Politik och organiserad brottslighet.

Folk borde betrakta politik på samma sätt som de betraktar organiserad brottslighet.
Målen är ungefär de samma. Och metoderna skiljer sig inte nödvändigtvis åt. Tvång, utpressning och beskyddarverksamhet är några av alla gemensamma verksamhetsgrenar.
Värst av allt är kanske regeringen. Fast där är nog mer som ett fängelse: Fyllt med korkade och misslyckade brottslingar.
Det grundläggande förhållningssättet i inom regeringen är att först så beslutar man. Sedan diskuterar man om det man just gjort var så lyckat. Därefter tar man reda på fakta.
Men Sverige styrs ii praktiken av ansiktslösa, icke-valda byråkrater i något slags post-representativ demokrati. OK, formellt sett är Sverige kanske fortfarande en demokratisk entitet. I vart fall om regering och media får bestämma definitionen. Men i praktiken mer en folkvald demokratur.
Politikerna gör anspråk på att vilja styra och ställa över en allt större del av människors liv. Politiker på riksplanet och myndigheternas byråkrater är helt och hållet övertygade om att de är bättre än alla andra när det gäller att styra ekonomi, företag och utveckling.
Det existerar ingen demokratidebatt i Sverige. Därför förstår varken politikerna, de som vill kalla sig journalister eller vissa av rättsväsendets funktionärer rättsstatens betydelse. Därför undertrycks oönskade sanningar och därför betraktas medborgarnas fri- och rättigheter mest som kuriosa som snarast borde avskaffas. Därför finns det varken utrymme för eller efterfrågan på kvalificerad analys och djup debatt.
C och L kallar sig borgerliga partier men beter sig inte sällan som öststatssocialister. Sossar driver storföretagens ärenden. Alla är förblindade av sin önskan om att få vara med i den Fina Klubben och nedsövda av fringisarna vid köttgrytorna och lobbyisternas champagneluncher. Vilket sammantaget innebär att ingen tycks bry sig när makt flyttar från medborgare till politiken, och från de demokratiska organen till ansiktslösa, icke-valda byråkrater. Korporativism håller på att bli ett normaltillstånd.
Det politikerna ser som kamp mot brottslighet och terrorism med ständigt ökad övervakning och indirekt censur är i dag ett större hot mot det fria, öppna samhället än terrorismen i sig. Morallagstiftning stigmatiserar människor. Det eviga krypskyttet mot fri information och ett fritt och öppet informationsutbyte via internet tycks pågå för evigt. Yttrandefrihet och offentlighetsprincipen tycks inte längre vara någon självklarhet.
Allt medan de allra flesta slutat tänka på själva och i val efter val röstar på samma tomtar som tidigare.
Trots att politikerna struntar totalt i sina väljare tills det drar ihop sig till nästa val.