej, kjol kan du inte ha för din egen säkerhet. Det bryter mot föreskrifterna om säker arbetsmiljö.

Det är vad dagens feminister kämpar för. Det är inte längre kamp för att bli behandlad som jämlikar, det är att kamp för att bli särbehandlade Det har blivit kvinnokamp för rätten att bli särbehandlad.

Kan man säga att cirkeln är sluten.