Politik och organiserad brottslighet.

Folk borde betrakta politik på samma sätt som de betraktar organiserad brottslighet.
Målen är ungefär de samma. Och metoderna skiljer sig inte nödvändigtvis åt. Tvång, utpressning och beskyddarverksamhet är några av alla gemensamma verksamhetsgrenar.
Värst av allt är EU. Fast det är nog mer som ett fängelse: Fyllt med korkade och misslyckade brottslingar.
Det grundläggande förhållningssättet i EU är att först så beslutar man. Sedan diskuterar man om det man just gjort var så lyckat. Därefter tar man reda på fakta.
EU styrs av ansiktslösa, icke-valda byråkrater i något slags post-representativ demokrati. OK, formellt sett är EU kanske fortfarande en demokratisk entitet. I vart fall om EU:s maktelit själv får bestämma definitionen.
EU-kommissionens ordförande anser till exempel att alla nödvändiga demokratiska kriterier är uppfyllda om bara själva maktöverföringen till Bryssel sker under korrekta former. Sedan har man ett evigt alibi för att kunna göra precis vad man vill.
Minst tre fjärdedelar av alla politiker i EU – oavsett partipolitisk hemvist är funktionella socialister. Fast inte den lite naiva, idealistiska sorten, Utan av typen Sovjet, planekonomi och övervakning.
EU gör anspråk på att vilja styra och ställa över en allt större del av människors liv. EU:s politiker och byråkrater är helt och hållet övertygade om att de är bättre än den fria marknaden med sina hundratals miljoner frivilligt samverkande aktörer är, på att styra ekonomi, företag och utveckling.
Vi har ingen demokratidebatt i Sverige. Därför förstår varken politikerna eller vissa av rättsväsendets funktionärer rättsstatens betydelse. Därför går integritetsdebatten på sparlåga. Därför betraktas våra fri- och rättigheter mest som kuriosa som snarast borde avskaffas. Därför finns det varken utrymme för eller efterfrågan på kvalificerad analys och djup debatt.
Europaparlamentet och EU-frågorna är en spegelbild av inrikespolitiken. Borgare beter sig inte sällan som öststatssocialister. Sossar springer storföretagens ärenden. Alla är förblindade av sin önskan om att få vara med i den Fina Klubben och nedsövda av fringisarna vid köttgrytorna och lobbyisternas champagneluncher. Vilket sammantaget innebär att ingen tycks bry sig när makt flyttar från medborgare till politiken, från medlemsstater till Bryssel och från de demokratiska organen till ansiktslösa, icke-valda byråkrater. Korporativism håller på att bli ett normaltillstånd.
Det så kallade kriget mot terrorismen är i dag ett större hot mot vårt fria, öppna samhälle än terrorismen i sig. Morallagstiftning stigmatiserar människor. Det eviga krypskyttet mot fri information och ett fritt och öppet informationsutbyte via internet tycks pågå för evigt. Yttrandefrihet och offentlighetsprincipen tycks inte längre vara någon självklarhet.
Och i kulissen står nästa Hitler eller Stalin och bidar sin tid...