De som flyr för sina liv.

Ett uttryck som används i tid och otid i debatten om migrationen är att de som söker asyl i Sverige är att ”de flyr för sina liv” Ett mycket vanligt påstående hos dem som inget hellre vill än att se en fortsatt stor invandring trots enorma kostnader och slitningar för det mottagande landet. Särskilt vanligt var detta påstående under hösten 2015. Inte minst statsminister Stefan Löfvèn använde det ofta – minns talet vid Medborgarplatsen 6 september 2015.

De som använder påståendet redovisar aldrig någon empirisk grund för det, utan intalar sig det utifrån sin självupplevda godhet och uppfinner därifrån beskrivningar om hur det måste ligga till. Tankefiguren tycks vara ungefär som följande: ”Det är krig i Syrien. Människor från Mellanöstern kommer hit. Alltså flyr alla för sina liv. Vi måste öppna gränserna!”.

Man skulle kunna säga att de som använder påståendet har gått in i en migrationspsykotisk bubbla där inga argument från verkligheten biter. De som försöker nyansera saken döms regelmässigt ut som hjärtlösa, främlingsfientliga eller rent av ”rasister”. De som sentimentaliserar de smugglardrivna migranterna är så låsta i sina känslostyrda positioner att de inte kan ta till sig, än mindre inse att det kan finnas bättre och mer etiska alternativ – som dessutom hjälper fler och mer utsatta med samma eller mindre insatta medel – än att öppna gränserna för de som har resurser att ta sig hela vägen till Sverige. Ett sådant mer etiskt och dessutom långsiktigt mer hållbart alternativ skulle kunna vara att stänga gränserna helt, med undantag för arbetskraftsinvandring, för att istället försöka ta hand om de som inte har råd att lämna närområdet. Vidare: se till att mer kraftfullt arbeta för att avsluta krigen, ge fattiga länder institutionellt stöd för att skapa välstånd samt i övrigt endast arbeta med kvotflyktingar.

Som statistik från Migrationsverket visar så kom från januari 2015 till september 2016 endast ca 28 procent av de asylsökande från Syrien och då inte direkt från krigszonen (utom möjligen i några fall).

De flesta av dessa kommer från läger i närområdet (organiserade av bland annat det underfinansierade UNHCR) och de allra flesta har resurser att betala flyktingsmugglare. Och det är inte i första hand fred de söker i Sverige. I sådana fall hade de inte rest 300–500 mil genom en mängd länder som erbjuder just detta. Det är något mer de är ute efter. Kanske en extrem bidragskultur? Inget att säga om det i så fall, utifrån migranternas perspektiv. De försöker naturligtvis optimera sina möjligheter utifrån de incitament som den svenska staten etablerat och offentliggjort. Frågan som våra politiska ledare borde ha ställt sig, om de hade ägt någon form av statsmannaskap, är vad som är optimalt när det gäller att hjälpa dem som har det svårast och samtidigt bevara den civila freden, välstånd och sammanhållning i det mottagande landet.