Journalister i samhällsdebatten

Det märkliga med dagens svenska journalistik är att man har en så enögd inställning till invandring och migration.
Ännu märkligare tycker jag det är att de fyra stora tidningar verkar ha bildat en kartell där man lovat på alla stötta dagens invandringspolitik och att utnyttja alla till buds stående medel för att demonisera SD.
Journalisternas verkar tro att de är vardagens stora hjältar och att skandaler och en ökad försäljning av lösnummer är allas intresse.
Att journalisterna för det mesta ger en så skev och så hårt vinklad bild av vad som händer i samhället att deras artiklar mer liknar kampanjmaterial eller en politisk pamflett än objektiv och konstruktiv kritik av makthavarna, det är något man fått vänja sig vid.
Att journalisternas artiklar inte representerar vad människor i allmänhet tycker jag man ser tydligt i en undersökning från SOM institutet där 64 % svarade ja på frågan ”tycker du att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”
Att journalisterna inte håller med är kanske självklart, men det är ändå lite förvånande att i en annan undersökning där man frågade 1600 journalister svarade 70 % att de aldrig avstått från att rapportera negativa aspekter på invandringen.

I medieakademins förtroende barometer är det endast 24% som har förtroende för journalisterna. Men det är lätt att förstå hur illa ställt det är när Journalistföreningen viftar bort siffrorna med att det måste vara ett mätfel.
När journalistkåren diskuterade under temat ”att våga ta debatten” tyckte de flesta att det var bättre att tiga än att försöka ta debatten. För tiga är ju inte att ljuga. Det här visar väl att media grovt missuppfattat sin uppgift i samhället,

Att journalisters politiska värderingar inom kåren inte är representativa är välbekant och i en av SOM institutets visade det sig att det rödgröna stödet hos journalisterna är 70 % . Av de tre partier som ingår är MP mest överrepresenterat med 41 % och vid SVT är det mer än hälften som ser MP som det bästa partiet.
I en annan skrift såg jag att ännu tio år efter sovjetblockets sönderfall stödde 10% av journalisterna V.

Journalisterna hämtar sina referenser inom den egna gruppen törs jag påstå, och då kan det inte bli annat än att folk har helt tokiga idéer.
Och eftersom människorna har helt tokiga idéer måste de läras upp till journalisternas nivå. En nivå som de själva inte anser vara extrem utan helt normal.
Den enda journalisten som verkar ha en klar verklighetsuppfattning är Janne Josefsson, Han säger nämligen såhär: ”Flykting och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem det finns i ett mångkulturellt samhälle”.
När man ger sig in i en diskussion tror man självklart att man har de rätta argumenten och en möjlighet att vinna.
Men i invandringsfrågan har journalisterna, en så svag position att man försöker göra tigandet och skönmålningen till något moraliskt försvarbart och på så sätt skjuta diskussionen framför sig för att slippa tappa ansiktet.
Istället hänger man upp sig på formuleringar och enskildheter och försöker på det sättet behålla sin självbild så länge som möjligt,