söndag 24 mars 2013

En politiker.

Nu är du där. Du är gift med någon i partiet, du har legat med ett antal till efter dina år i ungdomsförbundet, troligtvis någon som är högre upp i hierarkin än du. Din bästa vän har övertygats att rösta ja.

Du har levt ditt liv i partiet i femton år. Flera av dina vänner utanför partiet har försvunnit ut ur ditt liv för du har så mycket att göra att du har fått prioritera dem i Stockholm som du ändå jobbar med hela veckorna.

Du trodde du skulle få hjälpa till att förändra världen men har upptäckt att utskottsarbete mest är massa papper till ingen nytta och att de förändringar du kan få genom är så få att de ändå känns marginella.

Din familj klagar på att du aldrig är hemma. Du jobbar hela tiden.

Du läser i tidningarna att folk är upprörda över din lön och dina förmåner, men om de bara visste hur hårt du jobbar. De förstår ju inte, eller hur? De vet inte hur det är att sitta här i riksdagen, skulle säkert inte klara en dag i dina skor.

Du får aldrig höra något beröm, allt du gör anses vara fel, du får inget tack.

Den semester du har är egentligen en enda vecka om året – Almedalsveckan. Det är enda gången du verkligen släpper loss och har roligt, flippar med dina partikamrater, flirtar med dina motståndare och hånglar i hemlighet med en snygg journalist du flirtat med i flera år men som du bara träffar i Visby. Du vet att din respektive hånglade med en PR-konsult förra året så nu är ni kvitt.

Om partiet misslyckas är du ingen, hela din karriär, allt du byggt upp bara rasar. Din värld är partiet, för världen utanför har sakta men säkert bleknat bort utan att du märkt det. Det skedde i takt med att dina ideal försvann men du förstår inte att kopplingen. Du förstår inte att det är därför du fått magsår.

Det skär sig i din relation, ni ses nästan aldrig och det är svårt att inte ta med sig jobbet hem. Det är ju så mycket att göra. Telefonen går varm, inboxen svämmar över, “älskling bara tio minuter till”.

Om du röstar nej är du förlorad. Du älskar trots allt din bästa vän, du tycker trots allt synd om gruppledaren, det här gör verkligen ont i magen.

Du måste välja. Din karriär, dina vänner och det du lärt dig att se som ditt liv, eller dina ideal.

Vad skulle du välja? Vore valet så självklart? Kan du verkligen bara trycka på nejknappen när du kämpat så hårt för partiet i så många år? Vill du vara den som sänker regeringen, den som det blir knäpptyst när du går genom fikarummet, den ingen pratar med. Eller som blir utskälld med den där mobbingmetoden ni använde mot de udda i ungdomsförbundet. Det var kul en gång i tiden, men nu? Vill du vara den som får känna på det?

Utfryst. Ensam. Övergiven. Av de du trodde var dina vänner. Vill du bli det?

Kanske är det ändå bäst att du röstar ja. Din polare fick ändå till en hyfsad kompromiss eller hur? “Fan vad ont jag har i magen”!

Vinna eller förlora, principen eller vännerna. Dina ideal eller femton års investeringar.

Omröstningen är om några timmar. Gruppledaren kallar.

“Vi måste hålla ihop gruppen”. “Man måste knäcka några ägg för att få en omelett”.

Inga kommentarer: